Med anledning av en postning i Facebookgruppen ”Jämställdism” måste jag reflektera över de ohederliga metoder som ideologiska aktivister – här representerade av radikalfeminister – använder sig av. Fallet som postades i Facebookgruppen rörde en artikel som 2007 skrevs av Whitaker D J, Haileyesus T, Swahn M & Saltzman L S (Differences in frequency of violence and reported injury between relationships with reciprocal and nonreciprocal intimate partner violence, i American Journal of Public Health 97, s 941-947). I en studie av 11.370 unga vuxna visade det sig, att nästan 24 % av alla relationer innehöll någon form av fysiskt våld och att hälften av våldet var ömsesidigt – I vilket kvinnor var mest sannolika att slå först men där männen stod för tre femtedelar av de orsakade skadorna, kvinnor för två femtedelar. I det icke ömsesidiga våldet var kvinnor förövare i 70 procent av fallen (männen i 30 procent). Medan i det hela kvinnor var något mer sannolika att skadas än män så rapporterar författarna att ”faktum är att män i relationer med ömsesidigt våld rapporterades skadade oftare (25,2 procent) än kvinnor i relationer med icke ömsesidigt våld (20 procent).”

Undersökningen stämmer överens med flera hundra över hela världen, så som jag skrivit om i ett tidigare inlägg. I samma inlägg exemplifierade jag också om (radikal)feministernas ohederliga metoder, vilka avslöjar sig även rörande undersökningen 2007. När artikeln publicerades lades en sammanfattning ut på Harvard Medical School’s webbsida. Från den skrev Joseph Ernest en artikel på Newscast media 2010, men tre år senare konstaterar han att den skurats bort. Han skriver: ”min gissning är att vissa aktivistgrupper kanske pressat professorerna till att ta bort den. De flesta av dessa institutioner är beroende av donationer och bidrag för att fungera, så det är förståeligt hur det kan ha blivit skäl för dess borttagande.”

Finns det då fog för Joseph Ernests gissning? Ja, i allra högsta grad. I onsdags var jag och föreläste under West Pride i Hagakyrkan i Göteborg och berättade bl a om moralism och kristendomens inverkan på sexualsynen och de homosexuella. Moralism är ju en följd av att ideologiskt övertygade personer, mycket utifrån sin egen egocentriska empati, anser sig sitta på sådana obestridliga sanningar att de i konflikt mot andra människors egna upplevelser och känslor anser sig ha rätten att köra över dem och tvinga dem att leva enligt ”det rätta”. Jag listade då också olika metoder som ideologerna/moralisterna använder sig av för att genomdriva sina mål. Den främsta metoden är skrämsel! Kan man skrämma upp människor är de beredda att acceptera inskränkande och kränkande lagar och regler för att de tror att de som skrämt upp dem ska skydda dem för det påstådda (inbillade) hotet. Den främsta skrämselmetoden är att påstå att människors barn är hotade. Den användes redan under Bacchanalieskandalen i Rom 186 f kr, sedan av t ex världsliga och kyrkliga myndigheter under medeltiden för att jaga judar (de ritualmördade barn), homosexuella (de ville förvrida ditt barn, jmf dagens Ryssland), häxor (de tog ditt barn till djävulen), masturberare (de måste med alla medel hindras från att förstöra sig själva – bortbränning av klitoris och omskärelse var metoder för detta) – och nu senast har (radikal)feminismen jagat upp en pedofili- och sexhandelspanik (med bl a inslag av ritualmord, jmf Eva Lundgren på 1990-talet) som ska hota ”barnen”.

Den andra metoden är smutskastning. De som ifrågasätter anklagas för att vara ”judarnas försvarare”, ”häxornas medlöpare”, ”bögarnas vän”, ”ungdomens förstörare”, ”pedofilkramare”, ”prostitutionslobbyisternas handgångne man”, ”kvinnohatare” m m. Metoden är ett absolut måste, eftersom ideologer/moralister aldrig klarar en djupare granskning. Men genom smutskastningen så sätter de sig i en självtagen rätt av de enda som har rätt att uttala sig. Det är därför en hedersmördande invandrare är ett mindre hot mot (radikal)feministerna än pålästa, vita heterosexuella män. Därför att en del av de senare kan genomskåda bluffen. Därför måste vita heterosexuella medelklasskvinnor bekämpa sina manliga ”likar”. Genom skrämselpropagandan uppnår man också en period ett konsensus, som ger ett opinionsövertag. Det är utifrån det man kan smutskasta. Historikern Alf W Johansson skriver: ”När en konsensus etableras uppträder alltid vad man skulle kunna kalla fanatiserarna av konsensus: de som till varje pris söker exploatera det opinionsövertag som konsensus skapar. Genom att de lutar sig mot enhetliga stämningar uppfylls dessa opinionsbildare ofta av en helig känsla av rättfärdighet inför den egna saken, som gör att de anser praktiskt taget vad som helst vara legitimt för att befrämja den.” Precis det mönster som (radikal)feministerna uppvisar genomgående.

