Dick skrev nyss ett inlägg om hur kvinnor – inte män – förtrycker kvinnors sexualitet.
Själv har jag under en längre tid letat runt kring studier om mäns och kvinnors klädval (främst) på jobbet, och hur vårt klädval påverkar hur vi bemöts. Det har visat sig mycket bökigare än jag hoppats.
- Inte många studier finns om kvantitativa skillnader mellan hur män och kvinnor klär sig, t.ex. beträffande hur mycket hud som kvinnor vs. män exponerar.
- De studier som studerar hur bemötandet av kvinnor påverkas av deras klädsel utgår praktiskt taget alltid ifrån hypotesen att kvinnor ’straffas’ om de klär sig för provocerande; man mäter då huvudsakligen de bedömningar som man förväntar sig kommer bli mer negativa vid manipulationen.
- Nästan inga studier går in på varför, om nu kvinnor straffas för att de klär sig ’provocerande’, så många kvinnor fortfarande gör det.
Detta inlägg får tjäna som ett litet delresultat av mitt grävande. Några intressanta studier har jag absolut hittat.
Först vill jag bara repetera vad mina egen arbetshypoteser är:
- Utgångspunkten är att kvinnor har ett automatiskt egenvärde som kvinnor, medan män behöver visa sig användbara för att ha ett värde. Riktigt framstående män har dock ett mycket högt statusvärde, men inte högre än att det kan rivas direkt om de visar sig behandla kvinnor illa.
- Klädstilen på arbetsplatser brukar syfta till att framhäva den anställdes funktion, snarare än dess personliga värde.
- Både män och kvinnor har dock ett privat incitament att inte helt reduceras till en funktion; då är man lättare att byta ut.
- Allt helt bli reducerad till en funktion torde upplevas som mer ’straffande’ för kvinnor, då denna värdering i sig är lägre än den automatiska kvinnoidentitet som de startade med.
Några studier som tycks ge stöd för detta är:
An ERP Study on Decisions between Attractive Females and Money (Zeng et al 2012)
Experimentet studerar manliga försökspersoners hjärnaktivitet när de ombeds välja mellan att få pengar och att titta på en vacker resp. sexig kvinna. Det var upplagt så att pengavalet var det optimala (om de ville titta på vackra kvinnor kunde de sedan köpa sig tid att surfa på nätet). Men beslutstiden blev tydligt utdragen när de hade möjlighet att titta på en sexig kvinna direkt.
These results were consistent with the notion of evolutionary theory that the erotic signal can easily attract males’ attention, and this played an important role in mating and reproducing decisions for human beings.
Manliga försökspersoner fick spela The Ultimatum Game, som testar hur känsliga personer är för rättvisa erbjudanden. Det går ut på att man får ett erbjudande av en fiktiv person att dela på en pott pengar enligt någon viss fördelning (t.ex. 50-50, 40-60, 10-90, etc.) Om de tackar nej får ingen pengarna. Om man vill ha så mycket pengar som möjligt, skulle det rationella vara att alltid tacka ja, men det visar sig att de flesta tackar nej till erbjudanden som är väldigt snedfördelade.
Empirical studies have demonstrated that proposers typically offered approximately 40% (fair offers) of the total money, and responders were more likely to reject 20% or less of unfair offers (Güth et al., 1982; Camerer, 2003; Sanfey et al., 2003; Oosterbeek et al., 2004). In addition to irrationality within humanity, several social factors influence individuals’ fairness considerations, such as social distance (Campanhã et al., 2011; Wu et al., 2011a), initial ownership (Wu et al., 2012), self-contribution to income (Guo et al., 2014), social exclusion (Qu et al., 2013), and social comparison (Wu et al., 2011b, 2012).
Det visade sig dock att om personen som presenterar erbjudandet är en vacker kvinna, blir män betydligt mer benägna att acceptera buden. Det är speciellt tydligt för orättvisa erbjudanden. Där ser man också på reaktionstiden att männen får brottas lite mer med sitt sunda förnuft – de vet att de i vanliga fall troligen skulle säga nej till budet. I fallet med oattraktiva kvinnor syntes ingen signifikant skillnad i reaktionstid mellan de olika buden (se bild).
