Amazon grävde fram artikeln Genusforskning inom juridiken (2001) [1], utgiven av Högskoleverket:
[1]: Den svenska jämställdhetspolitiken baseras huvudsakligen på en likhetsideologi. Medlet för att uppnå målet lika rättigheter har under större delen av 1900-talet främst varit formell likabehandling. Under senare delen av 1900-talet har dock detta ifrågasatts: Eftersom likabehandling är ett mål kan detta inte samtidigt användas som en metod för att uppnå just likabehandling. För att uppnå reell likabehandling kan det behövas särreglering som en kompensatorisk åtgärd. Med särreglering menas att könen formellt behandlas olika för att resultatet skall bli lika.
Om vi nu antar att artikeln på ett trovärdigt sätt reflekterar genusforskningen inom juridiken, är detta rätt så bestickande. Det speglar ett medvetet avståndstagande från tanken om lika rättigheter och skyldigheter till förmån för tanken att kvinnor skall ha särskilda privilegier för att styra utfallet.
Vi går vidare till nästa tendentiösa uttalande:
En analys av hur rätten reproducerar en manlig norm och därmed kan missgynna kvinnor trots att rätten är formellt könsneutral kräver helt andra metoder och begrepp än rättspolitiska krav på formell likabehandling av könen.
Notera att det som är av intresse är hur rätten ”kan missgynna kvinnor”. Är det inte intressant att kartlägga hur rätten möjligen redan gynnar kvinnor?
Har vi kanske missförstått avsikten? Vi läser vidare:
[1]: Rätten måste vara verkligt könsneutral, dvs. passa lika bra och vara lika användbar för kvinnor som för män. Men eftersom begreppet könsneutral lätt kan missförstås som att kön inte har någon som helst betydelse, är det kanske bättre att tala om en könsutjämnande eller könsbalanserande rätt. Rätten skall med andra ord utgå från en verklighetsbild som tar hänsyn till och bättre passar mäns så väl som kvinnors situation. Tar man detta mål om lika rättigheter på allvar måste de mest grundläggande utgångspunkterna för vår förståelse av rätten omprövas. Det handlar om synen på vad rätten är, hur den legitimeras och vad den har för funktion och relation till oss människor.Föremålet för studierna är nu inte bara kvinnorna, utan även förståelsen av rätten och inte minst rättsvetenskapen själv.
Vi ser här en väldigt ’kreativ’ förståelse av ordet ’könsneutral’: för att vara könsneutral måste alltså rätten ta extra hänsyn till kön, och utifrån en förförståelse för hur män och kvinnor antas ’drabbas’ av rättskipningen, se till att justera utfallet som kompensation.
Rättssystemet skall alltså utgå ifrån att män och kvinnor är olika, och aktivt styra utfallet för att gynna den ena parten enbart beroende på könstillhörighet. Endast detta kan ses som könsneutralt?
Vi har därmed lämnat den gamla dammiga principen om likhet inför lagen, som tidigare setts som en av grundstenarna i ett fritt samhälle. Likhet inför lagen var vanliga människors stora utjämnare i förhållande till aristokratin. I praktiken har det förstås varit svårt att realisera helt, eftersom personer med mycket pengar och inflytande har betydligt större möjligheter att undfly rättvisan än medellösa människor, men alla har väl ändå varit överens om att principen måste vara helig? Tydligen inte.
Det som var styrkan med den gamla principen var att den var begriplig: Den kanske inte följdes jämnt, men då fanns en tydlig överträdelse som man kunde ta fasta på i sitt överklagande. Den blinda Justitia erbjöd möjligheter att få en omprövning av rättvisan, utifrån dessa principer. Om lagen skall relativiseras för att kompensera för diverse påstådda obalanser i etern, öppnas naturligtvis för att de grupper som har störst inflytande över tolkningsprocessen kommer att bli den nya aristokratin – de som är lite jämlikare än de andra.
Artikeln går vidare och beskriver tre nyckelområden: Kvinnorätten, Kvinnoperspektiv på rätten, och Genus och rätt. Något mansperspektiv behövs kanske inte eftersom mannen ju är norm.
Kvinnorätten
[1]: När lagarna uttryckligen talar om kön är det biologiskt kön som avses. När man under 1900-talet tog bort all särlagstiftning var målet att uppnå formell könsneutralitet. Metoden man använde var att ta bort regler som särbehandlade kvinnor eller män. Den tidiga kvinnorörelsen, både den borgerliga och den socialistiska, formulerade sina krav i rättsliga termer. Rättslig likabehandling var den tidens recept för att uppnå likabehandling. Kvinnorätten kan ses som en reaktion på att denna strategi inte var helt framgångsrik – det visade sig att åtgärden var långt ifrån tillräcklig för att uppnå reell könsneutralitet. Samtidigt var detta självklart en förutsättning för att kvinnor överhuvudtaget kunde delta i utformningen av akademin.
