Det har debatterats en del om juridisk abort på senaste tid. Debatten har vad jag förstår sin upprinnelse i att en dansk man vill ha ”juridisk abort” (Dagens Nyheter). Flera bloggare har tagit upp frågan, bland annat har vår egen Teo skrivit sitt inlägg ”Abort – Fysiskt & juridiskt” och Citronen – som jag kallar henne, med en skämtsam anspelning på hennes namn (Lemoine), inte för att jag försöker insinuera att hon skulle vara sur – skrev ett tänkvärt inlägg om saken, ”Juridisk abort för män”. Jag är lite osäker på om Citronen räknar sig som feminist eller inte, men jag ser henne nog i alla fall som feministallierad, och blev ärligt talat överraskad av hennes genomtänkta och övervägande positivt inställda inlägg. Begripligt, och långt ifrån oväntat, blir reaktionerna från de mer uttalade feministerna i alla fall förutsägbart negativa, se till exempel inlägget ”Flash: personer med kuk kan också ta ansvar!!!” från Fanny Åström, ”den rabiata orakade rabiesfeministen”. (Jag noterade också att den första kommentaren efter Citronens inlägg talade om ”kukpersoner” och ”livmoderpersoner”, så en egen News Flash: det heter ”män” respektive ”kvinnor”). Det tycks som att hur man än vrider och vänder på saken så uppstår det problem. Men surprise, surprise, jag har faktiskt en fullt fungerande, etiskt oantastbar och helt rättvis lösning på kärnproblemet i frågan, vilket tyvärr är en hundraprocentig garanti för att den aldrig kommer att anammas. Och jag menar detta helt seriöst. Men låt mig utveckla tankegången som leder fram till lösningen genom att först slå fast Premisserna för diskussionen, sedan definiera Problemet, ta upp Lösningen och Följdproblemen för att sen gå in på Den slutgiltiga lösningen: Omvänd abort och till sist bemöta och behandla ofrånkomliga Invändningar och konsekvenser som jag i min outgrundliga vishet redan har förutsett och parerat.

Premisserna [ì Ingressen]

Diskussionen och lösningen i det här inlägget bygger på två premisser. En moralisk och en teknisk. Ingen av dem är självklar, men bägge gäller i samhället av idag.

Den moraliska (och juridiska) premissen är att abort är rättighet som kvinnor har, och att denna rättighet är obegränsad. (Underförstått är då också att kvinnan har full rätt att inte välja abort.) Detta är långt ifrån någon själv­klarhet, även om det så gott som alltid förs fram som en självklarhet i det offentliga rummets debatter. Jag har en del avvikande åsikter, och lösningar, även på detta, men det faller utanför ramen för detta inlägg. Kanske kommer jag att ta upp det i kommande inlägg. Om rätten till abort tas bort för kvinnor försvinner vad jag kan se också alla bevekelse­grunder för att införa någon form av juridisk abort.

Den tekniska premissen är förstås att det över huvud taget är möjligt att utföra aborter. Det ses som en självklarhet idag – precis som p-piller, kondomer och mobiltelefoner – att abort finns tillgängligt som ett alternativ. Abort för tvåhundra år sedan var inte samma sak som abort idag, och det finns ingen absolut garanti för att abort kommer att finnas tillgängligt som alternativ i framtiden. Gör tanke-experimentet att elnätet skulle braka ihop globalt (kanske på grund av kraftiga soleruptioner). Ett havererat elnät globalt skulle förmodligen på ganska kort tid förpassa oss tillbaka till stenåldern. Det kanske inte är ett särskilt troligt scenario, men det är absolut ett av flera tänkbara som är en reell möjlighet. Försvinner möjligheten till fysisk abort hamnar också den juridiska aborten i ett helt annat läge.

Problemet [ì Ingressen]

Vad är då problemet man försöker lösa?

