Intressant utgångspunkt før samfunns dialog.
Vad ær skillnaden mellan compassion , empati kontra olika former av sympati.
Per Hagman

Edit

Dom tycker nog inte att ’män ska vinna ibland’, dom tycker att män redan vinner alldeles för ofta och att kvinnorna därför måste kompenseras.

Kvinnor är en underpriveligerad klass, män speciellt vita medelsålders hetrosexuella har alla möjliga och omöjliga rättigheter. När vi övriga kräver makt som speglar befolkningsgrupperna då gnäller ni och skriker på ””jämställdhet” och kallar er själva ””jämställdister”. Ni själva har definitionsrätten på ”jämställdism” men det innebär då om vi ska ta jämställistpajasen Erik på orden att ni kan bete er hur uselt som helst. Kommunister och feminister påstås liksom kunna bete sig hursomhelst av samma orsak eller hur Erik? Debatt vill ni inte ha utan det blir säkerligen en glåpordstsunami som vanligt på mitt inlägg. Men det är okej, det visar bara öppet för alla läsare här hur fyrkantiga och rasistiska ni är innerst inne.

@Natalie:

”Kvinnor är en underpriveligerad klass, män speciellt vita medelsålders hetrosexuella har alla möjliga och omöjliga rättigheter”

Det är en sak att slänga ur sig en massa påståenden, men att komma med konkreta exempel är en helt annan sak.
Så nu vill jag att du ger mig 10 rättigheter som en vit heterosexuell man har, som du inte har.
Kan/vill du inte det, så kan du lika gärna dra härifrån.

PS: Vad förväntar du dig för svar när du kallar någon för ”jämställistpajas”? Spar dina krokodiltårar är du snäll.

Debatt vill ni inte ha utan det blir säkerligen en glåpordstsunami som vanligt på mitt inlägg

Lite av humor att få en sån kommentar när vi precis avslutat en debatt om varför vi alltid håller så god ton

”Precis, man får de starkaste kvar och sedan klagar man på att de starkaste männen inte är jämställda med de starkaste kvinnorna.”

Man vill helt enkelt selektera manlighet (den önskvärda mannen,manligheten)efter sina egna preferenser således kan sådana som Wetterberg och Inti vara framgångsrika och få statliga medel ty de arbetar ju för förskjutningen på manlighet. MGTOW kommer att bli tydligare i vårt samhälle, män kommer att lämna konformismens spår eller samhällets spår då dessa inte har något att vinna på att bekämpa extrema makter sponsrade av staten. Människor gör det som gagnar dem och det gäller ju naturligtvis både män och kvinnor. Husby dilemmat handlar inte i huvudsak om invandring utan om hur väl vi tar hand om män i samhället. Invandrare är bara den första gruppen som reagerar på detta.

@Natalie:
Exakt! Pojkar och män har så oändligt många privilegier att man ju omöjligt kan räkna upp dem alla. Eller ens några av dem.

I Sverige har feminister länge drivit en framgångsrik kampanj att kvinnliga politiker granskas och kritiseras hårdare än manliga (vilket självklart bara är nys) då av både feministiska journalister och politiker tillsammans denna ohederliga allians är det ingen som ser något fel med.
Och vips så har man urholkat demokratin där kvinnliga politiker granskas och kritiseras mindre pga sitt kön vilket nuon affären visar väldigt bra där Maud Olofsson inte ens fått en västanfläkt med kritik mot vad en manlig dito fått om han varit ansvarig för samma affär.

@Natalie:

”[…] män speciellt vita medelsålders hetrosexuella har alla möjliga och omöjliga rättigheter. […]”

Men vad trevligt då, det hade jag ingen aning om. När du fått ihop listan som Daniel och Bashflak bett dig om så kanske du vill vara snäll och skicka den till mig, gärna innan årsskiftet när den usla pensionen sänks med ytterligare c:a 200 Kr/mån för oss som jobbat och betalat skatt hela vårt verksamma liv. Om inte jämställdisterna själva skulle få ha rättigheten att definiera sin egen rörelse (jämställdismen) vem skulle då ha den(?) Feministerna, stenkastarvänstern, antidemokraterna, SVT eller ManshatarPartiet (MP)?