Så, utgångspunkten är alltså att vi prövade formell jämställdhet, och det sög för kvinnorna? Man kan nog dra många olika slutsatser från det, men observationen är ändå talande.
[1]: I Norge och Danmark krävdes det inte särskilt många kvinnor för att ämnet kvinnorätt skulle kunna göra sig gällande. Tvärtom kom de allra första pionjärerna också att bli de ledande ”kvinnorättarna”. 1970-talets aktiva kvinnorörelse medförde att kvinnor började ta allt mer plats i det offentliga rummet och även inom akademin.
Möjligen är jag bara lite tvärvalls här, men det låter lite som om man slog in öppna dörrar. Den formella könsneutraliteten räckte inte – man får anta att det då berodde på att kvinnor socialt blev motarbetade. Hur kommer det sig då att det krävdes så lite arbete av så få kvinnor för att få ett rejält genomslag för kvinnorättskampen?
Någonstans måste ju Patriarkatet ha legat i bakhåll. Annars ligger ju slutsatsen nära till hands att det inte räckte för kvinnor att varken formell eller påtaglig social diskriminering förekom, för att nå jämställdhet. Vad kvarstår? Var männen helt enkelt för svåra att konkurrera med?
[1]: 70-talets kvinnorätt baserades alltså på ståndpunkten att rättens formella könsneutralitet i själva verket inte alls var könsneutral, tvärtom. Lagstiftningen och tillämpningen av den passade helt enkelt inte för kvinnors liv.
Vad betyder det? Att kvinnor ville välja som de alltid gjort, men ändå få samma fördelar som kommer med männens val? Ha kakan och äta den?
[1]: Det allmännas skyldighet att tillförsäkra kvinnor och män lika rättigheter finns förankrat i den svenska grundlagen sedan 1976 (Regeringsformen 1:2). Detta ställningstagande kom dock tidigt att kritiseras. Lagen som den först formulerades gjorde ju inte klart om dessa lika rättigheter skulle tolkas formellt, eller om de även avsåg reellt lika rättigheter (Nordborg, 1984). Det senare förutsätter ju att aktiva åtgärder sätts in så länge reellt lika rättigheter inte uppnåtts. Genom att skilja på formella och reella rättigheter kunde kvinnorätten analysera vad lagen explicit uttryckte och vad den fick för konsekvenser.
Här inför man alltså distinktionen reellt lika rättigheter, som skiljer sig från formellt lika rättigheter. Jag har svårt att tolka det som något annat än att kvinnor inte skall behöva ta ansvar för sina fria val.
Det ges exempel på hur detta kan fungera:
[1]: Kvinnor och män har till exempel rätt till lika mycket föräldraledighet. Och ändå använde män endast 12 procent av föräldrapenningdagarna år 1999 (SCB 2000). Denna snedfördelning förklaras med att det är varje pars eller individs individuella beslut. Kvinnor anses vilja vara föräldralediga mer än män, eller så framställs det hela som ett rationellt ekonomiskt val (eftersom män generellt sett tjänar mer förlorar paret ekonomiskt på att pappan är ledig). Problemet förstås med andra ord inte strukturellt utan ses som en fråga om individuell valfrihet. Med rättens hjälp skulle det gå att för ändra denna situation t.ex. genom att pappan och mamman fick rätt till lika mycket individuell föräldraledighet som inte kunde överlåtas. En sådan juridisk lösning skulle dock uppfattas som kontroversiell av många och ses som ett tvångsmedel. Dagens system kan å andra sida också anses tvingande, men då för kvinnor.
Vi har tidigare berört hur det mesta pekar på att det främst är kvinnor som styr hur mycket deras män skall vara hemma med barnen, både i sina partnerval och rent konkret när barnet kommer. Jag känner inte till någon studie som kunnat påvisa att kvinnor tvingas välja som de gör. Det fria valet har dock konsekvenser, men var är tvånget?
[1]: Med hjälp av postmodernistiskt influerad teoribildning ifrågasätts synen på rätt och rättskällor som en enhet. Juridiken studeras vidare utifrån en explicit feministisk teoribildning. Här utvecklas också en tendens till dekonstruktion av juridiska begrepp och föreställningar.
Kanske är det bara jag, men jag tycker detta låter rejält skrämmande. En feministisk postmodernistisk dekonstruktion av juridiska begrepp?! Ett pretentiöst sätt att säga att rättsväsendet skall kapas och feminismen skall ges tolkningsföreträde.
