I flera år nu har mantrat inom rörelsen varit att man måste vara anonym. Vi jämställdister och sympatisörer har låtit några få personer stå ensamma i rampljuset medan de anonyma hållit sig i bakgrunden och nickat instämmande. När de offentliga fått utstå hat, förolämpningar, kampanjer m.m så har de anonyma fortsatt hålla sig anonyma. Någon enstaka protest mot en teaterpjäs har anordnats men annars inga större saker, vad jag vet iaf. Har det hållits något mer har det inte gjort något vidare avtryck eller intryck. Alla har hållit sig på sina kammare och skrivit arga inlägg, kommentarer och tweets. Är det verkligen det bästa sättet att skapa gemenskap och förändring? Är det det bästa sättet att stödja varandra?
Frågan jag ställer mig är om anonymiteten är ett bra beteende eller om det inte är dags att vi alla står upp för det vi tycker och tar steget ut i offentligheten. Kritiken mot detta har varit att konsekvenserna för de i offentligheten är stora. Några konkreta exempel ges aldrig förutom Pär Ström då. Det är tal om folk som sagt saker i hemlighet om att de har påverkats negativt av att uttala sig. Mitt svar på allt sådant är – Ensamma är vi svaga, tillsammans är vi starka. Kan folk i Mali, Irak, Syrien, Kurdistan stå och kämpa för det de tror på med hot om halshuggning från IS, Boko Haram och andra grupper känns det smått patetiskt att i Sverige välja bort offentligheten för att det finns några galna feminister i någon hemlig Facebook-grupp.
Män överlag är totala mesar när det kommer till dessa saker, de kan gömma sig bakom sin anonymitet och skriva blaha i kommentarsfält, skriva något på Facebook, men att faktiskt göra nåt konkret, om det så är att skriva på en namninsamling, så kommer de inte göra det. Kvinnor och feminister – säga vad man vill om dem – gör saker, de kämpar för något. Även om vi inte delar deras åsikter så måste vi ändå ge dem cred för att de är aktiva, organiserade, öppna och kämpar med näbbar och klor för det de tror på. Om jämställdistiska tankar ska får samhälleligt genomslag så MÅSTE jämställdister kämpa utanför blogginläggen och kommentarerna. Jämställdister måste lägga av med att vara kommentarsfältens motsvarighet till Don Quijote. Fienden som du tror dig se i feministbloggare, twittrare, nyheter24 skribenter är skenbar. Fienden, om vi kan kalla dem det, är politiker, kommunstyrelser, tjänstemän på myndigheter med flera. Det är dem vi ska lobba mot, det är dem vi ska arbeta för att förändra. Att fokusera på galna twittrare är TOTALT MENINGSLÖST och slöseri med tid.
Personligen tycker jag det är dags för jämställdister att SLUTA GNÄLLA och gå ihop i offentligheten och faktiskt göra något. 1 maj är snart här, dagen då många vänsterrörelser och feministerna ibland dem går ut och visar sig. Är det inte dags att jämställdisterna gör samma sak? Vi vill ju ha jämställdhet, likhet inför lagen och andra egentligen självklara saker… Så vad har ni för förslag på fraser och slagord som vi kan ha på våra plakat och banderoller?
Galna twittrare och extemister kan man väl skita i, men Twitter ger även möjlighet att öppna dialog med centrala personer inom opinionsbildning och politik. Den vägen har jag valt.
”Vi är mottagarna av det goda hatet”
Jahapp, så vart samlas vi i stockholmsområdet? Ska man ta med tandskydd?
Du var lite väl ilsken nu, men det måste man vara ibland för att få fram sitt budskap
Jag kan bara tala för mig själv, men jag har skrivit ett och annat halvkontroversiellt under eget namn, bl.a. på Newsmill. Någon kastade förstås genast en gräddtårta på min då tvååriga dotters fönster. Fönstret stod öppet, så hade hon sovit så hade hon blivit träffad. Ïnte så farligt, anser nu någon, men i Sverige går man numera fysiskt till angrepp mot människor som inte rättar sig i ledet. Eller rättare sagt mot deras barn. Jag har en viss erfarenhet som journalist i Finland och aldrig – jag upprepar, aldrig – förekom det fysiska attacker hur kontroversiellt jag än skrev. Jag vet vad jag talar om för jag kritiserade Sovjetunionen offentligt(och ljudligt). Jag har heller inte hört någon kollega vittna om något våld.
