När man läser Petra Ulmanens Aftonbladet-krönika från millenieskiftet kan man inte annat än häpna över de stagnerade tankebanor som dominerar den feministiska rörelsen. Trots att det gått fjorton år sedan krönikan skrevs så kunde flera av hennes argument ha kommit från dagens Aftonbladet. Detta med skillnaden att dagens feminister i högre grad präglas av desperation och allt oftare beskriver mannen som någonting farligt och hotfullt istället för något som bara är i vägen. Jämför Magda Rasmussons nutida argument på SVT-debatt:
”tjejer skulle kunna umgås med män utan att löpa risk för att bli sexuellt utnyttjade [sic!].”
Ulmanens argument å sin sida handlar mer om att tjejer skulle kunna umgås med män utan risk att bli den som står med dammsugaren:
”när ska ni frivilligt greppa dammsugaren utan att spricka av självbelåtenhet?”
Logiken bakom ändringen är givetvis idén att det är effektivare att använda den manliga tendensen att ridderligt skydda kvinnor från hot istället för att som tidigare använda det politiska rättvisetänket. Oavsett vilken ursäkt man vill använda är dock syftet det samma. Redan vid millenieskiftet handlar det om att män måste in under kvinnornas ”K-O-N-T-R-O-L-L”, vilket i Ulmanens krönika yttrar sig på så vis att mansrörelsen skall förespråka skyldigheter för män:
”Dagens gryende mansrörelse utgår mest från frågor där ni upplever er förfördelade, kanske till och med förtryckta. Ni diskuterar främst det privata, sällan det offentliga. Och ni talar nästan aldrig om skyldigheter, bara rättigheter. Framförallt era egna.”
Vi ser här tydligt hur mansrörelsen likställs med männen. De används synonymt.
Med andra ord i hennes värld pratar mansrörelsen om sina rättigheter SOM RÖRELSE. Inte om männens rättigheter. Det här är helt i linje med teorin att kvinnor har gemensam identitet som de projicerar på det manliga könet. Resonemanget lyder så här: Eftersom vi har gemensam identitet så måste de också ha gemensam identitet. Det här är också den logik enligt vilken antifeminism inte anses vara en attack på feminismens politiska idéer utan en attack på kvinnor. Vilka politiska idéer? Ulmanen gav flera exempel:
”Jag har då aldrig hört krav framföras från manligt håll på att få dela på dammsugningen, tvätten och matlagningen, eller för all del lönen eller chefspositionerna. Nej, istället gäller kraven rätten till barnen.”
Här återkommer idén om manlig gemenskap. Bara för män som grupp att ”dela” på dammsugningen. Förmodligen tänker sig Ulmanen att män skall göra som det brukar gå till hos kvinnor. Sätta upp en kollektiv regel som aldrig källhänvisas för att sedan hota oliktänkande med utfrysning. Det är bara det att när män lägger sig i andra mäns relationer så blir det alltid en fråga om att det var kvinnan som valde den kritiserade mannen framför kritikern, d.v.s. vill kvinnan dammsuga mindre är det bara att ligga/gifta sig med kritikern istället. Sedan har vi det här med chefer och VD:ar.
Lika lite som män delar på varandras fruar och flickvänner, lika lite delar män på varandras chefs och VD-poster.
Män ”delar” inte på chefsposter med andra män så idén att män skall ”dela med sig” av chefsposter är ungefär lika rimlig som att kvinnor skall ”dela med sig” av andra kvinnors sexualitet. Enligt samma sorts logik som hos den tramsteori man idag hittar på vissa akademiska institutioner så skulle män inte behöva tävla så mycket om inte kvinnor premierade vinnare så mycket. Varför skulle biologi få bestämma kvinnors sexvanor när genusfolk skyller precis alla andra mänskliga val på sociala konstruktioner?
Sedan har vi det här om rätten till barnen. Rätten till barnen? Som om barnen vore kvinnans personliga egendom. Så länge män har försörjningsplikt för barnen är det rent oärligt att prata om att de skall förtjäna rätten till barnen. När man dessutom lägger till statistiken på olika former av hälsa för barn vars rätt till den ena föräldern ifrågasattes så blir det veriligen dags att fråga sig hur det egentligen är med barnens rättigheter. Jag påminner om lite statistik från mitt inlägg om Glen Poole på TED.
