Olika kön, olika lag:
Den heliga abortens oundvikliga asymmetri –
Den slutgiltiga lösningen
avatar

Dolfs logo

Eders Ödmjuke klarade sig från abort
(men åkte nästan dit på Neurosedyn)

Det har debatterats en del om juridisk abort på senaste tid. Debatten har vad jag förstår sin upprinnelse i att en dansk man vill ha ”juridisk abort” (Dagens Nyheter). Flera bloggare har tagit upp frågan, bland annat har vår egen Teo skrivit sitt inlägg ”Abort – Fysiskt & juridiskt” och Citronen – som jag kallar henne, med en skämtsam anspelning på hennes namn (Lemoine), inte för att jag försöker insinuera att hon skulle vara sur – skrev ett tänkvärt inlägg om saken, ”Juridisk abort för män”. Jag är lite osäker på om Citronen räknar sig som feminist eller inte, men jag ser henne nog i alla fall som feministallierad, och blev ärligt talat överraskad av hennes genomtänkta och övervägande positivt inställda inlägg. Begripligt, och långt ifrån oväntat, blir reaktionerna från de mer uttalade feministerna i alla fall förutsägbart negativa, se till exempel inlägget ”Flash: personer med kuk kan också ta ansvar!!!” från Fanny Åström, ”den rabiata orakade rabiesfeministen”. (Jag noterade också att den första kommentaren efter Citronens inlägg talade om ”kukpersoner” och ”livmoderpersoner”, så en egen News Flash: det heter ”män” respektive ”kvinnor”). Det tycks som att hur man än vrider och vänder på saken så uppstår det problem. Men surprise, surprise, jag har faktiskt en fullt fungerande, etiskt oantastbar och helt rättvis lösning på kärnproblemet i frågan, vilket tyvärr är en hundraprocentig garanti för att den aldrig kommer att anammas. Och jag menar detta helt seriöst. Men låt mig utveckla tankegången som leder fram till lösningen genom att först slå fast Premisserna för diskussionen, sedan definiera Problemet, ta upp Lösningen och Följdproblemen för att sen gå in på Den slutgiltiga lösningen: Omvänd abort och till sist bemöta och behandla ofrånkomliga Invändningar och konsekvenser som jag i min outgrundliga vishet redan har förutsett och parerat.

Premisserna [ì Ingressen]

Diskussionen och lösningen i det här inlägget bygger på två premisser. En moralisk och en teknisk. Ingen av dem är självklar, men bägge gäller i samhället av idag.

Bild av aborterat foser

En kvinnlig rättighet.
Jag antar en del blir stötta av bilden, men det är verkligheten bakom ordet ”abort”

Den moraliska (och juridiska) premissen är att abort är rättighet som kvinnor har, och att denna rättighet är obegränsad. (Underförstått är då också att kvinnan har full rätt att inte välja abort.) Detta är långt ifrån någon själv­klarhet, även om det så gott som alltid förs fram som en självklarhet i det offentliga rummets debatter. Jag har en del avvikande åsikter, och lösningar, även på detta, men det faller utanför ramen för detta inlägg. Kanske kommer jag att ta upp det i kommande inlägg. Om rätten till abort tas bort för kvinnor försvinner vad jag kan se också alla bevekelse­grunder för att införa någon form av juridisk abort.

målning av kvinna (1700-tal?) med baby

Abort har kanske inte alltid varit en självklarhet

Den tekniska premissen är förstås att det över huvud taget är möjligt att utföra aborter. Det ses som en självklarhet idag – precis som p-piller, kondomer och mobiltelefoner – att abort finns tillgängligt som ett alternativ. Abort för tvåhundra år sedan var inte samma sak som abort idag, och det finns ingen absolut garanti för att abort kommer att finnas tillgängligt som alternativ i framtiden. Gör tanke-experimentet att elnätet skulle braka ihop globalt (kanske på grund av kraftiga soleruptioner). Ett havererat elnät globalt skulle förmodligen på ganska kort tid förpassa oss tillbaka till stenåldern. Det kanske inte är ett särskilt troligt scenario, men det är absolut ett av flera tänkbara som är en reell möjlighet. Försvinner möjligheten till fysisk abort hamnar också den juridiska aborten i ett helt annat läge.

Problemet [ì Ingressen]

Vad är då problemet man försöker lösa?

gravid mage, med texten

Vilken kropp är hennes?

Den vedertagna ståndpunkten tycks vara att själva grundvalen för kvinnans aborträtt är att kvinnan skall ha rätt att bestämma över sin egen kropp. Det kan som sagt ifrågasättas till vilken grad denna rätt också gäller kroppen som växer inuti henne, men för diskussionen här har vi som jag redan anfört i Premisserna godtagit att hon har denna rätt. Men madrasspolkan som ger upphov till en graviditet är en dans med två deltagare, nämligen (för att låna feministisk terminologi) en ”kuk­person” och en ”livmoder­person”. Ett problem uppstår därför att kvinnan (”livmoder­personen” eller ”fitt­bäraren” för eventuella feministiska läsare) får rättigheter som innebär skyldigheter för mannen (”kuk­personen”, ”för­tryckaren”, ”aset” eller vad ni nu föredrar) utan att mannen har motsvarande rättigheter gentemot kvinnan. Kvinnan kan unilateralt besluta om att abortera eller låta barnet födas och mannen har bara att gilla läget.

Handlade det enbart om huruvida barnet skulle födas eller inte, vore det egentligen inget problem, men en konsekvens av att barnet föds är att mannen utan några egna valmöjligheter åläggs en skyldighet som inskränker menligt på hans frihet och hans liv. Att kvinnan har rätt till att bestämma över sin kropp är bara en annan formulering för att kvinnan har rätt till självbestämmande över sitt eget liv.

Förvånad man

Va! Är jag din pappa???

Det faller dock på sin egen orimlighet att mannen och kvinnan skall ha samma rättigheter ifråga om ifall graviditeten skall fullföljas eller inte. Mannen behöver inte ens vara medveten om att det föreligger en graviditet. I dagsläget kan dock detta livsomvälvande faktum levereras till mannen precis när som helst, inklusive efter förlossningen. I en fungerande parrelation där graviditeten kommuniceras på ett tidigt stadium är då detta förhoppningsvis en nyhet som fyller de tu med lycka och glädje. Men i fallet där mannen bara ställs inför fullbordat faktum och avkrävs många års underhåll är det förmodligen en kalldusch att undvika.

Nakna kvinnor med gravidmagar

Beslutsrätt

Någon måste dock ha sista ordet i frågan, antingen fattar kvinnan det slutgiltiga beslutet, eller så gör mannen det, eller en tredje part. Några andra alternativ finns inte. Att mannen skulle ha sista ordet vore att hoppa ur askan i elden, det är inte rimligt att mannen själv fattar beslutet för kvinnan med alla de konsekvenser det får för henne inte bara socialt, utan också rent fysiskt. Att en tredje part skulle fälla avgörandet förefaller så människofientligt att jag inte ens vill kommentera möjligheten, fast just det alternativets absurditet gör väl att sannolikheten för att det kommer att ske (läs: ”staten beslutar”) närmar sig 1 med stormsteg.