[1]: Den svenska lönesättningen är exempelvis en fråga för förhandling och avtal, inte lag. Lagens diskrimineringsförbud kan ses som en yttersta gräns för den (mer eller mindre) fria lönesättningen. Men kön är samtidigt i praktiken en grund för lönesättning. Forskning har t.ex. kunnat visa att det finns löneskillnader som inte kan förklaras på annat sätt än med hänvisning till kön (SOU 1998:6).
Ok, tidigare har artikeln mest bjudit på postmodernistiskt flum om att rättssystemet borde kompensera för att kvinnors fria val har nackdelar, men här kommer vi faktiskt in på ett konkret påstående. Tyvärr är det felaktigt.
För det första säger inte SOU 1998:6 [2] detta, alldeles bortsett från att källan är 16 år gammal. Den säger:
[2]: Andra forskare finner en skillnad i lön av ungefär samma omfattning som den som Petersen och Meyersen finner, som inte kan ”förklaras” av ålder, utbildning, erfarenhet i arbetet m.m. Denna ”oförklarade” skillnad brukar då, helt eller delvis, tillskrivas diskriminering på grund av kön. Löneskillnadsutredningen (SOU 1993:7) fann t.ex. löneskillnader på mellan 1 och 8 procent som inte går att förklara.
…
Det är möjligt att kvinnor får något lägre lön än män för samma arbete. Det är dock inte den främsta förklaringen till löneskillnaderna mellan kvinnor och män. Mer avgörande är att män finns på höglönebefattningar på höglönearbetsplatser och att kvinnor finns på låglönebefattningar på låglönearbetsplatser.
Det finns några andra liknande formuleringar, men kontentan är att de spår i tesump och spekulerar kring vad olika samband kan bero på. Ingenstans lyckas de påvisa faktisk diskriminering.
För det andra misshandlas begreppet ”oförklarad” här. För er med juridisk, snarare än vetenskaplig, skolning bör det tolkas ungefär som en oskuldspresumption: forskaren behöver antingen bevisa ett samband eller eliminera alla alternativa förklaringar. Korrelation är som indicier: ”förövaren hade rutig skjorta; den åtalade äger en rutig skjorta” (korrelation antyder att rutig skjorta är betydelsefullt). Förklarade skillnader är uteslutna alternativ: ”förövarens skjorta var blårutig; den åtalades var rödrutig” (vi ’kontrollerade för färg’). Det utesluter inte att den åtalade är skyldig, men det påstådda beviset kunde uteslutas. Folk kan dömas på enbart indicier om bedömningen görs att man uttömt alla andra rimliga alternativ. Då och då framkommer ändå senare bevis för att detta var fel.
Det som normalt händer i studier om löneskillnader är att den oförklarade skillnaden endast speglar att forskarna inte kunde mjölka ut mer information ur den givna datamängden. Det är inte samma sak som att säga att det inte finns någon annan förklaring, eller att man då kan välja vilken förklaring man vill. Oförklarad betyder helt enkelt att vi inte hittade fler konkreta bevis – i fallet med löneskillnader, inga konkreta bevis alls, utan bara indicier, varav de flesta kunde elimineras av försvaret.
Men med ett feministiskt postmodernistiskt dekonstruerande filter är sådana detaljer kanske inte så viktiga längre?
[2]: Flera andra studier visar att ”andelen kvinnor” i ett yrke kan förväntas sänka lönen. I slutet av 1980-talet genomförde Jonung och Persson (1990) en studie som visar att om andelen kvinnor i ett yrke ökar med 10 procent kan medellönen förväntas minska med ca 1 procent.
Återigen, orsak vs. samband. En mycket trolig förklaring är att andelen kvinnor ökar när ett yrke blivit mer reguljärt, mindre fysiskt krävande och mindre riskfyllt. Det finns också ett samband mellan andelen kvinnor och intresset för att göra jobbet mer säkert och familjevänligt – lönebonus byts ut mot trygghet och flexibilitet. Det blev t.ex. förbjudet att anställa kvinnor och barn inom den tunga industrin under slutet av 1800-talet. Skälet var att jobben var för tunga och farliga, och att man ansåg att kvinnor missgynnades av friheten att kunna ta sådana jobb. Fanns det mindre vidriga jobb att ta för männen (som kvinnorna inte redan tagit) fick man se till att gruvarbete betalade bättre än de lättare och mindre farliga jobben.
Notera att dessa ’forskare’ använder ett politiskt betänkande från Kvinnomaktsutredningen som källa för sina påståenden, och dessutom felciterar dess slutsatser. Det var just denna typ av korruption som jag varnade för ovan.
Sedan följer en del flummiga referenser till Hirdman och resonemang om vem som ”har makten över kunskapen i juridiken”.