The behavioral data indicated stable RT results in the unattractive-face condition when the subjects responded to five offers, which suggests they followed a clearly defined strategy when bargaining with the unattractive-face group (similar to a previous study of fair and unfair offers Polezzi et al., 2008). However, a remarkable fluctuation in the RT was identified during the attractive-face condition, and the subjects delayed their decision making in the unfair conditions (1:9, 2:8, and 3:7) and responded quicker to the fair offers (4:6 and 5:5). More importantly, the subjects hesitated more when they received an offer (1:9) from an attractive allocator compared with when an unattractive female proposed an offer (4:6).
När vi nu har etablerat att mäns omdöme tycks grumlas en del när den motsatta parten är en attraktiv kvinna – mannens benägenhet att gå med på annars orättvisa förslag ökar signifikant som en funktion av kvinnans skönhet och/eller sexighet.
Vem hade kunnat ana det?
Kvinnor, tycks det. Nästa studie:
Här var försökspersonerna kvinnor, en blandning av studenter och yrkesaktiva. De fick titta på bilder av andra kvinnor (ansiktet bortsuddat) som sades vara antingen sekreterare eller chef. På de bilder som var själva målet för studien (andra bilder var distraktion) hade några av kvinnorna ’provokativ’ klädsel: kjolen slutade strax ovanför knäna i stället för strax under, och två blusknappar var uppknäppta i stället för bara en.
Det visade sig att kvinnorna bedömde inte minst chefen som klädde sig provokativt som mindre kompetent. Bedömningen kom dessutom väldigt fort: 100 ms räckte för att nå signifikans, och längre exponeringstid gjorde ingen skillnad.
The differences between the styles of dress were very subtle; nonetheless target females wearing the more ‘provocative’ clothing were judged more negatively overall. This effect was largely due to the high status target female (senior manager) being rated significantly more negatively in provocative clothing than in less provocative clothing. The ratings for the low status target female (receptionist) were similar for both types of clothing. The analyses indicated that dressing provocatively is most detrimental for females in a higher status position, but affects judgements less of females in a lower status position. The employed group – comprised of female participants who were older, had full-time jobs and higher 24 salaries – also judged target females more negatively than students regardless of clothing or status.
Författarna går sedan in på hur kvinnor ’objektifieras’ och straffas för att de ’råkar’ klä sig lite provokativt. Jag vill hellre föreslå, t.ex. genom att ställa ovanstående studier bredvid varann, att kvinnor mycket väl vet att de kortsiktigt förbättrar sitt förhandlingsläge gemtemot män genom att ’förstärka’ sin kvinnliga utstrålning – ’objektifiera’ sig själva om man så vill.
Detta har rent logiskt två effekter:
- Kvinnor för in ett annat budskap i förhandlingen: ”se mig mer som kvinna än som funktion”, dvs de ber om att få bli bedömda på andra premisser än ren kompetens. Detta får lätt som följd att man lägger mindre vikt vid deras eventuella kompetens och antar att de kompenserar för något lägre kompetens.
- Andra kvinnor vet mycket väl vad som pågår, och irriterar sig på att den andra använder sig av ’fula tricks’ för att nå längre, inte på kompetens, utan på andra, egentligen ovidkommande, kvaliteter.
För lite vidare läsning på ämnet konkurrens mellan kvinnor, rekommenderas denna artikel i Psychology Today
Second, high status and very attractive women need less help and protection from other women and are less motivated to invest in other women (who represent potential competition). Thus, a woman who tries to distinguish or promote herself threatens other women and will encounter hostility. According to Benenson, a common way women deal with the threat represented by a remarkably powerful or beautiful woman is by insisting on standards of equality, uniformity, and sharing for all the women in the group and making these attributes the normative requirements of proper femininity.
Det som ovanstående studier inte visar är som sagt hur stor andel av kvinnor som klär sig lite mer provokativt på jobbet, men vi kan löst betrakta en annan faktor: hur många kvinnor går osminkade till jobbet?
