I Ekot i morse rapporterades att nära halva Sveriges befolkning kallar sig feminister – en kraftig ökning, sägs det. Ninni konstaterar att den goda nyheten är att halva befolkningen inte kallar sig feminist …

Själv kallar jag mig inte feminist, och tänkte snabbt gå igenom varför. Det blir lite länkar till artiklar som jag och andra skrivit här på Genusdebatten.

Kort om illustrationerna: två av bilderna visar personer som omnämns i texten. De två andra visar två personer som stolt kallar sig feminister. Fundera på vad de har gemensamt och vad, om du själv kallar dig feminist, som förenar dig och dessa två.

Men du är väl för jämställdhet?

Det man kan notera när Ekot gör sin ”rundfrågning”, är att de i princip frågar:

(a) är du för jämställdhet?
(b) är du feminist?
(c) om nej, varför inte?

Insinuationen är att om man inte är feminist, måste man förklara varför man ändå är för jämställdhet, och i så fall varför man inte bara kan kalla sig feminist så att alla blir lugna.

Kortfattat är här mina svar:
(a) Ja!
(b) Nej!
(c) Därför att feminismen snarare motarbetar än främjar jämställdhet!

Ett problem här är att ordet ’jämställdhet’ inte är så väl definierat. Själv tolkar jag det som att människor skall få vara som de är, och inte diskrimineras på grundval av sin könstillhörighet, precis som de inte skall diskrimineras på grundval av etnisk tillhörighet, sexuell läggning, ögonfärg, eller annat som de har små eller inga möjligheter att påverka själva.

Däremot tycker jag inte att det går att mäta jämställdhet utifrån könsfördelning i prestigejobb och styrelser, och inte heller genom att mäta genomsnittslöner över hela befolkningen. Män och kvinnor är olika på flera uppenbara sätt, och det är inte orimligt att det visar sig i (relativt små) procentuella skillnader i medelvärden över stora grupper.

För att sätta det i perspektiv: män är i snitt 50% starkare i överkroppen än kvinnor. Vi vet att såväl manliga som kvinnliga könshormoner påverkar hur vi agerar beträffande risktagande, anknytning, social status m.m., och inte minst mellan män och kvinnor i åldrarna 20-40 finns inget överlapp alls i flera indikationer av testosteron- och östrogennivåer.

Ur detta perspektiv är den ojusterade löneskillnaden på 17.5% (i EU 2008) inte jättestor. Men, och detta är viktigt, för nästan alla yrken idag finns det gott om kvinnor och män som har de egenskaper som krävs för att göra ett bra jobb. Det måste vara tillåtet för dessa individer att välja (men också att inte välja) yrken som passar dem. Mer om löneskillnader och karriärval har jag skrivit om här och Ninni här.

Såhär långt kommet i diskussionen brukar man få invändningen att det är just det som feminismen står för! Alltså borde man vara feminist. Nå, men det finns flera andra ideologier som inkluderar synen jag precis beskrev, men ingen av oss skriver under på dem allihop. Inte minst skulle man kunna kontra med att jämställdismen står för exakt detta, men flera feminister vi känner till avskyr jämställdister, så det måste finnas fler saker att ta hänsyn till.

Feminist, och …?

Göran Hägglund får svara: Han säger sig absolut vara för jämställdhet, men kallar sig inte feminist. Han tycker att det räcker att kalla sig kristdemokrat:

– Därför att man måste nästan alltid förklara ytterligare vad man vill, lägga till ytterligare en etikett om man ska diskutera vidare. Jag är för jämställdhet, lika möjligheter för kvinnor och män, killar och tjejer.

Vi skulle nog säga att Hägglund lika gärna kan kalla sig jämställdist. Dock har jag full respekt för hans åsikt att begreppet kristdemokrat för honom rymmer denna åsikt, och han därför inte behöver någon annan etikett. Själv kallar jag mig liberal, och anser på samma sätt att jag inte behöver en ytterligare etikett för att klargöra min ståndpunkt i jämställdhetsfrågan.

Han har dock en god poäng här, och en som feminister ofta faktiskt brukar använda själva, men bara när det gäller att bemöta kritik mot feminismen: det går inte att dra alla feminister över en kam, eftersom feminismen rymmer så många olika inriktningar.

Men om man inte får kritisera feminismen utan att förtydliga exakt vilken sorts feminism man kritiserar, borde det följa att man inte bara kan säga att man stöder feminismen utan att ange vilken sorts feminism man stöder.

Uttryckt på ett annat sätt: Det blir lite som att säga att om man vill att människor skall ha det bra, måste man vara socialist. Feminismen nöjer sig inte med att bara förespråka jämställdhet; den erbjuder också en förklaringsmodell, en samling idéer om hur man skall mäta jämställdhet och åtskilliga (spretande) idéer om vad som behöver förändras.

Strukturer, strukturer

Löfvén å andra sidan tycker sig se strukturer och är därför feminist. Jag ser också strukturer (statistiskt signifikanta skillnader mellan män och kvinnor), men anser inte att feminismen lyckas förklara vad de beror på.

För att förtydliga: Visst finns det strukturella skillnader, men precis som Bo Rothstein påpekat kan en struktur inte existera utan att människor agerar för att upprätthålla den – på biologisk eller social grund.

Det är här feminismen och jag går skilda vägar. Jag menar att feminismen inte kan belägga den konkreta mekanism som upprätthåller den struktur (kvinnors underordning) de anser orsakar ojämställdhet. Däremot finns det massor av evidens som visar på en motsatt struktur (kvinnors högre skyddsvärdhet), och den förklarar inte bara många av de skillnader vi ser, utan även feminismen själv.

Inte minst det sista är viktigt: Det tycks gå utmärkt att rymmas inom feminismen med åsikter som bygger på manshat och krigande för att den traditionella särbehandlingen av kvinnor, baserad på kvinnlig skyddsvärdhet, skall fortsätta. Eftersom kvinnor som grupp har starkare sammanhållning än män som grupp, och feminister tycks ogilla att visa upp osämja offentligt, får denna grupp ett starkt genomslag. Vi som kritiserar dem får vänja oss vid att få alla emot sig, eftersom programmeringen att utsatta kvinnor skall skyddas är så stark. I dessa lägen blir feminismen den mest könsrollskonservativa rörelsen vi har.

För allt som vi vill förändra är det avgörande att förstå orsakssambanden. Annars blir vi som läkare som bara behandlar symptomen utan att förstå vad de beror på. Alltså, om vi skall tala om strukturer, måste vi förstå att strukturer är orsakssambanden – inte symptomen.

Inte sällan upplever jag feminismen som rent faktafientlig, då den på rent känslomässiga grunder avfärdar stora delar av solid forskning. De mest uppenbara exemplen är sannolikt nedtystandet av kunskap om den jämna könsfördelningen av relationsvåld, och insisterandet på att använda ojusterade löneskillnader, trots att mycket mer rättvisande siffror finns tillgängliga sedan år tillbaka.

Ytterligare lästips:
Dolf: Svensken är en floskelfeminist
”Genusbiblioteket” – en serie inlägg här på Genusdebatten som berör olika perspektiv på genus.
Sh*t Ulf T says – ett hopklipp av kommentarer jag skrivit på många olika argument i jämställdhetsdebatten.