Kan man som mamma samarbeta med sina barns pappa om denne har svikit, kränkt, slagit och t.o.m. våldtagit? Ja faktiskt, om man som förälder kan skilja mellan sina egna känslor och behov och barnens. Om man ser till sina barns bästa och inte till sitt eget i första hand. Om man väljer att inte se allt i svart-vitt utan hellre tänker långsiktigt och funderar på hur man kan göra det bästa av den rådande situationen.
Jag vill berätta min historia för att jag önskar att fler som varit i samma situation som jag kunde tänka likadant. Jag är nämligen övertygad om att det gagnar alla, bara win-win, och jag tror mig t.o.m. ha fått facit nu när jag ser vilka mina barn är idag.
När jag träffade mina barns pappa blev det den stora PASSIONEN. Förälskelse från båda håll som kändes i varenda fiber i kroppen. Det var han och jag mot hela världen och vi skulle bygga ett liv ihop. Knappt ett år efter att vi träffats blev jag gravid. Det var inte särskilt planerat men önskat och välkommet. Någonstans då börjar det bli fel. Jag upplever mig kontrollerad, får inte åka vart jag vill eller umgås med vilka jag vill. Mitt liv krymper. Han har ekonomiska problem i sitt företag och jag går i borgen för 100 000, en hiskelig summa för mig som knappt har någon inkomst och är i slutet av min utbildning. Jag är både lojal men protesterar samtidigt. Jag är verbal och vill prata men han klarar inte det utan börjar kommunicera på annat sätt, tja … mer fysiskt om ni förstår vad jag menar.
Vårt förhållande blir bara mer och mer slitigt och jag mår inte särskilt bra. Vår dotter föds och jag gör allt jag kan men till slut blir det ohållbart. Jag säger till honom att jag vill flytta. Han tar då vår dotter och går ner till bryggan vid sjön där vi bor och säger: – Om du flyttar slänger jag ungen i sjön.
Alla som har egna barn kan nog förstå hur jag då kände mig. Jag blev iskall av rädsla inombords. Jag talar om för honom att jag inte tänker flytta men ber att få låna bilen för att åka och handla. Jag åker raka vägen till socialförvaltningen och ber om hjälp. Jag hade synliga spår i ansiktet av misshandel så de ringer polisen och följer med mig tillbaka och vår dotter tas ifrån pappan med hjälp av LVU och placeras hos mig. Efter två veckor hävs LVU då han förklarat för socialförvaltningen att han inte menade allvar utan bara skämtat.
Tiden som följer blir kaos. Han hotar med att jag ska få betala de 100 000 jag gått i borgen för eftersom jag får skylla mig själv som lämnat honom. Några månader senare kommer han hem till mig för att vi ska göra upp om det ekonomiska och det slutar med att han tvingar sig till sex under hot om att han ska slå sönder hela min lägenhet annars. En månad senare förstår jag att jag är gravid. Min omgivning säger att jag borde göra abort men jag åker in två gånger bara för att konstatera att jag inte klarar det.
Nu gör jag en lång historia kort. Jag står ensam med två små barn varav ett är alldeles nyfött. Något umgänge i vanlig mening funkar inte med ett barn som ska ammas. Jag gör det bästa jag kan utifrån rådande omständigheter. Han träffar sina barn hemma hos mig för något annat alternativ finns inte just då. När det funkar passar jag på att åka iväg och uträtta ärenden etc.
Tidigt bestämde jag mig för att mina barn inte skulle behöva lida för detta eller bära mina sorger. Jag hade valt en man och även om det var fel val för mig så var det inte deras fel. De hade rätt till sin pappa och han till dem så länge han inte gjorde dem illa. Inte heller fick han bära sig illa åt mot mig varken när de såg på eller annars. Lätt var det inte och mitt tålamod prövades till bristningsgränsen emellanåt.
När jag ser mina barn idag vet jag att det var värt allt. Jag är inget offer och de ser mig inte som ett sådant heller. Deras pappa är inget monster. De har sina kontroverser med honom och jag också fast inte så ofta. När jag frågar dem säger de att de är glada för att han finns i deras liv. De hade inte önskat att jag hade slängt ut honom och förhindrat umgänge vilket var vad många i min omgivning rådde mig till.
Mina barn är glada och trygga idag. De vet var deras pappa finns även om de inte träffar honom så ofta. Det är den pappa de har och de har rätt till sin egen relation med honom oavsett vad jag tycker.
Jämställdhet, allas lika värde är så självklart hos oss så vi ifrågasätter det aldrig. Men häromdagen frågade jag min 18-åriga dotter om hon var feminist (något vi aldrig diskuterat tidigare). Hennes svar var: ”Njae, jag är inte en sådan som hatar killar och tycker allt är deras fel. Jag tycker hellre det ska vara jämställt.”
Jag vägrade och kommer alltid vägra att bli ett offer. Jag önskar alla män och kvinnor i hela världen samma sak, nämligen att få känna sig lika mycket värda! Man måste inte stå ut med allt men ”it works both ways”. Om man absolut vill ha upprättelse och bekräftelse för allt som hänt tidigare riskerar man att sitta ensam med offerkoftan klistrad på kroppen som ett ok man aldrig blir av med.
