Jag hittade några intressanta formuleringar, bland annat om kvinnors företagande på 1700-talet och 1800-talet, i en statlig utredning från 1997, Mot halva makten – elva historiska essäer om kvinnors strategier och mäns motstånd. Bara titeln ger en indikation om vad det är som läsaren skall förstå: kvinnor har fått kämpa för att få del av makten, och männen har kämpat emot. Detta synsätt kan vi tryggt betrakta som en norm.

Det är ju på modet att läsa normkritiskt, så jag tänkte göra det. Eftersom Dolf har hudflängt mig för att jag publicerar för lite, tänkte jag också huvudsakligen identifiera några frågor som väcktes, åtminstone hos mig, vid läsningen av materialet. Temat kan sägas vara misstanken att författarna utgått ifrån ovanstående norm, och i många fall inte ens prövat tanken att kvinnor själva skulle ha kunnat ha något att tjäna på att motarbeta förändringar.

Hur fakta tolkas och spetsas till kan man se exempel på redan i den första uppsatsen, ”Ekonomisk makt och ekonomiskt ansvar – två skilda storheter”, sid 4:

Förbud att försörja sig och sina barn?
…
År 1900 utfärdades en ny arbetsskyddslag. En paragraf i lagen avsåg nyblivna mödrar.

Med arbete i industriellt yrke må kvinna, som fött barn, icke sysselsättas under de fyra första veckorna efter barnsbörden, därest icke med läkarintyg styrkes, att hon tidigare kan utan men börja arbetet.

Fabriksanställda kvinnor förbjöds alltså att arbeta under fyra veckor efter en förlossning. Lagparagrafen var tillkommen med hänsyn till kvinnans och barnets behov av vila, och särskilt för att modern skulle kunna amma barnet.

Men någon ekonomisk ersättning skulle inte utgå under den tvångsmässiga ledigheten, som istället blev ett slag mot kvinnans och barnets försörjning.

(Här tvingas jag lägga ut lite bakgrund som jag senare kan återkomma till i min ’normkritiska läsning’. Det blir därför inga fler axplock ur essäsamligen i detta inlägg. Jag räknar med att återkomma till den i senare inlägg).

Notera formuleringarna: ”förbud att försörja sig”, ”tvångsmässig ledighet”. Att lagen tillkom för att skydda nyblivna mammor och deras barn nämns i förbigående, men ges ingen vikt. I följande text noterar man att ”kvinnor [hade] varken rösträtt eller representationsrätt i riksdagen.” Hur kom sådana här frågor upp alls, frågar man sig? Var det så att kvinnor ursprungligen var fria och lyckliga arbetare i industrin, och männen började stifta lagar, under täckmanteln av omtänksamhet, som egentligen syftade till att driva bort kvinnor från arbetsmarknaden?

Notera även en liten formuleringsdetalj i lagtexten: ”icke sysselsättas under de fyra första veckorna.” Min tolkning är att kvinnan här ses som den som utnyttjas, vilket lagen försöker begränsa.

Jag berörde denna period tidigare i mitt inlägg Det omhuldade skyddet och tävlingen i lidande. Min källa då var avhandlingen Den svenska arbetar­klassen och reform­ismens genom­brott inom SAP före 1914 (Hentilä 1979). Avhandlingen beskriver den enorma omdaning av ekonomin och arbets­marknaden som skedde under denna tid. Jag citerade: ”I 1864 års lag avskaffades alla de tidigare nämnda restriktionerna. Kvinnorna tillerkändes i princip samma rättigheter att delta i näringslivet.” Om man läser denna avhandling parallellt med kvinnomakts­utredningen kan man få känslan att medan Hentilä beskriver de stora ekonomiska och politiska omvälvningarna, och endast emellanåt nämner kvinnors roll, gör kvinnomakts­utredningen tvärtom, och beskriver samma period som om det i princip handlade om att kvinnor antingen skulle skyddas eller förtryckas, med de makro­ekonomiska förut­sättningarna som ett slags kuliss, som bara delvis hade någon inverkan på ’maktkampen’.