@Ninni:

Den här märkliga videon tangerar lite det du skrev om makteliten. http://www.youtube.com/watch?v=NN05DHO9bJw

@Ninni:
Jag önskar att alla kunde få upp ögonen för hur makteliten utnyttjar allt/alla och allting som verktyg för att få igenom samhällsförändringar som gynnar makteliten.

Filmen som @Malte Skogsnäs: länkar till säger det mesta.
Feministerna är helt enkelt grundlurade och manipulerade från början till slut.

@ Nathalie

Jag noterar att du inte verkar anse att kravet på god ton skulle gälla dig, utan bara andra. Utan att du tycks inse det illustrerar du alldeles utmärkt vad som är problemet med feminismen.

Jag hoppas att ni som står bakom bloggen gör ett undantag från kravet på god ton för Nathalie & Co även framledes, för på så sätt får vi andra feminismens grundläggande värderingar serverade för oss på en silverbricka.

@Rick:

”Jag hoppas att ni som står bakom bloggen gör ett undantag från kravet på god ton för Nathalie & Co även framledes, för på så sätt får vi andra feminismens grundläggande värderingar serverade för oss på en silverbricka.”

Nej tack till positiv särbehandling, även om man är feminist och heter Nathalie

En första spontan reflektion:

De viktigaste företrädarna eller talespersonerna för Men’s Rights Edmonton ( http://www.mensrightsedmonton.com/ ) verkar i dagsläget vara två kvinnor, Typhon Blue och Karen Straughan (aka girlwriteswhat = GWW). De intervjuer med dem som publicerats på Youtube, har i sin tur också gjorts av kvinnliga journalister. (Intervjun med Typhon Blue i inlägget ovan, och intervjun med GWW finns här:

http://www.youtube.com/watch?v=dnJwEFQUdPs&feature=c4-overview&list=UUcmnLu5cGUGeLy744WS-fsg )

Säger inte detta något i sig om hur villkoren ser ut för män att få en röst i debatten idag? Kvinnor diskuterar med kvinnor om mäns rättigheter… Egentligen finns samma tendens här i Sverige och faktiskt också här på Genusdebatten, där Mariel och Ninni kanske är de viktigaste dylika företrädarna i ”vårt” sammanhang. Jag vill med detta inte förminska de manliga fasta skribenternas betydelse, men jag tycker att det finns något paradoxalt i att även i detta rätt så manscentrerade sammanhang får kvinnor som engagerar sig, lätt en väldigt stark position.

Alltså, det är inte heller min mening att kritisera någon av de ovan nämnda kvinnliga representanterna för ”mansrättsrörelsen”. Det de/ni gör, är ett oerhört viktigt och värdefullt arbete, som i dagsläget verkar vara helt nödvändigt. Få av oss män som tycker dess saker är viktiga, synes vara beredda att göra det ni gör. Kanske någon säger att det beror på att vi män är fega, men jag menar att det nog mera handlar om debattklimatets förutsättningar och oddsen att lyckas.

Pär Ström och Pelle Billing var två män i Sverige som försökte (och för all del uppnådde en hel del), men efter ungefär fem års arbete med jämställdhet i det offentliga (åtminstone på nätet) fick de nog. Med tanke på hur dessa båda män bemötts i debatten i Sverige, hur olika de båda affischkampanjerna i Edmonton värderats i media och av olika ”mainstream”-representanter, kravallerna på Toronto Universitet i höstas etc, är det kanske inte heller så konstigt att så få män ännu vill stiga fram med namn och bild, när det kommer till att företräda mansrättsfrågor i det offentliga?

