Återigen detta dividerande om kvinnliga chefer i SvD, och tyvärr mer gnäll än något konkret. Värt att notera är att det handlar om ett frukostmöte med tidningarna Chef och Amalia, som satt rubriken ”Fyra karriärtips från chefer som lyckats”. Inte mycket gnäll här inte.
Enligt en undersökning refererad av SvD (kvalitet okänd) så kan inte kvinnor bli chefer för att
- Det är svårt att jobba hemifrån
- Den personliga utvecklingsplanen uteblir
- För många utlandsresor
Redan här inser vi nog att vi inte talar om vika chefspositioner som möjligt. Tvivlar chefen på Annas städ har så många utlandsresor i sin kalender.
Den personliga utvecklingsplanen diskuteras i båda tidningarna. Då SvD beklagar sig över dess frånvaro så skriver Chef att man i bästa chefsanda kan skriva den själv. Varför överlåta sådana viktigheter till andra? Och av egen erfarenhet vet jag att det utvecklar ens person ganska mycket att leda arbete eller företag.
Och att det är svårt att jobba hemifrån är en helt absurd förväntning. Vilken lärare, sjuksköterska, elmontör eller kock kan jobba hemifrån? Jag bara undrar… Ingen jag känner kan göra detta, vara sig de har chefsposition eller ej.
Amalias chefsredaktör lär ha sagt: ”Vi vill se fler kvinnor i toppen och det är märkligt att män fortfarande får högre lön för samma arbete som kvinnor.” Är det nu jag ska påpeka att lönen inte är relaterad till vare sig kompetens eller kön, utan till hur pass duktig löneförhandlare du är. (Såvida inte facket sköter sådant, men det gäller nog inte chefer?) Det kan man iofs invända är ett bristfälligt system, jag är redo att hålla med om det. Men det är det system vi har. Frågan är varför dessa kvinnliga chefer inte lyckas förhandla sig till bättre lön?
Att olika löner kallas ”orättvisa” är möjligen sant, men ändå trams. Var står det att de ska vara rättvisa? Inte ens staten tillämpar någon princip om likalön. Isf hade inte den numera sparkade kvinnliga VD:n för arbetsförmedlingen haft en av statens högsta löner. Hon begrep inte ens att det kostade mer att mobilsurfa utomlands, utan trodde att någon annan skulle lösa sådant.
Man klagar på bankerna, att de är ovilliga att låna ut pengar till projekt de inte tror på. Det är väl ganska sunt? Även om de i detta fall hade fel, företaget som ville låna omsätter nu nära 83 miljoner/år. Men att skylla sådant på kön är bara fånigt, man ska inte ha någon gräddfil till kassavalvet bara för att man är kvinna. Vissa affärsidéer låter lovande, andra inte, och de är de förstnämnda man pumpar in pengar i. Det är bästa garanten för att få dem tillbaka. (Bortsett från devisen att de enda verkligt kreditvärdiga är de som har tillräckligt med tillgångar för att slippa låna.)
Att vara chef ställer krav på personen, inte på könet. Man måste kunna ta beslut som gör en själv impopulär, och ibland måste man närmast tvinga igenom beslut/verksamhet. Man måste kunna ta konflikter med anställda som inte alls håller med om företagets linje eller bara missköter jobbet. Man måste kunna förhandla med både kunder och partners och dra ett relativt långt strå. (Och notera, även sin egen lön.) Och man måste ha örnkoll på allt verkligt viktigt, för när det skiter sig står man med Svarte Petter. Vem skulle någonsin lita på en chef igen som ”inget anade” när företaget gjorde tidernas blunder? (Kanske inte heller ”rättvist”?)
Låter det lockande? Jobbet kanske kan bli ditt om du jobbar hårt nog och är tillräckligt duktig, oavsett kön. Som SvD uttrycker saken: ”Många unga kvinnor säger att det inte är värt att vara chef”, kanske är det så enkelt, att de inte vill? Vad tror ni?
