Detta är andra delen där jag bemöter popstjärnan Zara Larssons i hennes självpåtagna roll som radikalfeminist och försvarare av manshat (hata män ”som grupp”). Här hittar ni den första delen vars tema var att hon resonerar mer som en rasist än som en fjortis. Innan vi går vidare så observera att Zara Larsson har valt att ta en vuxens roll i offentligheten varetfer media och andra som ville #backazara valde att behandla henne som vuxen. Klaga inte på mig över att en så pass ung person blivit fokus i debatten. Det kan ni tacka journalister som Lars Lindström för.
Den förra delen avslutades med påpekandet att SD och Fi var eniga om en sak i våldtäktsdebatten på Agenda. Nämligen att våldtäkterna inte var brottslingarnas fel. Detta kan ni med lätthet själva se då Schyman först ondgör sig över ”mansroller laddade med våld och virilitet” (7,40) ” varefter Åkesson sedan pratar om ”kvinnofientliga attityder” som det skall bli nolltolerans mot i skolan (9,06).
Vad de däremot inte säger många ord om är vilka brottslingar det rör sig om eller hur polisen skall få bättre förutsättningar. Det är bara att jämföra med hur Mikael Rying resonerar om relationsmord. Vidare när Åkesson pratar om hur det behövs hårdare straff så säger han heller ingenting om ökade resurser till kriminalvården. Skall anstalternas standard sänkas till amerikansk nivå eller? Annars lär det förslaget innebära fler förövare i fängelse under längre tid och därmed kraftigt ökade kostnader för kriminalvården.
Samma tavla begås av Zara Larsson när hon försöker försvara manshat. Hon menar att manshat bara skall ses som en motreaktion på kvinnohat. Här kommer en enkel demonstration av varför detta är ett helt felaktigt antagande.
Aktörer: A = Hatare, B = Kvinnor, C = Zara Larsson, D Feminism, E = Män.
Vi har en situation där A(E) riktar näthat mot C(B). På grund av detta så tycker C(D) med D som motivering att det skall vara okej att hata E. Det finns dock två mycket stora problem som både C och D inte vill låtsas om. För det första: När man kritiserar E så är det inte A som kritiseras. A har alltså ingen orsak att ta till sig den kritiken.
För det andra så är ”E” bara en abstraktion påhittad av D. Det existerar inget isolerat E att rikta hat mot den riktiga världen, heller inget B för den delen. Det var likom mot C hatet riktades och inte mot B. Därefter så var det Zara Larsson (dvs C) som framställde hat och fula angrepp mot personen Zara Larsson som om det vore samma sak som hat mot kvinnor i allmänhet (B) och/eller feminism (D). Det kan ni se med egna ögon på hennes exempel.
”Folk ska slå ner MIG och våldta MIG och sedan tycker andra att det här med feminism börjar gå för långt.” – Zara Larsson
Den här sortens argumentation är rena dumheter. Jag tar helt avstånd från smörjan om våldsamheter. Det är givetvis inte vara mer ok att hota Zara Larsson än det är att hota någon annan. Låt oss dock vara på det klara med att den åsikten inte går ihop med den vänsterextrema ideologi som idag dominerar många sociala medier för enligt den ideologin skall det vara mer okej att hota och attackera ”priviligerade” människor. Det är mycket få grupper av människor som idag är mer priviligerade än gruppen ”popstjärnor” särskilt de som har kommersiellt gångbart utseende.
Med detta sagt så kvarstår det faktum att det inte ens är kvinnor eller feminister som det hatiska citatet ifråga handlar om. Det är mot Zara personligen som hatet riktas. Sedan är det hon som envisas med att försöka göra sina egna problem till ett problem för ”kvinnor” och ”feminister”. Detta medan den/de hatare som hon citerar inte nämner endera. Som jag påpekat så finns det inget isolerat ”E” (män) eller ”B” (kvinnor). Så här ser Zara Larssons lösning på det problemet ut.
Jag säger dock inte att män aldrig blir diskriminerade men folk måste lära sig se skillnaden på strukturella former av diskriminering och när en enskild individ blir diskriminerad.
Det här pratet om hur folk måste göra skillnad på strukturella former må låta imponerande för oinsatta människor, men precis som med trollkonster på så är det bara på avstånd som det ser imponerande ut. Detta medan den som står nära nog kommer att upptäcka de simpla knep som det handlar om. Zara Larssons resonemang kan nämligen bara låta imponerande för betraktare så länge de inte inser att strukturer bara är ett simpelt ord för att beskriva en specifik form av ”plural”. Världen är full av liknande ord och låt mig visa vad som händer med resonemanget när vi stoppar in ett av dessa ord.
I rollen som individuell form har vi då ”träden” medan vi i rollen som strukturell form har ”skogen”. Vad resonemanget från Zara Larsson och hennes radikalfeministiska vänner då helt går ut på är tanken att man måste kunna prata fritt om att avverka skog utan att enskilda träd skall påverkas. Problemet är att detta är en distinktion som helt saknar existensberättigande
Det existerar ingen skog utan träd och på samma sätt existerar inget enskilt ”gruppen/strukturen män” utan enskilda män. Vad Zara Larsson och Co hänvisar till för att försvara sina åsikter är en åtskillnad som inte har någon som helst fysisk existens i verkligheten. Det är rent nonsens som hon kör med där strukturerna ifråga inte ens existerar bortom den individuella form som hon själv säger inte behöver drabbas. På enkel svenska så kan ingen i hela världen avverka skog samtidigt som denne inte får avverka några enskilda träd. Skog i grupp ÄR enskilda träd. Män i grupp ÄR enskilda män.
Strukturella förhållanden är inga organiska fenomen som saknar koppling till enskilda individers handlingar därför att ingen formell eller informell regel eller systematisk ordning i samhället kan existera utan att de enskilda individerna agerar för att reproducera dessa
Bo Rothstein, professor i statsvetenskap, Statsvetenskaplig tidskrift
Ingen skog (struktur) existerar utan enskilda träd. Sålunda kan inget hat mot skogen existera utan att hatet riktas mot de enskilda träd som skogen består av. Enligt samma logik existerar inte ”män som grupp” utan enskilda män och därmed kan inget hat mot ”män som grupp” existera utan att riktas mot de enskilda män som ”män som grupp” består av. Strukturer särskilda från individen finns alltså inte. Zaras påstående om män är nonsens.
Inte nog med det hennes påståenden om rasförtryck bygger också på rena felaktigheter. Det där med historisk kontext kommer därför att bemötas i ett eget inlägg.
Det enda deras snack om strukturer handlar om är att de vill förminska de problem som drabbar andra än dem själva och deras favoritgrupper. De vet inte ett skit om ifall diskrimineringen av män handlar om det de kallar strukturer eller enskilda män, precis lika lite som de vet ifall diskriminering av en kvinna handlar om en enskild eller strukturer. Anledningen är att de redan från början och rent sexistiskt bestämt att det alltid är strukturer när kvinnor drabbas och handlar om enskilda när män drabbas. Det finns ingen som helst grund bakom påståendena, det är bara ren och skär sexism där de försöker förminska och förlöjliga problem som drabbar män för att gynna dem själva. Samma visa varje gång, de försöker först isolera mäns problem från mäns som grupp för att beröva mannen stöd från andra män och om det inte räcker så försöker de lägga skulden för att just han drabbas på honom som person och helst genom att utnyttja gamla könsstereotyper.
Inte svårt att se vilka som frossar i härskartekniker.
Varje gång jag hamnar i en diskussion om jämställdhet med feminister (vilket är ganska ofta då min flickvän är feminist) och strukturkortet tillsammans med sedvanliga feministiska härskartekniker dras upp kan jag inte låta bli att tänka på en vers i låten ”Pledge your allegiance” med Suicidal Tendencies:
Why can’t I ask any questions if what you say is true?