[1]: Just föreställningen om det neutrala rättssubjektet ses nu av genusforskaren i stället som ett hinder. Ett rättsligt tänkande som utgår från ett neutralt rättssubjekt i ett formellt könsneutralt rättssystem kan ju avvisa en argumentation om kön/genus som irrelevant. För att kunna se att kön/genus har relevans är det därför nödvändigt att gå utanför den rent formella (objektiva) tolkningen av lagen och röra sig mellan olika filosofiska, teoretiska, konkreta och empiriska kunskaper.
Hur rättssäkert låter det på en skala?
Sedan kommer man in på språkets betydelse.
[1]: I Kvinnovåldskommissionens huvudbetänkande (Kvinnofrid SOU 1995:60) påpekar man särskilt språkets betydelse för hur vi uppfattar olika beteenden och händelser. Utredningen ledde bl.a. till en ändring av benämningen av brottet kvinnlig omskärelse till könsstympning. De två begreppen ger helt olika associationer av beteendet.
Ja, men manlig omskärelse heter fortfarande manlig omskärelse, och är fortfarande lagligt…
Texten fortsätter i samma anda. Lagarna behöver dekonstrueras, queerperspektiv bör införas, heteronormen ifrågasättas, särskilt skydd av skyddsvärda grupper och en problematisering av mansrollen. Allt detta sägs driva en omfattande förändring av vårt rättssystem.
Genom hela texten löper antagandet att det nuvarande rättsystemet systematiskt gynnar män. Jag måste ha missat ställena där man redovisade några som helst konkreta bevis på att det är så, men jag orkar inte läsa om smörjan igen.
Rapportens författare är för övrigt Eva-Maria Svensson, professor i rättsvetenskap, Handelshögskolan i Göteborg.
Skrämmande läsning och ännu mera skrämmande om genusflummet tillåts influera rättskipningen framöver. Om genusflummarna får omdefiniera begreppen enligt eget gottfinnande vet ju ingen var vi hamnar.
Avsaknaden av konkreta exempel i den där genusrapporten är talande. När man inte kan eller vill exemplifiera påstådda missförhållanden brukar det finnas en annan agenda bakom. I detta fall sticker dock bockfoten fram alldeles tydligt – syftet är att kvinnor per se ska ges godtyckliga förmåner, dvs. lagen ska tolkas mer eller mindre känslomässigt till kvinnors favör, vilket givet de många kvinnorna i rättsväsendet kommer att ske lite här och var. Även om man får utgå ifrån att de flesta kvinnliga jurister gör ett bra jobb, kommer de inte att helt kunna undvika feministisk påverkan, dvs. förr eller senare kommer de obemärkt för sig själva att börja slira på centrala rättsprinciper. Att ge en man ett korrekt, opartiskt, bemötande kommer att uppfattas som en favör åt honom.
Det här med slirandet på principer är egentligen inget konstigt. Jag kan själv inte vara absolut säker på att jag skulle kunna stå helt opåverkad ifall en grupp som jag själv inte tillhör systematiskt skulle demoniseras. Antingen är man i sådana fall tvungen att myket aktivt ta avstånd från demoniseringen eller så införlivar man åtminsone delar av den, om så ofrivilligt.
Målet borde ju vara könsneutrala (gäller inte bara kön självklart) förutsättningar i den mån det går utan att förlora all integritet, inte könsneutralt resultat (50/50). Det sistnämnda är ju som kommunism, en fin tanke men som tar bort alla drivkraft från människorna eftersom slutresultatet redan är förutbestämt. Galet att sånt här flum rullar runt i de här kretsarna…..
Låter som de håller på att starta en stor, härlig bastuklubb, med endast kvinnliga medlemmar….
Även om man köpte tankegången att kvinnor måste formellt särbehandlas för att det skall bli könsneutralt, förutsätter en sådan praxis att man inte bara konkret kan påvisa att män automatiskt gynnas av systemet, utan även kvantifiera graden av gynnande.
Om man skall kompensera för en störning måste man förstå hur stor störningen är och i vilken riktning den verkar. Annars kan man t.o.m. förvärra problemet.
Vi här på Genusdebatten har ju åtagit oss att försöka blottlägga just denna särbehandling – eller frånvaron av sådan – så på så sätt gör vi rimligen den feministiska rättskipningen en stor tjänst.
@ Ulf T
Här har vi en riktigt intressant frågeställning.
Om en grupp, säg X, bevisligen klarar sig sämre än grupp Y i juridiska sammanhang, så i vilken utsträckning ska vi beakta detta?
Faktum är att vi redan gör det i någon mån. Vi har ett system med advokater/rättsliga ombud som åtminstone delvis jämnar ut skillnader mellan individer i t.ex. juridisk kunskap eller intelligens. Om vi inte hade juridiska ombud skulle gruppen lågintelligenta missgynnas något alledeles oerhört.