Sanningen är helt enkelt den att många människor i Sverige inte drar sig ens för att utsätta små barn för våld om deras föräldrar yppar det minsta missljud. Jag fick f.ö. det välmenande tipset av min nuvarande arbetsgivare att inte uttala mig offentligt i kontroversiella frågor.
Jag har insett att så länge jag dels har småbarn och dels är beroende av en inkomst så är det bäst jag håller jag mig någorlunda anonym. Detta är inte min skam, det är Sveriges skam. Den dag barnen är stora och jag kommit på ett sätt att försörja mig utan lön (senast vid pensioneringen någon gång i en avlägsen framtid)kommer jag att uppträda under eget namn. Om jag nu alls stannar kvar i ett samhälle så övermåttan fyllt av enfaldigt hat. Att jag hittills stannat kvar beror på att jag har det hyfsat väl ställt rent materiellt, men när jag ser hur stora grupper svenskar är helt oberäkneliga, förblindade av ett helt självförvållat hat, undrar jag om inte priset för att bo här är lite väl högt. Nåja, jag har ett alternativ (nej, några förresten), vilket inte alla har.
Det var för övrigt inte bara Pär Ström som korsfästes i offentligheten, även Pelle Billing utmålades som extremist av bl.a. skämttecknaren Berglin i SvD. För att inte tala om Annelie Sjöberg, läraren som det orkestrerades rena rama pogromer mot.
Om du Andreas befinner dig i den lyckliga sitsen att du kan ta dig ton utan att din familj far illa, så är jag nästan avundsjuk på dig.
Jag har övervägt frågan mycket senaste tiden. Ursprungligen var mitt val av anonymitet att min son inte skulle behöva betala det offentliga priset av att ha mig som mamma. I dag är den situationen inte aktuell mer av olika orsaker, därav mitt grubblande i frågan.
Jag har kommit fram till att min väg är samma väg som Bashflak. Jag upplever det som en väg som är fungerande och den passar min personlighet utmärkt. Jag är inte intresserad av vare sig stå under banderoller eller rampljus. Jag trivs bra med att vara en nobody.
Jag har ett budskap jag vill förmedla, men det framför jag redan. Folk får lyssna även om det framförs anonymt eller låta bli. Det är ett val. Jag räknar med att bli outad, jag är inte naiv. Men det skulle inte förändra mitt agerande. This is my way.
Det är det fina med att vara helt obetald, man behöver inte mer argument att avstå saker än ”jag vill inte”.
@Rick:
Jag har en liknande situation. Samtidigt håller jag med om att det är viktigt att så många som möjligt, som gör bedömningen att risken är hanterlig, vågar steget ut i offentligheten. Ju fler som öppet vågar stå för alternativa åsikter, desto mer extremt kommer det upplevas att dessa personer utsätts för attacker.
@Rick:
Får jag som jag vill så kommer man aldrig få veta vem jag är. På min gravsten ska det ristas ”Här vilar Nobody”
Jag vet två till som betalat ett högt pris. Det var därför jag genast mejlade Annelie Sjöbergs rektor. Jag vet hur illa det kan gå. Men bränt barn flyr elden och de berättar därför bara i förtroende.
Edit: Samtliga var dock under en annan period. Risken idag är betydligt lägre än det var för bara för ett år sen, menar jag.
@Ninni:
Risken har förmodligen minskat, men faktum är att rikstäckande – sinsemellan konkurrerande (!) – media samarbetar med vad som närmast kan beskrivas som en stormavdelning, ”researchgruppen”, för att avslöja misshagliga medborgare. Lägg till ett genompolitiserat domstolsväsende så finns det alla skäl att vara lite försiktig.
Visserligen handlar det om ett annat område, men se bara på Vilks. Också där tar samhället ganska lätt på att mannen ständigt måste ha livvakter för att ha yttrat sig. Priset är skyhögt för enskilda när man de facto tillåter våldsverkare att sätta gränserna för vad som är tillåtet.
@Rick:
Ja, vi är helt eniga. Och saken är att just att risken lättat lite nu medför i sig en risk för att risken eskalerar. Vi utmanar folk med mycket hög maktpotentiall och när deras makt utmanas så är de rädda om sin guldkalv och de har kraft att slå mycket hårt.