Am I supposed to believe everything or just everything said by you?
And how can you call me stupid when you don’t understand what I say?
And how can you call me evil, have you spoken to God today, and what did He say?
Det som är så slående med dagens debattklimat är att feministerna kräver att vi ska ifrågasätta ”strukturerna” men de klarar inte av att bli ifrågasatta själva. Om det de säger är sant borde väl de klara av att bevisa det utan att komma med luddiga hänvisningar till Google? Det kan de inte och det är därför som de nu har börjat med att brännmärka alla som ifrågasätter som ”kvinnohatare”. Inte helt olikt kyrkan som för några hundra år sen brände oliktänkare på bål…
Egentligen är det ganska enkelt.
När feminister säger att de ”hatar män som grupp” så menar de helt enkelt att de vill att män ska bli mer som kvinnor. Om män i genomsnitt blev mer kvinnliga så skulle feminister se det som en framgång.
Givetvis inte med de män de själva vill dejta, men alla andra män ska göra så.
Jag tror faktiskt att de kan lyckas till viss del i detta uppsåt eftersom människan är en social varelse som anpassar sig efter rådande förhållanden i samhället. Däremot tror jag inte att män kommer att trivas med att vara kvinnliga. Och jag tror inte heller att kvinnor kommer att trivas med det. En förändring är därför instabil och kan bara hållas uppe under begränsad tid.
Tyvärr är det förlorad tid för alla som drabbas av det. Men det är ju inte feministernas problem, minst av allt Zara Larssons.
Feminister skapar ju de strukturer de säger sig vilja bekämpa. Hela ideologin är en självuppfyllande profetia.
ZA attackerar män, män attackerar ZA. ZA och andra feminister ser det som ett bevis för patriarkatet. Men hade män verkligen attackerat ZA om inte hon attackerade dem först?
Det bästa sättet att få bort radikalfeministerna från debatten är behandla deras löjliga idéer med den likgiltighet de förtjänar. Provokationer funkar inte om ingen låter dig provoceras. Maria Svelands senaste larviga böcker har dött sotdöden. Bra!
Struktursnacket är egentligen bara en tomgångsnivå for de som inte har någon reell förankring i diskussionen (eller verkligheten).
Snacket brukar gå:
-Krossa patriarkatet! – Det finns inget patriarkat, jag kan styrka det med fakta.
-Krossa de patriarkala stukturerna då? – Det finns strukturer, ja.. men inte bara patriarkala strukturer (de patriarkala strukturerna är dessutom numerärt underlägsna..) det du främst ska se upp med är de ickepatriarkala strukturerna som konstruerats för att överskjuta jämställdhetsmålen medelst omvänd diskriminering.
-Krossa de patriarkala strukturerna som utövar kvinnohat! – Och där brister det igen eftersom de kvarlevor av patriarkala strukturer vi har idag nästan uteslutande handlar om kvinnliga priviegier utifrån ett högre skyddsvärde för samhällets kvinnliga individer.
/och ungefär där flyttas spelplanen utomlands för att det är en enkel sorti ur diskussionen att överösa mig med en kollektiv skuld för andra länders/kulturers/tidsepokers samhällsuppbygnad och bristande Genussamspel…
Svenska kvinnor har icke något strukturellt underläge, och Genusvetenskap är enkelt jämförbart med lättöl (endast 0.5% uppfyller kriterierna för vad som får kallas vetenskap.)
Ps. Det jag skrivit är icke HAT, trots att det i Zara och andra misatropers ögon garanterat kommer arkiveras under HAT-fliken
Som feminist kan jag ändå uppskatta denna text då jag håller med om att Zara Larsson har en tendens att skylla kritik mot sig själv på kvinnoförtryckande strukturer i tid och otid. Dock tycker jag det är ett fasligt generaliserande bland kommentarerna. ”De” och ”feminister”. Det skrivs bland annat att feminister reproducerar strukturerna de vill krossa, men ser ni inte att ni gör detsamma? Det som skapar strukturella konflikter är generaliserande av grupper. Att dessutom påstå att alla feminister är rädda för att svara på frågor är dessutom befängt. En del, ja, precis som i alla andra ”grupper” men alla, nej.
Och Greger, jag tycker det är intressant att du så bestämt kan avgöra att svenska kvinnor inte lever i något strukturellt underläge, menar du att hela debatten som engagerat så många, både ja- och nejsägare är påhittad? Självklart jag inte heller jag bestämt säga att kvinnor visst gör det. Men jag kan vittna för otaliga gånger då jag, vänner och familj blivit utsatt för hot, våld och förtryck på den enda basis att vi är kvinnor.
Hej Malin,
Jag kan till viss del hålla med dig om att vi generaliserar i vårt användande av begreppet ”feminist”. Vi använder det i betydelsen ”extremfeminist” eftersom vi anser att det är den tongivande gruppen som definierar betydelsen.
Emellertid är vår generalisering liten jämfört med den mycket större generaliseringen ”män” och ”kvinnor” som feminister gör. De flesta feminister brukar enligt mig sätta likhetstecken mellan ”kvinnor” och ”feminister” vilket vi alltså INTE gör, tvärtom.
Du skriver att du, ”vänner och familj har blivit utsatt för hot, våld och förtryck på den enda basis att vi är kvinnor”. Jag skulle vilja hävda att det är farligt att använda egna anekdotiska upplevelser som evidens eftersom det automatiskt innebär att vi befinner oss på minerad mark. Hur kan jag ifrågasätta din utsaga med mindre än att du upplever dig kallad för lögnare? Du kastar in ett trumfkort som vi inte kan motbevisa eftersom det är DIN upplevelse som vi inte vet någonting om.
Trots den brasklappen vill jag ÄNDÅ ifrågasätta dig. Exakt vad hände dessa otaliga gånger du blivit utsatt för våld? Gick det fram en person och sa ”Nu ska du få stryk för att du är kvinna och stryk är det enda kvinnor duger till”. Var det så det gick till?
Jag behöver inte vittna, eftersom statistik tydligt visar att män är mer utsatta för hot och våld. Vi behöver alltså inte gå vidare i den här diskussionen eftersom statistik, dvs objektiva data, visar att du har fel. Sen kan dina egna upplevelser vara nog så fruktansvärda, det förnekar jag inte, men de är inget bevis på strukturellt underläge, möjligen är de evidens på att kvinnor utan anledning ibland upplever att de är underordnade.
Men ett sådant problem kräver helt andra motmedel. Exempelvis vore det kontraproduktivt att hela tiden prata om hur synd det är om kvinnor eftersom det leder till att problemet förvärras. Just där har du ett av de stora problemen med feminismen.
@Malin: Som sagt det finns i grunden två former av feminism. Den radikala byggd på misandri och den som inte är det.
@Malin: Fast själva jämställdheten i den frågan inte om motiv eller orsak. Frågan handlar om huruvida kvinnor utsätts mer än män eller bara känner dig mer utsatta pga den totala brist på objektiva källor för kunskap om män.
Hur kan man utsättas för saker på grund av att vara kvinna när det är saker som man garanterat inte hade sluppit om man var man? Tanken om kvinnors utsatthet i samhället lider ofta av total avsaknad av jämförelse med mäns utsatthet i samhället och reproduceras därför på ren o skär popularitet.
@Greger Palm:
Man skulle kunna säga att feminismen är patriarkal.
Fixar felstavningar o sånt när jag e hemma o framför datorn. Mobilens rättning är inte helt perfekt
@MK: Eller så kan man säga att radikalfeminismen är det så vi får mer nyanser och alla inte behöver känna sig lika träffade.
@Malin:
Det säger ju ingenting om du inte jämför med situationen för män. Det är här det blir väldigt enögt.