Teo
Pingback: Charlotte, vill genusforskare ha en dialog om könsforskning är det bara att säga till | Genusdebatten
Alla val vi gör här i livet handlar om att offra något för att få något. Ständiga kompromisser. Om man i en sådan ”trade off” vill ha mycket på ena sidan får man försaka mycket på den andra sidan. Att bli hög chef inom näringslivet innebär resor, krav, långa arbetsdagar. Man får den där höga lönen för att man jobbar extra hårt för att dra in order i företaget och driver det i en lönsam riktning. Det är knappast någon picknick. Män som väljer den banan försakar kontakt med familj och vänner. De jobbar betydligt mer än 40 h/v. De har knappast koll på vad barnen gör i skolan eller om deras underkläder börjar bli för små. Som det ser ut i näringslivet idag kan man inte samtidigt ha kontroll och tolkningsföreträde över hem och barn. Den makten ser många kvinnor som dyr att ge upp. De vill inte endast se barnen på helgerna på ”kvalitetstid” eller låta någon annan inreda hemmet.
Vi har tre vägar att gå.
1. Göra om chefsjobbet, så att man kan jobba hemifrån, inte behöver resa så mycket, har mindre krav. Dvs man gör det möjligt att behålla makten över hemmet. Problemet är att chefstjänster är konkurrensutsatta och företag drivs av lönsamhet. Det kommer alltid vara några (män) som är beredda att offra mer vilket är lönsamt för företaget. Därmed konkurreras kvinnorna med hemchefsjobb och mindre resor ut. Dessutom betalar företag för det arbete man gör. Gör man mindre, jobbar hemma, är företagen inte lika villiga att öka lönen och fler är också beredda att göra detta mindre jobb för mindre pengar. Vi kommer se en tydligare skillnad mellan manliga chefer som jobbar mer och tjänar mer mot kvinnliga chefer som tjänar mindre.
2. Vi kan övertyga kvinnor om att det där med makt över barn och hem är värt att offra för mer kulor i plånboken. Få dem att tycka att pengar och arbetsstatus är viktigt i livet. Speciellt viktigt är det att få dem att bli stolta över att tjäna egna pengar istället för att gifta sig uppåt, använda sin sexuella makt till att både ha pengar och makten över barn och hem. Om man tror att allt är socialt konstruerat har man en hel del social ingenjörskonst att jobba på. Eftersom det antagligen finns en hel del biologiska faktorer inblandade också är det än svårare. Jag önskar: Lycka till!
3. Vi accepterar att män och kvinnor i genomsnitt gör olika val i livet. Vi ser till att man har möjlighet att välja och vet konsekvenserna av olika val. Pratar med våra ungdomar om vilka uppoffringar man måste göra för vilka fördelar. Tjejer och killar känner det är lika ok att göra olika val, men vi kräver inte att alla ska göra lika val. Vi kommer få olika utfall, men färre som på ålderns höst blir bittra på de val de gjorde i sin ungdom. Få ångrar att de inte jobbade mer, desto fler att de försakade sina barn. I slutändan är det kanske så att ”kvinnliga” val (trygghet och barn) ger mer lycka. Pengar är inte allt här i livet.
@Anders/AV
Exakt. Det är orimigt att både kräva toppjobb och högre lön i utbyte mot att man får vara hemma mer och slippa åka på tjänsteresorna mm. Och det är helt klart oftare som män ställer upp på dessa villkor.
Kan man övertyga männen om att trappa ner sina prestationer/ambitioner? Knappast, vad vore det för chef? Det är en tävling, och det viktigaste är inte att delta, utan att vara i toppskiktet.
Teo
Sveriges offentliga sektor har förvisso demonstrerat att kvinnor bade vill och kan bli chefer i stor utsträckning om arbetsvillkoren anpassas tillräckligt. Men i den av konkurrens präglade privata sektorn är det en annan historia. Vi kan försöka allt möjligt – fran skambeläggningar i Expressen till styrelsekvoter. Men vi ändrar inte den underliggande marknadsdynamiken. Det finns helt enkelt fler män som är beredda att göra de uppoffringar som krävs (och har den aggressivitet och hänsynslöshet som ofta krävs för att na toppen).