Sen instämmer jag med Andreas tanke, det hade varit önskvärt. Men var och en måste själva överväga och väga för och emot i sin unika situation. Och individens val tycker jag man ska respektera.
Möjligen lite relaterat, så läste jag nyss en artikel om hur studenter på Georgetown University krävde att ett aviserat föredrag av Christina Hoff Sommers skulle omgärdas av ”triggervarningar”, eftersom kvinnor skulle kunna traumatiseras av hennes extremistiska våldtäktsfrämjande antifeminism.
Föredraget finns här:
What’s Right (and Badly Wrong) wigh Feminism? (Christina Hoff Sommers, Georgetown Uni. 16 Apr 2015)
Det är förstås lite fantastiskt att en person som Christina Hoff Sommers kallas för antifeminist och extremistisk. Jag ser henne som rätt konventionell, ovanlig endast i avseendet att hon är påläst och vågar ge sig in i debatten med vad som skulle kunna ses som en utvecklad 70-talsfeminism. Hennes budskap är att kvinnor har större chans att nå resultat om de samarbetar. Jag tror att hon är ute och cyklar, och att det finns några tydliga slutsatser från hennes egen argumentation som hon av någon anledning inte vill dra. Alternativt är det en medveten taktik från henne.
CHS är ju hursomhelst rätt skyddad som anställd hos American Enterprise Institute (sedan 1997). Hon hade nog varit mer utsatt om hon stannat i den akademiska världen.
Här är för övrigt en 3 timmar lång intervju med CHS.
@Ninni:
Va, ska du ha gravsten. Jävla narcissist.
@Ulf T: CFH?
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
Christina Hoff Sommers
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
Inte så noga. Gräva ner mig på tippen funkar också bra.
Nu får ni gott folk lov skynda långsammare med att begrava Ninni, för hon behövs ett långt tag framöver. Mycket länge, misstänker jag.
@ Ulf T
Ja, betänk att Georgetown University brukar utbilda den amerikanska eliten inom internationella relationer. Studenternas framtida arbetsplatser kräver rejält med skinn på näsan. Men om de nu är så där fruktansvärt ömtåliga vankas mörka tider för USA. Snabbt inser Putin och IS och den där figuren i Nordkorea som jag glömt namnet på, att det räcker med ett tweet i stil med ”feminism is crap” för att den amerikanska utrikesförvaltningen ska paralyseras av ett kollektivt nervsammanbrott: ”Buhuu, IS varnade inte i förväg att de tänker twittra stygga saker, snyft”.
@Ninni:
Med vad för logik blir CFH = Christina Hoff Sommers?
@Ninni: Kul, så då får vi sällskap.
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
Jag tog mig friheten att editera kommentaren, även om det möjligen strider mot bloggens policy.
Ja, problemet är ju att det är farligt. Jag håller låg profil offentligt men jag driver en del saker i enskilda ärenden som går emot den feministiska ideologin och emot den svenska statens uppfattning om ofelbara myndigheter. Det har kostat mig miljoner i uteblivna inkomster och satt ordentlig käppar i hjulen för min karriär. Om jag hade varit mer offentlig hade jag nog blivit krossad ekonomiskt, och den politiska förföljelsen hade, i sig, används som intäkt för att den jämstäldistiska ståndpunkten var knasig.
Det är klart att man ska kunna ta risker för att ändra samhället. Men man kan inte offra sin familj och allt man har, då blir uppoffringen mycket stor och vinsten mycket liten.
De som har positioner som tillåter offentlighet. Säg t.ex. att man är professor, pensionerad domare, riksdagsledamot som suttit två mandatperioder, eller har ett vanligt arbetaryrke eller liknande, eller om man inte har familj, bör däremot tala i eget namn.
@AB:
Jag har mer än en gång ställt mig frågan var alla de människorna är som borde kunna tala utan oro för sin inkomst eller småbarn…. Okej, jag vet att det finns sådana som t.ex. Bo Rothstein, men antalet är förvinnande litet.