Tittar du på forskning om lycka, välbefinnande, och liknande termer så mår kvinnor bättre än män i Sverige (och i stora delar av världen). Att då prata om strukturell diskriminering av kvinnor blir i mina ögon helt felaktigt.
Det är ett resultat av cherry picking och confirmation bias. Klart att det är lätt att ”se” att kvinnor är diskriminerade om de enda kategorier man mäter är de där kvinnor de facto har det ”sämre” än män, eller använder dubbla måttstockar osv.
@Johan *A:
Ej alltid lätt med kvinnor träta
Särskilt ej i hustruns hägn
Om du detta gör , så ska Du veta
Du blir genomsur av bannors regn
Här är en till, Karl Anders Lindahl nyheter 24. http://nyheter24.se/nyheter/kronikor/802882-zara-larssons-kamp-ger-mig-pa-riktigt-hopp-infor-framtiden
Hopp inför framtiden, vadå? Tycker det är väldigt suspekt att vuxna(?) män i media jamar med så här. (Dessutom en björntjänst) Har någon hört någon manlig feministjournalist komma med något minsta eget? Tipsa då gärna mig.
Som jag skriver så hävdar jag inte på någon absolut tillstånd och menar alltså inte att mina upplevelser representerar helhetsbilden utan kritiserar Gregers sätt att uttala sig med sådan säkerhet. Och Johan, trots att ordföljden inte varit exakt densamma så har det varit budskapet, ja.
Inte har jag heller någonstans påstått att extremfeminister generaliserar utan försöker återigen påpeka att en ska leva som en lär och inte påpeka andras generaliserande om du rör dig i samma banor.
Och att man statisktiskt utsätts för mer våld ifrågasätter jag inte heller. Jag menar dock att det inte på något sätt betyder att kvinnor inte utsätts för förtryck genom våld i Sverige som andra tidigare uttalat.
Och jag håller helt och hållet med dig Johan, om att sätta på kvinnor offerkoftan motverkar syftet med debatten eftersom jämställdhet handlar om att könen är just jämställda.
Och Erik, för mig är disktinktionen mellan dessa typer av feminism viktig och jag tycker det är synd att det är extremfeministerna som får representera hela synsättet.
Och ett tips till er om bara möts av mothugg och inte får svar på era frågor när ni ska diskutera feminism – påpeka att en debatt inte kommer någonvart och inget problem blir löst om en bara pratar med den som håller med dig. Det brukar fungera för mig!
@Joakim Steneberg:
Det vore väl som banbrytande forskning inom kreationism?
@Malin: Det låter höra sig.
Min poäng var att det inte går att med ena handen hävda att kvinnor utsätts för ett orättvist förtryck för att de är kvinnor och att exemplifiera detta med hur utsatta för våld just du är.
Och sedan med andra handen säga att män förvisso utsätts för mer våld, men att det inte har med saken att göra.
Ditt exempel visar, enligt mig, att du råkat ut för en oproportioneligt stor grupp skithögar. Mitt exempel, återigen enligt mig, visar att det finns ett strukturellt våldsförtryck av ett kön, men att det könet inte är kvinnor. Ditt exempel är alltså raka motsatsen till ”strukturellt”. Min statistik visar däremot att det finns något attribut hos män (sannolikt men inte nödvändigtvis en fenotyp) som gör att de lättare får på käften. Det är väl mer eller mindre definitionen av strukturellt förtryck.
Det gläder mig att vi är överens om att ingen tjänar på att kvinnor hela tiden kläds i offerkoftan. Jag är personligen ganska övertygad om att en påtvingad offerkofta automatiskt leder till att man blir allt gnälligare, ömtåligare och mer snarstucken. Raka motsatsen till det man säger sig bekämpa.
Och användningen av ordet ”en” snarare än ”man” är ungefär lika smart som att vägra använda ”hen” på basis av att det betyder ”höna” på engelska.
Hashtagen #backazara borde nog ges en mer imperativ utformning .
Backa , Zara ! Backa !
Tror inte hon är feminist . Hon vet nog inte ens vad det innebär .
Erfarna feminister har ju ännu inte lyckats förklara för oss vad det är .
I mångt och mycket är hon ännu ett barn . Men hon är streetsmart och vet
vilka knappar hon ska trycka på .
Responsen har ju inte uteblivit om jag säger så .
Det stora problemet är hur stormedia fläker ut sig platt .
Det problemet är större än många anar . Att ett , ursäkta uttrycket,
popsnöre har större genomslag än vad en statsminister har .
A puppet on a string . En marionett styrd av emotionella , ekonomiska
och feministiska krafter i ohelig allians ..
Och kära Svt. Hur var det nu igen ”med allas lika värde” ?
Ingår vi män där .?
Kanske behövs en postmodern intersektionell analys för att ge svar på det ?
My a-s !
Så klart hon har fel, men vad är Zara Larsson ute efter/tankar uttryck för?
1. Billig publicitet för att öka populariteten som artist, lätt att vinna trovärdighetspoäng och sympatier genom att attackera män.
2. Seriösare försök att flytta fram kvinnors samhälleliga positioner och makt.
3. Förakt för män som inte utmärker sig och är användbara för henne.
4. Jämställdhet.
@Malin: Tack Malin för att du uppmärksammat mitt inlägg och även villigt öppnat upp för diskussion.
Självklart avrundar jag en del vassa hörn och generaliserar för att göra mitt inlägg tillräckligt kort och kompakt för att förmedla det jag vill säga utan att bygga en oövervinnerlig vägg av text.
Debatten är inte påhittad, den finns och den kommer finnas eftersom den hela tiden matas med felaktiga antaganden och att den ofta existerar på ett plan där emotionella tolkningar värderas lika högt som fakta och verklighet.
En liten genusfågel kvad i mitt öra en gång att förtryck kommer alltid finnas så länge någon individ upplever sig förtryckt och det är exakt det verklighetsfrånvända filosoferandet som måste drivas ut ur dialogen för att vi ska kunna komma vidare.
-Tar jag mig tolkningsföreträde om jag påstår det jag påstår?
-Har du tolkningsföreträde eftersom du har ett kvinnonamn och antas sitta på offersidan?
-Nej och nej.. för att vi ska kunna ha en konstruktiv debatt måste vi enas om en sak: Fakta har alltid tolkningsföreträde
Och med fakta avser jag fakta i helhet, inte små utklippta avvikelser som kan gagna den egna sakfrågan.
Ett fel som begås t.ex av Gudrun Schyman är att klassproblematiken hela tiden tillåts ”läcka” över på genusproblematiken vid valda tillfällen som färgar utfallet (givetvis då alltid fattig kvinna vs rik man eftersom det ger mer storslagna siffror att vilseleda sina adepter med).
Ett till fel är att mediautbudet i landet mer eller mindre pressas igenom ett vänster-feminismfilter innan den når mottagaren.
Stanna upp en stund och fundera på om du i ditt skikt i samhället har sämre eller bättre levnadsförutsättningar/inflytande än en man skulle ha i samma situation?.. fråga dig också (även om det strider mot allt värdegrundstänk du förmodligen stött på) om män och kvinnor verkligen är lika mycket värda.
I den sfär jag lever/verkar så ”upplever” sig kvinnorna endast till 0.01% förtryckt och för att åskådliggöra siffertrollandets ytterligheter så tänker jag avrunda det nedåt till ”inte förtryckt alls” bara som en motpol till att t.ex andra grupperingar avrundar 0.01% av alla män till ”100%precis alla män” när det gäller deras hjärtefrågor.
@Malin:
Hej Malin och välkommen till oss. Jag kan förstå att du upplever att ”feminister” används generaliserande. Själv specificerar jag bara vilken form av feminist jag pratar om när det fyller en funktion, till exempel när jag inte vill lägga manshatande radikalfeministers agerande i knät på feminister generellt.