Hentilä säger (sid 23) att hans arbete ”dikterats av strävan att finna den ’sociala basen’ för reformismens genombrott.” I detta syfte målar han upp en detaljerad bild av hur industrialiseringens framväxt förändrade både det sociala och det politiska landskapet: speciellt arbetarrörelsens utveckling som en konsekvens av konflikten mellan arbetaren som ’handelsvara’ och som agent i kampen för arbetares levnadsvillkor, samt det framväxande förhållandet till Välfärdsstaten. Det verkar rimligt att försöka förstå denna dynamik till fullo för att kunna sätta in kvinnors motsvarande kamp i sitt rätta sammanhang. Kvinnorna levde inte i ett vakuum, utan var ofta ekonomiskt beroende av en man för försörjning, samtidigt som mannen var skyldig enligt lag att ansvara för denna försörjning. Slutligen kritiserar Hentilä begreppet arbetararistokrati som främst empiriskt väldigt svagt underbyggt. Idén om en arbetararistokrati – dvs. en särskilt gynnad del av arbetarna som motarbetar förändringar i socialistisk riktning – känns besläktad med den feministiska idén om patriarkatet som på motsvarande sätt motarbetar jämställdheten för att få behålla sina egna privilegier. Jag tycker därför att Hentiläs analys känns synnerligen relevant:

Min undersökning är framför allt en tolkning, som strävar till att peka på stora samband och beroendeförhållanden, bedöma existerande fakta och forskning på ett kritiskt sätt och utveckla en historisk metodik för att tolka reformismens genombrott. Den historiska forskningen i Sverige rörande den svenska arbetarrörelsens historia befinner sig på ett sådant stadium att tiden är mogen för dylika omvärderingar. [Hentilä sid 36]

Låt oss så formulera en provisorisk hypotes som vi låter färga vårt läsande:

I ett samhälle stadd i snabb förändring, kommer många familjeförsörjare (män) finna sin situation hotad. De personer (kvinnor) som står i beroendeställning till dessa män kommer sannolikt att verka, så gott de kan, för att hotet inte skall slå igenom och drabba dem personligen. Om (andra) kvinnors önskan att öka sina möjligheter, ökar hotet mot deras egen försörjare, kommer de troligen agera i egenintresse, snarare än att altruistiskt stötta Kvinnokampen. De män som verkar för att försvara sin egen ekonomiska ställning, gör det därmed troligen med sina hustrurs goda minne.

Kan vi finna stöd för det? Tja, i Historisk Tidskrift: Finansiell verksamhet som ett socialt projekt (Liselotte Eriksson 2008), kan man läsa:

De reformer som under 1800-talet riktades mot kvinnor rörde främst de ogiftas förhållanden. År 1858 kunde ogifta kvinnor bli myndiga vid 25 års ålder efter ansökan i domstol, och 1863 blev de automatiskt myndiga. Detta tillsammans med att yrken öppnades för ogifta kvinnor under 1850-1860-talen var förändringar som tillkom för att många borgerliga ogifta kvinnor stod utan försörjning. De ogifta kvinnornas civilrättsliga status höjdes allt mer, i kontrast till de gifta kvinnornas, vilket var en av anledningarna till tillkomsten av den första föreningen för kvinnors rättigheter i Sverige, Föreningen för gift qvinnas eganderätt (GKÄ) 1873.

Lite statistik hittade jag i artikeln Om qvinnan och arbetslönen av signaturen ”Bessie”, i Tidskrift för hemmet 1860:4 – en av de första tidskrifterna som riktade sig mot kvinnor (i synnerhet gifta kvinnor):

Artikeln visar att det fanns nästan 700 000 änkor och ogifta kvinnor över 15 år som försörjde sig på eget arbete. Den stora omvälvningen hade inte bara tvingat många män att bli ’egendomslösa’ och osäkra familje­försörjare, utan också tvingat ut många ogifta kvinnor i arbete. Artikeln noterar också att deras löner fördubblats under senaste decenniet, då efterfrågan på arbetskraft ökat kraftigt.