”Det sista är särskilt talande för hos fängelsepopulationen har 27 % blivit omhändertagna som barn, 20–30 % har svårigheter med lärande, 50 % är missbrukare, 60 –70 % av dem växte upp i hem utan pappor.”
Diskussionen bör handla om barnens rättigheter för statistiken talar här för sig själv. Den som väljer att bli ensamförälder sätter i mycket högre grad sina barn i riskzonen jämfört med barn som har två föräldrar. Vidare hamnar även andra människor i riskzonen på grund av den ökade risken för kriminalitet. Ett samhälle som påstår sig bry sig om barnens hälsa och framtid bör sålunda begränsa möjligheten att vara ensamförälder och särskilt då när även andra riskfaktorer finns. Återigen från Ulmanen:
”Eller kan det vara så att ni gärna vill ha del i den juridiska vårdnaden – som i praktiken ger er vetorätt i viktiga frågor som val av skola, bostadsort och semester – medan det tidskrävande omsorgsarbetet och huvudsakliga ansvaret fortfarande ligger på mödrarna? Vad är det som är så jämställt med det i så fall?”
Det som helt saknas i Ulmanens resonemang är den manliga försörjningsplikten.
Det är en sak att vilja vara ensam mamma därför att man tycker att man står för omsorgen. En helt annan sak att vilja göra allt jobb med att dra in pengarna som betalar dess kvalitet. Här uppstår en paradox när statsfeminister å ena sidan klagar på de män som väljer att fokusera på karriären under relationen men å andra sidan när vissa män vill välja barnen – efter relationen – pratar om hur de inte förtjänat den rättigheten och då räcker det plötsligt bra med pengarna som männen drar in. De säger alltså emot sig själva i barnfrågan.
Det pågår i Danmark en diskussion om juridisk abort. En intressant detalj i sammanhanget är att Steven Levitt, författare till boken Freakonomics, i USA spårat kopplingar mellan aborträtten och minskad brottslighet. Ju fler oönskade barn, desto mer kriminalitet. När kvinnor lättare kunde göra abort var det färre barn som kom till världen i trassliga relationer. Enligt samma logik – om manlig aborträtt leder till färre oönskade barn – kommer juridiska aborter att ytterligare minska brottsligheten i samhället.
Frågan om juridisk abort går alltså ihop med saker jag tagit upp i det här inlägget. Som jag påtalade tidigare så måste ett samhälle som säger sig bry sig om barnens bästa begränsa mängden ensamma föräldrar. Juridisk abort handlar i grunden om att avskaffa den manliga försörjningsplikten och rent praktiskt så finns möjligheten att en sådan avskaffad försörjningsplikt leder till betydligt försiktigare barnanskaffande från kvinnors håll. Vilket ju hela tiden är elefanten i rummet. Vem väljer hon att ha sex med? Vem har hon en relation med? Vems barn väljer hon att föda. Där avgörs såväl dammsugning som VD-fördelning.
För övrigt, om vi får ett fungerande P-piller för män kanske färre män behöver använda sig av en eventuell möjlighet till juridisk abort.
Mycket bra särplockning som vanligt.
Det är ju just i föräldrafrågor som feminismen gör de mest fatala självmålen, alltihopa bygger ju på ett orimlighetsresonemang.
För att fäder skall ha rätt till föräldradagar krävs att de är vårdnadhavare, annars är det helt upp till modern om fadern skall ha föräldradagar eller inte.
Så de fäder som inte har rätt till föräldradagar får höra av feministerna att de”gör karriär istället för att ta hand om barnen”.
Och när separationen är ett faktum står fäderna där med skägget i brevlådan, eftersom de inte ”utnyttjat sin rättighet att stanna hemma med barnen” anses mödrarna som bättre lämpade och fäderna blir MacDonaldsfarsor.
Och då är feministerna där igen och gnäller på dem, de får höra att de är ”papparättsnissar” som tror att barnen är någon sorts egendom man kohandlar om.
Men det enda de ville var att barnen skulle ha tillgång till båda sina föräldrar.
”Juridisk abort handlar i grunden om att avskaffa den manliga försörjningsplikten och rent praktiskt så finns möjligheten att en sådan avskaffad försörjningsplikt leder till betydligt försiktigare barnanskaffande från kvinnors håll.”