I övrigt säger jag bara feminister eller feminism och orsaken till det är att jag är åsiktsmotståndare mot feministisk ideologi på en grundläggande nivå och menar att den, pga att man har en felaktig utgångspunkt (kvinnlig underordning och därmed även strukturanalyser) leder bort från, inte mot jämställdhet.
Genussystemet innehåller för- och nackdelar för båda kön. En och samma struktur ger både för- och nackdel beroende på situation. Jag menar att i en svensk kulturell kontext i nutid är inte ”kvinna” förtryckt eller missgynnad, tvärtom. Individer kan vara i sin unika situation men inte strukturellt, däremot gäller det män.
Jag utvecklar och belägger mina tankar här på bloggen, ta gärna del av det.
Rekommenderar t.ex. inlägg där jag bemöter feminister En ideologisk tvekamp – Jämställdism vs Feminismen i fyra delar, del 1 hittar du här och Ninni – FilosofenNils, Avslutning här
@Johan:
”När feminister säger att de “hatar män som grupp” så menar de helt enkelt att de vill att män ska bli mer som kvinnor. Om män i genomsnitt blev mer kvinnliga så skulle feminister se det som en framgång.”
Knappast, möjligen så menar de att de vill män skall bli som de feministerna TROR/ÖNSKAR att kvinnor i genomsnitt var men kom ihåg att väldigt få feminister ens använder kvantitativa data om kvinnor, vad de har varit måna om är BILDEN av kvinnor, inte VERKLIGHETEN.
Detta framgår tydligt av de studier som visar hur vita medeklasskvinnor använder sina barn som ursäkt för att flytta från mångkultur. Kvinnorna sade först det var viktigt att barn växer upp i mångfald (utan någon som helst faktagrund påstås detta ha en mängd positiva effekter på barn) men det var sedan inte deras egna barn som skulle göra det för det kändes så otryggt.
Vill feministerna att män skall vara likadana som kvinnor och flytta bort från mångkultur? Vem skall då göra deras fantasier om mångfald till verklighet nu igen? Är det tänkt att barn till kvinnor från under- och arbetarklass skall ta smällarna medan genussociologi-kvinnors familjer myser i trygghet i trygga rasreservat? Annars vill de nog knappast att män i genopmsnitt är lika trygghetsfixerade som de själva.
”Jag tror faktiskt att de kan lyckas till viss del i detta uppsåt eftersom människan är en social varelse som anpassar sig efter rådande förhållanden i samhället.”
Inte skuggan av chans. Människan är inte en social varelse, människan är en biologisk varelse som använder social organisering för att gynna sin biologiska överlevnad. Det är alltså ingenting i människans DNA som säger det sociala uppstår automatiskt eller ens behöver vara där. Det handlar bara om de saker som då råkade fungera bäst för stunden.
Vi har det sociala enbart så länge vi har nytta av det, när vi inte längre har nytta av det så är det enda som feminismen åstadkommit en återgång till den tid då det var mer gynnsamt att ha asociala och antisociala drag. Till viss mån är vi redan där. Många kvinnor har redan berättat hur jobbigt det är att allt fler män antingen skippar civiliserade sätt att ragga och går direkt till saken (antisocialt beteende) eller är så ointresserade de måste slitas bort från sin playstation (asocialt beteende).
Ett ökande antal män skulle inte göra så om inte det ”sociala” redan gav så usla resultat att man redan idag lika gärna kan skippa delar av det.
Om ”samhällets rådande” inte gillar det är det bara att straffa dem genom att rösta på nationalister. Berätta igen hur det gick för ”medias önskemål” i valet i England och Skottland? Nej just ja, media är fortfarande i sådan chock att de tror att engelska folket chockades av att partiet de röstade på vann jordskretsseger.
Så nej, feministerna har inte mer chans att lyckas än kommunisterna som också inbillade sig människor skulle anpassa sig efter rådande ordning men upptäckte att när den ordningen producerar skitresultat så är människor inte mer sociala än att kommunismen behövde ta till våld för att behålla makten. Ooops!
@Malin:
Det finns några olika nivåer av detta.
I diskussionstrådar förekommer det rätt ofta att man generaliserar lite slarvigt, eftersom det blir omständigt att hela tiden förtydliga så att varje kommentar skall kunna stå för sig själv.
Jag/vi har en större invändning, att feminismen systematiskt reproducerar de strukturer man säger sig vilja krossa, genom att man så okritiskt accepterat idén om strukturellt förtryck och använder det som ett slags ’filter’ som alla upplevelser och forskningsrön skall passera igenom.
Ett enkelt exempel på detta är hur man envisas med att slänga ut löneskillnader som ett otvetydigt faktum – dessutom ofta använder ojusterade siffror, trots att det finns mer rättvisande siffror tillgängliga. Detta görs av politiker, debattörer, journalister, … snart sagt alla, och det tycks nästan omöjligt att försöka nyansera debatten.
Jag menar, och har skrivit en hel del inlägg för att underbygga och utveckla resonemanget, att man gör detta för att det lönar sig kortsiktigt att spela på just den skyddsvärdhet och ”damsel in distress”-stereotyp som man säger sig vilja bryta. Skyddsvärdheten är en traditionell kvinnlig maktbas, och den är frestande att använda. Problemet är bara att den står i konflikt med den jämställdhet man säger sig kriga för.
Greger, jag håller med om en del du skriver, bland annat om att blanda in klassfrågor i debatten och att media kontrolleras av vad som anses ”rätt/fel” och är rädd för åsikter som kan få mothugg av feministtrenden. Däremot tycker jag att du säger emot dig själv när du skriver att fakta ska ha tolkningsföreträde men du baserar kvinnors ställning i Sverige på vad kvinnorna i din sfär upplever, innefattas inte dem av emotionella tolkningar?
Och trots att jag tror mig förstå vad du menar kring att komma ifrån känslan av förtryck för att ta oss vidare, så vill jag tillägga att det är känslan av konstant tillstånd av förtryck som måste försvinna eftersom situationsenligt förtryck är helt befogat.
Johan, jag trivs bra med att använda ”en” istället för ”man” och ”hen” där kön är okänt eller irrelevant. Jag stör mig inte på andra som föredrar ”man” eller att benämna kön eller skriva hon/han och anser inte att de som använder ”man” automatiskt är kvinnoförtryckare men jag uppskattar att få använda ”en” utan påpekanden.
Ninni, tack för förtydligandet. Och jag ska absolut läsa dina inlägg! Jag vill passa på att förtydliga att jag som anser att det finns ett strukturellt kvinnoförtryck inte därmed utesluter ett strukturellt mansförtryck. Jag tycker inte att existensen av det ena ska utesluta det andra. Som någon nämnt ovan samexisterar flera strukturer i ett samhälle men som sagt tycker jag inte att det legitimerar varandra.
@Erik: Jag håller med dig om att feminister önskar att män var mer som ”kvinnor”, snarare än som kvinnor. Feminister vill att män ska bete sig i enlighet med deras idealbild av kvinnors beteenden.
Jag tror vi har olika uppfattningar av vad ”lyckas till viss del” betyder. Människan ÄR en social varelse, måhända till följd av vår genuppsättning, och det är fullt möjligt att påverka en zeitgeist under en begränsad tid, givet att tillgången på resurser är god.
Det ser vi tydligt i olika studier på aggresivitet i olika kulturer med likadan genetisk sammansättning (exempelvis vit medelklass-amerika syd vs nord). Sydstatare ÄR betydligt aggresivare, men hanterar det genom att också vara mer artiga. Kulturell skillnad.
På samma sätt är en britt från 1400-talet otroligt mycket grymmare och mer rasistisk än en britt från 2000-talet. Det är klart att en kultur kan få en population att skifta beteende, det är ju det ”kultur” är!
Det du refererar till är just det icke-jämviktsläge jag beskrev i mitt inlägg. Det är möjligt att i flera generationer få män att bete sig annorlunda, men det kommer inte att hålla, åtminstone inte utan ett omfattande avelsprogram i tusentals år.