Och märk väl, modiga Maria Formgren som på bl.a. Corren i Linköping tog ställning mot genusvansinnet fick lov att sluta skriva efter att ett antal s.k. forskare vid Linköpings universitet drabbats av ett besinningslöst hatutbrott. Jag har faktiskt utbytt några meningar med vissa av dem och de betraktar sig som fullt rationella människor, vilket de också är så länge man inte nämner ordet genus, för då flyr förståndet all vindens väg.
I ärlighetens namn så förstår jag dem. Jag har haft så mycket med ryssar att göra att jag vet att hur klartänkta och balanserade de än är, så säger du ”Putin” så har du precis samma reaktion som om du sade ”genus” inför många svenskar. Nervositeten är direkt där och – nu överdriver jag inte – folk ser sig över axeln. Alltså ryssarna om du nämner Putin och svenskarna om du nämner genus. Däremot går det utmärkt att säga ”Putin” åt svenskar och ”genus” åt ryssar.
Pingback: Brödraskap och extremister | Politivism
@Rick:
Listan kan göras lång. Lillian Öhrström blev helt utmobbad efter sin bok om sexprocesser, hon blev sedan omplacerad och fick lova att inte skriva mer om män.
Ingrid Carlqvist blev av med jobbet och skrämdes bort från genus till arabhatande istället.
Lena Hellblom Sjögren är förtalad till och med i domar och av psykologförbundet för att ha ställt sig på barns sida oberoende av förälderns kön.
Pelle Svensson gick in i väggen och mobbades i media och domstolar.
Pär Ström skrämdes bort genom hot mot familj och försörjning.
Max Scharnberg skämdes ut för att han skrev sanningen om Freud, bortglömda minnen och satanistiska pedofiler.
För att kunna stå upp offentligt måste man ha en position där de inte kommer åt en. Många engagerade utesluts eftersom de är företagare, akademiker eller offentliganställda.
Jag brukar kommentera tidningsartiklar vilka kräver ens fb sida får att få detta där både mitt namn och bostadsort är angivet och har inget problem med detta,men det är antagligen eftersom dom flesta i min bekantskapskrets vet att jag är kritisk mot feminismen och brukar framföra detta när t,ex en fest kommer in på politik.
Förövrigt har jag märkt att om man diskuterar jämställdhet med feminister i ett kommentarsfält till en artikel så går det bra tills man skriver att man är jämställdist vilket genast föranleder att feministen lägger ner diskussionen och försvinner.Jag gissar att det beror på att man inte kan ägna sig åt feministiska härskartekniker om att man är dåligt påläst osv och att feminister helt enkelt blir rädda för att debattera,bara en tendens jag lagt märke till.Vilket alla kloka jämställdister ska ha en eloge för.
Men för att återgå till artikeln alla ska själva få välja hur man själv vill framföra sina åsikter anonymt eller inte detta är för mig självklart,och ditt resonemang Anders påminner en del om hardcore gayrörelsen i USA där vissa ansåg att det var deras rätt att bestämma när andra var redo att komma ut ur garderoben och personens eget val var underordnad detta.
@michael:
”och ditt resonemang Anders”, den enda ”Anders” som dykt upp i samband med det här inlägget är jag. Jag hoppas att du är medveten om att jag och Andreas är två olika personer. (Det räcker med att vi alla är Erik Wedin, som en kvinnlig bloggare så sinnrikt har kommit fram till.)
@AB:
Jag hade helt glömt bort Scharnberg. Bra att du påminde! I Uppsala samlades ju universitetsfolket vid bokbålets värmande eld. Öppnar Scharnberg munnen en gång till är jag rädd för att det är han själv som kommer att brännas på bål.
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
Jag ber om ursäkt för några bokstävers fel
@michael: Hade vi haft en större ”mansrörelse” hade jag förstått kritiken. Men att ens jämföra den svenska ”mansrörelsen” eller ”jämställdiströrelsen” med gayrörelsen framtår som starkt överdriven. Rentav löjligt. Att ens jämföra min uppmaning till mer synlig aktivitet, fler folk som tar öppet ställning, och att fokusera på rätt grejer med att hardcore gays idé om att outa homosexuella framstår som helt kocko rent ut sagt. Det är lite sånt skitprat jag är trött på. När vi är så få, vi är inte organiserade, det finns i dagsläget ingen som egentligen tagit över Pelle Billings och Pär Ströms ”ledarroller” osv så måste vi bli mer offentliga, vi måste synas, höras och då inte bara på Twitter osv.