Oj vilken historia, vilken fruktansvärd tid du måste ha varit igenom. Jag kan omöjligen sätta mig in i hur det varit. Rent spontant skulle jag ju säga att man aldrig skulle ha med den mannen att göra igen, och jag skulle ha varit rädd för att han skulle skada barnen, eller åtminstone vara en riktigt kass förebild genom sitt beteende.
Hotar man med att skada sina barn tycker jag man förverkat sin rätt till dem, hade absolut inte tyckt det varit fel om du hållt undan barnen från honom. Men är ändå glad att du hittat en lösning som fungerar.
En gripande historia. Förälskelse gör en sannerligen blind. Dina barns pappa är/var uppenbarligen en mycket kontrollerande person som vill ha världen på sitt sätt. Jag kan tänka mig att det fanns tidiga signaler på hans kontrollbehov, just detta ”vi mot världen”, men att man inte ser det när man är ung och störtförälskad.
Min tanke är att han efter ert förhållande måste ha genomgått någon typ av förändring, terapi?, för det beteendet du beskriver i förhållandet kan du inte ha kunnat leva med och ordnat umgänge med.
Just detta med att inte se sig som ett offer är en viktig del i att kunna gå vidare efter tråkiga erfarenheter. Jag blev kraftigt mobbad under en period i småskolan. Om man fortsätter att se sig som offer är det som att gå med stenarna i händerna hela tiden. Då kan man inte göra något annat. På något sätt måste man bli av med dem. En del måste man kunna kasta iväg, andra hamnar i ryggsäcken. De blir en del av ens historia, men inget man ältar dagligen. Eller som min brorsdotter sa: Om man stoppar fickorna fulla av sten tappar man byxorna. Om man går länge och ältar sina stenar blir de tillslut bekväma, en vana och trygghet man känner till, men man fastnar.
Din dotters ovilja att kalla sig feminist är ett tecken på det imageproblem dagens feminism har. Man har inte förmått att hålla extrema och radikala krafter stångna, utan de har tagit över stora delar av rörelsen. En annan förändring är från ”jag kan, jag vill, jag styr mitt liv” till ”jag är ett offer för yttre krafter, min agens spelar ingen roll, jag måste lyftas”. Din dotters beslut att se bortom epitetets gemenskap och välja se till vad som faktiskt räknas är ett sundhetstecken.
Tack. Ruskigt.
Skulle ha svårt att någonsin tro på en människa som hotar att skada sitt eget barn. Väldigt starkt att kunna gå vidare efter det.
Du har inte bara gjort ”det bästa av situationen,” du har gjort något bra.
Visst var det fruktansvärt jobbigt men min poäng är ändå att jag valde att inte identifiera mig som den slagna, kränkta mamman. Det gjorde jag till en början men det gjorde inte min situation ett dugg bättre, tvärtom. Och idag kan jag se på det hela med distans och även min egen roll i det hela. Inte att jag på något vis förtjänade detta men att jag faktiskt också hade ett ansvar för att sätta stopp vilket jag förmodligen borde ha gjort tidigare. I den här typen av förhållanden är det oerhört starka krafter i spel och det är ofta lika svårt för båda parter att bryta.
Ja du var offer när dina barns pappa slog dig men det viktiga är att du förstod att du inte längre var offer när du skilde dig från honom.
Tyvärr finns det många som lever kvar i det förgångna där personen har fortsatt makt över deras liv i nutid pga ältande över vad man själv istället borde ha gjort i dåtid vilket bara blir till självförakt.Där man spelar upp en inre film där man är modigare mer verbal istället för feg och svarslös vilket leder till ilska inte bara mot personen som kränkt en utan även mot sig själv.
Istället för att acceptera att där och då klarade man inte av mer man var inte starkare men att dra lärdom av detta för att växa så att om/när liknande saker händer idag så agerar man annorlunda man har alltså blivit större inte mindre av det man varit med om.
Tack för berättelsen!
Usch fy vad hemskt!
Jag är nog bredd att hålla med Anders2 här, att den mannen skulle nog aldrig fått se barnen mer med sådant agerande. Du verkar vara en underbart förlåtande människa (hjälte).
Samtidigt är det här väldigt intressant och jag skulle vilja hör mer.
Hur upplevde du han vara precis när ni träffades? Var han väldigt beskyddande?
Vad tror du triggade allt? Vad för typ av hjälp fick ni?
Min egen teori:
Kan det vara så att i och med problemen med företaget så ansåg han att hans egen status minskade och medför försämrad självkänsla? Han såg alltså sig själv som mindre värdig i dina ögon. Av rädsla att förlora dig så agerade han på exakt samma sätt (enda sättet han visste) som han gör för att avvärja yttre hot fast inåt mot dig. Nämligen att skapa rädsla för att få behålla dig.