De manliga SJW som modigt bemöter kritik mot kvinnor idag är en kulturyttring som lever på lånad tid, men som är framgångsrik just nu.
@Malin:
Hur menar du då? Ett förtryck förutsätter en stark och en svag part. Två parter kan därmed inte förtrycka varandra.
Det kan finnas olika former av strukturer som påverkar respektive part negativt på olika sätt, vilket vi ser att det finns nackdelar och fördelar för respektive kön, men då är fortfarande inte ordet förtryck särskilt rättvisande.
Strukturellt förtryck antyder dels en aktiv/medveten handling och dels att en grupp är starkare än den andra.
Språkbruket leder till polarisering, dels för att motparten anser sig orättvist bemött (”men jag förtrycker för f-n inte någon…!?”) och för att medparter kan börja överdriva sin egen upplevelse ”Jaha, jag är förtryckt, ja, jo, det stämmer väl då…”. Och sedan landar vi i ”hat”, som kan vara berättigat på något plan vid ett faktiskt förtryck.
Vilket är just det resonemanget Zara Larsson m.fl. bedriver. Eftersom det finns ett ”förtryck” så är manshat legitimt.
Det gynnar helt enkelt ingen att använda begrepp som förtryck när den påstått svaga sidan har många fördelar gentemot den andra, inklusive på inte helt oväsentliga plan såsom lycka och välbefinnande, och när den påstått svaga sidan faktiskt kan leva fullt normala liv, inklusive att bli topp-politiker, sitta i styrelsen för ett börsnoterat företag, eller bli pop-stjärna. Till skillnad från andra regimer genom världshistorien där förtryck har inneburit slaveri, massmord, osv, och få eller inga privilegier alls.
@Malin: Jag ber om ursäkt för min kommentar rörande ”en”, inte för att jag anser att du har rätt att använda termer utan påpekanden, det har ingen, utan för att jag inte vill göra dig arg eller ledsen.
Att använda ”en” har på senare tid blivit populärt och JAG stör mig på det eftersom jag anser att det A) är felaktig dialektal svenska och B) används av folk med en tydlig politisk agenda, ungefär som ordet ”kamrat” i Sovjetunionen.
Ordet ”Hen” har ett tydligt existensberättigande och jag kommer att börja använda det så snart användare har enats om dess betydelse. Idag betyder ”hen” tre olika saker och innan betydelsen är utredd så är ordet vanskligt att använda.
Ordet ”en” är därmed barnsligt, som om ordet ”man” hade killbaciller. ”Man” kommer etymologiskt från tyskans ”Mann”, som betyder ”Människa”, därav min kommentar om att vägra använda ”hen” för att det betyder ”höna”. Även om det hade haft en annan etymologisk betydelse så spelar det ingen roll eftersom det är ordets användning som betyder något, inte var det kommer från.
Min enkla poäng är att ordet är grammatiskt felaktigt, barnsligt och approprierat av en politisk rörelse. Jag kommer därför att fortsätta påtala det felaktiga i att använda det oavsett vad du tycker om saken. Du måste ju erkänna att det känns ganska barnsligt att använda ”en”? Du har trots allt levt större delen av ditt liv med att skriva ”man” och du såg garanterat inget fel i det förrän du läste att det var fel på någon feministblogg.
Samtidigt förstår jag varför du använder det. Du vill markera klasstillhörighet och gör så genom att använda grammatiska uttryck som identifierar dig som tillhörande en viss grupp. Jag tycker det är bättre att du låter åsikter tala, men det är förvisso mitt problem och inte ditt.
@Erik:
Jag har själv bott i ’mångkulturella’ områden (med barn), och har upplevt både för- och nackdelar med det. Det som naturligtvis räknas för varje familjs beslut är vilket som till slut får överhanden. Det kan variera beroende på en massa saker, så även om det fanns studier som visade på någon genomsnittlig nettoeffekt (känner inte till någon sådan), så kan naturligtvis enskilda familjer komma till olika beslut.
@Malin:
Jag tycker att ordet ’förtryck’ är olyckligt i sammanhanget, även om jag i skrivande stund inte kommer på vad som skulle vara det bästa ordet. Men ordet ’förtryck’ bär med sig en stark insinuation om att någon annan utövar ett förtryck mot den som känner sig förtryckt. Jag menar att mycket av frustrationen i jämställdhetsproblematiken inte handlar om det.
Om något förtrycker vi i så fall oss själva, genom att vara stöpta i könsroller som i flera avseenden blivit omoderna – inte minst för kvinnor då den traditionella kvinnliga rollen som husmor mer eller mindre blivit avvecklad. En strikt jämställdhet baserad på samma spelregler skulle innebära att kvinnor huvudsakligen kommer att värderas enligt manlig måttstock (dvs du bedöms utifrån dina handlingar och ev. misstag); som vi har sett kommer utfallsjämlikhet huvudsakligen att handla om att kompensera kvinnor för att de prioriterar annorlunda.
Det som då och då beskrivs som ”backlash” mot kvinnor, ser jag mer som att man åtminstone i viss utsträckning givit kvinnor vad de bett om – dvs konkurrens på lika villkor. En liten grupp kvinnor tycker att detta är kanon, medan många andra inte alls gillar det, och uppfattar behandlingen som rå och – just – förtryckande. Detta syns t.ex. i diskussionen om styrelseposter, där det har visats att kvinnliga karriärister – allt annat lika – har lättare att ta sig fram än sina manliga kollegor. De upplever dock själva att det är väldigt jobbigt, eftersom det helt enkelt inte lönar sig lika mycket socialt för kvinnor som för män att göra den typen av karriär, bland annat för att det inte ingår i det ”kvinnliga karriärspaketet” att hitta en partner som är mindre framgångsrik/ambitiös och bli den primära försörjaren i familjen. Ebba Lindsös biografi handlade väldigt mycket om denna konflikt, och hennes känsla av att hon svek sina kvinnliga ideal.
Även om dessa kvinnor alltså haft det lättare i karriären, känner de sig själva diskriminerade. Då svänger diskussionen snabbt över till att det behövs mer stöd för att kvinnor skall gå ”hela vägen”. Man glömmer då helt att många män (om än kanske en något mindre andel) också har valt bort den typen av karriär eftersom man inte tycker att det är värt det.
Diskussionen blir bisarr eftersom det inte riktigt är accepterat att påpeka att systemet faktiskt gynnar kvinnor (ofta rejält) jämfört med män. Därmed skärs en viktig dimension av diskussionen bort, och det blir så mycket enklare att skylla svårigheten på männen, alt. osynliga strukturer.
@Malin:
”Som feminist kan jag ändå uppskatta denna text då jag håller med om att Zara Larsson har en tendens att skylla kritik mot sig själv på kvinnoförtryckande strukturer i tid och otid.”
Ja och här nöjde hon sig inte med att påstå angrepp mot henne var samma sak som att angripa alla kvinnor, hon påstår även att angrepp mot henne är samma sak som att angripa feminism.
”Dock tycker jag det är ett fasligt generaliserande bland kommentarerna. “De” och “feminister”.”
Visst kan det generaliseras om feminister här (jag vill dock vara tydlig med den distinktion som en mängd akademiker gjort mellan bra/dålig feminism) men hur tolkar du egentligen ordet generell här? Den vanligaste användningen av generalisering som jag ser är ”det stora flertalet”, i politiska sammanhang kan det även hänvisa till ”organisationens ledare” då dessas ideer får stöd genom blotta antal av medlemmar även när medlemmarna inte håller med.
Vilka är de där ”vi” som du pratar om här? Den moderna feminismen har ju ingen organiserad motpart utan gör som lite som den vill. Vidare så är Genusdebatten en helt öppen sida så rent praktiskt så kan du dra hit 100 kompisar så vore majoriteten av ”vi” kommentarer från dig och dina vänner. Utöver de av oss som är i GD-redaktionen så är de som kommenterar precis vem som helst.