Du kan vara anonym gåendes i ett demonstrationståg, delandes ut pamfletter, sätta upp plansher etc. Anonymiteten handlar inte bara om att ens namn syns utan att rörelsen i stort också är ”anonym”.
Och till er andra, hela grejen är ju att om vi är organiserade, om vi är flera, då framstår folk inte som ensamma ”missfoster” i ett feminitiskt hav. Det gör det säkrare att vara offentlig om man inte är helt själv. Men när alla agerar ensamt, står ensamma osv då är det lätt att söndra och härska.
@Rick:
Jag håller med dig!
Det är både väldigt farligt och fullkomligt extremt otacksamt att ställa sig upp i Sverige och ta ställning emot någon av de stora tabufrågorna, främst invandring och feminism.
Om man ska göra det har man i princip inget annat val än att endast ägna sig åt detta. Alla former av karriär, företagande, etc blir nästan omöjliga, så man måste då leva på att vara dissident. Riskerna med detta är uppenbara; förutom våldvänsterns stormtrupper kommer hela ditt förflutna och samtliga dina nuvarande aktiviteter att fingranskas och hittar man minsta lilla som kan smutskasta dig åker du upp på alla löpsedlar.
Det är knappas någon slump att SD har svårt att hitta kandidater. Risk-reward är helt enkelt urusel. För en antifeminist är det om möjligt ännu värre, för här finns det inte ens några riksdagsplatser som man kan hoppas på. Å andra sidan är väl det brinnande hatet från vänstern något mindre vitglödgat, men inte mycket.
Men visst, det är ädelt och berömvärt att stå upp och kämpa för det man tror på. Men varför ska du ställa dig upp och offra ditt liv för folk som knappast lär lyfta ett lillfinger om media lyckas krossa dig?
@ Andreas Nurbo
Du kan eventuellt ha rätt i sak, men tonläget från din sida är lite väl högt. Jag och andra har givit fullt vettiga argument här bland kommentarerna varför vi föredrar någon form av anonymitet, vilket du inte verkar ha reagerat på. Du kunde dock gärna konkretisera dina planer så får var och en själv ta ställning till huruvida den vägen verkar framkomlig.
@Rick: Högt? Det skriks alldeles för lite. Detta har ju pågått i åratal. Män vill inte engagera sig. män vill helst bara sitt o gnälla på sina kammare. Så har det varit i åratal. Så var det redan på Antifeministiskt forum tiden. Jag har försökt få igång folk inför internationella mansdagen, har försökt få folk att skriva på listor mot omskärelse m.m. Det är ju som att simma i sirap. Kommer ju ingenstans.
Och jag reagerar inte på det ni skrivit för det saknar egentligen betydelse. Gruppen jämställdister är ivf betydligt större än er 2-3 pers. Grejen är ju att om vi agerar gemensamt minskar riskerna. Jag har heller inte en susning om vad det är ni säger er ha skrivit som väckt sådan uppståndelse att folk kastat tårtor. Ni kan ju skrivit helt galna saker, jag kan inte ta ställning till det.
Det hindrar ivf inte andra att gå med i ett demostrationståg, stå och dela ut pamfletter, sätta upp planscher, skriva till politiker, riksdagsledamöter osv. Men det kan ju vara så att folk egentligen inte bryr sig om dessa saker. Inte tillräckligt iaf. Därför det är så svårt att engagera folk.
Och konkreta planer? Jag har inga konkreta planer. Hela grejen är ju att vi måste agera gemensamt, hjälpas åt. Jag gjorde en enkel förfrågan i slutet av inlägget om förslag på slagord och fraser som vi kan använda till 1:a maj. Har börjat fundera på en pamflett som kan delas ut på 1:a maj. Tre rubriker skola, föräldraskap och lagstiftningen i stort kan vara enkelt att få fram.
Några planscher som kan sättas upp hade ju också varit kul.
@Andreas Nurbo:
Jag har inte direkt följt den svenska genusdebatten, utan mest den amerikanska, så möjligen är jag inte helt uppdaterad men om man tittar på immigrationsdebatten, som jag har följt noga i 20 år, kan man notera att likartade förslag som du nu för fram har kommit upp med jämna mellanrum med väldigt liknande motivering.