Den vedertagna ståndpunkten tycks vara att själva grundvalen för kvinnans aborträtt är att kvinnan skall ha rätt att bestämma över sin egen kropp. Det kan som sagt ifrågasättas till vilken grad denna rätt också gäller kroppen som växer inuti henne, men för diskussionen här har vi som jag redan anfört i Premisserna godtagit att hon har denna rätt. Men madrasspolkan som ger upphov till en graviditet är en dans med två deltagare, nämligen (för att låna feministisk terminologi) en ”kuk­person” och en ”livmoder­person”. Ett problem uppstår därför att kvinnan (”livmoder­personen” eller ”fitt­bäraren” för eventuella feministiska läsare) får rättigheter som innebär skyldigheter för mannen (”kuk­personen”, ”för­tryckaren”, ”aset” eller vad ni nu föredrar) utan att mannen har motsvarande rättigheter gentemot kvinnan. Kvinnan kan unilateralt besluta om att abortera eller låta barnet födas och mannen har bara att gilla läget.

Handlade det enbart om huruvida barnet skulle födas eller inte, vore det egentligen inget problem, men en konsekvens av att barnet föds är att mannen utan några egna valmöjligheter åläggs en skyldighet som inskränker menligt på hans frihet och hans liv. Att kvinnan har rätt till att bestämma över sin kropp är bara en annan formulering för att kvinnan har rätt till självbestämmande över sitt eget liv.

Det faller dock på sin egen orimlighet att mannen och kvinnan skall ha samma rättigheter ifråga om ifall graviditeten skall fullföljas eller inte. Mannen behöver inte ens vara medveten om att det föreligger en graviditet. I dagsläget kan dock detta livsomvälvande faktum levereras till mannen precis när som helst, inklusive efter förlossningen. I en fungerande parrelation där graviditeten kommuniceras på ett tidigt stadium är då detta förhoppningsvis en nyhet som fyller de tu med lycka och glädje. Men i fallet där mannen bara ställs inför fullbordat faktum och avkrävs många års underhåll är det förmodligen en kalldusch att undvika.

Någon måste dock ha sista ordet i frågan, antingen fattar kvinnan det slutgiltiga beslutet, eller så gör mannen det, eller en tredje part. Några andra alternativ finns inte. Att mannen skulle ha sista ordet vore att hoppa ur askan i elden, det är inte rimligt att mannen själv fattar beslutet för kvinnan med alla de konsekvenser det får för henne inte bara socialt, utan också rent fysiskt. Att en tredje part skulle fälla avgörandet förefaller så människofientligt att jag inte ens vill kommentera möjligheten, fast just det alternativets absurditet gör väl att sannolikheten för att det kommer att ske (läs: ”staten beslutar”) närmar sig 1 med stormsteg.

En rättvis lösning på dilemmat måste utgå från att precis som kvinnan skall ha rätt till sin kropp måste då mannen ha rätt till sitt liv.

Lösningen [ì Ingressen]

Lösningen heter då juridisk abort. Mannen skall kunna avsäga sig sitt föräldraskap, vilket innebär att man löser honom från alla förpliktelser gentemot barnen. I praktiken så innebär det först och främst att han slipper betala underhåll; i förlängningen också att han är befriad från ansvar för vad som sker med eller på grund av barnet (han blir till exempel inte ekonomiskt ansvarig om barnet skulle ägna sig åt vandalism). Å andra sidan avsäger han sig samtidigt alla rättigheter som far till barnet.

Den juridiska aborten är rättvis så till vida att den ger modern full beslutsrätt över barnet, men hon blir då också ensamt ansvarig för barnet (eller borde bli det, i vårt bidragssamhälle träder i praktiken staten in som fader, vilket jag anser vara fel, men det faller lite utanför ramarna för själva abortfrågan som sådan vilket är anledningen till att jag inledningsvis poängterade att det handlade om en lösning till kärnproblemet). Mannen beslutar själv om han vill eller inte vill vara far. Beslutet är enkelriktat. Har han beslutat sig för att göra juridisk abort kan han inte senare ändra sig på eget bevåg.