Jag menar att det jag anfört ovan, ger en väl så tydlig bild av vilka villkor, och vilken situation, män har att förhålla sig till, inför ett eventuellt beslut om att gå ut som representant eller företrädare för mäns rättigheter i dag. I debatten om ”näthatet” mot kvinnor, och diverse andra uttryck för hat och hot mot kvinnor, brukar den demokratiska aspekten ofta påtalas; kvinnor kan skrämmas till tystnad av hatet och hoten, och riskerar att inte få en röst i debatten, brukar det heta. Ja, det är ett problem, naturligtvis, men jag kan ännu inte påminna mig om någon namngiven kvinna som helt dragit sig tillbaka ur debatten, efter sådana problem. Två män känner jag däremot till som gjort detta, och jag har namngett dem ovan. Det jag inte har hört någon kvinnlig eller i alla fall feministisk debattör säga, är att förlusten av dessa mäns röster (Pärs och Pelles) i debatten, också är ett demokratiskt problem.

Vidare, Erik skriver i inlägget att:

…”Kvinnor föds med bättre förutsättningar än män att vinna sympatier i dessa debatter och det är alltså inte meningsfullt för män delta i dem överhuvudtaget eftersom avgörandet bestäms av ojämställda förutsättningar.”

Jag antar att han inte menar något biologiskt här, utan att han huvudsakligen tänker på det här med att kvinnor tillåts, förväntas och rentav uppmuntras att tala om sina problem och svårigheter, medan män i samma situationer mera förväntas ”tiga och lida”, och om de ”uppmuntras” till något är det något i stil med att ”vara som en man” (och tyst acceptera övergrepp och orättvisa beskyllningar). I denna situation kommer ju onekligen en man som ”avviker från normen” genom att tala utifrån sin sårbarhet, både att verka allmänt ”omanlig” och ovillig att ta på sig sin förväntade ”riddarrustning”, och blir därigenom automatiskt en förlorare i debatten. Kvinnor har rätt att klaga och kräva, män skall acceptera och tappert agera (naturligtvis utifrån kvinnors önskemål). ”Man, bliv vid din läst”, är budskapet.

Erik skriver vidare:
”Enda sättet för män att då hamna i ”jämställd position” är att män blir lika ojämställda som kvinnor fast i något annat lika viktigt område som debatterna ifråga. Kom ihåg att kvinnor och deras representanter ovan blev massivt annorlunda bemötta än den manliga motsvarigheten till samma kampanj. Kvinnor var helt enkelt den överordnade parten.”

Hm. ”Kvinnor var helt enkelt den överordnade parten”. Kanske är det just det som är så provocerande med Men’s Rights Edmondons affischkampanj – att den så tydligt och klart fäster uppmärksamheten på denna ojämställdhet i debattklimatet runt jämställdhet? Det är okej att förutsätta att alla män kan våldta och att kampanja mot detta, men det är inte okej att förutsätta att alla kvinnor kan falskanklaga någon för våldtäkt eller att kampanja mot detta. Visar inte detta att den offentliga jämställdhetsdebatten idag förs helt på kvinnors villkor?

@John Nilsson:

”Säger inte detta något i sig om hur villkoren ser ut för män att få en röst i debatten idag? Kvinnor diskuterar med kvinnor om mäns rättigheter…”

Och inte nog med det, de gör sig också till någon slags goda riddare och vill i all välmening ”hjälpa” männen till något som majoriteten män kanske inte ens vill ha. Ibland får jag intrycket av att dessa kvinnor vill ”hjälpa” männen att utvecklas till någonting som männen faktiskt inte vill ha, tänker på sådant som ordet hen, bära kjol, bryta normer etc. Det som jag slarvigt brukar kalla för homopropaganda, rasering av kärnfamiljen, avköning och neutralisering av Svenska män. Bara de som tillhör en grupp kan rimligen göra sig till talesmän för den gruppen och det är de som är normen för sin grupp, heterosexuella män.

Var finns mannen som skall träda fram och representera den heterosexuella Svenska mannen?

@robjoh:
Ja och dessutom med hjälp av skattemedel. Att de attackerade Pär var ingen slump, att Pelle klarade sig lindrigare undan var ingen slump heller, han var mer feministvänlig.

@Erik:

”Bilden bara uppstod magiskt ur tomma intet och nu finns den där.”