En grupp som definitvt missgynnas i de svenska rättsväsendet är människor som inte behärskar svenska språket. De kan vara hur intelligenta som helst, men om de inte förmår uttrycka sig korrekt kommer deras intressen att bli lidande. Också här försöker man med tolkar, men jag har för mig att det inte avhjälper problemet. Å andra sidan kan man inte förvänta sig att den juridiska apparaten ska kunna fungera på alla världens språk.
Nu tror jag i och för sig inte att gruppen kvinnor missgynnas, utan de här genusteorierna verkar utgå från att någon kvinna inte fått precis som hon ville och därav detta flummande.
Viktig och bra genomgång! Det är sannerligen skrämmande.
@Rick:
Ja, vi har ju olika lösningar med rättshjälp, tolkar m.m. för att försöka se till att alla får en någorlunda rättvis chans i rättssystemet, dvs likhet inför lagen kan bara närma sig en realitet om alla ges chansen till kompetent juridisk representation.
Men det är ju något helt annat än att människor skall dömas olika baserat på medfödda egenskaper och att lagarna uttryckligen skall favorisera vissa grupper över andra.
Bra.
Enligt uppgörelsen mellan S och MP skall 50% kvinnor kvoteras in i hela statsförvaltningen. Jag tror domstolar ingår där.
Någon som har läst juridik efter 2000 och kan verifiera att de här kompensations-idéerna har slagit igenom?
Kul att få se 50% kvinnliga fångar inom kriminalvården förresten.
@Kristian:
Du menar att man skulle kvotera in män i domarkåren?
Dagens Juridik 28/2-14: Kvinnorna har gått om männen i domarkåren – 57 procent av Sveriges domare är kvinnor
Advokatsamfundet: Behöver det vädras på Riksrevisionen?
(Översättning: det finns ett jämställdhetsproblem inom domstolsväsendet, men det är inte att andelen kvinnor är 71%, utan att något fler män än kvinnor är chefer.)
@Ulf T: Vi vet ju sedan tidigare att ju fler kvinnor som utgör andel av en grupp desto jämlikare är den. Detta har ju visats i riksdagen där 58 % andel kvinnor i ett parti anses mer jämlikt än 42%.
M.a.o. Ju fler desto bättre.
Det blir verkligen inte bättre med ett överskott av kvinnor på arbetsplatser. Snarare blir det ett sämre arbetsklimat, med mycket skitsnack bakom folks ryggar. Blandat brukar vara bäst, då ökar trivseln hos alla.
@Ulf T:
Bara utgick man från att kvinnor är missgynnade i rättssystemet och byggde från det?
Kommentar från mig på första citatet:
Lika rättigheter är en demokratisk princip, inte ett medel. Sannolika anledningar de här personerna påstår nåt annat är A) För att radikalfeministiska drottningen Catherine MacKinnon påstår det*** och hon står ideologiskt närmare Sovjetkommunism än Demokrati B) De talar i egensyfte, det är bokstavligen kvinnliga jurister som talar om att kvotera in kvinnliga jurister.
På vilken grund då?
Läs ovanstående citat tre gånger. Förklara sedan för mig den logik som fanns i huvudet på personen som skrev det.
Verkligen? Vilka länder vill författaren använda som lyckade exempel på detta? Med kompensatoriska åtgärder får man personer med lägre erfarenhet och kompetens på högre positioner. Dessa är i sin tur så okunniga på sina jobb att de inte kan utföra dem utan personliga äldre mer erfarna passupper, så kallade mentorer som är senaste skriket i debatten om kvinnligt ledarskap. Se själva här:
https://www.google.se/#q=kvinnor+mentorer
Detta innebär givetvis att vi har ett A-lag (mentorerna) och ett B-lag (inkvoterade, yngre, utan praktisk erfarenhet). Där A-laget har en högre trovärdighet, mer erfarenhet, högre totalkompetens och i praktiken leder B-lagen även om de formellt har samma rang.
Ett tydligt bevis på den här skillnaden har man sett i USA när kvinnliga chefer hade lägre lön än manliga chefer. Det visade sig när man undersökte orskerna att lönen ökade med erfarenhet och eftersom den politiska pressen var stor på att befodra kvinnor så befodrade man upp kvinnor som inte hade arbetat länge nog att lika hög lön som kollegor kunde rättfärdigas på en konkurrensutsatt marknad.