En rättvis lösning på dilemmat måste utgå från att precis som kvinnan skall ha rätt till sin kropp måste då mannen ha rätt till sitt liv.

Lösningen [ì Ingressen]

"Abort"-knapp (liknande brandlarmsknapp)

Manlig abort

Lösningen heter då juridisk abort. Mannen skall kunna avsäga sig sitt föräldraskap, vilket innebär att man löser honom från alla förpliktelser gentemot barnen. I praktiken så innebär det först och främst att han slipper betala underhåll; i förlängningen också att han är befriad från ansvar för vad som sker med eller på grund av barnet (han blir till exempel inte ekonomiskt ansvarig om barnet skulle ägna sig åt vandalism). Å andra sidan avsäger han sig samtidigt alla rättigheter som far till barnet.

Den juridiska aborten är rättvis så till vida att den ger modern full beslutsrätt över barnet, men hon blir då också ensamt ansvarig för barnet (eller borde bli det, i vårt bidragssamhälle träder i praktiken staten in som fader, vilket jag anser vara fel, men det faller lite utanför ramarna för själva abortfrågan som sådan vilket är anledningen till att jag inledningsvis poängterade att det handlade om en lösning till kärnproblemet). Mannen beslutar själv om han vill eller inte vill vara far. Beslutet är enkelriktat. Har han beslutat sig för att göra juridisk abort kan han inte senare ändra sig på eget bevåg.

Rättvisa, modern har full beslutsrätt över faktumet om hon vill eller inte vill vara moder, fadern har full beslutsrätt över faktumet om han vill eller inte vill vara fader.

Vi har uppnått något som ligger så nära ett ”könsneutralt” och jämställt förhållningssätt som vi rimligtvis kan tänka oss. Skillnaden ligger i själva abortens karaktär. Kvinnans abort är fysisk, mannens är juridisk. Denna skillnad är påtvingad av biologin och inte något vi kan göra något åt. Men de har bägge rätt att abortera. Vi kan säga att vi ur ett rättviseperspektiv har uppnått symmetriskt lika rättigheter.

Men biologin fortsätter att sätta käppar i hjulet.

Följdproblemen [ì Ingressen]

Även om juridisk abort ger mannen en valmöjlighet motsvarande kvinnans blir det ändå problem därför att den juridiska symmetrin tar inte hänsyn till den biologiska asymmetri som de facto existerar. Den biologiska asymmetrin består av att graviditeten rent fysiskt tar plats internt för kvinnan, men externt för mannen. Rent temporalt involveras kvinnan av naturens nödvändighet 9 månader i graviditeten, från samlagets klimax till förlossningens fullbordande. Mannen behöver av samma natur inte vara involverad temporalt mer än under den korta tidsperiod samlaget genomförs. I extremfall (såsom när hans sperma används, genom att han donerat sperma, eller genom att en kvinna fått tillgång till hans sperma på bedräglig väg) kan han till och med vara helt frikopplad från själva orsakandet av graviditeten.

Denna asymmetri är själva anledningen till att vi har två olika typer av abort beroende på förälderns kön. Den goda tanken att försöka skapa en rättvisesymmetri genom en juridisk abortmöjlighet för mannen skär sig dock på grund av två följdverkningar av den biologiska asymmetrin: 1) tidsaspekten och 2) sekvensaspekten.

1) Tidsaspekten

Betty Boop solar

När Ninni inte latar sig på stranden bidrar hon med information. Ibland.

Enligt säker källa (venusianen Ninni) vet en kvinna normalt inom 2–3 veckor ifall hon blivit gravid; kvinnor menstruerar normalt varje månad, vilket sätter en naturlig gräns på ca 4 veckor för ”ovetskapen”, efter fyra veckor kan hon anses vara ”informerad” om graviditeten. Enligt nuvarande lagstiftning har hon rätt till fri abort fram till och med vecka 18. (Med ”fri abort” menar jag här att den är villkorsfri, inte att den är kostnadsfri. Efter vecka 18 finns fortfarande möjlighet till abort, men då krävs tillstånd från socialstyrelsen.) Det innebär att hon har ett öppet beslutsfönster på åtminstone 3 månader där hon kan fatta beslut om att fullfölja graviditeten eller abortera.

Med en juridisk abort öppnas mannens beslutsfönster i samma ögonblick han blivit informerad. Frågan som måste besvaras är när det rimligtvis skall stängas? Hur man än vänder på det får man ett problem här.

klocka med man på ena visaren

”Ticking away the moments that make up a dull day …” (Pink Floyd – Time)

Ur det kvinnliga perspektivet vore det rättvisa (läs ”fördelaktiga”) att mannens fönster stängs i tillräckligt god tid så att hon själv hinner väga in mannens meddelade beslut när hon själv fattar sitt eget beslut, om det har (avgörande) betydelse för henne, vilket det ju mycket väl kan ha av både emotionella och pragmatiska (ekonomiska) skäl. Det innebär i realiteten att mannens beslutsfönster är mindre. Hans fönster öppnas av naturliga skäl alltid efter kvinnans, eftersom han blir informerad först efter att hon upptäckt graviditeten; dessutom stängs hans fönster innan kvinnans för att hon skall kunna väga in hans ställningstagande i sitt eget beslut. Problemet med stängningen kan i och för sig kringgås, eftersom kvinnan inte på något vis är bunden att fullfölja en beslutad abort, så hon har möjligheten att fatta ett taktiskt beslut om abort i förväg, som hon bestämmer sig för att inte fullfölja i sista minuten om så vore. Men problemet kvarstår att mannens fönster inte öppnas förrän han informeras, och i värsta fall blir han inte informerad förrän fönstret redan är stängt. Det kan finnas många (både ärliga och oärliga) skäl till att han inte informeras i tid. Han kan vara otillgänglig på grund av t.ex. en längre vistelse på okänd ort, vilket gör att han inte kan nås i tid med informationen, eller så kan informationen undanhållas avsiktligt från honom så att han utan egen förskyllan till syvende och sist ändå hamnar i samma situation som vi har idag, han får helt enkelt gilla läget.

Bild på fönster

Vem tvättar dem då?

Det rättvisa (läs ”fördelaktiga”) ur mannens perspektiv är att han får ett lika stort beslutsfönster som kvinnan, låt säga 3 månader från det att han informerats. Det ställer kvinnan inför nödvändigheten att informera mannen snarast möjligt om det är så att hans beslut har betydelse för hennes eget. Detta kan ju tyckas rättvist, och är det under förutsättning att det faktiskt finns möjlighet att informera mannen i tid. I och med att mannen garanteras samma fönster som kvinnan, hamnar man i situationen att mannens beslutsfönster stängs efter kvinnan. Och i värsta fall kan man hamna i situationen att en man avsiktligt väntar med att göra en juridisk abort till dess att det är för sent för kvinnan att besluta om abort. Man får alltså här den spegelvända situationen till alternativet att stänga mannens fönster före kvinnans: istället för att kvinnan ”hänger” mannen med ett oönskat barn så hänger mannen kvinnan med det.