Visst det finns riktiga psykopater där ute, men jag tror att om professionell hjälp (inte någon som gått en snabbkurs i feminism) till förövaren sätts in i ett tidigt stadium så kan man eventuellt bota våldsbenägna människor. Det här är man däremot absoluta motståndare till i Sverige när det gäller våldsbenägna män då ju patriarkatet säger att mannen bara kan vara förtryckare och som sådan aldrig får vara berättigad någon hjälp.
Min historia är i stort sett identisk, fast med ombytta (köns)roller…
@Amazon:
Förstår precis vad du menar!
Jag råkade själv, som jag nämnt tidigare (bl.a. här), i en tråkig situation pga förälskelsens kraft. Inte på långa vägar så allvarlig som din situation. Men jag känner igen mig väl i det du skriver ändå angående att välja bort att identifiera sig som offer och att det hjälpte mig att gå vidare i livet. Och så här i efterhand kan jag se hur jag bidrog, vad jag hade kunnat göra annorlunda, utan för att för den sakens skull lägga skuld på mig själv. Och för mig hjälper det. Och jag tycker själv att den erfarenheten och bearbetningen av denna är en viktig pusselbit till den person jag blivit.
Tråkigt att höra, positivt att du hittade den bästa vägen för dig och dina barn men jag tror inte alla fixar det – Att samarbeta med någon som misshandlat och våldtagit en och kanske även hotan en och barnen till livet.
Och det beror delvis på hur störd den andra är samt hur ens egen situation ser ut. Alltså i vissa fall går det och jag rekommenderar det även i de fallen, med proffesionell hjälp om så behövs, men när det inte går måste man nog hitta en annan lösning. Och det är här som paragraf 2a och 5, 6e kapitlet föräldrabalken kommer in*.
Men nej det är inte lätt att balansera skydd och barnens behov av en relation till båda föräldrar samt att veta när och paragrafen ska tillämpas eller inte (eller vem det är som bör förlora vårdnaden).
*2 a § Barnets bästa skall vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge. Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet skall det fästas avseende särskilt vid – risken för att barnet eller någon annan i familjen utsätts för övergrepp eller att barnet olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa, och – barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. Hänsyn skall tas till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad.
Lag (2006:458).
5 § Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem och vill någon av dem få ändring i vårdnaden, skall rätten besluta att vårdnaden skall vara gemensam eller anförtro vårdnaden åt en av föräldrarna.
Vid bedömningen av om vårdnaden skall vara gemensam eller anförtros åt en
av föräldrarna skall rätten fästa avseende särskilt vid föräldrarnas förmåga att samarbeta i frågor som rör barnet./…
”Kan man som mamma samarbeta med sina barns pappa om denne har svikit, kränkt, slagit och t.o.m. våldtagit? Ja faktiskt, om man som förälder kan skilja mellan sina egna känslor och behov och barnens. Om man ser till sina barns bästa och inte till sitt eget i första hand.”
Oj. Snacka om heteronorm och patriarkat. Om min pappa hade slagit min mor regelbundet eller tvärtom hade jag föredragit om den ene i lönndom slog ihjäl den andre och matade delarna till AIDS-smittade hundar. En god förälder av vilket kön som helst räcker.
@Axel Edgren:
Vad det har med heteronorm att göra förstår jag inte. Men ja så kan man känna (eller tro när man inte varit där på riktigt). De som verkligen har den erfarenheten kan hysa negativa känslor för en sådan förälder men ofta finns det en annan sida som man inte önskar livet ur sas. Det är bl a därför som många har svårt att lämna en sådan partner (oavsett sexuell läggning).
@Axel Edgren
Jag är övertygad om att även du vet om att hundar inte får aids.
Därför är det beklagligt att du yppar en sådan nedlåtande syn på dem som har hiv eller Aids!
Det är tydligt att du ser ned på dessa i och med din sammankoppling med hundar din narcisistiske fan.
OT
Inför kommande samtyckeslag vore det intressant att reda ut om även kvinnor måste försäkra sig om att mannen vill ha sex eller om hans stånd räcker som bevis i en rättegång. Om ja, har då en våt vagina samma bevisvärde?
Personligen har jag aldrig varit med om att en kvinna jag legat i samma säng som, först har frågat mig om jag vill ha sex innan hon satt sig gränsle över mig. Innebär det att hon enligt en samtyckeslag har våldtagit mig eftersom hon inte frågade innan?
Tillsist, hur ofta frågar kvinnor och får ett JA innan hon har sex med killen. Brukar tex Cissi Wallin frågakillar hon ska ha sex om de vill ha sex med henne eller är även hon en våldtäktskvinna enligt den samtyckeslag hon åberopar?
http://www.skrivunder.com/stoppa_sd-forum_pa_svt
@Siv Adermalm:
Varför då, vad har du emot yttrandefrihet? Jag tycker det är ett långt större problem att SVT är gravt partiska i sin rapportingering när det gäller SD. Se mina inlägg En Sveland förgör ingen sommar men snön den föll i juni | Genusdebatten och Sexistiska Syokonsulenter, SuraUppstötningar, Underbar Uppfostran; Del I – Kirunamaffian | Genusdebatten.