Jag tror mer på att den är ett arv från när det var mer skamligt att säga att man utsatts för våldtäkt än det var smärtsamt att ha blivit det. Detta lever kvar för vissa (och i många länder) och några tror att det gäller alla kvinnor, även här i Sverige. Och det är som jag ser det även varför denna debatt är en så het potatis (och varför falska anmälningar kan utnyttjas av de kvinnor GWW talar om).

Kvinnor har blivit mer benägna att ”komma ut” med övergrepp och därför är man känslig för saker som kan ses som sätt att försöka få dem att tystna igen.

Så mitt svar på frågan är det går med mer och fortsatt debatt (och som jag sagt i flera år lättare om man säger ja jag vet vi också istället men vi då?) och att man får ha tålamod. Iaf hörde jag hos intervjuarna ett ”ehmm mm jaha det visste jag inte” och sen måste vissa ”smälta nya teorier och fakta” länge än andra.

@Erik:

”Kvinnorna anses alltid goda medan mannens identitet bestäms av huruvida han hjälper kvinnan”

Eller bättre: Kvinnor är alltid jämställda, oavsett vad hon är/gör och hur hon förhåller sig till män, medan mannens jämställdhet bestäms av hur han förhåller sig till kvinnor, han är jämställd endast om han är till för kvinnor.

Jämställdhet har alltså två olika betydelser, beroende på vilket kön det är fråga om. I kvinnans fall betyder jämställdhet oberoende, att hon får vara fri att göra vad hon vill och att hon är så oberoende som möjligt av mannen. I mannens fall innebär jämställdhet ansvar i förhållande till kvinnor, mannen är jämställd endast om han hjälper kvinnor. Gemensamt med dessa två olika jämställdhets betydelser är såklart att de är båda till för kvinnan.

Den som hävdar att ovanstående bild inte är vad feminism handlar om och hävdar att jämställdhet är också till för män och feminismen även för mäns jämställdhet kan fråga sig: Hur många gånger har har du i den offentliga debatten stött på att denna jämställdhet tagit formen av att vara något som är till för män? Hur många gånger har kvinnors jämställdhet tagit formen av att vara till för män? Och nu räknas inte de gånger man hävdat att kvinnors jämställdhet gynnar även män, frågan är hur många gånger har den KONKRET varit något för män?

@barfota:
”Och inte nog med det, de gör sig också till någon slags goda riddare och vill i all välmening ”hjälpa” männen till något som majoriteten män kanske inte ens vill ha.”

Jag håller med om att det finns en risk med detta ”upplägg”, och jag skulle själv vilja ha tillgång till något sammanhang, någon zon, något forum, dit bara män hade tillträde. Jag skulle dock inte vilja att ett sådant sammanhang vore begränsat till vad den ”heterosexuella Svenska mannen” kunde ha att dryfta, utan drömmer istället om en mötesplats för världens alla män, oberoende av till exempel ”ras”, sexuell läggning, religion, funktionshinder etc. Borde vi inte kunna ha gemensamma upplevelser av vad det är att vara män, som skulle kunna förena oss mera, än de saker som tenderar att skilja oss åt?

Jag drömmer om en rörelse mot solidaritet mellan män, över ras- och kulturgränser, också mellan västerländska män och arabiska-muslimska dito, mellan ”oss” och afrikanska, latinos-, asiatiska och andra kulturers eller etniciteters män. Jag drömmer också om en solidaritet, eller ett broderskap, mellan män med olika sexuell läggning och med sådana personer som vill identifiera sig som män, fast de kanske fötts som kvinnor eller med en oklar könstillhörighet.

Jag drömmer om män som uppvärderar sig själva och vägrar ta mer skit och misandri från vem det än må vara, och som likaså uppvärderar och vägrar att betrakta andra män med den nedsättande och demoniserande blick, som idag synes vara den förhärskande, åtminstone här i väst.
Jag drömmer om ett broderskap mellan män som grundar sig på ickevåld, och på en vägran från mäns sida att ”ställa sin [nuvarande] umbärlighet” eller ”sig själva som förbrukningsvara” till samhällets förfogande. Jag drömmer om stolta, men inte högmodiga män, ödmjuka, men inte fega eller självföraktande män, livsbejakande, men inte egoistiska män, sårbara, men inte svaga män, starka och kraftfulla, men inte våldsamma män, och jag drömmer om tålmodiga, vänliga och varma män, som dock inte låter sig köras med eller faller till föga för känslomässiga manipulationer.