Rättvisa, modern har full beslutsrätt över faktumet om hon vill eller inte vill vara moder, fadern har full beslutsrätt över faktumet om han vill eller inte vill vara fader.

Vi har uppnått något som ligger så nära ett ”könsneutralt” och jämställt förhållningssätt som vi rimligtvis kan tänka oss. Skillnaden ligger i själva abortens karaktär. Kvinnans abort är fysisk, mannens är juridisk. Denna skillnad är påtvingad av biologin och inte något vi kan göra något åt. Men de har bägge rätt att abortera. Vi kan säga att vi ur ett rättviseperspektiv har uppnått symmetriskt lika rättigheter.

Men biologin fortsätter att sätta käppar i hjulet.

Följdproblemen [ì Ingressen]

Även om juridisk abort ger mannen en valmöjlighet motsvarande kvinnans blir det ändå problem därför att den juridiska symmetrin tar inte hänsyn till den biologiska asymmetri som de facto existerar. Den biologiska asymmetrin består av att graviditeten rent fysiskt tar plats internt för kvinnan, men externt för mannen. Rent temporalt involveras kvinnan av naturens nödvändighet 9 månader i graviditeten, från samlagets klimax till förlossningens fullbordande. Mannen behöver av samma natur inte vara involverad temporalt mer än under den korta tidsperiod samlaget genomförs. I extremfall (såsom när hans sperma används, genom att han donerat sperma, eller genom att en kvinna fått tillgång till hans sperma på bedräglig väg) kan han till och med vara helt frikopplad från själva orsakandet av graviditeten.

Denna asymmetri är själva anledningen till att vi har två olika typer av abort beroende på förälderns kön. Den goda tanken att försöka skapa en rättvisesymmetri genom en juridisk abortmöjlighet för mannen skär sig dock på grund av två följdverkningar av den biologiska asymmetrin: 1) tidsaspekten och 2) sekvensaspekten.

1) Tidsaspekten

Enligt säker källa (venusianen Ninni) vet en kvinna normalt inom 2–3 veckor ifall hon blivit gravid; kvinnor menstruerar normalt varje månad, vilket sätter en naturlig gräns på ca 4 veckor för ”ovetskapen”, efter fyra veckor kan hon anses vara ”informerad” om graviditeten. Enligt nuvarande lagstiftning har hon rätt till fri abort fram till och med vecka 18. (Med ”fri abort” menar jag här att den är villkorsfri, inte att den är kostnadsfri. Efter vecka 18 finns fortfarande möjlighet till abort, men då krävs tillstånd från socialstyrelsen.) Det innebär att hon har ett öppet beslutsfönster på åtminstone 3 månader där hon kan fatta beslut om att fullfölja graviditeten eller abortera.

Med en juridisk abort öppnas mannens beslutsfönster i samma ögonblick han blivit informerad. Frågan som måste besvaras är när det rimligtvis skall stängas? Hur man än vänder på det får man ett problem här.

Ur det kvinnliga perspektivet vore det rättvisa (läs ”fördelaktiga”) att mannens fönster stängs i tillräckligt god tid så att hon själv hinner väga in mannens meddelade beslut när hon själv fattar sitt eget beslut, om det har (avgörande) betydelse för henne, vilket det ju mycket väl kan ha av både emotionella och pragmatiska (ekonomiska) skäl. Det innebär i realiteten att mannens beslutsfönster är mindre. Hans fönster öppnas av naturliga skäl alltid efter kvinnans, eftersom han blir informerad först efter att hon upptäckt graviditeten; dessutom stängs hans fönster innan kvinnans för att hon skall kunna väga in hans ställningstagande i sitt eget beslut. Problemet med stängningen kan i och för sig kringgås, eftersom kvinnan inte på något vis är bunden att fullfölja en beslutad abort, så hon har möjligheten att fatta ett taktiskt beslut om abort i förväg, som hon bestämmer sig för att inte fullfölja i sista minuten om så vore. Men problemet kvarstår att mannens fönster inte öppnas förrän han informeras, och i värsta fall blir han inte informerad förrän fönstret redan är stängt. Det kan finnas många (både ärliga och oärliga) skäl till att han inte informeras i tid. Han kan vara otillgänglig på grund av t.ex. en längre vistelse på okänd ort, vilket gör att han inte kan nås i tid med informationen, eller så kan informationen undanhållas avsiktligt från honom så att han utan egen förskyllan till syvende och sist ändå hamnar i samma situation som vi har idag, han får helt enkelt gilla läget.