Beyond any attractiveness measures, cosmetics may help women create certain favorable social perceptions. Indeed, a recent experiment revealed that women pictured wearing cosmetics were evaluated as healthier, more confident, and even having greater earning potential than the same women wearing no makeup (Nash, Fieldman, Hussey, Leveque, & Pineau, 2003). This suggests that makeup has a potentially useful role in strategic self-presentation.
Se även Makeup at Work – Negotiating Appearance Rules in the Workplace (Dellinger 1997):
When asked about their makeup practices, 14 women said they wear makeup everyday at work, 2 said they wear it most of the time, and 4 said they never or almost never wear makeup to work. […] Many of the women who wear makeup daily report that they do not consciously think about their use of cosmetics. They suggest that it becomes ”a routine”, ”a habit”, or ”unconscious”. […] None of the women interviewed recalled a specific written requirement for makeup use even when their workplace was regulated by a formal dress code policy. Women said that they themselves – as opposed to formal regulations – determine what constitutes an appropriately attractive appearance and whether they attempt to meet those standards. In other words, the women believed it was their personal choice whether or not to wear makeup. Nonetheless, many women experience or perceive they will experience negative consequences if their makeup is not properly applied. They expressed three major concerns: Respondents felt that women who do not wear makeup do not appear to be (1) healthy, (2) heterosexual, or (3) credible.
I artikeln noteras att kvinnor som sminkar sig upplever att omgivningen tror att de är trötta eller sjuka när de inte sminkat sig, och även att de inte gillar att se sig själva i spegeln när de är osminkade.
But also there’s a little bit of facade in that I don’t need it at home. I’m comfortable at home with my family, but I wouldn’t be comfortable to come to work everyday without makeup on. So it’s also just that … I don’t know, not quite real … I feel more confident when I have my makeup on. I feel sort of self-conscious if I – there’s I’m sure a few occasions where my husband will talk me into going to the store or something real quick without makeup on, but I’m real uncomfortable like that.
Som kontrast kan man lyssna på radioprogrammet Mitt vackraste jag på P1 idag, där den manlige reportern går på en skönhetssalong, och reflekterar över hur han aldrig egentligen brukar tänka på hur hans ansikte ser ut.
Som avrundning kan sägas att bilden blir lite komplex. Det är tydligt att vackra kvinnor får förhandlingsfördelar gemtemot män. Vill kvinnor dock ’bättra på’ eller framhäva sitt utseende, finns risken att motparten uppfattar det som att de vill styra om uppmärksamheten bort från deras kompetens till deras kvinnlighet/sexualitet. Det får lätt följden att män – och kvinnor – uppfattar dem som mindre kompetenta, och kan även leda till rena bestraffningar från kvinnor.
Långsiktigt är det nog bättre att lära sig att tydligt markera att man vill bedömas utifrån kompetens, och det innebär att man inte bara motstår frestelsen att jaga kortsiktiga fördelar genom att artificiellt bättra på eller framhäva sitt utseende, utan troligen att man strävar åt andra hållet: signalerar att man vårdar sitt utseende men inte mer.
Frågan debatteras ofta och hett, men väldigt sällan vågar man sig in på vilka fördelar kvinnor får genom att hänga på utseendehetsen. Däri ligger rimligen förklaringen till varför det är så svårt att stå emot.
Jag undrar om inte Gad Saad har tittat på detta. Han finns på Facebook och är väldigt tillgänglig för frågor.
Tack. Gick igenom en del av hans FB-inlägg men hittade inte något relevant just nu. Skall hålla ögonen öppna dock.
@Ulf T: Har du tittat på hans youtube kanal? Annars verkar denna relevant : . Han har en kolumn i psytoday.
Ja det är en het potatis det här ämnet. Som väl män helst inte skall lägga sig i eller mycket försiktigt. Utan tillhör damtidskrifter och liknande, fast då förstås oskyldigt vinklat.