Det kan vara ett problem med kvinnor som ”vill hjälpa” män, i synnerhet när det handlar om att man som man vill söka och utveckla sin egen ”manliga” identitet, men jag tror faktiskt att det största problemet ligger närmare till hands än så, nämligen hos oss själva. Jag tror att både mera traditionella och konservativa ”alfa-män” och deras supporters, liksom dagens feministiska och misandriskt inriktade män, kan utgöra ett mycket större problem än ”hjälpvilliga kvinnor”, för de av oss (om någon mer än jag?), som ser en manlig solidaritet eller ett broderskap som det jag skisserat ovan, som någonting önskvärt.

Och min betoning på till exempel ickevåld, ödmjukhet och ”värme”, menar jag ingalunda är mesig eller omanlig. Det handlar inte om att låta sig feminiseras eller ”hitta kvinnan inom sig” eller något annat liknande korkat uttryck. Nej, det handlar om att återta rätten till att vara en hel man, en fullt levande och närvarande man och människa, som med både sitt intellekt och sina känslor kan relatera till sin omvärld, som någon som har tillgång till hela sin varelse, sin kropp, sin lekfullhet, sin sinnlighet, men också med sin styrka och kraftfullhet, utan att därför behöva skämmas för de delar man kanske är svag eller har brister. Låt mig få säga det en gång till: manlig frigörelse handlar för mig inte om att låta sig feminiseras eller om att förakta det ”pojkiga” eller ”manliga” inom sig. Det handlar snarare om att gradvis få tillgång till allt större delar av sin mänsklighet, där en tidigare syn på ”manlighet” tidigare ofta stått i vägen för detta sökande efter att bli en hel människa (och man). Egenskaper som orättfärdigt tillskrivits kvinnor, eller det feminina, har genom detta gjorts otillgängliga för, och berövats oss män. Den manliga frigörelsen handlar på det sättet mest om att ta tillbaka det som är vårt, och att vägra låta någon begränsa tillträdet till oss själva och vår fulla mänsklighet.

Och detta med ickevåld då? Att ställa sig upp till ett hjältemodigt försvar för livet, har ju i olika utsträckning också alltid ingått i den manliga könsrollen, på gott och ont. Det jag vill göra är helt enkelt att se till att denna manliga beredskap att stå upp till försvar för livet, framöver också kommer att omfatta andra män och deras liv. (På det sättet kan vi ju bara bli ännu manligare, eller hur? ).

(Det finns också taktiska skäl för ickevåld inom mansrättsrörelsen, vilket talas om i denna video (explicit 3 minuter in i detta stycke: 0:59:51 – 1:10:21):

http://www.youtube.com/watch?v=xedI1ORL3ms )

Det som är (o)roande i detta spektakel är att man enligt feministisk terminologi kan kalla rörelsen för väldigt patriarkal. Man kan säga att narrativet, den feministiska berättelsen,följer våra könsroller till punkt och pricka.

Ska bli kul att få se hur korthuset raseras, låt säga om sisådär en 10-15 år. Jag har i alla fall bänkat mig och köpt chips

@JonasBsson:

”Bilderbermötena är bara namnet på de möten där man samlar de politiker som man vill påverka så den stora frågan är vem/vilka bestämmer mötenas agenda?”
Den som har pengarna.
Alltså, det är samma snack om frimurarna (jag är medlem), att man skulle vara Bilderberggruppens och bankirjudarnas verktyg yadda yadda yadda.
Nej, knappast.

Däremot finns det, som i alla sammanhang, en viss nepotism. Det gör det även bland de 15 gubbar som träffas och dricker öl sista torsdagen i månaden, eller fiskeklubben eller whatever. I logen är det enligt stadgarna förbjudet att gynna sina medbröder(s företag) men det förkommer säkert där i samma utsträckning som livet i övrigt.
Verksamheten är för övrigt helt transparent, det går att få tag i verksamhetsberättelser m.m. på vilket bibliotek som helst. Det enda som är hemligt är riterna.

