Jag känner att jag behöver klargöra några saker efter fredagens inlägg Grannfrun förtjänar att jag knäckte ett revben på henne, jag skäms inte ett dugg. Alla inlägg automatpostas också på GenusDebattens facebooksida, och där dök då följande kommentar upp från en person:

Mellan raderna låter det som att du i grunden stör dig på ”grannfrun” (a.k.a., mer korrekt benämnd: ”grannkärringen”), stämmer det? Ändå gick du dit för att hjälpa henne mot en spindel (var det inte självaste Ungoliant, utan bara ett av hennes barn – ”Honmonstret”?), drack vin, åt ost, etc. Hur kom det sig att du ens brydde dig om hennes problem? Inte spindelns alltså. Och hur kommenterade hon, grannen, din hjälp mot kvävningen? Ansåg hon sig behöva hjälpen?

Särskilt slutklämmen där hon undrade hur det kom sig att jag ens brydde mig och att hon frågar om grannen ansåg sig behöva hjälpen fick mig att fundera lite. Så när jag läste om inlägget själv insåg jag att saker kanske inte är riktigt så glasklara som jag trodde. Att uppdatera inlägget i efterhand blir lite grand som att stänga stalldörren efter hästen har rymt.

Så, jag vill klargöra ett par saker.

Inlägget är, när man skalar bort överdrifterna (som att spindeln skulle ha varit på 2 kg, den var definitivt inte på mer än 2 hekto), rent faktamässigt helt sant.

Jag och grannen är gamla bekanta. Vi har visserligen bara varit grannar i ungefär 2 år. Den här gången. Men vi var också grannar i ett tidigare liv. Och då menar jag inte som reinkarnation, utan jag menar hela skoltiden när vi var unga. Vi har lekt både tjuv och polis, mamma-pappa-barn, sjukhus och sanning & konsekvens. Samtalstonen mellan oss är, som man kan förvänta sig med den bakgrunden, rå men hjärtlig. (Det är för övrigt samma granne som figurerar i inlägget Gamarna, det kanske besvarar frågan hur det kom sig att jag överhuvudtaget brydde mig.)

Hon har inte läst inlägget, men jag frågade henne om hon hade något emot att jag skrev ett ”humoristiskt” inlägg om det. Vilket hon inte hade (och hon undrade varför jag överhuvud taget brydde mig om att fråga). Och hon vet på ett ungefär vad jag skrev. Inklusive att jag kallade henne ”grannkärringen”.

Viktigast av allt, och det som kanske tyvärr inte framgick av det tidigare inlägget, det var en verklig situation. Så vitt jag kan avgöra, utan att vara medicinsk expert, höll hon på att kvävas. Jag gjorde otvivelaktigt rätt när jag gjorde en Heimlich på henne. Hennes egen kommentar var i princip att det förmodligen hade gått helt åt helvete om hon hade varit själv.

Och jag har fått mitt straff i vilket fall som helst, jag är tvungen att agera chaufför åt henne nu eftersom hon inte kan köra själv. Vi var in till akuten idag för att kolla upp saken. En resa som vi kunde besparat oss, hon var inte inne hos läkaren mer än 5 minuter. De fastslog bara att syresättningen i lungorna fungerade som det skulle och att hon förmodligen har fått en spricka i något revben. De röntgade inte ens. Imorgon får jag köra henne till vårdcentralen så hon kan bli sjukskriven där eftersom de inte skriver ut läkarintyg på akuten.

Jag kanske borde ha låtit bli att skriva om det. Men det var något som definitivt låg utanför vardagen, och jag tyckte det kunde vara kul att skriva en rad om det. Inte för att det var särskilt märkvärdigt eller för att jag skulle vara särskilt stolt (bara en liten aning), men det är inte helt osannolikt att jag räddade livet på henne, och jag är lite för bubblig för att bara kunna hålla käft om en sådan grej. Och eftersom jag inte är särskilt allvarlig till min läggning föll det sig naturligt för mig att raljera och berätta det som en rolig anekdot.

Så jag hoppas jag rett ut eventuella missförstånd och/eller frågetecken som det föregående inlägget gett upphov till. Jag tyckte det verkade som en kul idé att skriva raljerande om det (definitivt ett nytt grepp), och såg det som ett experiment. Det kanske inte var så lyckat.

©2017 Anders ”Dolf” Ericsson. Alla rättigheter förbehållna.