Så här lyder landets beskrivning av kvinnlig klädkod, enligt formulär SE-PK-FEM
Att västerländska kvinnor klär sig med minst sagt blottad hud även utomhus på vintern. Beror på förtryck från männen, de är påtvingade sexobjekt. Anser muslimska kvinnor, och vissa västerländska, utan att göra något åt det. (Mer än: ”Förbjud sådan H&M-reklam till jul!”)
Att muslimska kvinnor klär sig mer heltäckande beror på kvinnoförtryck från männen. Tycker västerländska kvinnor. Allt är mannens fel, kvinnan är som kön oskyldig.
Medan de muslimska kvinnorna…, ja vad tycker de om sin klädsel egentligen?
Spännande.
Angående ”funktion” kontra ”personligt värde” tänkte jag omedelbart på skillnaden mellan Sverige, Europa och USA. I USA accepterar man utan tvekan klädsel- och utseenderegler som i Sverige skulle föranleda rubriker om ”mänskliga rättigheter.” (Till exempel att inte anlägga skägg om man har en position där man träffar kunder på nöjesfältet man jobbar på.)
Det talas om provokativ klädsel i artikeln, men för vem är är den omtalade klädseln provokativ?
För den som bär den? Antagligen inte.
En klädsel kan väl rimligen bara vara provokativ i ett givet sammanhang? Att bara anta att alla tycker likadant om vad som utgör en provokativ klädsel, tycker jag är missvisande och verkar samtidigt vara ett sätt att påtvinga andra en uppfattning om vad som ”bör” uppfattas vara provokativt. Gissningsvis speglar detta ordval och språkbruk de aktuella (amerikanska?) forskarnas uppfattningar, snarare än artikelförfattaren Ulf T:s, men det kunde vara intressant att få en kommentar om det ändå.
En klädsel behöver ju inte anspela på sexuella företräden för att vara ”provokativ”, det räcker med att den är ”fel” i det sammanhang den används.
En klädsel som anspelar på sexuella företräden, behöver ju heller inte vara provokativ i en negativ mening, i ett sammanhang där sådan klädsel är förväntad och önskad, t ex i karnevalståg.
Som sagt:
Vad som är ”provokativ klädsel”, är väl i första hand beroende av vem det är som tittar på klädseln, och kanske behöver man ”titta på” vem det är, lika mycket som man ”tittar på” en speciell klädsel?
@John Nilsson:
Att vad som betraktas som provokativt varierar med sammanhang är väl ganska självklart, men att det bara beror på betraktarna är däremot inte speciellt tydligt.
Jag tror att det är ytterst få fall där personen ifråga inte förstår att den klär sig provokativt, att denne inte vill erkänna det valet eller vilken sorts provokation som klädvalet syftade till är något annat.
Provokativt behöver inte vara sexuellt, det kan istället handla om att gå på en formell middag i trasiga jeans med kaffefläckar eller gå till ett moderata partistämman med Che Guevara eller andra kommunistsymboler på tröjan.
När klädseln kallas provokativ så brukar den vara betydligt över gränserna och inte bara handla om en liten felbedömning. Klädseln kallas sällan heller provokativ om den bara är avvikande utan det handlar om att gå betydligt över uttalade eller outtalade gränser som i sammanhanget är kända av i princip alla.
D.v.s. i princip alla vet att sexuella anspelningar inte är lämpliga i de flesta arbetssituationer, att man på formella middagar förväntas klä sig i något mer formellt än jeans eller arbetskläder och dessutom helt och rent o.s.v.
Om man inte förutsätter att de berörda personerna klär sig som de gör för att är jubelidioter eller saknar all förmåga att läsa av sociala situationer så kan man alltså sluta sig till det andra alternativet, att valet att klä sig provocerande är medvetet. Detta bekräftas också av att klädseln oftast passar in rådande mode eller sammanhang förutom de provocerande aspekterna. En provocerande klädsel på en fest utgörs sällan av att någon kommer i en väldigt hudexponerande pyjamas eller träningskläder, utan om att någon kommer i en hudexponerande festklänning. Om personerna varit fullständigt oförmögna att bedöma lämplig klädsel så hade denna oförmåga visat sig även i andra former än de sexuellt eller politiskt demonstrativa.