Anledningen är rätt enkel. Män bedöms som människor enbart efter sin prestation. Att ha makt och tjäna pengar är sexigt. Att inte ha det är lika med värdelöshet.
Med kvinnor är det annorlunda. Makt och pengar är bra att ha, men man blir knappast sexigare för det. Och att inte ha makt och pengar är ocksa acceptabelt – man kan gifta sig med en som har.
Sa länge denna dynamik kvarstar, sa länge incitamenten för män att prestera och kämpa sig upp är starkare än för kvinnor, sa länge ser jag inte hur vi kan uppna jämn representation.
@Anders:
”Sveriges offentliga sektor har förvisso demonstrerat att kvinnor bade vill och kan bli chefer i stor utsträckning om arbetsvillkoren anpassas tillräckligt.”
Säkert, men som du säger är det olika yrken. (Något vare sig jag eller texterna jag länkade till reflekterade över.) Sitter man som chef på någon kommunal förvaltning räcker det att verksamheten fungerar. Det finns inga konkurenter i egentlig mening och man förväntas inte syssla med vare sig produktutveckling eller nya marknader. Bara hålla kvaliteten såpass hög att folk inte klagar för mycket.
Kvinnan som inte fick banklån för att sälja löshår på nätet står inför helt andra utmaningar än personalchefen i kommunens äldrevård. Det gäller både arbetstider, uppoffringar och personliga ekonomiska risker/förtjänster.
Detta hade jag kunnat göra tydligare. Tack!
Teo
Alltså chef betyder INTE att man är VD eller ens speciellt långt upp i organisationens hierarki. De flesta chefspositioner är jobb där man kläms mellan sina underställda och sina överordnade, det är inte särskilt bra betalt och vadå utlandsresor, kundkontakter och tjänstebil? Glöm!
En sak får du dock alltid som chef – människor som du måste styra över, och de är inte alltid glada över de beslut du fattar eller blir beordrad att genomföra.
Jag kan skriva en spaltkilometer om detta (har suttit där själv), men en sak som slagit mig och som är värd att ta upp, är hur ofta man ger chefsposter som alltid kräver ledaregenskaper, till personer som är duktiga på sitt yrke men SAKNAR ledaregenskaperna. Vederbörande hamnar på en position som de är inkompetenta för, och kan sedan inte avancera uppåt, fenomenet kallas the Peter Principle. Drar man den till sin spets kommer till slut en organisation att bestå av inkompetenta chefer på alla positioner, eftersom alla till slut når sin inkompetensnivå där de fastnar…
@Anders:
Närå, the Peter Principle är inte värre inom det offentliga än inom det privata, men inte bättre heller. Jag jobbade statligt 1990-95, med program- och systemutveckling. En chefsposition får du som tack för lång och trogen tjänst, inte på meriter och definitivt inte på ledaregenskaper.
Inom det privata (jobbat där från 1984, undantaget hela 90-talet) så får man möjligen jobbet på meriter, men det blir lika illa det. Hur många duktiga ingenjörer som blivit värdelösa chefer har jag sett tro…ett par dussin minst. Förmåga att leda och styra människor har lyst med sin frånvaro.
SvD:
”– Jag bad banken om ett lån för att utveckla mitt företag och sälja löshår på internet. Men kvinnan jag pratade med skakade bara på huvudet. Det hade gått lättare om jag ville köpa en lastbil, säger hon.”