Det rättvisa (läs ”fördelaktiga”) ur mannens perspektiv är att han får ett lika stort beslutsfönster som kvinnan, låt säga 3 månader från det att han informerats. Det ställer kvinnan inför nödvändigheten att informera mannen snarast möjligt om det är så att hans beslut har betydelse för hennes eget. Detta kan ju tyckas rättvist, och är det under förutsättning att det faktiskt finns möjlighet att informera mannen i tid. I och med att mannen garanteras samma fönster som kvinnan, hamnar man i situationen att mannens beslutsfönster stängs efter kvinnan. Och i värsta fall kan man hamna i situationen att en man avsiktligt väntar med att göra en juridisk abort till dess att det är för sent för kvinnan att besluta om abort. Man får alltså här den spegelvända situationen till alternativet att stänga mannens fönster före kvinnans: istället för att kvinnan ”hänger” mannen med ett oönskat barn så hänger mannen kvinnan med det.

2) Sekvensaspekten

Med sekvens menas här logisk sekvens, att det ena faktumet är logiskt beroende av det andra. Inte en tidsmässig ordningsföljd. Mannens juridiska abort är avhängig kvinnans fysiska. Mannens rätt till juridisk abort är bara meningsfull om kvinnan beslutar sig för att inte genomgå en fysisk abort.

Det finns bara tre meningsfulla utfall:

1. Kvinnan beslutar sig för att bli moder, mannen beslutar sig för att bli fader
2. Kvinnan beslutar sig för att bli moder, mannen beslutar sig för att abortera
3. Kvinnan beslutar sig för att abortera

Om kvinnan beslutar sig för abort saknar mannens beslut betydelse. Kvinnans beslut sätter därför fortfarande ramarna för mannens beslut. Detta är ofrånkomligt med premissen att kvinnan har moralisk rätt att fatta det avgörande beslutet.

Den slutgiltiga lösningen: Omvänd abort [ì Ingressen]

Jo, jag vet, underrubriken ”Den slutgiltiga lösningen” ger obehagliga vibbar, men vad sjutton, jag tycker den passar … vi granskar ju möjligheten att bli kvitt oönskade och mindervärdiga liv … eller …?

Eftersom problemet är asymmetriskt till sin natur måste också lösningen vara det. Lösningens mål är att ingen av parterna skall kunna bindas av den andre till en förpliktelse utan att själv träffa ett aktivt val. På grund av själva problemets natur kan detta inte uppnås med en neutral och symmetrisk lag som gäller lika för bägge parter.

Vi har accepterat att kvinnan har rätten att fatta det avgörande och slutgiltiga beslutet. En avgörande princip i min livsfilosofi är att rättigheter är kopplade till ansvar och skyldigheter. Min lösning ger därför kvinnan den fulla rätten, precis som det är idag, att själv besluta om att fullfölja graviditeten eller att abortera. Men med det kommer också det fulla ansvaret. Mannens rätt är den ansvarsfria omvända aborten.

Utgångsläget är alltså för mannen att den ”juridiska aborten” är det som gäller till dess att han självmant tar på sig faderskapet. Modern är ensam ”ägare” till barnet fram till dess att bägge parter godkänt faderskapet.