Läs ovanstående citat tre gånger. Förhoppningsvis låter det lika märkligt även tredje gången. Resultatet kan nämligen aldrig bli lika. Om man kvoterar yngre personer med mindre erfarenhet blir de och alla andra beroende av de mentorer som inte kvoterades. De som kan jobbet leder de som inte kan jobbet. Om kvinnor kvoteras och det så blir 80% kvinnor så är de resterande 20% männen långt viktigare för verksamheten. Givetvis kommer dessa viktigare män med högre kompetens aldrig att likabehandlas som långt oviktigare kvinnor (som det dessutom finns fler av)
Anledningen anhängare av Catherine MacKinnon inte fattar detta är att detta handlar om marknadsekonomi medan hon skrev en bok där hon försökte få kommunism och feminism att gå ihop. Jag avslutar min kommentar med referens om visar att det verkligen är från radikalfeministiska superstjärnan MacKinnon dessa ideer kommer. Här är citat från regeringsformen ur könsperspektiv
http://www.regeringen.se/content/1/c6/08/99/84/2cd4fcb7.pdf
@MK:
Ja, det är min tolkning. Man tog föräldraledighet som exempel, och menade att en könsneutral lagstiftning inte ledde till ett ’könsneutralt resultat’ (dvs lika utfall), och därför anser man inte lagstiftningen själv ’reellt’ könsneutral. Men de tolkningar man gör är uppenbart ensidiga eftersom det enda de intresserar sig för är när utfallet ser ut att vara till kvinnors nackdel.
Det hade ju gått att ta upp konkret diskriminering i rättsväsendet, som t.ex. den straffrabatt som kvinnor får jämfört med män. Den är mätbar och har påvisats i flera studier (länk, även om området inte verkar vara så populärt). Men det skulle ha öppnat för slutsatsen att vi även med en könsneutral lagstiftning får en gynocentrisk bias, vilket är raka motsatsen till det som artikeln hävdar.
@Ulf T: Där fick jag siffror att bita i. Tackar!
Nej, kvotering av män tror jag inte kommer. ”Varannan damernas” betyder inte ”varannan herrarnas” utan ”högst varannan herrarnas”.
In och diskutera! http://playing.se/forum/off-topic/632743-genustrad/?page=77
@MK:
Det är ett generellt mönster. Man utgår att kvinnor är missgynnade och trots att när man faktiskt forskar och det man hittar pekar på det omvända, att kvinnor är gynnade, så fortsätter man att leta vidare för man är så säkert på det som känns i magen. Jag blir helt matt av det.
@anonym: Tack för länk.
http://naughtynerdess.tumblr.com/post/98184739316/an-open-letter-to-emma-watson
Låter i mycket som vore hon skribent här.
@Kristian:
Bra artikel.
Fanns lite roliga grejer på den bloggen också, här skrattade jag så att jag höll på att trilla av stolen:
@MK: haha!
Ninni,
” Man utgår att kvinnor är missgynnade”
Nej, de säger sig utgå från det.
Att tro på vad dessa människor säger däremot det ska man generellt undvika som du nog egentligen vet.
Man kan i bästa fall kan studera deras pappersark likt litterära fantasikreationer skrivna av en maktberoende och kollektivt psykotisk grupp som lärt sig att ju fler och gravare psykotiska framställningar de gör desto mer pengar och makt får de från sin omgivning. Det är likt ett hemskt experiment i vilket man ger en heroinist alltmer pengar vid uppvisande av en önskad psykos.
Många historiska konstnärer var mentalt sjuka vid sina kreationers tillkomst så i framtiden kommer man säkert kunna hitta både skönhet och drag av genialitet i det som idag dock är ett samhällsomfattande problem då texternas bruk inte är begränsade till den skönlitterära eller kanske historiska avdelningen på biblioteken utan vid omsättande i praktiken leder både till lidande och död för andra människor.
Alltså, problem 1 med att säga att de utgår från något är att det medför att ha sagt att de har en tro på det de de säger, eller iallafalla ha föreslagit detta. Det kan vara så hos någon och ibland men är det verkligen så att ledarna (eller alla allltid) tror på det de säger sig utgå ifrån (Språket avgör resultaten och beakta skillnaden mellan att anta något och att utgå från något)? Kan de inte vara resultaten från det sagda i form av mer pengar, uppmärksamhet och liknande istället för tro, som får dem att säga sig utgå från något? Har de visat sig pålitliga sanningsägare generellt så att vi ska tro på att de faktiskt tror på det säger när vi inte kan veta?
Problem 2 med att säga att de utgår från något iaf inom en vetenskaplig inramning är att det medför att ha föreslagit att det de säger sig utgå från underkastas, i ett senare skede, en eller flera slutledningsprocesser (-gå-delen av utgå) som baseras på premisser (och inte slutsatser) enligt vedertagen förståelse av vetenskapligt sökande.