Nja, det som skapar strukturella konflikter är väl snarare när man vinklar generella kunskaper om grupper? Det skapar näppeligen konflikter att påpeka exempelvis att män generellt är längre än kvinnor.
Om det är en generalisering som görs så menar man heller inte ALLA, vad man menar är antingen det stora flertalet eller möjligen att den åsikten dominerar bland ledningen som fattar de viktiga besluten (kända författare, akademiker och politiker). Vidare så har Lee Jussims forskning på ”stereotype accuracy” visat att människor som generaliserar inte alls tror att generaliseringen gäller alla individer.
Jag är inte han men det kan jag svara på ändå. Jag skulle säga att stora delar av den nutida svenska debattens idegrund är påhittad på amerikanska universitet. Det gör jag på rätt goda grunder.
* Intersektionalitet kom därifrån, påhittad av Kimberle Crenshaw,
* Privilegieteori kom därifrån, påhittad av Peggy Mcintosh
* Teori om entusiastiskt samtycke kommer också därifrån, påhittat av dåv. feministprofessor Hugo Schwyzer (för att impa på brudar, han låg också med flera av sina studenter, han har fått sparken efter att ha erkänt sitt hyckleri)
* Poststrukturalismen som man i genus har som ”utgångsläge” är franska ideer men det var via besök i USA som de översattes till engelska och kunde spridas.
* Kritiken mot formell jämställdhet i feminismen kommer också därifrån, specifikt påhittad av Katherine MacKinnon som menade att hon rättar feltänk från Aristoteles.
Det senaste exemplet är ”Trigger warning” för vilket det ges ingen medicinsk grund alls men uppenbarligen räcker det med att vara feminist så kan man fastslå att det är lika hemskt att läsa åsikter man ogillar som det är för hemvändande soldater med PTSD att påminnas om krigets fasor.
Det där förstår jag inte riktigt. Hur kan du mena att du utsätts för våld kausalt pga att du är kvinna när du – om du varit man – också hade utsatts för våld och förtryck och att döma av polisens statistik sannolikt i betydligt högre grad?
Hur går det till egentligen.
@Johan:
Vidare även av fornnordiska maðr, av urgermanska *mannaz. Ytterst antingen av protoindoeuropeiska *mánu-, ”person”, eller *men-, ”att tänka”.
@Ulf T:
”Jag har själv bott i ‘mångkulturella’ områden (med barn), och har upplevt både för- och nackdelar med det.”
Fast det jag menade var inte upplevda (subjektiva) fördelar utan faktiska (objektiva) fördelar. I dessa studier så var dock inte ens de subjektiva fördelarna nog då kvinnornas trygghetsbehov för barnen fick överhanden. På samma sätt kan man säga att motsatsen hos dig var ”mäns” rikstagarbeteende.
Hur som helst så påverkas inte mitt argument. Jag sade att kvinnorna inte ville män skulle vara mer som kvinnor själva, att män skall vara mer villiga att ta risker funkar utmärkt som exempel på detta.
@Erik:
Jag skrev inte objektiva fördelar, eftersom jag inte gjorde några vetenskapliga studier på vår vistelse där, och jag heller inte sett studier som påvisat objektiva fördelar med att bo i mångkulturellt område.
Några objektiva nackdelar kan jag absolut nämna, det är lättare. Det var t.ex. inte bara vår upplevelse att den närmaste skolan drogs med stora problem med språket och behövde ha stödundervisning i svenska för åtskilliga elever. Det var heller inte någon tvivel om att andra skolor låg i absoluta bottenskiktet i landet på flera jämförelser.
Det jag menade var bara att när det gäller familjer och deras barn så är det summan av för- och nackdelar, så gott man kan bedöma dem, som fäller avgörandet, så även om enskilda fördelar går att påvisa, är det helheten som räknas.
Jag håller med om att det inte påverkar ditt argument.
@MK: @Erik:
All feminism är patriarkal, det är endast gradskillnad, inte artskillnad. Det existerar ingen antipatriarkal feminism. Men gällande förljugenhet och ren galenskap mellan feminismer finns det artskillnader.
@Erik: Du ser…
Mitt problem är att jag insåg att jag skrivit fel. Jag ville skriva ”däremot”, men lyckades tydligen bara med att få till ”därmed”. Strukturerna (GD-redaktionen) förtrycker mig.
@Malin:
Det är nog lite skillnad om man är man eller kvinna när man diskuterar med feminister online. För en man vet jag inte om något fungerar så värst bra, så fort de märker att man har en avvikande åsikt.
@Malin:
Det är onekligen så att många kvinnor utsätts för saker som är könsspecifika, och väldigt jobbiga. Det förväntas att man skall visa stor upprördhet över det, men på denna blogg blir bemötandet kanske lite annorlunda. Jag tror att det beror på att:
– Detta förhållande missbrukas alldeles för ofta. Vi har skrivit om det flera gånger, bl.a.
http://genusdebatten.se/i-konsmaktens-vagskalar/ och vidare
http://genusdebatten.se/anklagelser-om-kvinnohat-forslar-inte-langre/
http://genusdebatten.se/det-kvinnliga-trumfkortet-eller-vargen-kommer-2/
– Män råkar ut för motsvarande saker, men talar normalt inte om det. Som Warren Farrell brukar säga: ”Women can’t hear what men don’t say”. Ett problem är förstås att män som försöker prata om det ofta möts av hån, inte minst från (en viss grupp av) feminister. Det har vi också skrivit om en hel del, men just nu hinner jag inte leta länkar.
– Många män (jag inräknad) har nog upplevt hur kvinnor protesterat mot kritik med något i stil med ”det säger ni bara för att jag är kvinna”, när man själv är övertygad om att det inte bara är fel, utan att kritiken snarare är både fördröjd och dämpad, just för att det gällde en kvinna. Som ett minimum vill man därför gärna veta: hur vet du att det var just för att du är kvinna?
Följetongen Zara Larsson har varit ett gigantiskt misslyckande för feministerna.
Tanken var hos media feministerna att hårdlansera Zara för att göra den alltmer trötta feminismen mer folklig och inne för en bredare grupp av medborgarna,en ung vit kvinna popstjärna vad kan gå fel eftersom unga vita kvinnor är de som har allra högst skyddsvärde av alla i Sverige förutom barn,därför tänkte man att kritiken skulle utebli.
Istället leder kampanjen till en baktändning kritiken uteblir inte och människor struntar i det gamla könsstereotypa tänket av unga kvinnors höga skyddsvärde,och kritiserar glatt och frejdigt Zara utan gamla förlegade hämningar.Alltfler av medborgarna blir även varse att inom feminismen så är könsrasistiskt manshat helt okej och inga offentliga feminister tar avstånd från detta istället startas backa Zara,vilket bara bekräftar feminismens könsrasistiska manshat.
Så för oss som är kritiska till feminismen har Zara gate endast varit en stor seger medans för feminismen ett stort nederlag,men för att försöka minimera skadeverkningarna vill nu feministerna flytta fokus från Zaras och feminismens strukturella könsrasistiska manshat till enskilda knäppgökar som hotat Zara.
@michael:
Apropå offentliga feminister och #backazara, vill jag återge en bloggares reaktion på när Belinda Olsson försökte ställa Jimmie Åkesson mot väggen i frågan:
@Ulf T:
Det här är så symtomatiskt för hela mediadiskursen också. Inte ett dugg nämns om att Zara Larsson bloggar om <3 manshat och att hon har skrivit att hon tycker att alla män bör dö en plågsam död. Den biten glöms liksom bort.