99 fall av 100 har, precis som du, inte haft någon direkt plan utan endast en allmän uppmaning att stå upp och göra någonting. Detta har resulterat i absolut ingenting. De fall där någon verkligen har organiserat möten har fått väldigt få deltagare och har mötts av våldsamma motdemonstrationer, vänsterfolk som fotograferar alla som deltar, osv, osv.
Nu innebär detta inte att jag ser något fel i att försöka. Tvärtom, det är modigt och hedervärt. Men var väl medveten om den betydande risken att det blir kännbara och otrevliga konsekvenser för alla inblandade.
@Andreas Nurbo:
Jag har heller inte en susning om vad det är ni säger er ha skrivit som väckt sådan uppståndelse att folk kastat tårtor. Ni kan ju skrivit helt galna saker, jag kan inte ta ställning till det
Du behöver inte nia mig
Din ton är inte precis tilltalande, så jag avstår mer än gärna från aktiviteter tillsammans med dig så länge tonläget förblir så där högt.
@Utlandssvensk: Jag har försökt göra saker konkret, dock inte så bra på det då jag inte är en så väldigt välconnectad person. Nu försöker jag dock göra något inför 1:a maj. Vi måste iaf agera gemensamt, jag är inte precis anonym så vill du vara med så kan du hitta mig lite överallt.
@Rick:
Det var inte bara dig det riktade sig till. Det var också en generell kommentar. Du frågade varför jag inte bemötte det och jag svarade. Anekdoter på internet från anonyma personer kan man inte agera på. Tråkigt om du råkat ut för något någongång men det är inget konkret som någon kan agera på. Det som har varit är dessutom det som har varit och bör inte påverka hur man rör sig framåt. Newsmill stängdes ner för 2 årsedan. När du nu skrev där vet jag inte. Kan ju varit för 7 år sedan då sajten lanserades, att då ha det som argument för vad som ska göras nu 2015 känns ju vanskligt. Det ger också en felaktig bild till folk idag. Andra exempel som tagits upp i kommentarerna är ju saker som i vissa fall verkar ha hänt på 90-talet eller åratal sedan. Pär Ström la ner verksamheten för 3 år sedan strax därefter lade Billing ner. Det som har varit har varit och bör inte avgöra sitt agerande framåt. Det finns alltid nya chanser.
@Andreas Nurbo:
Jag märker att du inte vill förstå. Ingenting av det jag skrev var avsett för att användas av dig eller någon annan. Det var i all sin enkelhet en beskrivning och tillika förklaring. Det här är Genusdebatten. Varför kan inte du då köra igång t.ex. ”Genusaktivisterna”?
Rick och ”Det här är Genusdebatten.”
Om det till äventyrs är din ande-mening, vill jag nog mena att du är riktigt illa ute.
@DanTor:
Berätta gärna för mig för mig på vilket sätt jag är ”riktigt illa ute”.
Låter som variant femtielva på temat ”hotelser i Sverige” om vilket jag tidigare skrivit. Nu tänker jag förstås inte röra upp himmel och jord för den sakens skull, för antagligen handlar det om ett klumpigt uttryck från din sida. Men jag diskuterar gärna vidare.
@Rick: Du ville att jag skulle reagera, jag agerade på det och skrev ner mina tankar om det. Denna lilla krönika var ett inlägg i debatten om jämställdismen etc som rörelse och vad jag anser vara rörelsens största brist. Jag skulle nog säga att Genusdebatten är en typ av aktivism, kanske inte alltid riktad åt rätt håll men den är iaf något.
@Andreas Nurbo:
”Ni suger för ni gör inget” ger jag inte mycket för. Vill du att folk sätter upp affischer, varför inte designa några affischer och ladda upp dem här? Skapa något som andra kan skriva ut och klistra upp på diverse väggar, lyktstolpar och annat. Ta initiativ. Kom med konstruktiva förslag.
Hej Andreas,
visst är anonymitet ett problem i kampen för allas likhet inför lagen.
Jag är inte i Sverige just nu, men flyttar snart tillbaka. Kan jag nå dig på något sätt, så vi kan upprätta kontakt? Jag antar att Genusdebatten kan vidarebefordra min epostadress till dig om inte annat?
Allt gott.