Jag för min del skriver INTE under några upprop som vill inskränka forum bara för att fel människor säger sin mening där. Sen bryr jag mig inte om ifall det handlar om sverigedemokrater, stalinister, maoister, sossar, miljömuppar eller ärkepuckon av något som helst slag. Yttrande- och åsiktsfrihet innebär att alla har rätt att yttra sin åsikt.
@Siv Adermalm:
Varför tror du att jag som liberal och jämställdist vill skriva på och stoppa åsiktsfrihet hot anmäler man till polisen.
Stoppa ett öppet forum?
Hur dum i huvudet får en människa bli egengligen?
Hur dumma är de som skriver på en sådan lista?
Trots att jag föraktar SD skulle jag aldrig ens komma på tanken att skriva under!
SD är emot transsexuellas och homosexuellas rättigheter och deras politiker säger sjuka saker om feminister och muslimer, och eftersom dessa grupper betalar lika mycket i TV-avgifter som alla andra så är det klart att SD inte har rätt till SVT eller SR som plattform.
Så försök inte komma med erat liberala ”anti-censur” bjäfs.
@Siv Adermalm:
Vad är det där för trams?
1. En nyhetssajt och ett politiskt parti är inte samma sak
2. Det är inte skribenterna de pratar om utan bara personer som kommenterar, informationen fick man genom ett intrång i Disqus som utntyttjade en bugg i programmet.
3. Kvinna och vänsterradikal intersektionell radikalfeminist är inte samma sak. Talande är att man på forumen pratar om att sprida informationen på välkända dårhusbloggar som Shedlight och NBT.
4. Det hör till demokrati att alla parter har samma rätt att yttra sig så att prata om demokrati här är skrattretande. Petitionen är antiliberal och antidemokratisk, plain and simple.
5. Debatter skall bedömas utifrån VAD som skrivs, inte av vem.
”Petitionen är antiliberal och antidemokratisk, plain and simple.”
Synd att SD är anti-liberalt både vad gäller homosexuella svenskars rätt att adoptera, kvinnors rätt till aborter och invandrares yttrandefrihetsrätt att kritisera Sverige (källa: Ålhuvet Supreme), så torka krokodiltårarna med blågula fanan.
@Axel Edgren:
Hur svårt ska det vara för dig att förstå? Det handlar inte om SD det handlar om den fundamentala grundbulten i en modern demokrati…
@Axel Edgren: ”Oj. Snacka om heteronorm och patriarkat. Om min pappa hade slagit min mor regelbundet eller tvärtom hade jag föredragit om den ene i lönndom slog ihjäl den andre och matade delarna till AIDS-smittade hundar. En god förälder av vilket kön som helst räcker.”
Amazon är uppenbart (åtminstone delvist) heterosexuell och beskriver sin situation och erfarenheter. Då kan hon knappast skriva självbiografiskt utifrån annat perspektiv. Skulle du säga till en homosexuell som skriver om sin situation att sluta skriva ur ett samkönat perspektiv?
Ja, just i situationen är det kanske en känsla att man vill hämnas, men det är ingen lösning. Barn är ofta väldigt förlåtande och älskar sina föräldrar nästan oavsett vad de gör. Om man tror att människor kan ändra sitt negativa beteende, kan man också finna förlåtelse med tiden. Om du inte tror på att människor kan förändras, är du då för dödsstraff eller permanent inlåsning? Skulle jag gå och hata mina mobbare och önska livet av dem? Knappast, de var barn och med tanke på deras sociala situation har det nog gått betydligt bättre för mig än dem.
”SD är emot transsexuellas och homosexuellas rättigheter och deras politiker säger sjuka saker om feminister och muslimer, och eftersom dessa grupper betalar lika mycket i TV-avgifter som alla andra så är det klart att SD inte har rätt till SVT eller SR som plattform.
Så försök inte komma med erat liberala ”anti-censur” bjäfs. ”
Har du hört ”Jag föraktar dina åsikter, men är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem”? I ett demokratiskt samhälle har även den ickedemokratiske demokratiska rättigheter. Som demokrat får man bekämpa dem i öppen debatt och skarpa argument. Klarar du inte av det? För bara några generationer sedan har många av våra grannländer erfarenheter vad censur innebär. Det är vägen till totalitärt styre och den är kantad av goda föresatser. Sen är det skillnad på att kritisera transsexuella/homosexuella och feminister/muslimer. De två första är medfödda egenskaper, senaste är personliga ställningstagande. Kan man kalla moderater kapitalistsvin, miljöpartister för muppar, kan man också kalla feminister ”manshatare”. Fördomsfullt javisst, men lika för alla.
@Axel Edgren:
Inget av de åsikter du nämner är någon form av brott. Även du får ha dina åsikter som är minst lika ohumana som värsta högerextremisterna.
SVT debatt är plattform för vänsterfolk med deras konstiga verklighetsuppfattning. Man vill antagligen få bort komentarena för att de får dessa artiklar att framstå som någon haft otur när dem tänkt.
@Patrik: Den saknar nog Axel först när censuren drabbar honom själv.
