Finlands riksdagsval i söndags väcker knappast några starkare emotioner hos Genusdebattens läsare. Det finns emellertid goda skäl att titta lite närmare på om inte valresultatet i sig, så konsekvenserna av det finländska valsystemet.

I Finland röstar man inte i första hand på ett parti utan på en person. Denna person tillhör visserligen ett parti, men valsedlarna är så utformade att det är omöjligt att enbart rösta på parti. En följd av detta blir att partierna försöker dels nominera sådana kandidater som tilltalar stora grupper väljare, men dels också sådana kandidater som kan tillföra partiet röster ur vissa mindre men specifika grupper, även om dessa kandidater i praktiken kan ha svårt att bli invalda. I slutändan är det dock partiernas totala röstsiffra som avgör hur många mandat de får, men exakt vem som blir invald är – i motstats till det svenska valsystemet – helt och hållet upp till väljarna.

Fördelarna med det här systemet är uppenbara. Politiken förblir visserligen partibaserad, men de individer som bedriver den väljs direkt. Partierna har rätt små möjligheter att t.ex. belöna någon för lång och trogen tjänst inom partiet med ett riksdagsmandat. En annan fördel är att riksdagsledamöterna blir direkt redovisningsskyldiga inför väljarna. Den enskilda ledamot som i viktiga frågor går emot sina väljares önskemål blir helt enkelt inte omvald.

Nackdelarna med systemet brukar framhållas av inte minst svenska iakttagare. Det kan kosta stora pengar att göra en synlig kampanj, inte minst i de större städerna. Kändisar, även med liten budget, har därför ett försprång mot vanliga politikens knegare. Erfarenheten visar dock att kändisskap i sig inte brukar räcka, utan det brukar krävas en hel del till. Pengar är heller inte avgörande, vilket en och annan krösus fått lära sig efter dyra fiaskoval. En annan invändning är att Finlands riksdag tenderar att vara mer värdekonservativ än Sveriges, eftersom påverkan går från väljare till vald, inte tvärtom. Som exempel kan nämnas att den nu valda riksdagen är den första där en entydig majoritet ställer upp bakom homosexuellas rättigheter. Inte så att tidigare riksdagar skulle ha varit emot dessa rättigheter, utan flera ledamöter har bara inte öppet deklarerat sin ståndpunkt.

Finlands riksdag är sålunda en återspegling av vilka personer – dvs. inte bara partier – Finlands väljare anser vara de mest lämpade. Ur detta kan vi dra en rad intressanta slutsatser.

Kvinnornas andel har under senare mandataperioder konstant legat på drygt 40 procent. Kvinnor kan i motsats till det svenska valsystemet inte kvoteras, utan de måste precis som männen bjuda på sig själva inför väljarna för att alls ha en chans. Att bli kandidat kräver en hel del initiativförmåga och självtillit, men partierna tackar sällan nej till någon som kan tänkas nå vissa grupper och som inte alltför mycket avviker från partiets allmänna linje. I princip är alltså startfältet öppet för alla kandidater på formellt sett lika villkor. Det är alltså under sådana förhållanden fördelningen män-kvinnor blir i stort sett 60-40.

Erfarenheter visar att de manliga kandidaterna totalt sett är fler än de kvinnliga, ungefär i förhållande 1300-800. Eftersom i princip vem som helst kan ställa upp (det finns alltid något parti som vill ha just dig!) kan man dra slutsatsen att fler män än kvinnor tenderar att ha politiska ambitioner, men att det inte föreligger en skillnad i magnitud. Faktum är dock att kvinnliga kandidater rentav har en lite bättre chans än manliga att bli invalda, statistiskt sett.

Anta som tankelek att man skulle ha kvoterat att minst 40 procent av riksdagsledamöterna måste vara kvinnor. Mot bakgrund av senare tiders valresultat skulle en sådan regel inte bara ha varit överflödig, utan direkt kontraproduktiv. De kvinnor som sitter i Finlands riksdag har nämligen entydigt visat att de aktivt ställer upp för något som de tror på och att de har varit beredda att satsa hårt och lägga sig själva i blöt. Hade de i stället varit kvoterade hade man inte kunnat dra den slutsatsen. Det här förfarandet har medfört att kvinnor har en påfallande stark position i finländsk politik. För några få år sedan var faktiskt 2/3 av statsråden kvinnor (inklusive statsministern och därutöver presidenten). Det konstiga var att ingen i Finland tycktes reagera på den saken. Inga fanfarer eller feministiska brandtal kunde höras. Faktum är att jag inte ens kunde läsa om fenomenet någonstans, trots att jag följer finländska medier hyfsat aktivt. Jag vet det här bara därför att jag själv räknade.

Feminismen är visserligen stark i Finland, men de mest groteska överdrifterna har man lyckats undvika. Jag ser en delförklaring i att finländska kvinnor i maktposition har kämpat hela vägen dit och inte har för avsikt att förminska värdet av vad de uppnått. Skulle det gråtmilda tonläget från Sverige smitta av sig på kvinnliga finländska riksdagsledamöter misstänker jag att omvalet skulle bli ett problem. Folk kan nog klappa den på axeln som tycker synd om sig själv, men man anförtror ogärna skötseln av rikets affärer åt någon som gråter självupptaget.

En annan invändning som ofta från framför allt svenskt håll riktas mot det finländska valsystemet är att inga invandrare sitter i riksdagen. Detta var onekligen (nästan) sant fram till valet i söndags då en ung kvinna med ursprung i Afghanistan, Nasima Razmyar, lyckades med det till synes omöjliga och blev invald för socialdemokraterna i den extremt konkurrensutsatta Helsingfors valkrets. Likaså lyckades en ung man med turkiska föräldrar, Ozan Yanar, som invandrade till Finland som tonåring med samma konststycke och bli invald för Gröna förbundet (ungefär MP).

Två av 200, fnyser nu någon, är verkligen inte mycket. Sant förvisso, men om vi igen fokuserar på kvalitet i stället för kvantitet, så vet vi med säkerhet att dessa båda riksdagsledamöter klarar av en mycket tuff utmaning. Den som i ett nytt land beger sin in i en mycket personorienterad politik som den i Helsingfors och säger till ursprungsinvånarna något i stil med ”jag klarar av att ta ansvar för det här landet” har onekligen ett fenomenalt driv i sig. Dessa människor kan heller inte ses som ”invandrar-alibi”, eftersom det i finländska val helt enkelt inte går att vara något annat än den kandidat man är. Troligen kommer nu fler invandrare att följa, för det brukar finnas ett slags ketchup-effekt. Men invandrare är ingen enhetlig grupp. Det finns nämligen ingen självklarhet i att den ryske företagaren röstar på en afghansk socialdemokrat. Däremot kan han tycka något i stil med ”hon där kämpar hårt liksom jag för att uppnå något, så det får väl bli en röst på henne”.

Nasima Razmyar

Ozan Yanar

Finlands riksdagsledamöter är givetvis sinsemellan väldigt olika, men de har en sak gemensam, nämligen att inte förakta folket, åtminstone inte öppet. Visst finns det de som hyser i mitt tycke bisarra uppfattningar (blivande statsministern är f.ö. laestadian) men allmänt väljarförakt går sällan hem ens i de egna leden. Av denna anledning tenderar Finlands riksdag att vara mer värdekonservativ än den svenska, men samtidigt upplever väljarna sällan att riksdagsledamöter helt förlorat kontakten med verkligheten, helt enkelt eftersom de är tvungna att verka i den.