Jag måste säga att jag håller med Nurbo, OCH de som motiverar anonymiteten.
Att vara anonym kan ha nackdelar för saken men kan ha fördelar för personen.
För att ta ett förtydligande exempel. Om Sverige ockuperades och jag försökte skjuta ockupanter på helgerna så skulle jag definitivt vara anonym, jag skulle vara anonym även inför andra motståndare mot ockupationen. Det skulle fungera bra för mig. Andra kanske skulle slå sig ihop i en liten anonym grupp, eller kanske engagera sig i ett nätverk som bara var anonymt utåt. I det exemplet så är anonymiteten nödvändig därför att man annars inte kan göra det man gör (ockupationsmakten skulle skjuta dig istället, eller om de inte fick tag i dig kanske sätta åt din familj).
Men andra personer kunde motverka ockupationsmakten på andra sätt som krävde känd identitet eller exponering. T.ex. engagera sig i politiken, agitera eller demonstrera på det sätt som ockupationsmakten tillät utan att skjuta dem.
Även om situationen inte är den samma, vi blir inte skjutna, de bränner inte ner våra hus och dränker inte våra barn. Så är principen den samma. Vissa har en situation eller en aktion som innebär att de måste ligga lågt, andra har en position eller aktion som kräver eller medger öppenhet.
Det sagt…
Ett stort jävla problem är att jämställdismen ska ”solkas” ned med en massa andra åsikter. Jag blev t.ex. bannad härifrån ett tag för att jag kritiserade Israel (eller snarare informerade om Israelisk lagstiftning). Vilket dels visade att det fanns jämställdister här som inte alls tycker att alla åsikter ska vara tillåtna, bara att deras egna åsikter ska vara tillåtna, dels visar att det är svårt att hålla jämställdism fri från andra åsikter. De flesta jämställdister är höger av olika slag, de flesta nyliberaler eller åt det hållet. Men det finns ingen höger- eller vänstermarkör i åsikten att könen ska vara jämställda. Det här splittrar jämställdismen.
@sexisten: Hela grejen är ju att vi måste agera gemensamt och inte bara vänta på den ”store ledaren” ska fatta alla beslut osv. Se Youtube videon och hör damen beskriva männen. Det är ungf så många resonerar, verkar totalt låsta i sitt sätt på hur saker ska göras. Att du skriver att jag ska göra allt och sen ska du avgöra om du vill vara med är ju en del av problemet. Vi borde hjälpas åt att skriva planscherna, debattartiklarna osv. Inte bara lasta överallt på en person som agerar ensam om det så är jag eller någon annan. Men visst jag skissar på grejer själv. Även kollat upp vad klistermärken etc kostar. Pamfletterna borde man kunna skriva ut själv på en skrivare. A5 alternativt booklet (4*A5) Frågade de andra på ”redaktionen” om det finns bättre bilder på loggan osv. Inte fått svar ännu.
@Andreas Nurbo
Jag säger inte att du ska ”fatta alla beslut”. Men du kan ju åtminstone komma med förslag eller någonting mer än att bara gnälla på att alla andra gör fel. Vad borde vi göra istället, hur, varför? Har du något projekt som du vill ha hjälp med så kan du ju ta upp det. Berätta vad du har tänkt dig, vad du behöver hjälp med, osv.
Sedan får man vara realistisk. Hur många som hjälper till kan bero på flera saker: förmågor (om du vill ha en bra design på en affisch t ex), hur många som läser det du skrivit, hur många som delar dina åsikter (ganska få i Sverige kan jag tänka mig), geografi, osv.
”Även kollat upp vad klistermärken etc kostar.”
Bra! Jag föreslår att du berättar vad du har hittat.
Varför polariserar du mellan storasyster och storebror Anderas?
Det känns inte rättvist!
Ungefär som kollektiv bestraffning.
Du skrev t.ex. att ”Män överlag är totala mesar”, vilket i min, låt vara något dysfunktionella men ändå, familj översätts till ”Storebror överlag är en total mes”.
Fast det stämmer ju inte, vilket alla i familjen vet.
Vilken sorts man är du Andreas?
En mes eller mus, kanske hjältemus?