@PNy: Du träffar nog huvudet på spiken. Jag upplevde honom som väldigt omtänksam och extremt beskyddande och uppvaktande. Jag hade aldrig varit med om något liknade. Det var mycket så som stämde. Han var handlingskraftig och hade ”överlevnadsmentalitet”, något som jag attraherades av. Men när vi träffades hade han inte långt dessförinnan blivit lämnad av en kvinna han levt med i 13 år och hade en dotter med. Han hade dessutom blivit arbetslös och startat ett nytt företag med allt vad det innebär. I efterhand inser jag att han var i en väldigt pressad fas i livet och hade en del i sitt bagage också men det visste jag inte eller förstod inte då. Själv var jag inte heller särskilt stark då, just avslutat en lång akademisk utbildning, ville gärna träffa någon och så hade jag mitt eget mitt eget bagage. Hans självkänsla var inte särskilt hög för då hade han inte burit sig åt som han gjorde men min var inte heller särskilt hög för då hade jag inte låtit det ske och dras med i den nedåtgående spiralen.
Det har verkligen inte varit friktionsfritt på något sätt men idag lever han sedan ett antal år tillbaka med en ny, yngre kvinna och de väntar faktiskt sitt första barn nu i dagarna. Jag upplever honom som mycket mer stabil nu även om vi är långt ifrån överens om allt. Jag och våra gemensamma barn har bara allt att vinna på att hans liv fungerar så bra som möjligt.
Yttrandefrihet innebär att även idioter får komma till tals.
För övrigt borde det lagstiftas om att alla medier ska ha öppna kommentarsfält i varje artikel. Det skulle höja kvaliteten på huvudartiklarna avsevärt.
För Övrigt 2 så borde det lagstiftas att alla ska se The people vs Larry Flynt som på ett mycket pedagogiskt vis belyser yttrandefriheten och vikten av att inte tumma på den.
@Siv Adermalm:
Istället för att länka till upprop för att stoppa ett forum, varför inte skriva ett upprop för folk att börja debattera på forum?
Min avatar kom inte med ovan. Men så här ser den ut
@Siv Adermalm: Vad i hela friden har detta med mitt inlägg att göra? Jag röstar inte på SD och sympatiserar inte med deras politik och SVT debatt har överhuvudtaget inte nämnts här.
Tycker det är så synd att Amazon får kommentarsfältet sönderspammat av Godwins-lag-haverister och annat obskyrt folk som skriker om censur eftersom det är ett så viktigt ämne som avhandlas.
@Ninni: Exakt. Man kan faktiskt inse att man är del i ett samspel utan att lägga skulden på sig själv och faktiskt göra det bästa av situationen. Det är inte att förlora utan att vinna.
@Axel Edgren: ”SD är emot transsexuellas och homosexuellas rättigheter och deras politiker säger sjuka saker om feminister och muslimer, och eftersom dessa grupper betalar lika mycket i TV-avgifter som alla andra så är det klart att SD inte har rätt till SVT eller SR som plattform.”
Vänsterpartiet vill inskränka mäns rättigheter och säger sjuka saker om män och eftersom män betalar minst lika mycket i TV-avgifter som alla andra så är det klart att Vänsterpartiet inte har rätt till SVT eller SR som plattform.
http://www.vansterpartiet.se/assets/Internfeministisk-handbok-f%C3%B6r-tryck.pdf
”Har du hört ”Jag föraktar dina åsikter, men är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem”?”
Har du hört ”Jag hatar dina anti-mänskliga, icke-sekulära åsikter och jag kommer kasta Voltaires samlade verk på dig tills du håller the käften”?
”Vänsterpartiet vill inskränka mäns rättigheter”
Mmhm.
”och säger sjuka saker om män”
Inget värre än vad Sveriges tingsrätt redan sagt om män. Enligt den är vi djur.
@Axel Edgren:
Om det vore en heteronorm och ett patriarkat som gjorde att en man misshandlar sin sambo/fru så skulle väl alla heterosexuella män syssla med detta och så är det bevisligen inte.
Norm=underförstådda förväntningar och regler i en social gemenskap.
Ser ditt uttalande som det vanliga feministiska sättet att försöka klistra på alla män dåliga egenskaper som ett litet fåtal män har.
@Axel Edgren: ”Har du hört ”Jag hatar dina anti-mänskliga, icke-sekulära åsikter och jag kommer kasta Voltaires samlade verk på dig tills du håller the käften”? ”
Haha, är det dina bästa argument? Jag vill att du ger exempel på var jag har uttryckt mig anti-mänskligt och icke-sekulärt (religiöst konfessionellt). Att religion kan kritiseras på samma grunder som alla andra ställningstaganden är i högsta grad sekulärt. Det är däremot uppenbart att du inte förstått upplysningens ideal, som förespråkar censur och blodshämd (Hur bibliskt är inte det?). Btw är det högst tveksamt om det var Voltaire som sa det där. Du borde hellre odla din trädgård än att häcka här och skriva otidigheter. Skulle vara bättre för din harmoni.