Det är väl just det som är kritikernas farhåga. Att om mannen kan göra juridisk abort före säg v 12 (eller kort efter han får veta) kan kvinnor känna sig tvingade att göra abort av ekonomiska skäl. Skulle hon själv behöva försörja det barn som han inte vill ha blir det lätt kärva tider.
Det finns två argument. Antingen menar man att konsekvensen av kvinnans fria val ska minska eller så ser man rent pragmatiskt på det. Finns det en biologisk pappa är det bättre att han är med att pröjsa än att det offentliga betalar allt. Ensamma försörjare är en klar risk och ekonomisk belastning för samhället. Om det sistnämnda fallet råder står det i direkt konflikt med att låta ensamstående kvinnor inseminera sig med offentliga medel. Man kan inte å ena sidan bejaka att barn växer upp med en försörjare och offentliga tar kostnaden och verka mot juridisk abort av ekonomiska skäl. Återstår det första argumentet att minska konsekvenserna för mamman om hon väljer att enskilt behålla barnet. Sorry, men livets val är inte konsekvensfria. Har man den enskilda makten har man också det enskilda ansvaret.
Det här påståendet är lika objektivt självklart, som det är socialt förbjudet och kontroversiellt att yttra:
Men jag ser inte förbud eller stigmatisering av ensamstående som rätt väg att gå. Det kommer bara att leda till ännu mer problem, så som ”oäktingar” förr i tiden adopterades bort eller lämnades till barnhem. Det enda anständiga är att samhället åtminstone inte premierar eller aktivt uppmuntrar till en sån livsstil.
Pingback: Manlig gemenskap som teori – Manlig försörjningsplikt som realitet - UmeNytt.se - Nyheter Sverige
Detta låter annars som en närmast perfekt beskrivning av dagens feminister och deras sätt att resonera där fokus ständigt ligger på just denna typ av frågor. När hörde vi senast en radikalfeministisk bloggare diskutera ”fred, miljö och internationell solidaritet”, förutom möjligen när det kan användas som ett slagträ mot män i allmänhet?
@David: Det är en påtaglig skillnad från när jag växte upp på 70-och 80talen. ”Engagerade” människor på den tiden, inklusive medlemmar i kvinnoorganisationer (begreppet feminism var inte så framträdande då), jobbade mycket mer med ett globalt perspektiv, dvs just ”fred, miljö och global solidaritet”. Sen kom 90-talsfeminismen, de arga krönikörskorna, tjatiga analyser av populärkultur och mode etc. Ett mycket mer egocentrerat och inåtvänt perspektiv.
@David: Tala om projektion…
Jag har förstått att den ursprungliga kvinnorörelsen var betydligt mer sympatisk i sitt förhållningssätt än den nuvarande, och att den dessutom utgjorde en del av en bredare rörelse, vilket sannolikt bidrog till att hålla tillbaka de mest radikala tendenserna. På den tiden fanns det dessutom fortfarande praktiska frågor att driva, varför man inte inte behövde jaga osynliga strukturer och könsnormer som endast kan upptäckas genom subjektiva genusanalyser. Inträdet av den postmoderna filosofin i den feministiska teorin spelar här sannolikt en central roll.
@David:
Möjligen, men det kan nog också vara historierevisionism.
http://unknownmisandry.blogspot.se/2011/07/worlds-first-mens-rights-organization.html
I princip har det funnits mansrättskämpar sedan slutet av 1800-talet, men de verkar alltid ha kämpat i motvind. Texten i den länkade artikeln är från 1926, 1928 och 1929:
@David:
Absolut, här skall man tänka på några saker beträffande den postmoderna filosofin.
1. Det är helt irrelevant när den uppfanns, den skapas på franska hos 68-vänstern och det är först när den översätts till engelska och populariseras som den kan bli av betydelse för någon, feminist eller annan. Få amerikaner eller för den delen svenskar förstår franska, ännu färre förestår avsiktligt krånglig postmodern akademisk franska.
2. Efter att postmodernismen populariserades i USA började den närmast omedelbart fräta på vetenskaplig kvalitet och då började flera redan aktiva akademiker kritisera den. Tidsramen är viktig, i stort sett varenda bok kritisk mot postmodernism skrivs 1985 och framåt, där förekommer namn som Allan Bloom, Alain Renaut och så givetvis Alan Sokal.