Faderns beslut att godta faderskapet är enkelriktat. Har han väl tagit beslutet är han bunden av det och kan inte lösas från det mot moderns vilja. För att han skall bli löst från faderskapet mot moderns vilja efter att han godtagit faderskapet krävs att han kan visa att de premisser som gällde för att han skulle godta faderskapet var falska. Ett exempel vore att han godtog faderskapet på premissen att han verkligen är den biologiska fadern men senare upptäcker att detta inte är så.

Moderns beslut att godkänna fadern är likaså enkelriktat. Har hon väl beslutat att dela ansvaret för barnet med fadern är hon bunden av det beslutet och kan inte lösas från det mot faderns vilja. Sak samma gäller här, om hon skall lösas från det beslutet mot faderns vilja måste hon kunna påvisa att någon form av bedrägeri eller ”kontraktsbrott” föreligger.

Med denna lösning är bägge parter skyddade och ingendera kan få sitt liv inskränkt genom ett unilateralt beslut från den andra parten.

Invändningar och konsekvenser [ì Ingressen]

Jamen, det lägger ju hela bördan på kvinnan! Ja, tyvärr. I viss mån kan man säga att hon får alla nackdelarna, men hon får också alla fördelarna. Den främsta konsekvensen av detta kan synas vara att kvinnan belastas med ansvaret, medans fadern kan leva glada dagar. Och det är i viss mån sant. Men kvinnan är den som drabbas rent fysiskt av graviditeten, det är därför nödvändigt att ge henne ensam beslutsrätt, och med det följer nödvändigheten att hon står ensam med ansvar och skyldigheter. Jag ser inget annat alternativ som inte på ett eller annat sätt leder till att den ena parten får ett obefogat maktinflytande över den andres liv. Här får bägge parter behålla sin självdeterminism och beslutsrätt, även om det betungande ansvaret faller på kvinnan. Tough shit. Det är en oundviklig effekt av den biologiskt inbyggda ”orättvisan”.

!#!Y!?#=(”@~½ konsekvenser, konsekvenser, konsekvenser ?)#(@@&# för dem som vill ha barn. Inskränkt tänkande. Med den omvända aborten behövs inget beslutsfönster för mannen. Det innebär att det inte har någon början. Eller på klar begriplig svenska, mannen kan acceptera faderskapet i förväg. Här kan man tala om en befogad samtyckeslag. Och ett juridiskt bindande och skriftligt uttryckt samtycke till föräldraskap är inte på något vis befängt såsom kravet på ett uttalat samtycke är för sexuell samvaro. Ett samtycke till föräldraskap är något som ”förhandlas” fram över tid och efter moget övervägande, inte något man spontant brunstar sig fram till när man fått några glas för mycket i sig och hormonerna tar överhand. En konsekvens av detta är att det faktiskt är en anledning att återuppväcka det omoderna äktenskapet. Det naturliga torde vara att äktenskapet implicerar delat föräldraskap som standard om man inte kommer överens om något annat i ett äktenskapsförord (i vilket fall jag ifrågasätter om äktenskap verkligen är rätt väg att gå).

Termen ”omvänd abort” är obegriplig och missvisande Jo, det kan jag hålla med om. Den får väl ses ha en ”historisk bakgrund” i det att utgångspunkten är den kvinnliga rätten till fysisk abort. I praktiken är den omvända aborten ett adoptionsförfarande. Och det finns egentligen ingen anledning till att man inte skulle kunna utvidga den till ett renodlat adoptionsförfarande, så att en person (notera att jag inte ens inskränker det till att gälla män) kan acceptera föräldraskap även för avkomma utan biologiska band.