2) Sekvensaspekten

bild av ''premise''->''inference''>''conclusion''

Lurigt det där med logisk sekvens

Med sekvens menas här logisk sekvens, att det ena faktumet är logiskt beroende av det andra. Inte en tidsmässig ordningsföljd. Mannens juridiska abort är avhängig kvinnans fysiska. Mannens rätt till juridisk abort är bara meningsfull om kvinnan beslutar sig för att inte genomgå en fysisk abort.

Det finns bara tre meningsfulla utfall:

  1. Kvinnan beslutar sig för att bli moder, mannen beslutar sig för att bli fader
  2. Kvinnan beslutar sig för att bli moder, mannen beslutar sig för att abortera
  3. Kvinnan beslutar sig för att abortera

Om kvinnan beslutar sig för abort saknar mannens beslut betydelse. Kvinnans beslut sätter därför fortfarande ramarna för mannens beslut. Detta är ofrånkomligt med premissen att kvinnan har moralisk rätt att fatta det avgörande beslutet.

Den slutgiltiga lösningen: Omvänd abort [ì Ingressen]

Porten till Auschwitz

Tidigare klinik för abort på sent stadium

Jo, jag vet, underrubriken ”Den slutgiltiga lösningen” ger obehagliga vibbar, men vad sjutton, jag tycker den passar … vi granskar ju möjligheten att bli kvitt oönskade och mindervärdiga liv … eller …?

Eftersom problemet är asymmetriskt till sin natur måste också lösningen vara det. Lösningens mål är att ingen av parterna skall kunna bindas av den andre till en förpliktelse utan att själv träffa ett aktivt val. På grund av själva problemets natur kan detta inte uppnås med en neutral och symmetrisk lag som gäller lika för bägge parter.

Vi har accepterat att kvinnan har rätten att fatta det avgörande och slutgiltiga beslutet. En avgörande princip i min livsfilosofi är att rättigheter är kopplade till ansvar och skyldigheter. Min lösning ger därför kvinnan den fulla rätten, precis som det är idag, att själv besluta om att fullfölja graviditeten eller att abortera. Men med det kommer också det fulla ansvaret. Mannens rätt är den ansvarsfria omvända aborten.

Utgångsläget är alltså för mannen att den ”juridiska aborten” är det som gäller till dess att han självmant tar på sig faderskapet. Modern är ensam ”ägare” till barnet fram till dess att bägge parter godkänt faderskapet.

Hängsnara

Bindande överenskommelse

Faderns beslut att godta faderskapet är enkelriktat. Har han väl tagit beslutet är han bunden av det och kan inte lösas från det mot moderns vilja. För att han skall bli löst från faderskapet mot moderns vilja efter att han godtagit faderskapet krävs att han kan visa att de premisser som gällde för att han skulle godta faderskapet var falska. Ett exempel vore att han godtog faderskapet på premissen att han verkligen är den biologiska fadern men senare upptäcker att detta inte är så.

Moderns beslut att godkänna fadern är likaså enkelriktat. Har hon väl beslutat att dela ansvaret för barnet med fadern är hon bunden av det beslutet och kan inte lösas från det mot faderns vilja. Sak samma gäller här, om hon skall lösas från det beslutet mot faderns vilja måste hon kunna påvisa att någon form av bedrägeri eller ”kontraktsbrott” föreligger.

Med denna lösning är bägge parter skyddade och ingendera kan få sitt liv inskränkt genom ett unilateralt beslut från den andra parten.

Invändningar och konsekvenser [ì Ingressen]

Kvinna bär barn

Vissa bördor måste bäras

Jamen, det lägger ju hela bördan på kvinnan! Ja, tyvärr. I viss mån kan man säga att hon får alla nackdelarna, men hon får också alla fördelarna. Den främsta konsekvensen av detta kan synas vara att kvinnan belastas med ansvaret, medans fadern kan leva glada dagar. Och det är i viss mån sant. Men kvinnan är den som drabbas rent fysiskt av graviditeten, det är därför nödvändigt att ge henne ensam beslutsrätt, och med det följer nödvändigheten att hon står ensam med ansvar och skyldigheter. Jag ser inget annat alternativ som inte på ett eller annat sätt leder till att den ena parten får ett obefogat maktinflytande över den andres liv. Här får bägge parter behålla sin självdeterminism och beslutsrätt, även om det betungande ansvaret faller på kvinnan. Tough shit. Det är en oundviklig effekt av den biologiskt inbyggda ”orättvisan”.

Man skriver på kontrakt

Samlagskontrakt, nej tack!

!#!Y!?#=(”@~½ konsekvenser, konsekvenser, konsekvenser ?)#(@@&# för dem som vill ha barn. Inskränkt tänkande. Med den omvända aborten behövs inget beslutsfönster för mannen. Det innebär att det inte har någon början. Eller på klar begriplig svenska, mannen kan acceptera faderskapet i förväg. Här kan man tala om en befogad samtyckeslag. Och ett juridiskt bindande och skriftligt uttryckt samtycke till föräldraskap är inte på något vis befängt såsom kravet på ett uttalat samtycke är för sexuell samvaro. Ett samtycke till föräldraskap är något som ”förhandlas” fram över tid och efter moget övervägande, inte något man spontant brunstar sig fram till när man fått några glas för mycket i sig och hormonerna tar överhand. En konsekvens av detta är att det faktiskt är en anledning att återuppväcka det omoderna äktenskapet. Det naturliga torde vara att äktenskapet implicerar delat föräldraskap som standard om man inte kommer överens om något annat i ett äktenskapsförord (i vilket fall jag ifrågasätter om äktenskap verkligen är rätt väg att gå).

Termen ”omvänd abort” är obegriplig och missvisande Jo, det kan jag hålla med om. Den får väl ses ha en ”historisk bakgrund” i det att utgångspunkten är den kvinnliga rätten till fysisk abort. I praktiken är den omvända aborten ett adoptionsförfarande. Och det finns egentligen ingen anledning till att man inte skulle kunna utvidga den till ett renodlat adoptionsförfarande, så att en person (notera att jag inte ens inskränker det till att gälla män) kan acceptera föräldraskap även för avkomma utan biologiska band.