3. Fram till 90-talet handlar det huvudsakligen om en akademisk interndebatt men 1994 publicerar Gross & Levitt sin mycket kritiska bok ”Higher Superstition: The Academic Left and Its Quarrels with Science” och 1996 skriver Alan Sokal sin berömda bluffartikel i Social Text och därmed går det hela från att vara en liten debatt till konfliten som kallas ”science wars”
4. Science Wars avslutades inte med någon form av vetenskaplig överenskommelse. Istället slog den postmodernistiska vänstern till reträtt när det tvärtom visade sig bli Bush-kristenhögern som blev postmodernismens främsta förmånstagare. 2001 blir George W. Bush USA:s 43:e president och ganska precis samtidigt upphör debatten.
5. Att postmodernt tänkande (eller postmoderna tankebilder) kollapsade i USA på 2000-talet betyder inte att det på samma sätt kollapsade i länder som Sverige. Tvärtom i de nyare genusuppsatser vi har gått igenom här på GD har postmoderna synsätt varit helt centrala.
ULF T
Jag har tagit en paus men är väl tillbaka nu.
[Torstenssons långa kommentar finns nu att läsa som eget inlägg]
@Torstensson:
Välkommen tillbaka, blir tumme upp på den. Kunde nästan ha tagit in den som gästblogg. (Det där ”nästan” visade sig vara överflödigt)
Ulmanen skriver:
—”Dagens gryende mansrörelse utgår mest från frågor där ni upplever er förfördelade, kanske till och med förtryckta.
.
.
— Vadå ”gryende mansrørelse” ???
.
— Historiskt kan vi mænn visa till hur många mans-”rørelser” som helst…till skillnad mot kvinnors deltagande i samhællet , vilket som oftast mest liknar ett…hønseri.
—- Tidigare kritik av feminism har varit av mer … høvisk…karaktär , men behøver definitivt væxlas upp.
Feminismen ser sig allt mer , som en egen førtryckt / underordnad etnisk kohort.
Denna… Kvinnochauvinism … med sin sexism och misandri/manshat , vill att män skall ses som underlägsna kvinnan och hær faller frøken Ulmann in i ylkøren av øvriga… Female Chauvinist Pigs.
.
Samtidigt så ser vi mænn samma sak som feministerna…næmligen att kvinnan har varit och fortfarande ær …underordnad mannen.
Feministerna hænvisar denna kvinnans underordning , som ett resultat av ”strukturer.
Vi mænn kan gott hænvisa till de historiska erfarenheterna av kvinnors insatser i samfunden som varit…Platt intet.
Under alla de 2-3-4-5 tusen senaste åren ser vi INGEN eg kvinnlig påverkan på kulturutvecklingarna. Vi kan inte eller se att det har funnits någon Matrialkal kultur….Någonsinn.
På goda grunder ( inte minst de historiska ) håller jag med feministerna om denna kvinnliga underordning , både ær uppenbar och existerande.
.
Vi mænn behøver førstå detta kvinnliga predikament och har anledning att førhålla oss till kvinnans behov av stød tillrettalegging,hennes rimliga ambitioner i samfundet , utifrån hennes bristande førutsættningar.
.
Per Hagman
.
.
@Per Hagman:
Det känns som du har blivit väldigt bitter på några kvinnor någon gång. Jag tror det är viktigt att hålla huvudet högt och aldrig sjunka till en nivå där feministerna kan har rätt.
Jag tror bästa medicinen är att tålmodigt nöta ner feministers med argumentationer. Vårt värsta hot är de som bara häver ur sig något hatiskt mot enskillda skribenter. De beter sig som vissa typiska gamers som genom sin anonymitet inte anser sig behöva stå till svars för vad dem säger.
Så sluta gärna med nedvärderande slagdängor mot kvinnor som kön. Alla kvinnor jag känner är fantastiska människor, även om de är från Venus.
@Per Hagman: Underskatta inte mäns motivation: kvinnors gunst. Genom att bara finnas till kan kvinnor driva män till stordad och pa sa sätt har civilisationen utvecklats.
@Per Hagman:
Nja kvinnor och mäns olikheter och samarbete har gjort oss till det mest framgångsrika djuret som nu trampar omkring på jordklotet.