Du skrev även ”Kvinnor och feminister – säga vad man vill om dem – gör saker, de kämpar för något.”, vilket i min familj enklast översätts till ”Storasyster och hennes kompisar – säga vad man vill om dem – gör saker, de kämpar för något.”.
Fast det är ju inte heller sant!
Alla i familjen känner till även det.
Du skrev också ”Mitt svar på allt sådant är – Ensamma är vi svaga, tillsammans är vi starka. Kan folk i Mali, Irak, Syrien, Kurdistan stå och kämpa för det de tror på med hot om halshuggning från IS, Boko Haram och andra grupper känns det smått patetiskt att i Sverige välja bort offentligheten för att det finns några galna feminister i någon hemlig Facebook-grupp.”.
En grundläggande skillnad, mellan ”folk i Mali, Irak, Syrien, Kurdistan” och ”jämställdister” i Sverige, är att de senare inte är ett folk, eller ens representativa för Sveriges befolkning. Trodde att det var rätt uppenbart.
Inte heller finns någon ”fiende” i Sverige, som ”hotar med halshuggning”, vilket du påstår att någon ”fiende” utanför Sverige har gjort.
Har ”galna feminister” i den hemliga grupp, som du tänker på, gjort det? Varför är det ok för dem att vara anonyma, menar du?
Därför att de vågar vägra ta debatten? Ett tecken på ypperligt mod i såfall. Eller inte.
Du skrev ”Att fokusera på galna twittrare är TOTALT MENINGSLÖST och slöseri med tid.”.
Ungefär som att läsa ditt inlägg?
Du skrev också ”Personligen tycker jag det är dags för jämställdister att SLUTA GNÄLLA och gå ihop i offentligheten och faktiskt göra något.”, vilket i min familj bäst översätts till ”Personligen tycker jag det är dags för storebror att SLUTA GNÄLLA och gå och gå till sängs! Marsch pannkaka! Seså! Omedelbums! Du vet vad precis vilka regler som gäller om tandborstning och om konsekvenserna av att dölja att du spelade sjuk, när du skulle gå till skolan! Vadå feber? Din panna var kall och ditt intellekt svagbegåvat som vanligt!”
Måste ställa den naturliga frågan: vad har du själv gjort Andreas och har du lyft ditt feta arsle?
Ett litet tips: fokusera på sakfrågor, såsom vi gör i min familj, den enda jag har. I min familj är vi inte anonyma inför varandra, även om storebror ibland sätter en papperspåse över storasysters huvud, så att hon blir anonym och inte ska kunna kontrollera honom så mycket, men det betyder ju inte att det är rätt gentemot främlingar, utanför vår familj och tvärtom, eller hur?
Att vara ”mot feminismen” i det offentliga – är inte det att gå till frontalattack mot ”fienden” där den är som starkast? Feminismen synes närmast vara statsreligion och är i vilket fall väldigt viktig för många (och för deras identitet och självbild?). Det finns flera ”bra personer” i min närhet, som är viktiga för mig, men om feminism kommer på tal synes den goda stämningen snabbt som bortblåst och jag undviker numera aktivt diskussioner om feminismen, för att inte föstöra relationen/relationerna helt.
Kanske är det mera framgångsrikt för ”saken” att inte välja sådan frontalkonfrontation, utan att försöka förskjuta ”feminismskutan” lite åt sidan istället? Slagskeppet Bismarck lär ju ha träffats i rodret (som låste sig) och därmed blivit ett lätt byte ute på det öppna havet. Att tala positivt och engagerat för män och pojkar, och ta upp sådant som att män har rätt till liv i arbetslivet (9 av 10 som dör i arbetslivet är män) och att pojkar har rätt till en skola (och förskola!) anpassad också för dem, behöver inte vara att ”vara emot feminismen” – men det angriper den likväl där den är som svagast, i dess ensidigt negativa beskrivning av män, pojkar och maskulinitet, och kan därigenom vara ett sätt att ta kontroll över hela skutan och genom ”rodret” ge den en ny inriktning, mot en mera balanserad syn på jämställdhet.
Penn Jilette har sagt att han inte vågar kritisera islam därför att han har en familj att tänka på. På liknande sätt skulle jag om jag bodde i Sverige inte våga kritisera feminismen eftersom jag har ett jobb att tänka på.
Det blir lite moment-22. Ingen vågar gå före eftersom ingen gått före.