Vi ser här alltså ett antal krafter som drar åt olika håll. Det som sågs som ’idealet’ – Det Lyckliga Äktenskapet – var när mannen fick (och kunde!) vara familje­försörjare, och kvinnan kunde ägna sig åt att sprida kärlek och glädje omkring sig. Industrin, å andra sidan, behövde så många i arbete som möjligt, och den stora konkurrensen och föränderliga arbets­marknaden gjorde att många män inte nådde upp till detta ideal; samma krafter tvingade många kvinnor ut i arbete, vare sig de ville eller inte. Som reaktion mot de ofta tuffa arbets­förhållandena utvecklades skyddande lagar inte minst för kvinnor och barn. Staten gick i ökande grad in som garant både för kvinnors frihet att göra karriär och kvinnors rätt att slippa bli utnyttjade.

Liselotte Eriksson skriver mer om pionjärerna i GKÄ i ”Män, myter och socialt engagemang”: Livförsäkringsmän och gifta kvinnors äganderätt, i slutet av 1800-talet. Lite överraskande var dessa män, men det kan möjligen ha att göra med att endast män kunde sitta i riksdagen. Möjligen var inkörs­porten för dessa mäns engagemang i frågan just det speciella problem som uppstod när en man tecknade en livförsäkring med sin hustru som förmånstagare – hustrun var ju inte myndig och hade inte äganderätt! Nu blev det aldrig något problem i praktiken, eftersom man i alla förekommande fall dömde till kvinnans förmån i alla fall, och lagen anpassades så småningom. Dock drev flera inflytelserika män frågorna vidare utifrån vad som möjligen var en principiell och social övertygelse.

Det framstår som att livför­säkrings­männen i riksdagen snarare gick kvinno­rörelsens ärenden än livför­säkrings­rörelsens. De framförde exempelvis aldrig livför­säkrings­rörelsens finansiella intresse av att definiera ägande­rätten och förändra skuld­reglerna i giftermåls­balken. Tydligast illustreras detta av att livförsäkringsmännen inte pläderade för ett tillägg i giftermåls­balken om hur livför­säkringar skulle hanteras mellan makar, något som hade krävts även om särägande och enskild förvaltning hade vunnit stöd i riksdagen.

Riksdagsmännen i GKÄ lade fram ett antal motioner, men med endast begränsad framgång, och de kvinnliga medlemmarna tappade så småningom tålamodet, och GKÄ gick sedermera upp i Fredrika Bremerförbundet, där man bland annat såg med oblida ögon på manlig representation i styrelsen.

Jag kan förvånas över Erikssons fascination över vad som skulle kunna vara dessa mäns drivkraft. Samtidigt är jag barnsligt tacksam för att någon kvinnlig forskare ställt sig frågan om en man möjligen skulle kunna drivas av annat än egenintresse eller kvinnohat. Själv tycker jag att deras beteende är helt rationellt. Dessa män är pionjärer i en framväxande marknadsekonomi, och de har, genom sin erfarenhet, identifierat strukturella (!) problem som tarvar en lösning. Minns att män är enkelspåriga. En riktig man har i detta läge endast en hedersam väg att gå: att åtminstone försöka påverka sitt samhälle i den riktning man anser att det behöver gå.

Den första ordföranden i det som alltså var Sveriges första kvinnosaksorganisation, var Generaldirektör Gustaf Fridolf Almquist, riksdagsman i första kammaren, styrelseledamot i Skandia, halvbror till Carl Jonas Love Almquist, och morfar till Dag Hammarskjöld. En annan medlem i GKÄ var Emil Key, pappa till den legendariska feministen Ellen Key. Man hittar där även Julius Oscar Mörner, son till stadsrådet Adolf Göran, i sin tur son till greve och hovmarskalk Carl Gabriel.

Man skulle kunna säga att Patriarkatet var väl representerat i den första kvinnosaksorganisationen.

Notera att inget av detta står på GKÄ’s wikipediasida. Den som känner sig hågad kan gå in och komplettera.