Erik
Rättar du stavfelen bara och putsar där det behöver läggas till något för rytmens skull är det bra. Kanske också kan lägga in en kort förklaring till vad mgtow är för läsare.
dvs det är helt ok att lägga in det som blogginlägg om ni vill det. Kul !
”Att inte känna svartsjuka kring att en eventuell flickvän går och fikar med andra män är absolut inget män ska skämmas över som känsla. Den är högst befogad. Nu pratar jag inte om sjuklig svartsjuka naturligtvis och jag pratar inte om män med kontrollbehov.”
I den meningen finns felet ”att inte” . Det ska vara utan ”inte”.
@Bengt Andersson:
”Så himla bra skrivet!”
Tyckte jag också, Torstenssons text är nu eget GD-gästinlägg, återposta gärna din kommentar under det inlägget.
Per, jag har inte mycket till övers för den moderna feminismen och dess irrläror. Jag skulle nog rentav kalla mig antifeminist faktiskt (nu när man har så fint sällskap i den gruppen av Ninni
) Men jag har ej heller mycket till övers för dess manliga motsvarighet. Den inställningen du har skapar nya rekryter till den radikala feminismen. Det fanns en tid när både kvinnor och män hade en given plats i världen, men i felvänt fokus – och kanske p g a upplevd brist på riktiga utmaningar, vad vet jag – tycker nu en del tokstollar att vi istället bör vända oss mot varandra istället för att arbeta för det gemensamma bästa. Att prata om det ena eller det andra könets underordning är för mig totalt ointressant, kontraproduktivt och seriös tidsspillan. Det enda sunda utgångsläget är att kvinnan och mannen förstås är lika mycket VÄRDA, men det betyder ju inte per automatik att vi är bra på exakt samma saker eller har skapat exakt lika många historiska stordåd. Hur mycket hade männen lyckats uträtta helt på egen hand utan samarbetet könen emellan? Det vore så mycket trevligare om alla bara kunde inse att mannen på gruppnivå klarar sig inte utan kvinnan, och kvinnan på gruppnivå klarar sig inte utan mannen. All den energi som nu läggs på att motarbeta varandra och kriga och försöka hävda det ena könets/gruppens/religionens/hudfärgens/etc,etc överlägsenhet gentemot ”de andra” kunde istället ha koncentrerats på att tex ta fram ett botemedel mot cancer, utrota fattigdom, kolonisera Mars (eller Venus 
), eller för all del, kämpa för kvinnors OCH mäns mänskliga rättigheter i de samhällen i världen som VERKLIGEN skulle må bra av en dubbel dos demokrati och kanske till och med en skvätt feminism.
God kväll!
@Per Hagman: ”Under alla de 2-3-4-5 tusen senaste åren ser vi INGEN eg kvinnlig påverkan på kulturutvecklingarna. Vi kan inte eller se att det har funnits någon Matrialkal kultur….Någonsinn.” Jag såg faktiskt en dokumentär nyligen om ett gammalt matriarkat i norra Kina som levt hyfsat isolerat från omvärlden under lång tid fram till våra dagar. Där var det kvinnan som fattade de livsavgörande besluten och mannen fick anpassa sig eller flytta, typ. Efter modern påverkan var samhället nu under omdaning. Minns tyvärr inte vilken kanal jag såg den på. Någon som har info om detta? Erik kanske?
Tror att det var detta folk dokumentären handlade om: http://www.folkbildning.net/kina/kina-folk-mosuo. God natt gott folk!
@Rosie:
Kan det röra sig om Mosou-stammen tro? (Jupp, Rosie hann till och med bekräfta det innan jag postade min kommentar)
http://www.theguardian.com/lifeandstyle/2010/dec/19/china-mosuo-tribe-matriarchy
”these are very strong women who give the orders and yell at you as if you were deaf. But when it comes to seduction, they completely change. The women act shy, look at the floor, sing softly to themselves and blush. And they let the men believe that we are the ones who choose the women and do the conquering.”
http://www.spiegel.de/international/zeitgeist/the-mosuo-matriarchy-men-live-better-where-women-are-in-charge-a-627363.html
@ Erik
Jag kan inte låta bli att dra ironiskt på smilbanden, när du skriver:
”Att postmodernt tänkande (eller postmoderna tankebilder) kollapsade i USA på 2000-talet betyder inte att det på samma sätt kollapsade i länder som Sverige.”