@Axel Edgren: Hörru, vi talar om SVT och SR. Men jag förstår att du vill leda uppmärksamheten åt annat håll istället för att tala om det vi talar om.
Gott folk, det är meningslöst att hänvisa till demokratiska ideal när ni kommunicerar med Axel Edgren. Han befinner sig bortom dem. Visserlihgen skulle han storgråta ynkligt om han plötsligt hamnade i ett socialistiskt samhälle, men som det är nu så odlar han sina groteska våldsfantasier skyddad av det demokratiska samhället.
Jag vill dock påtala att Axel Edgren i flera repriser fantiserat om diverse våldsamma aktiviteter, ofta med dödlig utgång för meningsmotståndare. Jag skulle dra öronen åt mig, för en dag kan någon göra allvar av hoten. Ta alltså mordfantasterna på allvar, de brukar ofta faktiskt mena vad de säger.
@Mia.: Lagtexten som du åberopar kan ingen bestrida i sak men det finns några invändningar jag skulle vilja göra. Att på känslomässiga grunder klassificera någon som störd är bara att undergräva ett redan pågående skyttegravskrig. Allt är inte svart eller vitt. Människor är inte antingen goda eller onda. Majoriteten i min omgivning sa: ”Han är sjuk i huvudet. Släng ut aset ur ditt liv. Låt honom aldrig träffa barnen mm. -Hur fan kan du ens prata med honom?” Jag hamnade alltså i den minst sagt absurda situationen att jag blev tvungen att försvara mitt val att försöka göra det bästa av situationen, att försöka få till ett fungerande samarbete trots det som varit mellan oss. Jag inledde tidigt en vårdnadsprocess men lade ned då han blev fly förbannad och jag orkade inte driva den till sin spets. Det har egentligen inte varit några större problem att ha gemensam vårdnad. Enstaka papper som krävt underskrift och som tagit tid men i övrigt inga större problem. Några gånger när jag har varit förbannad för att det är jag som fått ta allt ansvar men om man vänder på det är det också jag som fått alla fördelar. Barnen har bott hos mig, fått åka till honom när de vill, vilket de tyvärr inte gjort särskilt ofta men det är hans och deras val.
Och nej, någon hjälp tycker jag inte att varken han eller jag fick. De samarbetssamtal som vi hade slutade antingen med att han betraktades som en idiot eller att jag ifrågasattes eftersom man som kränkt mamma förutsätts motsäga sig all form av samarbete och helt enkelt bara kicka ut honom ur våra liv. Om jag inte gjorde det måste jag per automatik tala osanning eller överdria eller hur???
Och ja, jag är nog stark på mitt sätt. Nej, jag förstår att inte alla klarar detta. Men med lite attitydförändring och stöd från samhället när det behövs borde det gå. När jag ser kränkta mammor (och pappor) som fortfarande efter 20 år sitter och ältar gamla oförrätter blir jag bara beklämd. Ofta är det dessutom skitsaker. Ett barn som får växa upp med att avsky den ene av sina föräldrar bär ett sår inom sig hela sitt liv. Man kan fördöma handlingar utan att rata hela människan.
Jag brukar säga till mitt X att han ska vara glad att han träffade på mig och inte någon annan. Han brukar svara: -Ja, ja, nu pratar vi inte mer om det
@Axel Edgren: Grov förenkling skulle jag kalla detta.
@Amazon:
Känner gen det där med hur omgivningen reagerar. Man ska inte bara hantera ett knepigt ex, man ska hantera en omivning med knepiga åsikter också. Min (bittra erfarenhet) av det är att i min omivning har man tagit för givet att jag inte klarar att fostra ett barn ensam för jag är ju man. Alltså har man ansett det som närmast en rättighet att td och otid skriva mig på näsan om nästan allting som haft med barnets fostran att göra. De som agerat på det sättet har oftast inte haft en susning om hur saker förhållt sig och sådant blir i längden bara jobbigt att hantera.
Nu blev det mycket.
Amazon, tack för din berättelse. Jag avstår dock att kommentera den tills vidare. Den väcker för mycket frågor hos mig, som jag inte orkar reda ut just nu.
@Siv Adermalm, ”moderator i facebookgruppen ”STOPPA HAT OCH HOT OCH SEXUELLA TRAKASSERIER AV KVINNOR I OFFENTLIGHET!”” synes ingå i den grupp feminister som inte bryr sig om den utbredda misandrin i samhället, eller om män över huvudtaget, eftersom nämnda facebook-grupp bara riktar in sig på skydd av och respekt för kvinnor. Hennes inlägg här torde kunna betraktas som en del av den kampanj som feminister bedriver för att tysta oliktänkande på olika internetforum och ytterst att ta ifrån män deras mänskliga rättigheter, något som också tas upp här:
http://se.avoiceformen.com/hangouts/avfm-mandag-roundup-vilken-del-av-feminazi-ar-det-du-inte-forstar/
Ett annat obehagligt exempel på denna ”normaliserade misandri” finns numera på pränt i Vänsterpartiets internfeministiska handbok, som @Fredrik S länkat till ovan.
