I kommentarsfältet till Dolfs inlägg ”Fem skäl …” hävdar Rick att kvinnor i genomsnitt är mer noggranna och omhändertagande än män. Signaturen Zeke opponerar sig mot detta vilket leder Rick till att svara följande:

Jag brukar tycka att kvinnor har svårare att relatera till begreppet ”i genomsnitt” än män, men du tar direkt åt dig av ett resonemang om genomsnitt.

Jag tolkar inte alls Zekes kommentar som Rick gör. Jag valde att skriva ett snabbinlägg istället för att svara i kommentarsfältet för att jag har bättre möjligheter att forma texten här. Jag skrev så här i våra interna diskussioner på Skype när jag läst Zekes kommentar:

Han uttryckte väl mina tankar. Pricksäkert.

De saker kvinnor ofta gör (typ: gullar) räknas som ”omhändertagande”. Medan allt män ofta gör INTE räknas.

Varför menar jag att Zekes reaktion inte handlar om att han har svårt ”att relatera till begreppet ’i genomsnitt’”? Varför tycker jag kommentaren är pricksäker?

Min uppfattade mansroll består i att skydda min familj!
Det kan handla om så triviala saker som att döda spindlar, bära bort fåglar som kattfan har dödat, ta hand om alla potentiellt farliga, smutsiga och tunga hushållsysslor, till att förmodas gå ut i krig för att skydda kvinnorna!
Jag förväntas göra detta!

Att jag sedan tar hand om hus och hem vad gäller snickerier, målning, eller radonsanering medelst slickning, är ovidkommande, även så att jag städar, lagar mat, rensar avlopp, klipper gräs, rensar rännor, mekar med familjens cyklar, försöker lära min son lite folkvett e t c.

Den ”uppfattade mansroll[en]” som män ”förväntas göra” är det som gör uttalandet till mer generellt gällande för män som grupp. Det anekdotiska i kommentaren är bara – som jag ser det – en uppradning av exempel som inte riktigt räknas i samhället. Det kvinnliga sättet är normen för betydelsen vi lägger i ordet. (Detsamma gäller t.ex. för empati och ”prata känslor”), vilket medför att männens – ofta lite annorlunda sätt – inte betraktas som det omhändertagande det är. Eller som Zeke uttrycker detsamma, kvinnans sätt är ”den enda måttstocken”:

”Omhändertagande” är ju bara och endast någon slags rosa, fluffig, kulturmarxistisk (mar)dröm, där kvinnor placerar sig på- och placeras på- en piedestal av stelnad cervixsekkret såsom den enda måttstocken av oändlig självupplevd godhet.

Åter till Skype:

Jag sa: Normen för VAD som är ”omhändertagande” är kvinnlig. Kvinnor är vanligen bättre på att vårda sociala relationer (släkt & vänner) och att ”gulla”. Mäns omsorg är annorlunda mer puschande typ ”kom igen, du kan!” + att offra sig när det innehåller risktagande eller smutsigt arbete.

Vi noterar det ena mer än det andra …

Erik kompletterade: Så noterar vi bara de ”goda” kvinnorna. Alla de kvinnor som manipulerar sociala relationer för egen vinning säger vi inget om av nån anledning. Detta trots att det är en av de arketyper som faktiskt fått förekomma i popkultur

Dessa olika sätt att vara omhändertagande på, där det ena räknas men inte det andra, gör sig även märkbart i föräldraskapets område och medför att pappans betydelse för barnens väl och ve underskattas.

[F]atherhood turns out to be a complex and unique phenomenon with huge consequences for the emotional and intellectual growth of children. [Psychology Today]

Vad är det då pappor gör som vi ofta inte ser som ”att ta hand om”, men som är av stor betydelse för barnen? Dels är det saker som de Zeke radade upp, men det finns även annat. Ett exempel: när vår son var liten noterade jag ett beteende mellan min man och vår son som jag kom att identifiera som en form av omhändertagande. En för mig mycket fascinerande observation, där jag kunde se hur min man förmedlade gränser med, mer eller mindre, ordlös kommunikation. Jag noterade efterhand att detta är vanligt bland män varvid ordets betydelse, för mig, svällde så att även ”det manliga sättet” kom att inkluderas. Men det beteendet jag noterade är ofta invävt i lek och därför underskattas betydelsen av detta, menar jag.

Fathers play differently.
Fathers tickle more, they wrestle, and they throw their children in the air (while mother says . . . ”Not so high!”). Fathers chase their children, sometimes as playful, scary ”monsters.”
Fathering expert John Snarey explains that children who roughhouse with their fathers learn that biting, kicking and other forms of physical violence are not acceptable. They learn self-control by being told when ”enough is enough” and when to settle down. Girls and boys both learn a healthy balance between timidity and aggression. [artikel]

En annan sån sak är att småbarnspappor är den grupp som jobbar mest övertid, ser vi pappornas högre ansvarstagande för familjens ekonomi som en form av ”ta hand om”? Jag menar att det är det, för papporna gör vanligen så för att familjen ska ha det bra.

Min poäng är: Det finns olika sorters ”ta hand om”, olika sätt att visa empati och olika sätt att prata och hantera känslor. Och – oavsett om det beror på biologi, socialisering eller en kombination därav – så finns här könsskillnader i beteendet. Det är inte bättre eller sämre, det är olika och kompletterande. Men på grund av att vi är lite blinda för ”ena halvan” så hamnar kvinnor på en piedestal som några slags högre moraliskt stående väsen. Kollen skriver det så här:

Jag tycker bara att det är att bekräfta normen att det är kvinnor och deras subjektiva upplevelse av världen som är alltings moraliska måttstock.

Denna skeva måttstock bidrar till ur jämställdhetssynpunkt problematiska följdeffekter i samhället så som diskriminering av män i vårdnadstvister och domar.