Det görs dock inte. Slutsatser och inte premisser styr slutledningsprocessen. Eftersom gång-processen ligger utanför ramarna för vetenskaplighet så har de formellt sett inte utgått, då de inte gått, iallafall inom vetenskapliga ramar.
De har dock utgått i ett textskrivande…tagit avstamp i en första mening och fortsatt kreera på papper vad de har i sina sinnen…
@The Joker:
Jag tror att de tror på vad de säger. Feminismen har ju funnits långt innan det fanns någon form av ekonomisk vinning i det hela.
Men sedan går det troll i det hela när det blir statligt finansierat. Helt plötsligt tjänar man på att påvisa att samhället inte är jämställt, vilket skapar incitament att förvränga fakta. Jag tror att vissa är fullt medvetna om detta och utnyttjar det till max, förvränger statistik och mörkar fakta, andra är bara blinda och hänger med strömmen, för att de förstnämnda kan låta rättså övertygande.
@MK:
Ja, inte minst genom att den förstnämnda kan påstå att de har stöd i vetenskap och då litar man på att det stödet finns där … någonstans.
Jag möter det ofta, feminister som tror att underordning, antipluggkultur osv. osv är påvisad av genusvetenskapen.
SVD Brännpunkt: Varför räcker inte ett nej till sex?
Det här känns besläktat med idén om en subjektiv ’kvinnorätt’, baserat på tanken att om kvinnan tycker att hon har blivit utsatt, måste ett brott ha begåtts.
Kanske läge att påminna om killen som dömdes för våldtäkt i både TR och HD, och blev friad först när han på egen bekostnad lyckades återskapa en film på mobilen, som visade att medgivande förelåg från båda parter.
Dagens lagstiftning är redan svår att följa på ett rättssäkert sätt. En förändring mot ännu mer subjektivitet kommer göra läget ännu svårare, såvida man inte tar konsekvenserna och kräver att det för eventuella kommande rättsprocesser måste göra som killen i det här fallet gjorde: filma hela sexakten. Först då kan man i efterhand avgöra hur pass entusiastiskt samtycket har varit.
Eftersom man också tycks vilja att våldtäktsrättegångar tar hänsyn till hur opinionen uppfattar händelsen, bör nog dessa filmer arkiveras som offentlig handling, så vi alla kan lära oss hur riktigt samtycke ser ut.
Jag kan nog själv tycka att det mycket större problemet med dagens rättskipning är att i stort sett endast män döms för sexuella övergrepp, trots att forskningen visar att det är ungefär lika vanligt att män utsätts för sexuellt tvång som att kvinnor gör det.
Om vi kunde rätta till det så att vi först får en balans i könsfördelningen, motsvarande de faktiska övergrepp som begås, kanske vi kan ta diskussionen om en samtyckeslagstiftning efteråt?
@Ninni:
Även i forskning är det vanligt förekommande att man medelst handviftning refererar till andra forskare som har ’bevisat’ något; när man följer referensen och läser artikeln ifråga, är det inte alls ovanligt att man upptäcker att (a) att artikeln inte alls säger det man påstår, (b) att artikeln visserligen drar den slutsatsen, men saknar stöd för det i datat, (c) att metodiken var åt skogen från början, och studien egentligen inte säger något av värde.
Men eftersom dålig forskning tar sig igenom ’peer review’, kommer många att referera till den och anse det legitimt. Sedan kan de bygga vidare på dessa felaktiga påståenden.
@Ulf T:
Ja, så är det.
Off-topic:
Metro x 2:
Fridah Jönsson går självklart inte på träningsklassen ”Booty” av några utseendemässiga skäl, utan för att bli stark i benen så att hon kan springa ifrån våldtäktsmän.
http://www.metro.se/kolumner/traningskulturen-just-nu-ar-sa-acklignbsp/EVHniy!TprE6iJuG4xl/
Metro låter även fem feminister ha tolkningsföreträde i frågan huruvida feminism har något med manshat att göra. http://www.metro.se/nyheter/svenska-feminister-om-manshat-stampeln/EVHnix!SMHQkGhl2FlKs/
@The Joker: Jo, man kan med lätthet tänka sig att författarna till vissa genustexter sitter och muttrar om makterna eller tala med Mållgan. (Som väl ”Harvey” heter på svenska …)
@Ninni:
Hur bemöter du?
På nätet når man inte fram alls. IRL kan man föra en annan sorts dialog, men man kan inte länka till källor.
Peer Review inom genusvetenskapen ger jag inte särskilt mycket för.
Passar det in mallen? Ja. Godkänt.
Är det ens möjligt att komma med vetenskaplig kritik mot något som är baserat på postmodernistiska teorier…?
Angående våldtäkt, hur funkar egentligen t.ex. den kanadensiska och engelska lagstiftningen i praktiken?