Och det spelar ingen roll om man tycker att manshat är "ok" på något sätt, det är ändå en rättså väsentlig detalj. Det ursäktar inte reaktioner mot henne, inte på något sätt, men det är en del av berättelsen.
För övrigt, om man nu tycker att manshat är "ok", så vore det ju inga problem heller att skylta fritt med det. Men man vet att den allmänna massan inte tycker att det är ok, så man utelämnar det.
Man vill helt enkelt sprida en skev bild av verkligheten, där kvinnor är offer och män är dumma hatare.
@Malin: Malin, jag ber om ursäkt om jag var otydlig igen.
svansen på mitt senaste inlägg var inte menat som ett exempel i bemärkelsen att fakta alltid har tolkningsföreträde, utan det textstycket var bara en lätt kryddad matematisk avslutning på att0.01% inte kan vara normen att utgå ifrån när man lägger upp ett åtärdsprogram för hela 100% av gruppen.
(om 0.01% ”känner sig förtryckta” betyder inte det att betraktaren har rätt att namnge gruppen som 100% förtryckt.. lika lite som att alla män t.ex är våldtäktmän.. men detta är en annan diskussion)
Åter till ämnet:
”att känna något” måste vid någon punkt kunna övertrumfas av fakta.. ..eftersom fakta har det sanna tolkningsföreträdet.
Jag tar ett lösryckt exempel:
-Jag vaknar en morgon och känner mig lång sisådär exakt 2meter, mina kollegor har inga problem med detta och låter mig vara 2meter lång.
-Efter ett tag börjar jag ställa krav att min omgivning ska anpassas och detta börjar ta resurser och utrymme för alla andra.
-En dag kommer en kollega i ett försök att rasera min självbild med ett medhavt måttband, vi mäter och i motsats mot vad jag känner säger det SiS-märkta måttbandet 170cm…
-Skall jag fortsätta hävda min längd som 2meter med rättigheter/privilegier för att det känns så för mig och för att jag får medhåll i min åsikt av benny på kontoret som alltid håller med mig för att han tycker jag är snygg?
-Eller ska jag accepera att jag inte är 2 meter längre.. iallafall tills SiS ändrar fakta för måttenheten centimeter med -15%?
Är det någon som tror att vi någonsin kommer komma vidare i genusfrågan så länge det sitter lattedrickande bloggerskor på södermalm som suckar och känner sig förtryckta på lösa/obskyra grunder?
@straightmansburden:
Det här blev på hälft.
Kvinnlighet är patriarkalitet, feminism är kvinnlighet.
Det skulle vara icke-patriarkalt om feminism inte alls existerade/behövdes. Feminism är ett stöd för kvinnor när de träder in i den manliga sfären. Och feminismens existensberättigande går ut på ohållbara tanken att kvinnor har det jobbigare än män och därför behövs feminism och jämställdhet. Sanningen är omvänd, kvinnor har det lättare och har alltid kommit lättare undan och feministiska jämställdheten är en del av att göra det lättare för kvinnor. Så att kvinnor kan lättare (än män) vara som män (jämställda)
@Ninni:
Målet är inte jämställdhet, målet är att göra det lättare för kvinnor och dom flesta kvinnor vill ha det lättare.
@straightmansburden:
Jo, det är ett grundläggande problem, om en rörelse bygger på övertygelsen att A < B och att man vill ändra på det, då måste man också definiera ett "exitkriterium" (t.ex. A = B) då man inte längre behövs. Problemet med rörelser är förstås att deras första prioritet så småningom blir att trygga sin egen existens – inte minst om rörelsen fått inflytande. Om det därför går att flytta på slutmålet, kommer man göra det, och därmed rättfärdiga att kampen går vidare. Det ligger då inte i [ex. radikalfeministers] intresse längre att förklara att jämställdhet blivit uppnådd, eftersom det skulle innebära att de avvecklar sig själva.
@Ulf T:
Ojämställda, kvinnliga kvinnor behöver feminism, inte jämställda. Och feminism kan inte reformeras till jämställdare, då skulle den förlora sitt syfte, liksom en rasistisk rörelse inte kan transformeras till en antirasistisk (mha. kunskap) utan att förlora sitt syfte. De är inte rasister för att de missat avgörande information om ras, att tänka i sådana banor är att helt missförstå vad fenomenet i fråga handlar om. Om vi vill ha jämställdhet bör feminism avskaffas, alltså om vi vill.
Det finns i varje sammanhang kvinnor som helt utan hinder och med minimala förluster kan göra manliga val, tex. Johanna Sjödin som börjat styrketräna, vad gnäller de om? Om en man omvänt skulle avsäga manlighet, skulle det kosta honom dyrt, men han gnäller inte. Kvinnor, som Sjödin; klagar för att de är kvinnliga och könsrollerna, som dom säger sig kämpa mot, är det som möjliggör att de kan gnälla.
@Ulf T:
Och rörelsen får således ett incitament att hela tiden leta bevis för att målet ännu inte är uppnått.
”Vidare när Åkesson pratar om hur det behövs hårdare straff så säger han heller ingenting om ökade resurser till kriminalvården. Skall anstalternas standard sänkas till amerikansk nivå eller? Annars lär det förslaget innebära fler förövare i fängelse under längre tid och därmed kraftigt ökade kostnader för kriminalvården.”
Varför skulle det vara ”en tavla”? Riktiga straff och hålla dem borta från gatan är ju precis vad som behövs.
@Johan:
”Min enkla poäng är att ordet är grammatiskt felaktigt, barnsligt och approprierat av en politisk rörelse. ”
Ja det är så jävla tramsigt, det påminner mig om de lekar jag brukar leka när jag var liten.
Då kunde jag få för mig att om jag lyckades hålla andan i x antal minuter, så skulle något jättebra hända tex att jag skulle få ett radiostyrt modellplan.
Men skillnaden är att jag var 9 år och nu har vi vuxna människor som sitter och byter ut ”man” mot ”en” i tron att det ska revolutionera samhälle, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.
Daniel, mfl.
Självklart är den ordleken bara pinsamt barnslig. Men det är ett sätt för våra fullständigt grundlurade kommunistfår att få känna och signalera sin samhörighet i den lilla självömkande könshatarskocken.
Fördelen med dylika signalord är ju att alla vi övriga, majoriteten av landets befolkning, direkt kan klargöra vilka som är våra mest grundlurade fåntrattar som behöver särskilt stöd och upplysning om faktiska realiteter.
@Malin:
Jag ser inte riktigt problemet med att generalisera om feminismen, det är ganska uppenbart att det är extremfeminismen eller radikalfeminismen som dominerar svensk feminism. Det är i så fall rimligare att påpeka när man talar om de få grenar av feminismen som inte använder radikalfeminismens fördomar,teorier och språkbruk.
I det här fallet ansluter du dig själv till deras tema genom bruket av förtryck. Att kalla könsroller, eller konsekvenser av dessa, för förtryck trots att båda sidor drabbas i ungefär samma utsträckning har som enda syfte att demonisera och bygger på utnyttjandet av samma könsstereotyper som de påstår sig vilja bekämpa för att förstärka deras egen maktposition.
Ett misstag som jag gjort, och uppenbarligen många andra som kritiserat feminismen, är att utgå ifrån att det ligger ett rationellt resonemang om sakfrågan bakom påståenden och ställningstaganden. Det visar sig emellertid efter ett tag att så knappast är fallet annat än i extrema undantagsfall utan att det mer påminner om flockbeteende kring ett mode eller en trend, ungefär som om det varit en ny diet. Mönstret som framträder är att det mer handlar om social positionering och självkänsla, medans sakfrågorna behandlas extremt ytligt om ens alls.