DNA

Kan testas

Män kan avstå från föräldraskapet för att de är osäkra på om de verkligen är biologisk förälder. En man bör kunna villkora sitt faderskap på denna punkt. Han skall alltså kunna godta faderskapet på villkoret att han är biologisk fader. Han bör därför också kunna kräva att faderskapet fastställs via DNA-test närhelst tvivel uppstår på denna punkt. (Ingen tidsbegränsning.) Om ett DNA-test då skulle visa att han inte är biologisk fader löses han från faderskapet. Å andra sidan bör han ha möjlighet att godta faderskapet villkorslöst om han så önskar (om inte annat är det en förutsättning för att barnlösa par skall kunna adoptera) och då har han också avsagt sig rätten till DNA-test och kan inte lösas från faderskapet på dessa grunder. Modern bör för övrigt också ha rätt till DNA-test i de fall hon misstänker att barnet inte är hennes (det lär ju knappast bli särskilt vanligt, men det har ju faktiskt förekommit BB-förväxlingar, och misstänks en sådan så …)

Det här löser ju inte problemet med när mannens beslutsfönster stängs. Det finns inget beslutsfönster. Som jag redan påpekat handlar den omvända aborten snarare om ett adoptionsförfarande. Varför skall man sätta en tidsgräns på det? Det kan skenbart verka som det gär mannen en orättfärdig fördel, men faktum är att avsaknaden av tidsgräns är till fördel för både mannen och kvinnan. Faderskaper blir ett gemensamt beslut. Ingendera parten kan tvinga fram det, och bägge har veto. Utan tidsgräns har de bägge också möjlighet att gemensamt fatta beslut om föräldraskapet vid ett senare tillfälle om förutsättningarna skulle ändra sig eller om mannen skulle ändra sig från att vara negativt inställd till faderskapet till att bli positivt inställd.

Kvinnor borde också ha möjlighet till juridisk eller omvänd abort. Den fysiska aborten innefattar per automatik en juridisk abort. Om vi talar om en renodlad juridisk abort så talar vi i praktiken om adoption. Och jovisst, den ”omvända aborten” kan utvidgas till att gälla även kvinnor. Vad det i förlängningen handlar om är ett barn alltid har en fastställd juridisk förälder (eller flera). Utgångsläget är att modern initialt är förälder. Ett föräldraskap kan överlåtas, det vill säga bortadopteras, men barnet kan inte lämnas utan.

barnsligt tecknad skylt med texten '''rättvisa åt alla - även barn''

Jo men visst …

Barnets rätt till bägge föräldrarna. Detta är ett icke-argument. För att ställa saken på sin spets. Rätten till liv inbegriper rätten att inte leva. En fysisk abort gör våld på barnets rätt till liv. En fullbordad graviditet gör våld på barnets rätt att inte leva. Att förneka barnet sin fader gör våld på barnets rätt till en fader, att tvinga på barnet en fader gör våld på barnets rätt att slippa en fader. Homosexuella par som skaffar barn gör våld på barnets rätt till en naturlig familjebildning (mamma, pappa, barn). Heterosexuella par som skaffar barn gör våld på barnets rätt till en alternativ familj. Vi kan de facto inte undgå att kränka ett barns rättigheter på ett eller annat sätt så länge barnet självt inte är i en position att uttrycka sin egen vilja och önskan. Innan dess agerar vi bara på våra egna värderingar och mer eller mindre välgrundade och ogrundade antaganden. Barnets önskningar och rättigheter i det här avseendet bör vara avgörande när det är förmöget att uttrycka dessa. Men innan dess kan vi inte avgöra vilka rättigheter barnet har eller vad som är bäst för det. Frågan om barnets rättigheter måste lämnas utanför frågan om hur problemet med föräldraskapet skall fördelas mellan de biologiska föräldrarna eftersom föräldraskapet i sig självt bygger på att barnet är oförmöget att ta ansvar.

Jag har säkert glömt att ta upp några punkter här. Inlägget må vara långt, men ämnet är stort och kan omöjligen avhandlas fullständigt i alla sina aspekter på några tusen ord. Men jag har i alla fall gett ett utkast till en fungerande lösning. Och den fungerar, fast den kräver att man släpper sina invanda tankemönster och går utanför ramarna.

Förmodligen ruskar du på huvudet. Ruska lite till så sågspånen faller ordentligt på plats, och tänk ett varv till, så kommer du att se att jag har rätt.

Om Dolf (a.k.a. Anders Ericsson)

Hjärtlös filantrop och altruistisk cyniker                                                                                  Minimal moderering begränsad till rena nödvändigheter.                                                         Skitstövlar åker ut permanent med en fet spark i ändalykten.                                                   e-mail: dolf.gd@hotmail.com

Kommentarer

Olika kön, olika lag:
Den heliga abortens oundvikliga asymmetri –
Den slutgiltiga lösningen
— 44 kommentarer

  1. ”Den vedertagna ståndpunkten tycks vara att själva grundvalen för kvinnans aborträtt är att kvinnan skall ha rätt att bestämma över sin egen kropp.”

    Rätt att bestämma över sin kropp så länge man inte vill låna ut sin livmoder som surrogat – då är väldigt många feminister mot kvinnans rätt att bestämma över sin kropp.

  2. Jag har funderat en del på detta. Jag anser att ett manligt fönster på 5 veckor borde räcka. Har man inte bestämt sig under den tiden så kan knappast faderskapet anses ovilligt. Detta fönster skulle då öppnas närhelst fadern blir informerad, vilket i sin tur borde öka kvinnans intresse att informera tidigt i graviditeten. Det uppenbara problemet skulle då vara att bevisa när informationen skedde, kanske ett mottagandekvitto av något slag. Skriver han inte på så kan ju kvinnan räkna med att han kommer att begära juridisk abort.

  3. @dolf

    ”[…] Män kan avstå från föräldraskapet för att de är osäkra på om de verkligen är biologisk förälder. En man bör kunna villkora sitt faderskap på denna punkt. Han skall alltså kunna godta faderskapet på villkoret att han är biologisk fader. Han bör därför också kunna kräva att faderskapet fastställs via DNA-test närhelst tvivel uppstår på denna punkt. […]”

    Här förslår jag obligatorisk DNA test för alla redan vid födelsen för att slippa förtroendekrisen som kan uppstå om en man ifrågasätter om han är den biologiska fadern eller inte. Att ifrågasätta sin partner kan vara förödande för även de bästa av alla förhållanden.

  4. Jag är tveksam till juridisk abort p.g.a. det enorma empiriska underlag som visar att faderslösa barn har stor överrepresenation inom så gott som alla tänkbara sociala problem genom hela livet, även när ekonomiska faktorer räknats bort.

    Jag tycker barnets rätt går före faderns rätt här. Samtidigt ser jag kvinnans möjlighet att missbruka män i rent avelssyfte, och sen binda upp dem i försörjningsplikt för barn de aldrig får träffa, så problemet är inte lätt att lösa på ett sätt som gör alla nöjda.

  5. @Bashflak:
    Man kan nog räkna med att de fäder som begär juridisk abort nog är desamma som är frånvarande fäder i dag. Så mängden barn som växer upp utan fäder skulle nog snarast sjunka pga ökad abort av dessa barn.

    Ang obligatoriskt faderskapstest är jag väldigt mycket för det. Problemet är att ingen regering skulle införa det. Kostnaden ligger på ca 2000/test (tror jag) och det föds ca 110 000 barn. ger med administration ca 300 milj/år. Den stora kostnaden skulle dock bli en ökad mängd barn som växer upp utan fäder med de medföljande problem som Bashflak diskuterar ovan. Och slutligen, nuvarande system drabbar ju ingen viktig (läs kvinna), medan obligatoriskt faderskapstest skulle kunna innebära problem även för kvinnor.

