P3 Guldgalan 2015 var igår. Jag brukar aldrig titta på galor av den här typen; det var absolut ingenting jag hade tänkt se, men så råkade jag då se följande i twitterflödet:

#kvinnohat #p3guld pic.twitter.com/rHrjI4HyZq

— Showan Shattak (@showanshattak) January 17, 2015

Jag blev givetvis nyfiken, och bestämde mig för att kolla det lite senare. Snabbt konstaterade jag att det var för mig en massa okända människor, så vad mig anbelangar kan hela galan snabbt samman­fattas: En svart snubbe, Kodjo Akolor (kanske en och annan läsare drar sig till minnes det, i mitt tycke, harmlösa och ganska roliga skämtet om ”färgfilm” på guldbaggegalan) och en fet persiska, Tina Mehrafzoon. Eller grekiska, men namnet känns inte grekiskt. Så jag gissar lite hej vilt. Hon utropade i alla fall glatt som en god nyhet att feminismen blivit ”main stream”. Lite senare under ett framförande ombeds Göteborg att slänga ”upp en hand för våra hjältar”. Några namn visas bakom på scenen: Frida Kahlo, Astrid Lindgren, Judith Butler, Fairuz och Trinh T. Minh-Ha. De enda jag känner igen är Astrid Lindgren och Judith Butler, och Astrid Lindgren är väl i alla fall något av en svensk hjältinna.

Därefter dags för pristagarna i kategorin ”Årets dans”, och den som fått äran att presentera pristagarna är ”sveriges kanske roligaste person”, Bianca Kronlöf, som dyker upp i en vulgär nakendräkt och stötigt och hurtflåsigt klämmer in att prinsen inte hade samtycker när han kysste Törnrosa och att pristagarna hjälpt folk, genom dansen, att hitta ologiska ligg. Och det är klart att människan är jätterolig, hon har ju varit med och gjort den fantastiska serien ”Full patte”, men Varför måste hon låta som vore orden framtvingade under tortyr, eller som hon genomgick en förlossning? Vinnare är i alla fall en höggravid La Fleur, som konstaterar att hon uppenbarligen fick ligga (med tanke på hur galan verkar te sig hade man ju annars varit frestad att tippa på inseminering).

Nästa pris som skall delas ut är i kategorin hip hop/soul (hur det nu går ihop), där går priset till Linda Pira som i klädsel och utseende ger ett verkligt högklassigt intryck, vilket snabbt försvinner när hon inleder sitt tacktal med ”shit alltså”, och det bestående intrycket av hennes tal på mindre än en minut (där högst hälften är faktiskt tal) lämnar efter sig är 2x ”shit” och 3x ”fan”. Hon får för övrigt ett pris till senare, och det är ungefär likadant då, fast hon lyckas då utvidga sitt ordförråd med ”fucking” och ”jävla” utöver ”shit” och ”fan”.

Linnea Olsson som spelar cello i numret ”What” står för kvällens första (enda?) intressanta inslag som är ganska schysst så länge hon är ensam på scen.

Strax efter halvtid (53 minuter, programmet i sin helhet är 1 timma och 40 minuter) nås då den definitiva kräkgränsen med Beatrice Eli, pristagaren i kategorin ”Årets pop”, som redan i sin utstyrsel ger intryck av en lesbisk HBTQ-butch, och inte heller gör något för att motbevisa det när hon inleder sitt tacktal med ”Åh, okej, är det så att den lesbiska revolution är här eller?” innan hon särskilt poängterar hur många kvinnor hon fått hjälp av, och att hon tror att ”2015 är kvinnodominansens år på riktigt”.

Där tröttnar jag. Bortsett från att svärerskan får ett pris till har jag ingen aning om vad som egentligen händer därefter, för jag somnar ifrån alltihop.

Summan av kardemumman är att av 9 priser går 8 till kvinnor och 1 till Timbuktu, som visst skall vara en man. Så media har en högtidsdag när de kan konstatera att kvinnorna dominerar stort. (Skulle vara intressant att genusräkna på nomineringarna, särskilt då om det jämförs med underlaget, där det väl lär vara en kraftig manlig dominans.) Det tycktes mig förresten som det inte bara var bland vinnarna som kvinnorna dominerade. Hela tillställningen kändes som om det handlade om Ladies Night.

De enda namnen som jag känner igen bland pristagarna (och nominerade också tror jag) är Veronica Maggio, Timbuktu och Crucified Barbara, och de två sistnämnda har jag ingen aning om hur deras musik är, än mindre om den skulle vara bra.