Det jag inte det hade gått, eftersom den svenska åkeribranschen är utkonkurerad av internationella åkerier med förare inhyrda från Makedonien, Albanien eller numera även Uzbekistan. Det är en lika dålig affärsidé som postorderhandel med löshår, hembageri med limpor för 33:- som ingen köper, eller någon annan idé som tiotusen andra redan misslyckats med. Ja, Stinnes Logistics går med vinst på sina tusentals bilar, och Skogaholm kan leva på att baka tonvis med bröd där marginalerna på varje limpa är nån enstaka krona. Det handlar om VOLYMFÖRSÄLJNING av produkter och tjänster där marginalerna är jättesmå…
Ja, banken SKA vägra folk att låna till vanvettiga drömmar och copy-cat-business.
@Magnus
Idéen med löshår fungerade ju, men jag hade inte heller vågat satsa på det. Risken hade varit för stor. Men i efterhand kan vi ju konstatera att det var ett felslut av banken, dock ett fullt försvarbart med tanke på omständigheterna.
Alla dessa led av mellanchefer får ta skit underifrån för beslut de beordrats att genomföra uppifrån, ja. Och det räcker att man klättrar en enda nivå.
I vilken mån man belönas för ”lång och trogen tjänst” är väll olika, men jag tvivlar på att det är särdeles vanligt. Mer vanligt är nog då att man ”befodrar bort” en olämplig chef snett uppåt där denna kan göra mindre skada.
Teo
@Magnus:
Du har givetvis helt rätt. Tack för dina utmärkta påpekanden. Jag har yrkeschaufförer i min familj och åkeribranschen i Sverige har enorma problem. Ett av sätten man hanterar problemen är att svenska åkerier anställer invandrare (deras ord, inte mitt) som chaufförer och sedan får skattebetalarna betala större delen av dessas lön. Det stora priset betalar dock de svenska chaufförerna för de här invandrarna har enligt mina källor usel kompetens och då åkeribranschen inte är individuella arbeten utan teamwork så får förare 2 jobba mycket hårdare om förare 1 jobbat dåligt.
De är inte invandrare ens, de är temporära gästarbetare. Utländska åkerier har bilar registrerade i Polen, med chaufförer som är anställda i Makedonien, som enbart kör mellan svenska destinationer. Det är olagligt att köra fler en tre destinationer i Sverige, sedan ska bilen ut igen. Den regeln följer ingen, därför har utländska åkerier konkurrerat ut svenska dito. Arbetsgivaravgifter, skatter, löner, anställningsvillkor ser helt annorlunda ut. Det gäller inte bara östeuropeiska åkerier, titta på den armada av bilar som rullar i Sverige från jätteåkerier som VOS (nederländsk), Haanpää (finskt), Palmeira (spanskt) etc. De bilarna går INTERNT i Sverige. ASG och Bilspedition, två av de största svenska åkerierna, är uppköpta av tyska Stinnes och Schenker. Schenker ville köpa svenska posten också, men det blev stoppat på politisk nivå.
Svenska åkerier (även ”svenska” åkerier som Stinnes, DSV och Schenker) hyr in chaufförer via utländska bemanningsföretag, så det är inte invandrare i egentlig mening. Nu är ju polaska chaffisar för dyra, så man hyr in bulgarer, rumäner (fortfarande hyfsat billiga) eller länder utanför EU som har ännu lägre arbetskraftskostnader – Uzbekistan var det senaste jag hörde.
OK, detta om detta, ursäkta sidospåret.
Kvinnliga mellanchefer är ju inte precis ovanliga. Ska sätta mig i förhandlingar med vår kvinnliga personalchef om nån vecka, eftersom min arbetsgivare har sparkat två hela avdelningar, inklusive mig. Funderar på hur mycket ”hanne”-attityd jag ska dra på med, jag sitter i fackets klubbstyrelse, och jag har inget att förlora egentligen.
Chefsjobb är oftast skitjobb, man blir klämd mellan överordnade och underställda. Haft flera sådana positioner. Håller med tjejerna som inte vill ta mellanchefspositioner, det är inte värt det. Är man bara ute efter pengar är det bättre att vara en hoppjerka på arbetsmarknaden och byta arbetsgivare ofta.