  6. Pingback: Olika kön, olika lag:Den heliga abortens oundvikliga asymmetri –Den slutgiltiga lösningen - UmeNytt.se - Nyheter Sverige

  7. Det var precis det här jag nämnde i Teodors inlägg om juridisk abort. (Det mottogs dock med en avmätt gäspning.)

    ”Moderns beslut att godkänna fadern är likaså enkelriktat. Har hon väl beslutat att dela ansvaret för barnet med fadern är hon bunden av det beslutet och kan inte lösas från det mot faderns vilja.”

    Det här är nog den största stötestenen, och den del där jag inte riktigt kan hålla med till hundra procent. Kvinnan påverkas fysiskt av graviditeten, på ett sätt som inte går att jämföra med den mestadels ekonomiska påverkan för mannen. Medicinska komplikationer kan göra att kvinnans liv och hälsa hamnar i fara på grund av havandeskapet. Då måste hon ha möjlighet att ändra sitt beslut, även om mannen vill annat, annars riskerar vi ju att införa ett de facto dödsstraff för kvinnor.

    En annan sak som du inte tar upp i ditt mycket välskrivna och tänkvärda inlägg är: hur *sent* ska mannen ha rätt att åta sig faderskapet? Här följer en lång och något virrig tankegång:

    Anta att en man får veta att hans partner är gravid, låt säga i samma ögonblick som hon själv får veta det. Han vägrar att ta på sig faderskapet, vilket leder till att relationen tar slut. Kvinnan vill inte göra abort utan föder barnet och tar hand om det på bästa sätt.

    Snabbspola framåt tills barnet är, säg, 10 år gammalt. Nattlig kolik, bajsfyllda blöjor, trotsålder, vattkoppor, VAB och allehanda andra prövningar för småbarnsföräldrar är ett minne blott. Nu tycker plötsligt fadern att det vore lattjo att ha en egen batting och skriver på sitt faderskapskontrakt… Ska då mamman tvingas ”dela med sig”? Ska barnet tvingas få en far det kanske inte vill ha? Ska mannen kunna smita undan sin försörjningsbörda i 10 år på skattebetalarnas bekostnad?

    Jag har inget färdigt svar, men skulle gärna vilja läsa era andras tankar om saken (särskilt Dolfs).

  8. Att skjuta över ännu mer ansvar på kvinnan innebär, som du nämner i inlägget, att kvinnan behöver ännu mer rättigheter. Det vill säga, den vetorätt mot faderskapet som du nämner. Ett sådant system skulle bli mer skevt i och med att nästan samtliga rättigheter och skyldigheter åligger ena sidan, vilket skulle ”strula till det en aning” för dom män som faktiskt vill bli fäder. Dom skulle förvisso slippa betala understöd om dom blir utestängda, men dom skulle inte ha någon rätt att bli delaktiga.
    Därför tror jag mer på det ”fönster” Anders J pratar om. Från det att en man blivit meddelad biologiskt faderskap har har han X antal veckor på sig att ta sitt beslut. X behöver inte vara en jättestor siffra och skulle kunna villkoras mot slutdatum för kvinnans aborträtt, förutsatt att ”fönstret” inte blir alltför smalt.
    Därefter, när barnet är fött så fastställs faderskapet med ett DNA-prov. Är provet negativt öppnas för mannen ett nytt fönster och får möjlighet att avsäga sig detta faderskap. 300,000,000:- är ingen stor kostnad om den bärs upp av hela samhället (staten), det är en investering värd pengarna. Jag har inte läst några inhemska siffror, men vill minnas att i Amerikat så är det 16% som inte har den biologiska far dom tror dom har. Är siffran här i samma härad så ligger även vi pyrt till.
    I ett sådant läge skulle förvisso kvinnan ha större rättigheter i och med att det är upp till henne att avgöra huruvida barnet alls skall födas, men den rättigheten skulle vara kopplad till det ensamma ansvaret för den människa man sätter till världen, om mannen inte är vill dela detsamma. Mannen skulle då ha rätten att ta på sig faderskapet, med dom skyldigheter som är kopplade till detta.
    Jag tror att det skulle vara den bästa kompromissen mellan ”biologi” och ”rättvisa”, om ni förstår vad jag menar.

  9. 20 veckor, alla kvinnor, skattebetalarna betalar ovanför högkostnadsskyddet men efter första aborten måste kvinnan genomgå utbildning om preventivmedel.

    ”Homosexuella par som skaffar barn gör våld på barnets rätt till en naturlig familjebildning (mamma, pappa, barn).”

    Synd att jag inte bryr mig och numera betraktar dig på samma sätt som jag skulle betrakta en person som vill ta bort MIN rätt att adoptera. Därför behöver jag inte bry dig om dina rättigheter eller behov i samhället.

    Nu har vi en skribent på GD som kan klassas som fascist.

  10. @Tommy: I den modell Dolf beskriver, och så som jag förstår den, har kvinnan rätt att genomföra abort även om fadern vill ha barnet så det är ingen skillnad mot hur det fungerar idag.

    Den andra punkten tolkar jag som Anders J säger att när fadern får vetskap om barnet måste han fatta ett beslut om att bli juridisk far eller ej. Avsäger han sig faderskapet finns det ingen återvändo.

  11. @Axel Edgren:

    Läs om stycket för du verkar ha missat betydelsen. Barnet har ingen åsikt så oavsett vad vi vuxna/levande gör så riskerar vi göra handlingar mot barnets framtida vilja.

  12. En jämställd lösning vore att ogifta kvinnor skulle vara ensamt ansvariga för sina barn och att gifta kvinnor inte skulle ha rätt att göra abort. På det sättet slipper män som inte vill bli föräldrar att bli medan män som typiskt sett vill bli föräldrar inte kan hindras från det. Obligatoriskt DNA-test som gör att ingen man tvingas till ansvar för barn som inte är hans.

    Fast det mest troliga är att vi fortsätter på det inslagna spåret tills alla de produktiva (=männen) har gått i inre eller yttre exil, så att samhället blir så försvagat att en klokare kultur kan ta över.

  13. AE: Vad är fascism? Varför är fascism dåligt? Vad är fascism i inlägget? Utan svar på dessa frågor är ditt inlägg helt meningslöst.

  14. ”Vad är fascism?”

    Fascism är en ideologi som går ut på att byta ut arbetarsolidaritet med en solidaritet som bara existerar heteromän emellan. Allt fascismen går ut på är att göra världen till deras lekstuga, där de får utnyttja och ta sig friheter mot kvinnor, djur, natur, andra etniciteter, homosexuella och transexuella osv. utan minsta moralisk eller filosofisk kritik. Det är därför fascister hatar feminister och all form av ekologisk bevarelsedrift.

    Strax kommer någon komma med att Hitler var djurvän, anti-rökare och hade några miljövänliga politiska drag.

    ”Vad är fascism i inlägget? ”

    Att homosexuella par inte får vara föräldrar.