”mer troligt, bara handlar om att maximera vinsterna i det egna företaget.”
Troligt, ja.

För politiska makthavare handlar det om att påverka och kartlägga sina väljare också, vilket är tveksamt eftersom det i en representativ demokrati är de förtroendevalda som är väljarnas verktyg, och inte tvärtom.

”Kvinnor har blivit mer benägna att ”komma ut” med övergrepp och därför är man känslig för saker som kan ses som sätt att försöka få dem att tystna igen.”

Att tysta falskanmälningar är inte samma som att vilja tysta övergrepp som har skett.

@Erik:

”Har jag för övrigt berättat hur värdefullt det är att du tar ner argumenten på jorden? Hoppas det annars vill jag du skall veta det uppskattas enormt att få perspektiv som kompletterar och nyanserar utan att för den dele hamna i skyttegrav (som man gör på feminetik)”

Oj, tack! Som trogen ”antiskyttegravsförespråkare” var det kul att höra. Och kul att du ser det som att jag bring something to the table, trodde ärligt att du tyckte jag mest var lite a pain in the … då jag är ungefär lika dålig på att ge positiv kritik som att ta emot den, eller med andra ord, uppskattar det du gör åxå även om jag mest ’ifrågasätter’.

”Problemet verkar vara att man förväxlar berättelser om övergrepp (terapeutisk sfär) med åtgärder mot övergrepp (polisiär och vetenskaplig sfär).”

Ja precis, visst kan och ska man tro men sen gäller rättssäkerhet. Och ja erbjuda bra terapi efter, särskilt då det inte blir en fällande dom, och ur ett jämställdistiskt perspektiv även bra terapi för de män som falskanklagats även om det ofta också är svårt att bevisa (men då det går är det verkligen dags att börja åtala).

”När vi pratar om radikalfeminism så är det uppenbart att det blivit betydligt viktigare att få attackera män, manlighet och misstänkliggöra mäns sexualitet än att hjälpa kvinnor.”

Kan bara hålla med!

@John Nilsson:
Det var en vacker men tyvärr helt utopisk dröm och anledningen att jag skrev
”Var finns mannen som skall träda fram och representera den heterosexuella Svenska mannen?” är att jag anser att det är just han den heterosexuelle som är Svensk, vit och vill ha en kärnfamilj och som trivs med att ha det så och dessutom inte har något som helst behov av att brytande normer, bredda sina sexuella vyer, gå i kjol, eller kallas hen etc. utsätts för en massiv hatattack och propaganda från feminister, stenkastarvänstern, mediamuppar, indoktrineringsinstituten och alla andra som vill ”hjälpa till” med att göra en relativt nöjd man till en fullkomligt misslyckad, vilsen själ som har så litet självförtroende kvar att han måste studera PUA, utredningar och feministisk litteratur, läsa bloggar, statistik och insändarkrönikor om hur det är att vara man eller hur mediamaffian menar att en man skall vara! Men för tusan hakar Svenska män… vart tog ni vägen? Försvann ni in i feministdimman för gott eller kan ni tänka er att ställa upp på en helt fredlig protestaktion?

Jag tycker att det är rent för djävligt att det faktiskt ens existerar ett parti MP (Manshatarpartiet) som producerar sådan veritabel dynga som det här.

@Erik:
Nu ska vi kanske inte göra det här till ett konspirationsteoretiskt forum men…

Tittar man på CFR så börjar man närma sig toppen av näringskedjan men jag saknar den direkta Rothschildkopplingen. De har kompisar där men av döma av utfallet så bör de befinna sig högre upp än CFR.

@John Nilsson:
Jag delar din dröm för som det är nu så har feminismen lyckats söndra och härska över männen allt för länge. Vi skulle behöva plattformar där vi kan hjälpa varandra definiera våran manliga identitet för som det är nu så blir det en hel del hemsnickrade lösningar.