@John Nilsson:
Jo, och jag skrev också ’provokativ’ (inom fnuttar) åtminstone första gången. Man kan också säga att t.ex. Sheryl Sandberg i många ’jobbbilder’ enligt den definitionen har ’provokativ’ klädsel.
Deras poäng var nog mest att det räckte med en så liten ’provokation’ och så kort exponeringstid som 100ms för att kvinnorna i experimentet skulle sänka uppfattningen om personens kompetens.
Möjligen är det så att ordvalet är mer rättvisande när man talar om kvinnliga betraktare än om manliga. Det skall nog betydligt mer till för att män skall känna sig ’provocerade’, men en sådan gräns finns nog också. För att krångla till det ännu mer varierar den nog från person till person.
Själv är jag möjligen atypisk. Jag har inget alls emot att se kvinnor klä sig sexigare, och det har definitivt effekt. Dock har jag ju diskuterat och begrundat fenomenet så pass mycket att jag noterar vad som pågår.
Jag brukar också emellanåt roa mig med att fundera på hur man skulle kunna konstruera en fältstudie, där man kvantifierar hur vanligt förekommande det är med olika ’sexuella markörer’: t.ex. tredje blusknappen uppknäppt (eller olika typ av exponering av bröst och axlar), blus som framhäver brösten, kort kjol, tajta byxor, exponerad midja, m.m. När jag själv testräknar m.h.a. huvudräkning brukar jag komma fram till att det är rätt vanligt. En ytterligare utmaning är förstås att beskriva motsvarande signaler från män. De syns absolut också, men är mindre vanligt förekommande.
Det finns förstås etiska problem med att kartlägga personer utan deras vetskap, så någon formell studie har jag inte försökt mig på.
Man kan förstås kasta sig ut på nätet och ta första bästa video. Jag videogooglade på ’arbetsplats’ och tog denna, som var en av de första som dök upp:
https://www.youtube.com/watch?v=PAkAVSv1-v0
Vi kan notera att den kvinnliga presentatören har rejält korta ärmar, tunn, iofs knälång, klänning med påtaglig urringning, skärp för att accentuera midja och bröst, långt hår, örhängen och smink (inte minst rouge och markerade ögonfransar) och högklackade skor. Bland de andra kvinnorna som syns i bild är det lite blandat, ingen av dem är fullt så ’provocerande’ som hon, men flera visar klart mer hud än som skulle vara acceptabelt för en man på en arbetsplats.
En reflektion jag gör är, att det viktiga gällande både sexualitet och klädval tycks vara inte vad männen tycker i första hand (gentemot dem vet man redan att man har ett förhandlingsförsprång) utan istället vad andra kvinnor anser. Att då anklaga männen för att vara förtryckarna blir ju ett direkt sätt att försvara det kvinnliga förtrycket och istället vända det till ”kvinnosolidaritet”. Att tvinga andra kvinnor att hålla sig inom gruppen omformuleras därför som ”omsorg” och för att ytterligare legitimera det måste männen också tvingas in där. Därför blir det så viktigt med genusforskning som hävdar, att alla könsskillnader är sociala konstruktioner och att idealtillståndet istället är den (tvingande) kvinnliga normgruppen.
Spännande och väl genomtänkt inlägg Ulf T. Nu ska jag smälta vad jag läst.
@Ulf T: Om presentatören i filmen. Jag tycker du är lite hård på henne, faktiskt. Hon har klätt upp sig för att bli filmad. Hon är påtagligt nervös och jag tror inte hon är direkt van vid detta, därav klädvalet.
Lite mer on-thread. Kvinnors utseende (klädsel, smink etc) är också en statusmarkör. Kvinnor klär sig för att passa in. Jag har jobbat på arbetsplatser med många unga välbetalda kvinnor och det är påfallande (om man tittar efter det) hur lika de klär sig efter ett tag. Det finns också en påtaglig statuskamp i klädval och sminkning.