Tyvärr har du alldeles rätt. I Sverige är förhållningssättet till postmodernism och alla dess biläror mer eller mindre religiöst. Vid praktiskt taget alla samhällsvetenskapliga institutioner måste man nicka inställsamt när någon med gäll röst predikar t.ex. att verkligheten inte existerar – annars blir man utfryst. Nåja, så var det med rasbiolologin också. Dess svenska gren gick minsann inte i graven 1945.
@Per Hagman:
Jag har ju tidigare tidigare bemött din kvinnosyn. Jag vill bara som skribent markera avståndstagande igen, då jag inte vill att GD ska förknippas med den typen av åsikter.
@ Ninni
Hoppsan, nu läste jag Pers inlägg och jag kan inte annat än hålla med dig. Att hävda att kvinor inte alls bidragit till kulturutvecklingen är bara absurt. Det finns dock en synvilla här. Vissa enskilda män har haft en enorm betydelse för kulturens utveckling, men här har vi samma fenomen som vi tidigare diskuterat, nämligen de där extremprestationerna hos vissa män – inte män i allmänhet. Här sker igen en variant på en sådan där ”apex fallacy”. Det faktum att t.ex. Strindberg var man gör inte alla män till Strindberg. Feministerna är dock som tokiga p.g.a. det här och tror sig kunna förvandla t.ex. Maria Sveland till en ny Strindberg genom att publicera hennes enfaldiga hat. Men som sagt, jag är lika lite Strindberg som praktikst taget alla nu levande kvinnor (högst en tusendedels promille undantagen).
@Rick:
Vissa enskilda män har haft en enorm betydelse för kulturens utveckling, men här har vi samma fenomen som vi tidigare diskuterat, nämligen de där extremprestationerna hos vissa män – inte män i allmänhet. Här sker igen en variant på en sådan där ”apex fallacy”.
Japp, visst är det så. Och bland extremprestationer-personerna finns även kvinnor. Män är överrepresenterade i båda extremändar, men det är inte uteslutande män där. Första historiska kvinna jag som kemist tänker på är Marie Curie. Hon brädade i princip alla män på sitt område.
””Det sista är särskilt talande för hos fängelsepopulationen har 27 % blivit omhändertagna som barn, 20–30 % har svårigheter med lärande, 50 % är missbrukare, 60 –70 % av dem växte upp i hem utan pappor.””
Och män i USA röstar för hårdare tag mot narkotika, mer fängelse och ett totalt utvisande ur samhällets gemenskap för alla som hamnar i finkan.
Röstar man höger i USA, som en majoritet av alla vita män gör, har man inte mycket anledning att klaga över mäns situation i USA. Vill man ha klasspolitik och en svagare arbetarklass, där även män som arbetar heltid måste ta matkuponger, ja då får man väl ligga som man bäddat.
Jag för min del ser att jag redan gör mer än andra för ekonomiskt och socialt utsatta män såväl som kvinnor i Sverige, eftersom jag donerar till och ska rösta på vänsterpartiet.
Att sitta och mässa att vänstern är läskig och feminister har blivit för kollektiva/extrema hjälper nog utsatta män föga.
@Axel Edgren:
Ja, för det är ju det som högern vill… Typiskt högern det där att refera till människor utifrån klasstillhörighet.
Axel, det blir lättare att diskutera med oliktänkande om du bemödar dig att försöka förstå vad det faktiskt är som de förespråkar, i stället för att bara utgå ifrån nidbilden som deras meningsmotståndare målar upp.
Av nån anledning vill inte SVT att man längre ska kunna läsa Språkröret Magda Rasmussons artikel om att ”utvisa männen” på SVT-debatt, den är borta, likaså Christian Naccaches artikel ”Allas lika värde gäller också vita män” kunde tydligen inte heller vara kvar. Blev de för pinsamt? eller för avslöjande, vem som stod för intolerans o fördomar resp. vem som hade argumenten på sin sida? Verkar som SVT politbyrån nu försöker sig på nån sorts skademinering genom att gömma artiklarna, för.. med lite verklighets-retuschering… ”finns inte” så är allt bra igen.
http://debatt.svt.se/
Edit: artiklarna är inte helt borta, men borttagna från huvudsidan (efter 7 januari blir det plötsligt 2 december)