Sammanfattningsvis så är det hela den mest patetiska dynga jag sett. Det är inte ens visuellt inspirerande. Det hela känns väldigt träigt och amatörmässigt. Och framför allt så sunkigt pk-tillrättalagt så man verkligen blir spyfärdig. Och erbarmerligt tråkigt. Det är till och med erbarmligt dåligt jämfört med den redan normalt låga standarden för svensk tv. Ytterligare en anledning till att slänga ut tv-n, om man inte redan gjort det, och spara tv-licensen till något vettigt.

Jag tänker inte ens utdela några smockor i betyg, istället får de 5 dasspappersrullar:

Men det var egentligen inte det inlägget var tänkt att handla om. Utan om en kommande film. Jag uppmärksammade denna ungefär samtidigt som Knyckare vräkte ur sig sin praktspya om manliga författares självmord i etern. SVT Nyheter/kultur hade en artikel om trailern till en tänkt Serie där kvinnor får vara ”lite bad ass”. Det hela handlar alltså om hur man gått samman och i ett försök att skapa intresse och finansiera produktionen av sin tänkta tv-serie börjar med att göra en trailer. Med utgångspunkt från den kan man i artikeln läsa :

Jag röstar för giljotin

Sen följer två minuter av klassisk traileruppbyggnad, där Stina Ekblad i rollen som före detta advokat förklarar för sex unga tjejer hur hon fått nog av rättssystemet och tänker ta saken i egna händer. Varpå dessa unga tjejer beväpnar sig och ger sig ut i ”kampen för rättvisa”.

…
Bakom ”Dom jävlarna ska skjutas” står produktionsbolagen EyeWorks och Naive Fiction. Andreas Öhman är en av grundarna av det senare samt regissören och initiativtagaren bakom projektet.
– Jag har haft den här idén ett tag. Dels för att jag har läst mycket om olika kvinnor som utsatts för våldsbrott, exempelvis ”Flickan och skulden”. Jag är dessutom ett stort fan av revenge-genren där kvinnor slår tillbaka, som ”Kill Bill”.

Jag gillar själv filmer av hämnd-typ. De passar min personlighet på något vis Och jag har absolut inget emot att kvinnor är hämnare, ”Kill Bill” har en given plats i min hylla, och jag gillade tv-serien Revenge i början. Ser den fortfarande för jag tycker Emily VanCamp är gudomigt läcker, även om serien spårat ur och blivit en typisk amerikansk evighetssåpa.

Men trailern ger en otrevlig bismak. Jag får intryck av ”Män som hatar kvinnor” i kubik där man tar Lisbeth Salander till nästa nivå. Trailern sammanfattas lätt som män är svin (jag undrar hur vanligt det är att killar resonerar som de två i trailern, jag utesluter inte att det förekommer, men jag har aldrig under mitt mer än halvsekellånga liv hört några killar snacka på det viset) som utnyttjar kvinnor med något slags rättfärdigande att de ”sa inte nej”, och därför är det rätt och riktigt att man åtminstone kastrerar dem. Det är i alla fall det intrycket jag får.

Jag upplever det som minst sagt obehagligt i ett samhällsklimat där feministiska förespråkare ylar på twitter om hur de vill ”gnugga min mensfitta i ditt ansikte”, ”ber till Gud om att det skall införas en lag som gör det möjligt för staten att avrätta cismän som är jämställdister” och där den statligt finansierade svenska kvinnolobbyn inför sitt kvinnoforum förra året tweetade ut att det var ”dags att klippa kuken”, för att bara nämna tre exempel i en rikhaltig flora. Vissa feministiska förespråkare upplever jag som rent ut sagt mentalt obalanserade, och med en åsiktskorridor där inte ens feminister själva kan göra tv-program som lite stillsamt ifrågasätter sin egen ideologi, men man samtidigt hyllar Scum-manifestet och dagligdags spyr ur sig misandri, så känner jag en viss oro för att några av dem kommer att göra slag i saken och att vi kommer att få se feministiskt våld börja blomstra. Om det inte redan gjort det.

Hur som helst, tror jag att vi med stor sannolikhet kommer att få se denna tv-serie på TV1 eller TV2, för jag ger mig sjutton på att blir de inte finansierade från annat håll så kommer public service glatt att gå in och skjuta till medel.

”Varenda ovärdig fallos skall falla, en gång för alla.” Själv säger jag: ”Dom jävlarna ska skjutas.”

©2015 Anders ”Dolf” Ericsson. Alla rättigheter förbehållna.