( http://www.vansterpartiet.se/assets/Internfeministisk-handbok-f%C3%B6r-tryck.pdf )
Läs åtminstone styckena om ”Separatism”, ”Upplägg för kvinnoträffar” och ”Upplägg för mansträffar”, i kapitel ”4. Handledning”. Medan betydelsen av separatism för kvinnor betonas och uppmuntras…
…”Det finns inte heller någon internfeministisk praktik som är så effektiv som separatism om man vill flytta fram kvinnors positioner. […]
Att arbeta separatistiskt med internfeminism kan ha många fördelar. Som vi tog upp inledningsvis finns det ett stort behov av egna rum för kvinnor i Vänsterpartiet. Kvinnor måste få möjligheten att träffas, diskutera, dela erfarenheter och bilda nätverk. I separatistiska miljöer är det lättare att lära känna varandra och bilda allianser som man sen kan använda sig av i den ordinarie partiverksamheten.”
…konstaterar man torrt, vad gäller separata rum för män, att…
”Det finns inget behov av fler ensamma rum för män, sådana finns det redan gott om.”
Hur man, som man, står ut med att vara medlem i Vänsterpartiet, är för mig en gåta. Men det är i alla fall bra att gynocentrismen och misandrin kommer på pränt i deras egna dokument, så de inte kan förneka vad de håller på med. Men läs gärna styckena själva, som ger mer av en helhetsbild.
@Axel Edgren: Rekommenderar läsning av Candide, helst i originalversionen så inga nyanser går förlorade. Sedan kan vi diskutera teorier om vi lever i den bästa av alla världar och om tolerans
@Pelle2: ”Om det vore en heteronorm och ett patriarkat som gjorde att en man misshandlar sin sambo/fru så skulle väl alla heterosexuella män syssla med detta”
Jag pratade om det här ”Viktigt att lille barnet får både pappa och mamma även om pappa är kapabel att slå personer han älskar.” Det är heteronorm, möjligen patriarkalt.
@Anders/AV: ”Jag vill att du ger exempel på var jag har uttryckt mig anti-mänskligt och icke-sekulärt (religiöst konfessionellt). ”
LOL jag pratade om SD som jag anser inte ska få gömma sig bakom Voltaires mysipys/God Ton-liberalism.
@Fredrik S: ”Hörru, vi talar om SVT och SR”
Och jag pratar om att SDs partiprogram och företrädare är av en helt annan natur än något annat partis medan Vs läskiga lilla handbok du länkat till inte innehåller något obehagligt alls.
@Rick: ”Jag vill dock påtala att Axel Edgren i flera repriser fantiserat om diverse våldsamma aktiviteter, ofta med dödlig utgång för meningsmotståndare.”
LOL nazister, nationalister, homofober etc. är inte ”meningsmotståndare” de är samhällsmotståndare och om en gatsten då och då är det värsta som händer dem kommer jag inte ta mig för hjärtat och undra vad som hänt med min fina trygga Bullerby. Sedan säger jag då och då vissa saker som inte är konsekvent med mina gränser och moral men det är därför att jag föredrar att eskalera så snabbt och hårt som möjligt vid verbal provokation.
@John Nilsson: ”Hur man, som man, står ut med att vara medlem i Vänsterpartiet, är för mig en gåta.”
Om man ser det som misandristiskt (oj jag får röda streck under ”misandristiskt” men inte under misogynt vad roligt) att skapa rum för kvinnor där kontakt- och nätverk kan byggas men inte för män (därför att man anser att det brukar lösa sig för neurotypiska män ändå) då skulle jag vilja säga att misandri inte är ett verkligt problem.
”Hur man, som man, står ut med att vara medlem i Vänsterpartiet”
Hur man som arbetarperson med en hjärna som är mottaglig för klimatvetenskaplig nyans och komplexitet samt empirisk förmåga att se vad som händer med utsatta i Sverige förstår jag inte hur man kan vara något annat.
@Amazon:
Jag tolkar det som att vi är överens om att när det går så tjänar man på att inte själv vara en av de konfliktdrivande och att samhället borde erbjuda icke konfliktdrivande stöd sas. Och i ditt fall tycks den andra föräldern gått att samarbeta med om än inte alltid helt smidigt och som jag uppfattar det inte varit våldsam och hotfull efter separationen.
Men att det när detta inte är fallet så krävs det alltså andra lösningar, men att det inte är enkelt att bedöma som sagt.
Blev faktiskt just uppringd av en pappa som jag haft kontakt med ett par år men inte hört av på länge. Jag har hela tiden gett honom rådet att välja sina krig (han har nu växelvis boende). Med åren påverkar dock mammans ”knepigheter” barnet och samarbetet mer och mer och att han nu tycks behöva börja göra något mer än att bara gjuta olja på vågorna. Och i detta stöttar jag honom även om jag påminner om att göra det så lugnt och sansat som möjligt. Dels för att undvika att trigga mamman så mycket som möjligt samt för att inte själv framstå som den konfliktdrivande.