@En Annan Erik:
Tycker inte jag var hård. Jag beskrev bara de aspekter i hennes framtoning som lyfter fram hennes utseende eller kvinnliga sexualitet, på ett sätt som män inte gör (motsvarande).
Mitt syfte var inte att peka ut henne som ovanlig, utan snarare tvärtom rätt vanlig. Jag håller med om att hon nog klätt upp sig lite för filmningen. Å andra sidan visade hon upp sina röda högklackade skor ur skåpet, och de verkade mer extrema än de skor hon hade på sig.
Men det finns en annan grupp: kvinnor som klär sig på ett sätt som män inte nödvändigtvis uppfattar som speciellt attraktivt, men som tydligt markerar kvinnlig grupptillhörighet, dvs markerar särart (eller grupptillhörighet, beroende på hur man vill se det). En effekt av det, medveten eller ej, är att de markerar rätten till särbehandling i kraft av sitt kön.
@Ulf T: Hennes klädsel är helt ok förutom att klänningen är för urringad för en arbetsplats, tycker jag. Blicken hamnar där vare sig man vill eller inte. Annars är klänningen mer sedesam än det mesta man ser pa väderpresentatöserna här, som alltid vill framhäva sin slanka figur.
@En annan Andreas och @Ulf T,
Jag antar att en amerikansk användning av ordet ”provocative” i sammanhanget är en benämning på klädsel som ”sticker ut”, men som ändå håller sig inom ramarna för vad som faktiskt är tillåtet och accepterat, i det stora hela.
Här blir det ändå intressant vem betraktaren är, menar jag, precis som refererade studier pekar på: att kvinnor reagerar annorlunda och mer negativt på ”utmanande klädsel” hos andra kvinnor, än vad män gör.
För kvinnor handlar det antagligen om att konkurrensen och rivaliteten om uppmärksamheten hårdnar, när någon använder både sin kompetens och sitt kvinnliga utseende i konkurrensen. De kvinnor som inte gillar detta blir då kanske ”provocerade” och myntar en term som får genomslag i språkbruket, som antas och förväntas gälla för alla ”anständiga” personer, kvinnor som män.
Män kanske blir lika påverkade (eller mera…), av sådan klädsel, men upplever det kanske på ett annat, mera positivt sätt än kvinnor. Män ser antagligen signaler om en kvinna som inte skäms för sig eller sin kropp (vilket i sig är attraktivt), och som i alla fall inte är direkt fientlig till manlig uppmärksamhet, vilket ju kan kännas lite trevligt i en tid när vita, heterosexuella medelålders män, knappast ens tillerkänns tillhörighet till ”gruppen människor” (som i Åsa Romsons tal i Almedalen förra året). Därmed inte sagt att män också kan reagera på en ”alltför utmanande” klädsel, men jag tror kanske att ”toleransen” bland män (och ointresset av att diskutera vad folk har på sig?) kan vara större hos män än hos kvinnor, generellt sett.
”Provocative clothing” på engelska kanske motsvaras bäst av ”utmanande klädsel” på svenska, snarare än ”provocerande/provokativ klädsel”? Det senare låter mera extremt och ”hårdare” i mina öron.
””(som sexköpslagen, skärpt våldtäktslagstiftning, ömsesidighetslagstiftningskrav, utpekande av män som generella ”sexmonster”, rop på förbud mot pornografi, m m), vilket direkt motsäger att när kvinnor får andra möjligheter att erhålla makt och försörja sig så skulle de lätta på kostnaden för sex. Istället visar det klart att deras ökade makt används för att pressa upp priset på sex – med männen som tydliga förlorare.””
Eller så är det en motreaktion som de kommer att förlora.
Jag tror man måste skilja på reaktionära förslag, och hur resten av samhället faktiskt fungerar när alla faktorer och ideologier fått göra sitt.