Gör man inte redan detta i svenska rättegångar?
Är det verkligen så? De domar jag har kikat igenom har inte gått ut på att målsäganden aldrig fick ett nej, utan på att han upplevde just samtycke (verbalt eller via kroppspråk osv). Inte för att det måste bevisas utan för att det per automatik är en del av hans beskrivning av vad som skedde.
Det är väl i media man vrider det till att ”men hon sa inte nej”, inte i domarna?
Sedan hänvisar de till ett fall som jag gärna hade läst domen till. Man utelämnar nämligen helt och hållet mannens beskrivning av händelsen, det enda man skriver är att offret hävdar att hon sa nej, samt att hon var påverkad av alkohol och droger. Det låter orimligt för mig att den misstänktes enda försvar skulle vara av typen ”Ja, jag hade sex med henne, för hon sa inte nej”. Man skriver att hennes berättelse kunde ifrågasättas. I förhållanden till vad? Jag antar att man måste mena i förhållande till hans berättelse?
@MK:
Hoppsan, från och med andra citatet svarar jag på vad @Ulf T: skrev.
@MK:
Jag citerar från genusvetenskap eller visar källor/länkar som talar mot påståendet osv. Det visar
1) jag är påläst. 2) Jag har inte sett det du påstår.
Sen brukar jag fråga efter var man har stöd för sitt påstående.
Det brukar resultera i att den man pratar med blir väldigt upptagen plötsligt. Men det gör mig inget. Jag skriver för läsaren inte för att övertyga troende.
IRL möter jag inte feminister. Folk i min sfär uppskattar inte feminism/feminister, här är mina åsikter i huvudfåran typ.
Den här skriften har några år på nacken, hur ser ni som följt debatten längre än mig att den kan/har påverkat?
När jag läser sådant här blir jag rädd, att ifrågasätta likhet inför lagen? Däremot tror jag att det fortfarande finns jobb få bort fördomar mm i rättsapparaten (och i övrigt), t ex att män våldtas, att mammor skadar sina barn etc. Jobb där man måste ompröva sin egen syn, ta in ny information, diskutera, tolka etc. Långsiktigt och slitigt arbete, inte alls lika lockande som en snabb reform.
Pingback: Uförsbacken | Löjesguiden
”att ifrågasätta likhet inför lagen”
Likhet inför lagen rådde ju redan inte. Så att någon verbaliserat den inställning som redan råder i utfall fast i kontrast till uttalad strävan är nog egentligen bra för de som vill se bättring.
Det fanns redan anledning att observera en diskrepans mellan diskurs och praktik. När feminister för diskursen närmare dåligheter i praktiken kan det göra det lättare att se problemen för män som redan fanns i praktiken.
Kanske blir det lättare att se mansfientligheter i vardagliga livet och en själv genom att feminister primar människor med en tydlig bild av en mansfientlig typ.
Mansfientliga individer i form av skräckexempel räcker inte dock utan det hjälper mycket med såna som som säger att de är just skräckexempel och inte vad de själva presenterar sig som eftersom människor är benägna att behandla kvinno-associerade företeelser som goda trots att effekterna är negativa.
@Kristian:
”man kan med lätthet tänka sig att författarna till vissa genustexter sitter och muttrar om makterna eller tala med Mållgan”
Det kan man göra. Men när jag använder ordet psykostisk gör jag det på samma sätt som man använder ordet alkoholist.
När jag gick i skolan i Sverige fick vi utbildning i att en alkoholist var inte bara en sån man såg på gatan, en hemlös eller det skråliga A-laget utan kunder vara en 20 åring med många vänner eller en arbetande familjefar.
På samma sätt som bör man ha en utökad bild av en psykotiker, det är inte bara en person eller personer i tvångströja inom psykvården utan det kan röra sig om lärare på universiteten, professorer, journalister, arbetande politiker och andra.
Ofta ingår de inte i en individuellt begränsad psykos utan en kollektiv psykos där deras hjärnor intagit omvärldsuppfattningar och inställningar från människor omkring dem, inställningar och omvärldsuppfattnignar vilka dock saknar representation hos eller balans gentemot verkligheten så som observerbar av andra eller logiskt möjlig. Observera att observerbar inte medför detsamma som observerad. Det ställer också stora krav på ”andra observatörer” att avgöra dels för att inte själva smittas eftersom det uppenbart är smittsamma uppfattningar men också i att sätta sig in förkunskaper för att inte avfärda det som faktiskt är på riktigt och att inte balansera sin egen vy på önskad grupptillhörighet eller tänkta karriärvägar.
Man kan väl säga att vi inte har löst alkoholproblemen i samhället och heller ej psykos-problemen och vore det lätt skulle vi kanske inte drabbas av dem till att börja med.