  15. @Axel Edgren:

    Läs sammanhanget, för guds skull:
    ”Homosexuella par som skaffar barn gör våld på barnets rätt till en naturlig familjebildning (mamma, pappa, barn). Heterosexuella par som skaffar barn gör våld på barnets rätt till en alternativ familj.”

  16. @Axel Edgren (& @lavazza1891 & @Pinjata):
    Axel, om du skall citera mig, citera mig inte ur kontext. Jag sade:

    Homosexuella par som skaffar barn gör våld på barnets rätt till en naturlig familjebildning (mamma, pappa, barn). Heterosexuella par som skaffar barn gör våld på barnets rätt till en alternativ familj.

    Jag har varken uttalat mig negativt om homofamiljer eller heterofamiljer, och har definitivt inte propagerat för några förbud. Inte heller har jag någonstans hävdat att homsexeulle inte borde få vara föräldrar. Och varifrån har du fått den befängda idén att jag vill ta bort din rätt att adoptera? Är du homosexuell själv och känner dig hotad på något vis? Inlägget handlade överhuvudtaget inte om homosexualitet.

    Det som definierar och är kärnan i fascism (och alla andra totalitära ideologier, inklusive vänsterns) är att makten centraliseras och att individen underordnas ett centralstyrt kollektiv. Det var sant i Nazityskland, det var sant i Stalins Sovjet, det är sant och gemensamt för alla diktaturer och totalitära regimer. Eftersom jag är en utpräglad individualist vars rättesnöre är individens frihet och självbestämmande så är jag per definition raka motsatsen mot en fascist.

  17. ”Homosexuella par som skaffar barn gör våld på barnets rätt till en naturlig familjebildning (mamma, pappa, barn).”

    Jag läste bara till ”naturlig familjebildning” och fick anledning att förutsätta att du var en äcklig fascist eftersom det är typiskt deras språkbruk, och då tappade jag lusten att läsa vidare och skrev min kommentar.

  18. @barfota, @Bashflak, @Anders J:
    Jag är starkt emot obligatoriska DNA-test eftersom jag ser det ett statligt intrång i privatlivet och ser (en överhängande) risk för missbruk i vårt alltmer 1984-ierade samhälle. Men det är förstås tänkbart att DNA-test blir obligatoriska ändå av andra anledningar, typ att man kan fastställa och åtgärda genetiska defekter och sjukdomar på ett tidigt stadium. Skulle det bli så att man gör DNA-testning obligatoriskt av sådana anledningar kan det också vara befogat att spara testet för framtida behov, och då vore det ju en smal sak att kontrollera faderskapet om det begärs.
    Att det skulle skapa en förtroendekris att begära att faderskapet fastställs på ett senare stadie har jag lite svårt att se. Begär man att faderskapet fastställs genom DNA-testning är förtroendekrisen redan ett faktum. Om en man kräver att ett DNA-test skall genomföras lär han ju redan misstänka att barnet inte är hans och vill därför bli löst från faderskapet. Möjligen kan det göra att en dold konflikt eller ett dolt misstroende kommer upp i ljuset. Men det skulle inte skapa det. Och om förhållandet är sunt i grunden är det nog bara bra att saken kommer ut i det öppna och blir konfronterad, förhållandet kommet att gå ut ur det stärkt. Är förhållandet dåligt påskyndar det kanske haveriet, men det är väl inte nödvändigtvis något dåligt?

    Likaså ser jag inte att den här ansvarsfrågan (juridisk abort eller inte) inverkar på problemet ”faderlösa barn”. Problemet med barn som uppfostras av ensamstående föräldrar existerar ju redan idag, och den juridiska aboreten gör väl varken till eller ifrån på den punkten. Ingen lag i världen kan tvinga en man till att bli en BRA pappa (och inte heller en kvinna att bli en bra mor för den delen). Den juridiska aborten handlar ju främst och ekonomisk ansvar, ”faderlösa barn” handlar om relationen mellan barn och far. Det är helt enkelt två näst intill helt disjunkta problem.

  19. @Axel Edgren: Gör mig en tjänst Axel, när du läser något från mig, se till att du läser hela vägen. Jag är inte en dogmatist, jag för resonemang och det är lätt att hitta kontroversiella, men missvisande, citat i mina texter om man inte ser till kontexten. Och håll i minnet att jag är en utpräglad förespråkare för individuell frihet.
    Men jag är glad för ditt förtydligande, då begriper jag i alla fall din reaktion.

  20. @Axel Edgren:
    Tja, jo, han var väl faktiskt djurvän (och vegetarian). Och han var också en fullständig idiot. Jag läste Mein Kampf för ett år sedan, jag hade trott att jag skulle hitta en smart, men hatfull och feg människa. Men det som slog mig var att tycks ha varit en rätt tuff figur, på riktigt, inte bara politiskt, men han var också en fullständig IDIOT! som yrade om blod och ära i parti och minut.

    Hur som helst, fick mig att tänka på ett poem jag såg en gång, ingen aning om vem som är upphovsman:

    There’s so much bad in the best of us;
    and so much good in the worst of us;
    that ill behooves any of us;
    to speak ill about the rest of us

  21. @Tommy:
    Eftersom kvinnan har absolut beslutsrätt över den fysiska aborten, så inbegriper det också att hon har beslutsrätt över medicinsk abort. Den enda skillnaden är att medicinska skäl förlängsr hennes fönster. (Inom parantes, det innebär faktiskt att hon också har rätt att vägra en abort av medicinska skäl. Vill hon riskera livet genom att fullfölja en hälsovådlig graviditet så är det ett val hon har.) Har jag gett ett nöjaktigt svar på den punkten, eller missar jag något? (Lite osäker, därför jag frågar, jag kan se ytterligare aspekter.)

    Jodå, jag tog faktiskt hur sent fadern kan åta sig faderskapet, fast jag var kanske inte tillräckligt tydlig med det. Som jag tänkt här är alltså kvinnan absolut och ensam förälder med allt ansvar och alla rättigheter till dess hon delar med sig. Fadern kan godta faderskapet eller han kan vägra det. Men han kan inte tilltvinga sig sitt faderskap. Det gör att det inte heller finns någon anledning att sätta någon gräns för när detta skall kunna ske.
    Låt oss göra din snabbspolning.
    Ungen är 10 år, mannen säger ”nu vill jag bli pappa, skicka hit papprena så skriver jag på”. Vad kan hända här? Jo, en variant är att modern säger: ”Skit ner dig, du har inte tagit ansvar på tio år, tro inte att du kan komma nu och skörda frukterna” (möjligheten finns ju också att en annan man redan har tagit på sig faderskapet, alltså i praktiken adopterat). Å andra sidan kanske modern säger: ”Det var på tiden. Välkommen. Lille Pelle/Stina behöver dig verkligen.” Och i de situationer där barnen är så pass stora att de kan uttrycka sin egen vilja och önskningar bör man se till att man faktiskt tar hänsyn till barnets rättigheter. (Ett tio år gammalt barn bör ha vetorätt om pappar helt plötsligt vill bli fader.)
    Hela mitt upplägg är att ingen någonstans under några omständigheter kan tvinga på den andra parten sin egen vilja. De kan bara tvingas följa överenskommelser de själva ingått av fri vilja och genom aktivt val.