Män kan avstå från föräldraskapet för att de är osäkra på om de verkligen är biologisk förälder. En man bör kunna villkora sitt faderskap på denna punkt. Han skall alltså kunna godta faderskapet på villkoret att han är biologisk fader. Han bör därför också kunna kräva att faderskapet fastställs via DNA-test närhelst tvivel uppstår på denna punkt. (Ingen tidsbegränsning.) Om ett DNA-test då skulle visa att han inte är biologisk fader löses han från faderskapet. Å andra sidan bör han ha möjlighet att godta faderskapet villkorslöst om han så önskar (om inte annat är det en förutsättning för att barnlösa par skall kunna adoptera) och då har han också avsagt sig rätten till DNA-test och kan inte lösas från faderskapet på dessa grunder. Modern bör för övrigt också ha rätt till DNA-test i de fall hon misstänker att barnet inte är hennes (det lär ju knappast bli särskilt vanligt, men det har ju faktiskt förekommit BB-förväxlingar, och misstänks en sådan så …)

Det här löser ju inte problemet med när mannens beslutsfönster stängs. Det finns inget beslutsfönster. Som jag redan påpekat handlar den omvända aborten snarare om ett adoptionsförfarande. Varför skall man sätta en tidsgräns på det? Det kan skenbart verka som det gär mannen en orättfärdig fördel, men faktum är att avsaknaden av tidsgräns är till fördel för både mannen och kvinnan. Faderskaper blir ett gemensamt beslut. Ingendera parten kan tvinga fram det, och bägge har veto. Utan tidsgräns har de bägge också möjlighet att gemensamt fatta beslut om föräldraskapet vid ett senare tillfälle om förutsättningarna skulle ändra sig eller om mannen skulle ändra sig från att vara negativt inställd till faderskapet till att bli positivt inställd.

Kvinnor borde också ha möjlighet till juridisk eller omvänd abort. Den fysiska aborten innefattar per automatik en juridisk abort. Om vi talar om en renodlad juridisk abort så talar vi i praktiken om adoption. Och jovisst, den ”omvända aborten” kan utvidgas till att gälla även kvinnor. Vad det i förlängningen handlar om är ett barn alltid har en fastställd juridisk förälder (eller flera). Utgångsläget är att modern initialt är förälder. Ett föräldraskap kan överlåtas, det vill säga bortadopteras, men barnet kan inte lämnas utan.

Barnets rätt till bägge föräldrarna. Detta är ett icke-argument. För att ställa saken på sin spets. Rätten till liv inbegriper rätten att inte leva. En fysisk abort gör våld på barnets rätt till liv. En fullbordad graviditet gör våld på barnets rätt att inte leva. Att förneka barnet sin fader gör våld på barnets rätt till en fader, att tvinga på barnet en fader gör våld på barnets rätt att slippa en fader. Homosexuella par som skaffar barn gör våld på barnets rätt till en naturlig familjebildning (mamma, pappa, barn). Heterosexuella par som skaffar barn gör våld på barnets rätt till en alternativ familj. Vi kan de facto inte undgå att kränka ett barns rättigheter på ett eller annat sätt så länge barnet självt inte är i en position att uttrycka sin egen vilja och önskan. Innan dess agerar vi bara på våra egna värderingar och mer eller mindre välgrundade och ogrundade antaganden. Barnets önskningar och rättigheter i det här avseendet bör vara avgörande när det är förmöget att uttrycka dessa. Men innan dess kan vi inte avgöra vilka rättigheter barnet har eller vad som är bäst för det. Frågan om barnets rättigheter måste lämnas utanför frågan om hur problemet med föräldraskapet skall fördelas mellan de biologiska föräldrarna eftersom föräldraskapet i sig självt bygger på att barnet är oförmöget att ta ansvar.

Jag har säkert glömt att ta upp några punkter här. Inlägget må vara långt, men ämnet är stort och kan omöjligen avhandlas fullständigt i alla sina aspekter på några tusen ord. Men jag har i alla fall gett ett utkast till en fungerande lösning. Och den fungerar, fast den kräver att man släpper sina invanda tankemönster och går utanför ramarna.

Förmodligen ruskar du på huvudet. Ruska lite till så sågspånen faller ordentligt på plats, och tänk ett varv till, så kommer du att se att jag har rätt.