I det här fallet så är det ett uppenbart självmål att påpeka att debatten inte förs framåt om man bara pratar med den som håller med eftersom det förutsätter att sakfrågan är central. I själva verket är det ytterst få som ser sakfrågan som central och tvärtom är det snarare att positionera sig relativt de som håller med som är det centrala. Det handlar om att upprepa samma åsikter som andra inom gruppen, helst mer extremt. Sanningshalten är helt ointressant det viktiga är att visa att man tillhör gruppen och positionera sig relativt gruppen. Att utomstående tycker att åsikterna är korkade eller stötande bekräftar bara ytterligare ”vi och dom”-känslan och förstärker individens positionering i gruppen. Fakta som inte kan avfärdas på något enkelt sätt tystas och ignoreras, medans gruppens egna åsikter hårddras ytterligare.
Det här mönstret har gått så långt att det idag knappast är mening att diskutera med feminister om de inte först visat att de är intresserade av sakfrågorna. Majoriteten kommer helt enkelt inte att sluta hata förrän de inte längre gynnas av grupptillhörigheten eller deras positionering i gruppen. Frågan är bara vad de börjar hata istället, vilken grupp som blir nästa hatobjekt när man är klar med klass, kön och ras.
Alltså för att återgå till tidigare fråga, vilken roll tänker du ta inom feminismen?
Har du en rationell grund för att kalla könskillnader och negativa konsekvenser för förtryck eller upprepar du liksom många andra bara de orden för att passa in i gruppen?
”Ett misstag som jag gjort, och uppenbarligen många andra som kritiserat feminismen, är att utgå ifrån att det ligger ett rationellt resonemang om sakfrågan bakom påståenden och ställningstaganden.” skriver ”En annan Andreas”.
Det ligger mycket i detta. Det började med ett mångårigt tokvänsterbias. Decennier. Nationell hjärntvätt. År ut och år in. Statstelevision! Pravda! Tokvänster-religiösa predikanter, falska göra-gott-profeter med en tydlig stank av vidrigt kommunistsvin till och med ibland folkpartiets offentliga ledargarnityr.
Denna övergripande kommunistbias i det nationella debattklimatet kvarstår än i denna dag i landet men har numera även kraftigt feminiserats.
Det redan smygkommunistiska debattklimatet är således numera dessutom även kraftigt färgat och genomsyrat av påfallande korkat kärringtänk. Och då inte bara vanligt kärringtänk, utan färgat av de allra mest vedervärdiga och gafflande narcissistkärringarnas tänk. Vilket inneburit en ökad vanlighet av till exempel följande dikeskörningar:
Känslobaserat. Faktabefriat. Krokodiltårar. Offerkoftor. Socialt poserande. Utfrysningskampanjer. Smutskastningskampanjer. Censur. Avsaknad av logik. Konsensuskollektivism. Fårskocksmentalitet.
@En annan Andreas:
Exakt.
Helst sig själva.
@Liberalen:
Sådana här påpekanden borde komma oftare, istället för bara rationella och vetenskapliga invändningar.
Bara jag som funderar över åldern på den som skriver ”en”?
Tänker alltid att den har människan måste vara 90+, ”en” använde gamla gubbar och tanter när jag var barn ”en ska inte klaga”
@straightmansburden:
Gärna det. Eftersom vi alla har våra specialiteter är det toppen när fler är med och debatterar. Det blir mer färgrikt så.
@Nilsson:
”en” är ganska dialektalt, jag växte upp med det och är knappast 90+ så jag reagerar inte direkt om någon använder ”en”.
Duger inte ”en” så finns både den och det. Till skillnad från ”Johan” ovan så har jag väldigt svårt att se ”en” som en politisk markering till skillnad från ”hen”.
Det finns säkert en och annan som tycker att ”en” är bonnigt eller något liknande, men det är oftast samma personer som låter enormt dryga själva oavsett vad de säger, så jag ser ingen anledning att bry mig speciellt mycket om vad de tycker.
Apropå den grammatiska aspekten så finns det inget ”fel” i att använda ”en”, lika lite som det är ”fel” med andra dialektala uttryck eller utländska låneord som används flitigt i modern svenska.
@Liberalen:
Jag håller inte riktigt med dig. Inställningen som det handlar om är förvisso väldigt dominerande inom ”tokvänstern”, men titta lite närmare på både den konservativa och liberala högern så ser du precis samma mönster där man bara upprepar mantran oavsett hur verklighetsfrånvända de är. Ett praktexempel är t.ex. moderaternas hantering av försvarsfrågan de senaste 10 åren. Konservativa och liberaler har ju också gjort gemensam sak om utförsäljning av infrastruktur, vård, skola mm. med nästan exakt samma verklighetsfrånvända inställning.
@Ulf T:
Precis, men också för att feminismen inte endast är ett vetenskapligt problem utan också ett ”kärring”-problem, och bör därmed även bemötas inom/genom den diskursen.
@En annan Andreas:
Nu vet ju inte jag hur det är i andra delar av landet, men jag är huvudsakligen uppväxt i Västergötland (med en avstickare några år i Värmland) där det dialektala ”en” inte är alltför ovanligt och om inte jag misstar mig så är ”en” oftast använt istället för ”man” när man med ”man” menar ”jag” eller ”vi”. T.ex. ”Om en [jag/vi] skulle ta och dra sig hemåt.” Däremot brukar man använda ”man” när man talar om en generell obestämd person, som t.ex. ”Om man bryter mot lagen åker man dit.” eller ”Så kan man väl inte göra?”
Så det är en viss skillnad på det dialektala ”en” och det feministiska ”en”. Feministerna ersätter konsekvent (utom när de glömmer sig) ”man” med ”en”, medan den dialektala användningen av ”en” istället för ”man” är kopplat till vissa specifika användningar.
(Men jag kan ha fel)
@En annan Andreas:
Ligger mycket i det du skriver, tror jag.
“Ingen skog (struktur) existerar utan enskilda träd. Sålunda kan inget hat mot skogen existera utan att hatet riktas mot de enskilda träd som skogen består av”
Vad är detta för konstig slutsats?
Inget fotbollslag existerar utan enskilda spelare. Sålunda kan inget hat mot laget existera utan att hatet riktas mot de enskilda spelarna.
Det är ett påstående som man kan gå ut och få direkt respons på. Ett antal människor kommer säga att de hatar båda delarna i samma mängd och på samma vis. Men vissa människor kommer säga ‘jag hatar laget (strukturen) men inte den enskilde spelaren, människan.
För det teoretiska resonemanget här. Det räcker med att en person känner så här så blir ovan slutsats fel. Verkligheten är att hat mot en struktur kan finnas utan att hat mot varje enskild del finns.
Behöves fler exempel så bjud ett antal människor på en maträtt, tex korv, som en struktur eller som enskilda delar.
Än mer tydligt kan det vara inom kemin. Där blandning av två eller flera enskilda enheter ger upphov till en ny struktur. En struktur som i sig själv har ärvt den enskildas egenskaper men som därtill har fått nya helt unika egenskaper också. Det är då möjligt att vara emot dessa nya egenskaper men samtidigt uppskatta de enskildas egenskaper.
Rothstein beskriver en relation mellan en struktur och enskilda handlingar. Dvs två fenomen som kan definieras och därefter sättas i relation till varandra. Författaren här likställer att samma relation kan ställas mellan en struktur och känslor (i det här fallet hat). Jag tror att det är här det blir fel med hänvisningen till Rothstein.
I verkligheten kan vi se en människa som hatar strukturen män, men som samtidigt älskar en enskild man. Så att dra en teoretisk slutsats som påstår det motsatta blir något konstigt.
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
En kan använda en både som jag/vi/man och för en allmänt obestämd person,t.ex. istället för den eller han/hon. Oftast blandas en in för att variera och få språket att flyta bättre, det brukar bara inte behövas lika ofta för den.
@Liberalen:
På sätt och vis kanske du har rätt…
http://www.dn.se/nyheter/sverige/osttyska-stasi-forsokte-paverka-svenska-skolan/