Den tredje grundläggande metoden är verklighetsförfalskning, genom förvrängning, falskproducering och nedtystande av fakta. Receptet är enkelt. Finns ingenting som stödjer det man påstår måste sådant produceras. Förr räckte det ofta med att kyrka eller myndigheter bara gjorde ett påstående för att det skulle bli en ”sanning”. Sedan den vetenskapliga revolutionen, från 1700-talet, krävs dock att man måste producera mer avancerade falsarier, eller förvränga redan existerande forskning. Exempel på det förstnämnda är t ex Melissa Farleys s k ”forskning” kring prostitution, den s k ”utvärderingen” av sexköpslagen 2010 och Eva Lundgrens ”Slagen dam”. Exempel på det senare är t ex Kajsa ”Ekis” Ekman i boken ”Varat och varan” och journalistik som t ex Aftonbladet, Expressen, Uppdrag granskning och Dokument inifrån. Vad gäller den tredje delen i verklighetsförfalskningen så är varenda media och politiker i landet exempel på det.

Den fjärde metoden är att hävda att man övergripande skyddar något eller någon. Det kan vara ”barn”, ”kvinnor” ”rasen”, ”den svenska kulturen”, ”den kristna/muslimska tron”, m m. Men faktum är, att aldrig någonsin genom historien har detta påstådda skydd varit den verkliga orsaken. Det enda som ideologer/moralister önskar skydda är bilden av sig själva som mer förträffliga än andra och den självtagna rätten att diktera för andra hur de måste göra. Den enda grupp som inte är skyddsvärd är männen. Det är naturligtvis därför som så många fler män än kvinnor kan offras, oavsett om det är i krig, på arbetsplatser eller i vårdnadstvister. Män är det aldrig synd om för de har ju alltid bara förtryckt, eller hur? Jag brukar, när jag stöter på folk som åberopar ideologikonstruktionen ”könsmaktsordning” fråga: ”tror du på den judiska komplotten också?” Parallellerna är ju uppenbara. I könsmaktsordningen är det ”patriarkatet” som styr och konspirerar, i den judiska komplotten är det ”världsjudendomen”. I könsmaktsordningen ordnar samhällets regler så att männen kan behålla makten, i den judiska komplotten infiltrerar judar samhällets alla nivåer för att styra världen. För bägge fantasifostren gäller att biologiska fakta sätts ur spel. Könsmaktsordningen bortser från alla biologiska fakta (utom möjligen ”snopp” och ”?”) den judiska konspirationen ser judarna som en biologisk förvrängning av människor. (Radikal)feministerna ser också männen som en förvrängning, eftersom de anses stå för allt ont – kvinnan däremot är bara god.

Som avslutning på detta inlägg om ohederliga metoder vill jag erinra om hur ”demokratiskt”, ”objektivt” och ”könsneutralt” det gick till vid tillsättningen av professuren i historia vid Lunds universitet 2000-2001. Den mest meriterande sökande var Kristian Gerner, men den starkt övertygade (radikal)feministen, dekanen Inger Lövkrona ville ha en kvinna som professor och utfärdade en hemlig promemoria om hur det skulle gå till. Vid Gerners föreläsning anfördes ett antal nonsensskäl som påstods visa att han drev gäck med åhörarna – och så visade han inte tillräcklig genusmedvetenhet, så klart! Men strategin läckte ut och många blev upprörda över Lövkronas ideologiska, ohederliga metoder och tillsättningsnämnden anklagades för maktmissbruk och den kvinnliga sökande som skulle bli professor enlig Lövkrona, Birgit Sawyer, var hedrande nog inte glad över att bli tillsatt på sådana grunder. Misslyckandet att manipulera bort den mest meriterade hade misslyckats, men egentligen var det inte Lövkronas fel. Det var plötsligt mediernas, där manliga skribenter påstods ha utövat ”symboliskt våld genom ett totalt misskännande av den till huvuddel kvinnliga lärarförslagsnämnden i allmänhet och dess kvinnliga ordförande i synnerhet,” som medievetaren Gunilla Jarlbro sedan fick det till (se Ljungberg, Björn & Rydgren, Emma, 2007, Vem slår Eva? Forskande feminister i genusland, Helsingborg, s 97ff).

Ett annat, sista, exempel är Erin Pizzey, som 1971 öppnade världens första kvinnohärbärge för slagna kvinnor. Hon hade själv blivit slagen av sin mor som barn och gav 1982 ut boken ”Prone to violence”. Problemet med den boken för (radikal)feministerna var dock, att den inte bara beskrev män som misshandlar sina barn, den beskrev också hur kvinnor gjorde det: ”Oturligt nog dog hennes far, hennes enda beskyddare, när hon var ganska ung, så hon var utlämnad till den barmhärtighet som hennes våldsamma, trakasserande moder kunde uppvisa.” Boken var så ideologiskt felaktig att (radikal)feministerna drev en kampanj som gjorde att den helt drogs tillbaka från bokstånd och -handlare. I BBC-dokumentären “Who’s failing the family?” 1999 – som självklart inte visats i svensk TV – säger Pizzey: ”De senaste 25 årens tragedi är att den feministiska rörelsen tilläts att säga vad de ville, att slänga siffror och statistik runt sig som var falsk, att anklaga män för allt dåligt uppförande och försöka förstöra äktenskap och familjeliv och efter all denna tid, när ridån börjar att dras upp och vi börjar inse att det var en stor lögn ser vi att många människors liv, särskilt mäns, har förstörts av en stor lögn.” Europa har helt rätt: F! är ett extremistparti! Det är bara den präktiga svenska feministeliten som på allvar kan tro att Sverige ensamt har rätt och resten av världen fel.