  22. @Kollen ( & @Tommy & @Pinjata):
    Jag tog väl upp det i inlägget, även om det var perifert. Svårt att täcka alla aspekter utan att skriva en hel bok. Det här är ju faktiskt ett sätt att fastställa beslutsordningen och parternas rättigheter i de fall att de är oeniga. Om de är överens saknar det ju helt beydelse.
    Som jag nämnde helt kort skulle man kunna göra föräldraskap till en implicit del av ett äktenskap. Gifter ett par sig så har mannen redan på förhand godkänt faderskapet till framtida barn, likaså har kvinnan på förhand godkänt fadern som fader. Så de är bägge två bundna.
    Likaså kan par som inte är gifta men vill ha gemensamma barn skriva på ”avsiktsförklaringar” som ger en bindande överenskommelse i förhand. (Fast jag anser att det är ganska överflödigt. Jag skulle säga att den bästa sådan ”avsiktsförklaring” heter ”äktenskapslicens”. Vill man ha gemensamma barn gifter man sig och så är föräldrsskapsfrågan hanterad. Hela poängen med äktenskap är, och har alltid varit, att man gemensamt sätter barn till världen och tar ansvar för dem.)

  23. Jag tror att jag har besvarat alla kommentarer och frågeställningar, fast jag har klumpat ihop det lite. Påpeka om jag skulle jag ha missat något eller någon.

  24. @Dolf: Jag inser nu att jag läste helt fel. Du skrev att moderns *beslut att godkänna fadern* är irreversibelt; jag fick för mig att du avsåg moderns beslut att föda barnet. Det stämde inte med resten av ditt inlägg, där grundtanken är att kvinnan alltid har den yttersta beslutsrätten. Men det var alltså jag som lyckades läsa alldeles galet, trots att du uttryckte dig klart och tydligt.

    Tankegången att kvinnan ska kunna förvägra mannen rätten att axla fadersrollen efter att ha gjort honom medveten om situationen känns rätt olustig. Vill hon inte ha honom involverad bör hon väl helt enkelt lämna honom utan att tala om att hon är havande?

    Att en kvinna kan välja abort trots att barnets far vill att barnet ska få födas är en snedvridning i maktbalansen som är naturlig och som vi inte kan göra något åt (utan att orsaka en ännu värre snedvridning åt andra hållet).

    Men att en förälder (i praktiken alltid fadern) ska kunna förvägras sin föräldraroll för ett barn som fått födas? Hmm… Måste nog fundera lite till där innan jag vet hur ställer mig. Det finns ju komplicerande faktorer som olämpliga föräldrar här.

    En aspekt som ditt i övrigt utmärkta svar inte belyser är den ekonomiska ansvarsfrågan. Du säger att om modern tillåter att fadern åtar sig föräldrarollen när barnet är 10 år så är det okej. Men finns då inte risken att detta utnyttjas för att låta samhället betala en stor del av barnets försörjning? Ett problem som också finns där kvinnan inte låter mannen få veta att han befruktat henne.

    Jag har ingen bra lösning på den frågan heller.

  25. @Tommy:
    Du har onekligen en poäng. Är hon fast besluten att inte ha med fadern att göra finns det ju inte heller någon anledning för henne att upplysa honom om saken.
    Men … det kan ju uppnstå en massa olika situationer och varianter på detta. För det första kanske hon behöver ha en dialog med mannen innan hon kommer fram till vad hon tycker är rätt väg att gå. Det lär väl också vara ganska vanligt att mannen är någon som finns i omgivningen även om de inte har något förhållande och att han kan räkna ut på egen hand att han förmodligen är fader när han ser henne på stan med magen i vädret. Och i ett sådant fall är det väl inte mer än rätt att han åtminstone får eventuella frågetecken uträtade. Och även om det skulle vara så att kvinnan inte vill godta honom som fader, så kanske det inte är helt spikat, det kan ju uppstå en situation som ”ska du bli far till mitt barn får du sluta supa först”.

    Nä, jag vet, jag undvek den ekonomiska aspekten av den enkla anledningen att min syn på skatter och den offentliga sektorn är så avvikande att det behöver behandlas separat. Men korta versionen är Den/de som är vårdnadshavare har också det fulla ekonomiska ansvaret (men i mitt samhälle är det inte ett problem eftersom det inte förekommer någon tvångsmässig skatt i det). Så om modern väljer att bli en ensamstående moder, så väljer hon också att bli ensam försörjare för barnet. Tough shit. Men hon lär också kunna klara det i min samhällsmodell. Och även om hon inte skulle vara ekonomiskt kapabel att klara skutan på egen hand skulle det då finnas andra lösningar (försäkringar, välgörenhet osv.)
    Men, detta gäller inte specifikt för ensamstående föräldrar och barn. Det är min uttalade åsikt att ens första och främsta plikt är att försörja sig själv och sin avkomma utan att vara andra till last. (Men tolka inte det som att jag menar att de som inte klarar detta skall dö i rännstenen, jag tror tvärtom på lösningar som baserar sig på frivillighet och människors goda vilja.)

  26. Det rimligaste är troligen att en kvinna själv kan avgöra en fysisk abort, men det är inte den enda ”rättvisa” lösningen. T.ex. skulle man kunna göra abort om endera föräldern vill det, i alla fall i kombination med tidigt faderskapstest. Ett test kanske ändå är bra att göra i samtliga fall där det finns konflikter om barnen.

    En mindre trolig lösning är att barn som endera av föräldrarna vill ta ansvar för får födas. Sedan är ju frågan hur bra barnet i magen mår om moderns högsta önskan är att det ska dö.

    Att ta hand om ett barn är en mycket större och varaktigare förändring för vardera föräldern än en graviditet, som är relativt ofarligt idag. Ett barn bör kanske främst födas när föräldrarna är överens om att vårda det.

  27. @Janne:
    Jag har lite svårt att se det som rättvist att en abort genomförs därför att mannen inte vill ha barnet. Det är, hur man än vrider och vänder på det, ett fysiskt ingrepp och att fadern skulle ha rätt att besluta om abort även när modern vill behålla barnet är ur min synvinkel lite på samma nivå som att man tillåter vuxna besluta att omskära småpojkar som inte kan fatta beslut själva.

    Men visst, den stora utmaningen kommer väl efter själva graviditeten (fast det kanske finns kvinnor som inte ser det så, jag har ju aldrig varit gravid så …) och jag håller absolut med om att det önskvärda och bästa är om barnet som föds har två kärleksfulla föräldrar som ömmar för det. Vilket är en av anledningarna till att jag önskar att vi kunde se en renässans för äktenskapet och att vi inte förkastade all den gamla moralen. Den har sina poänger ibland.