Det finns säkert en del sanning i att det potentiellt kan skifta, och att fler kvinnor oroar sig över våldtäkt eller har en extremt bred syn på det,
MEN,
det kan ju fortfarande vara så att tjejer i praktiken ligger mer. Många tjejer jag träffat som ojjar sig över våldtäkt, är också ganska skrytiga om att vara promiskuösa. Vad dom gör i praktiken är iof svårt att säga.
För övrigt tror jag porr sänkt priset på sex rejält. Många män nöjer sig med porr istället för kvinnor(känner ett par stycken, minst), vissa blir helt ointresserade av vanligt sex, men allt detta kanske eg inte är särskilt synd, då tjejer måste prestera mer, och vara schysstare mot sin partner för att kunna behålla denna. Sen är inte porr helt oproblematiskt, för att man blir lätt grovare i sin smak gällande sex, kan ha svårt att få upp den osv osv, men i det stora hela tror jag att fler ointresserade män —-> sänker kvinnor till männens nivå, eller iaf närmare.
@Maria:
För att förtydliga, så tog jag verkligen första bästa klipp (googlat på ”arbetsplats”), och min uppräkning gällde saker som jag tolkar som utseendeförbättrande åtgärder, specifikt av den typ där män inte gör motsvarande.
Min tes är alltså att en stor majoritet av kvinnor ägnar sig åt att ’artificiellt’ förbättra utseendet på jobbet, och de kan göra en hel del, inte minst jämfört med män, innan det börjar anses ’provocerande’. Att de gör så menar jag beror på att det ger konkreta fördelar – inte på att de skulle bli ’tvingade’.
Men överdriver man slår det tillbaka, och kvinnor verkar mer känsliga på den punkten än män.
Lena Andersson har skrivit om detta, på ett för en feminist mycket klarsynt sätt, att kvinnor får kortsiktiga fördelar av att klä sig kvinnligt/sexigt. Hon påpekar att kvinnor måste inse att deras val av sexig klädsel med nödvändighet kommer att dra bort fokus från den funktion kvinnan har på sin arbetsplats. Att kvinnor har ett eget val, och att detta val har konsekvenser är det annars få feminister som accepterar. Bra gjort av Lena.
Lena kallar detta för en kvinnofälla, eftersom framgång i yrket och kvinnlighet därmed drar åt olika håll. Något som inte gäller för män, eftersom deras manlighet i mycket mindre utsträckning styrs av utseende och dessutom stärks av framgång i yrket.
Det hon missar, hon är trots allt feminist och klarar inte av att se det på annat sätt än att det är orättvist mot kvinnor, är att det bara är ett problem för sådana kvinnor som hon själv. Kvinnor som är värdelösa på sin funktion kan kompensera med att vara kvinnliga, och på så sätt få status av samhället. Denna möjlighet finns inte för värdelösa män, utan de kastas på sophögen utan förbarmande.
Hej.
Välformulerat och underbyggt, ett gott dagsverke. Har en kvinnlig bekant vars personliga erfarenheter (anekdoter och andrahandsuppgifter, tjohoo) överensstämmer med vad du skriver. Finns inget mer förbjudet för en kvinna i offentlig, kvinnodominerad, sektor än att vara A) vacker osminkad, B) kompetent och ambitiös, C) förälder, samt D) på det hela utstråla en attityd av ’det fixar vi’ respektive nöjdhet. Ohh, jag glömde E) vara bättre än de andra kvinnornas genomsnitt. Då startar mobbningen.
Kamratliga hälsningar,
Rikard
Vad psykologiska studier ofta misslyckas med att fånga är att delmängder av grupper kan påverkas av olika regler. Vissa kvinnor har säkert mer att vinna på att betona sexuell attraktion, andra på att betona seriositet. Och i olika sammanhang passar olika sätt att framhäva sig själv. Precis som du påpekar spelar det ju roll om man vill fånga mäns uppmärksamhet eller kvinnors, och på vilket sätt.
@John Nilsson:
Att provocera både i svenska och engelska handlar om göra något för att framkalla (oftast lätt förutsägbara) reaktioner. Vanligtvis handlar det visserligen om negativa reaktioner eller sådana som förväntas vara negativa, men det behöver inte vara så.