@John Nilsson:
Känner att jag måste klargöra en del av ditt ”manifest”, mest för mig själv

Och detta med ickevåld då?

Som jag ser det så är en del av manligheten att ”förbereda sig”, vara bered på eventuella situationer som uppkommer i livet, oavsett om det gäller att sy i en knapp, rensa toaletten eller försvara sig och det man håller kärt. Mina största manliga förebilder är sådana som har förmågan att försvara sig men som aldrig skulle få för sig att använda det för att hota någon eller aldrig skulle ställa upp på att användas i någon annans krig.

@barfota:
Du ska då alltid springa iväg och kräva en revolution

Jag ser det som en liten del i den stora helheten. Vad som definieras som manlighet har saboterats av personer som har ett intresse av att förstöra för män och vi måste ta tillbaka tolkningsföreträdet om vad en man är. Vad manlighet är skall definieras av män och för män.

@barfota:
Besvikelse, ilska, maktlöshet och en längtan efter klara spelregler och ärlighet, är vad jag ser i det du skriver. En upplevelse av att samhällskontraktet ensidigt har skrivits om till din nackdel, av de du har över dig, tycker jag mig också kunna ana. Och så kommer jag och skriver om manlig solidaritet och ett närmast utopiskt globalt broderskap mellan män, där förståelse, ödmjukhet och ickevåld är en integrerad del av ”kulturen”… Ja, det kanske inte är så konstigt att det krockar…

Samtidigt tror jag att kanske just du, och de övriga av oss som tycker att vi befinner oss i någon liknande ”marginaliserad” situation, att just vi, skulle ha mest att vinna på en ökad solidaritet mellan män, och på en strävan efter att uppnå ett slags nytt ”broderskap”, där vi kunde finnas till för varandra. Jag har ju, som du, kommit att misstro både feministernas förmåga och vilja, att också se till vanliga mäns intressen, men till detta har jag också lagt en misstro gentemot de män man brukar benämna alfa-män. För mig framstår det som att feminister och alfa-män ingått någon slags ohelig allians, där de av oss män som upplever att vi befinner oss längre ner i hierarkin, inte har så mycket att hämta, vare sig från de kvinnliga feministerna eller de manliga högstatusmännen. Bättre då att vi vänder oss till varandra och försöker bygga något eget, som inte de ”där uppe” så lätt kan skaffa sig någon kontroll över.

Visst finns det utrymme för svek också bland ”oss”, men jag tänker att både du och jag kanske faktiskt har mera gemensamma sociala och ekonomiska intressen, till och med kanske med ”anhöriginvandrande pensionerade föräldrar”, som kanske inte har så stora förutsättningar att bidra på ett ekonomiskt plan till samhället. Jag vet inte, men vi kanske har mera att vinna på att göra gemensam sak med dem (och andra liknande ickeprivilegierade grupper), snarare än att försöka få den svenska politiska och ekonomiska makten på just vår sida, eller genom att ”tigga smulor från deras bord”, om man säger så? ”Vi” skulle i alla fall bli flera till antalet, och jag tycker att man åtminstone kan pröva att fundera på saken någon gång.

Avslutar med att kort hänvisa till två citat som jag publicerat på min blogg (mer info om citaten och några försök till översättning finns på bloggen):

Först ut, Gene Sharp:

”Ultimately, therefore, freedom is not something which a ruler ”gives” his subjects” […] ”Instead, the extent and intensity of the ruler’s power will be set by the strength of the subjects and the condition of the whole society”.

Det andra citatet står Kenneth M. Adams för:

”Real emancipation cannot be given. It must be taken. Emotional maturity cannot be realized until emancipation occurs. You cannot be an adult man or woman and simultaneously hold onto Mommy or Daddy”.

Och med ”Mommy” och ”Daddy” tänker jag också på andra auktoritetsfigurer i våra liv som ”staten” etc, se vidare i blogginlägget:

( http://tantvitro.blogspot.se/2008/09/tv-citat-om-frihet-och-frigrelse.html )

Det heter ”Fårskocksfeminister”, inte ”falukorvsfeminister”.