  28. Jag har skummat igenom detta lite, och med min slarviga läsning har jag säkert missat en massa, men min spontana och icke genomtänkta reaktion är:

    Som det ser ut idag har vi en minimistandard som alla är berättigade till. Om mannen (eller kvinnan, en förälder) kan frånta sig sitt försörjningsansvar torde det innebära att staten övertar det om kvinnan (den andre föräldern) själv inte förmår försörja barnet ekonomiskt.
    (Borde vara smakfullt för kommunister, nästa steg är väl att staten övertar allt från båda föräldrarna, både ansvar och fostran, och producerar goda kamrater till staten…)

    För oss mer inriktade på individuellt ansvar och frihet istället för statlig styrning och kontroll kommer då lite frågeställningar.

    Varför skall då ”vi andra” betala för hans barn via skattsedeln?
    För att han (de) själviskt skall sprida sina gener utan ansvar?
    Då betalar jag hellre själviskt för att sprida mina egna, det är ju trots allt därför vi lever.

    Vi betalar ju barnbidraget idag via våra skattesedlar, en skatteförmån föräldrar får tillsammans med ev. inkomstberoende bostadsbidrag.
    Om mannen (ena föräldern) kan avsvära sig sitt ekonomiska ansvar för sin avkomma tar ju då staten över och fyller ut mellanskillnaden.

    Inte helt ok tycker jag, att skötsamma individer skall betala för att andra slarvar.. Inte ens om man gjort sitt yttersta och varit preventiv, och gummit spruckit tycker jag att det är ok att gå utan ansvar.
    Är du inte beredd att ta ansvar för dina handlingar, får du sterilisera dig eller låta bli att knulla.

    Dessutom finns barnets aspekt här.

    En barndomsvän till mig som är adopterad har alltid undrat varför hans föräldrar lämnade bort honom, varför han inte var ”god nog” åt dem.
    Hur ångestfyllt blir möjligtvis ett barn (beroende på personlighet?) vars pappa (eller mamma) vägrat att ta känslomässigt och dessutom inte ens ekonomiskt ansvar för dem?

    Som sagt, snabbt och icke så genomtänkt kanske….

  29. @Anders Senior: jupp lite för snabbt tror jag. Inlägget i sig koncentrar sig främst på rättviseaspekten mellan mannen och kvinnan. Jag undvek att ta upp aspekten med vem som tar över försörjningsansvaret främst för att … tja, det blev över 12 sidor text ändå, och skulle jag dragit in biten med skatter och allt sånt så hade det säkert blivit minst 12 till.
    Och du är väl familjär nog med vad jag skriver och mina åsikter för att veta att jag är just en av dessa ”oss” som är ”inriktade på individuellt ansvar och frihet istället för statlig styrning och kontroll”?

  30. Jorå, det har jag noterat, det var nog därför jag fastnade i den aspekten. Wink

  31. @Dolf: Du har helt rätt i det du skriver, och jag instämmer tillfullo. Även när det gäller de ekonomiska aspekterna.

    @Anders Senior: Visst ska föräldrarna (eller föräldern) ha ansvaret för att försörja sin familj. Det måste dock finnas en lösning för de fall där de inte gör det. De som drabbas annars är ju inte de oansvariga föräldrarna, utan de oskyldiga barnen.

  32. @Axel Edgren:
    Får jag fråga om det är med sådana metoder du läser all din litteratur? När du hittar något som du inte instämmer med så slutar du att läsa direkt? Får jag fråga hur du då kan utmana ditt tänkande och lära dig något?

  33. @John Nilsson: på danska, urk! Jag har visserligen bott i Danmark, men ändå …
    Ska se om vi kan få vår importerade Danne (AV) att nappa på det Giggle

  34. @Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):

    ”Jag är starkt emot obligatoriska DNA-test eftersom jag ser det ett statligt intrång i privatlivet och ser (en överhängande) risk för missbruk i vårt alltmer 1984-ierade samhälle. Men det är förstås tänkbart att DNA-test blir obligatoriska ändå av andra anledningar, typ att man kan fastställa och åtgärda genetiska defekter och sjukdomar på ett tidigt stadium. Skulle det bli så att man gör DNA-testning obligatoriskt av sådana anledningar kan det också vara befogat att spara testet för framtida behov, och då vore det ju en smal sak att kontrollera faderskapet om det begärs.”

    Jag är är både för och emot obligatoriska DNA-test. Emot av just den anledningen att man kan ge sig fan på att det missbrukas av myndigheter p.g.a. ändamålsglidningen. För obligatoriska DNA-test av den anledningen att fadern skall ha rätt att utan kostnad få faderskapet bekräftat samt givetvis också barnets rätt att få veta om det föreligger några genetiska defekter och sjukdomar.

    ”Att det skulle skapa en förtroendekris att begära att faderskapet fastställs på ett senare stadie har jag lite svårt att se. Begär man att faderskapet fastställs genom DNA-testning är förtroendekrisen redan ett faktum. ”

    Då får du nog se dig omkring en gång till. Jag tror det är mycket få män som ens vågar ifrågasätta kvinnans påstående att han är far till det ”gemensamma” barnet, just därför skall det vara obligatoriskt och ske direkt efter nedkomsten. På så vis kommer det aldrig att bli en massa omödiga kränkninger av kvinnans trovädrigheter eller tjafs som kan leda till separation och vad det definitivt kommer att reducera avsevärt är antalet män som helt ovetandes supportrar andra mäns avkomma.

    Och du har helt rätt i att juridisk abort först och främst handlar ekonomi.

  35. @Anders Senior:

    ”Som det ser ut idag har vi en minimistandard som alla är berättigade till. Om mannen (eller kvinnan, en förälder) kan frånta sig sitt försörjningsansvar torde det innebära att staten övertar det om kvinnan (den andre föräldern) själv inte förmår försörja barnet ekonomiskt.”

    Om kvinnan av rent egoistiska skäl kan skaffa sig barn genom inseminering, ett ligg med ”okänd fader” och skyffla över de ekonomiska bitarna på samhället så borde mannen ha samma rätt. Ytterligare ett skäl till att vi skall vi ha möjligheten till juridisk abort.

    ”En barndomsvän till mig som är adopterad har alltid undrat varför hans föräldrar lämnade bort honom, varför han inte var ”god nog” åt dem.
    Hur ångestfyllt blir möjligtvis ett barn (beroende på personlighet?) vars pappa (eller mamma) vägrat att ta känslomässigt och dessutom inte ens ekonomiskt ansvar för dem?”

    Jag lever med samma undran och har gjort så i hela mitt långa liv. Nu hade jag trots allt turen att slippa få samkönade fosterföräldrar vilket jag tror hade varit förödande för mig, jag tillhör nämligen dem som inte tror på tanken att vi alla föds som blanka blad. Därför är jag för den traditionella gamla hederliga och konservativa familjebildningen och definitivt en motståndare till att samkönade skall få lov att adoptera.

  36. Pingback: Veckans vomitiv: Sanna Lundell kräks på gubbarna | Genusdebatten

  37. Pingback: Ebba i heta stolen | Genusdebatten