Så nej man ska inte slentrianmässigt gå in i en vårdnadtvist eller döma till enskild vårdnad. Men ej heller tro att detta alltid går att undvika. Jag har länge argumenterat för att pendeln ska svänga (se att även mammor kan vara den som ställer till det) samtidigt som jag inte tror det gagnar någon om den svänga helt åt andra hållet heller (män behöver också hjälp av föräldrabalken när det är mamman som ställer till det).
@Butter: Vem har sagt att det ska vara enkelt? Jag känner flera män som har klarat av att både uppfostra sina barn själva och/eller varit engagerade fäder även om föräldrarna inte lever ihop. Och vidare känner jag både män och kvinnor som inte klarar av att samarbeta kring gemensamma barn. Utan att dra för stora växlar vågar jag ändå påstå att jag känner fler kvinnor som går ”segrande” ur den maktkampen med samhällets stöd och sympatier. Jo, jag känner ett fåtal män också men de är i minoritet. Däremot har jag nog inte träffat en enda unge som säger att de mår bra av att ha föräldrar som strider mot varandra med alla medel.
Med risk för att betraktas som ultrakonservativ kan jag bara tala om att jag betraktar mig mer som vänsterorienterad än höger. Just för att jag önskar att alla, oavsett kön, ska ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter
@Axel Edgren:
Skippa charaderna Axel, du är ingen stenkastande afa-krigare och det är väl inget fel med det.
All bark and no bite…..
@Siv Adermalm:
Nej tack. Den som på allvar refererar till Researchgruppen som något positivt vill jag inte ha med att göra. Läs på om AFA.
@Kristian: ” Den som på allvar refererar till Researchgruppen som något positivt vill jag inte ha med att göra.”
Det är positivt att politiker inte kan prata anonymt om inbördeskrig, sina vapen, landsförrädare och allt vad det heter på nätet. Man får inte göra det på ett torg iförd maskering, så varför ska man få uppvigla och vara bigott på nätet, särskilt om man är politiker eller VD för ett företag?
@Axel Edgren:
Du är inte dummare än att du känner till
a) kopplingen till AFA (dvs terrorister)
b) att det inte vara var politiker som hängdes ut.
Kan du inte säga rent ut att ändamålet helgar medlen?
@Axel Edgren:
Det är positivt med en värld utan tex HIV, så vad gör det om vi ger alla som smittats ett nackskott.
Har lest den feministiske handboken til Vensterpartiet, det kan umulig være det samme som Venstre i Norge, er det svenske Venstre kommunister? Hehe..den handboken var jo galskap, det kunne minne endel om beskrivelser fra internt partiarbeid under stalintiden i Sovjet, hur man skulle skoleres i den rette tro og lære! Det kan sees humoristisk, men igrunn er det bare tragisk og litt angstskapende, at slike holdninger finnes i ett vanlig politisk parti i skandinavia idag.
@Mia.: Jag tror vi är överens om ganska mycket i grund och botten, men nej vi kunde inte samarbeta. Bara om jag höll tyst och inte protesterade. Egentligen gick det inte alls, om jag ska vara ärlig. Jag hade åsikter, ganska starka sådana dessutom. Hans krav var bl a att vi skulle skriva ett avtal där jag var tvungen att informera honom om ifall jag träffade en ny man (sic!)innan jag gjorde det (sic!). Att våra barn slapp se bråk är tack vare att jag bet ihop vilket jag långt ifrån alltid hade lust med eller klarade. Jag skulle kunna berätta hur mycket som helst men det är i grunden oväsentligt. Om det är något vi är överens om idag så är det nog trots allt att vi klarar våra meningsskiljaktligheter bättre utan inblandning utifrån. Och då träffade vi inte några rötägg de få gånger vi provade att gå på samarbetssamtal. De var välvilliga och tillmötesgående mot oss båda men saknade helt och hållet kunskap om hur man hjälper till att lösa konflikter mellan två föräldrar som träter och har hamnat i en konflikt med låsta positioner. Jag fick hjälp men sökte den på egen hand utifrån. Mitt X fick det inte men skulle nog ha behövt det.
@Butter & @Amazon:
Det där med att man blir tvungen att hantera en oförstående omgivning är något som går igen i alllt när man på något vis går emot strömmen och är kontroversiell. Stort som smått, viktigt och trivialt. Och det är väl det som separerar ansvarstagande människor från menlösa (f)hen som skall upphöja normbrytandet till en ny norm och lassa över allt ansvar på alla utom sig själva.
@Runar: Vänsterpartiet (V) hette tidigare VänsterPartiket Kommunisterna (VPK), och innan dess (in på 60-talet tror jag) hette det Svenska KommunistPartiet (SKP). Tror det besvarar dina fråga.
@Axel Edgren:
”Om man ser det som misandristiskt […] att skapa rum för kvinnor där kontakt- och nätverk kan byggas men inte för män […] då skulle jag vilja säga att misandri inte är ett verkligt problem.”
För mig är det symptomatiskt att den från feministiskt håll kanske mest hatade delen av ”mansrättsrörelsen”, är den del som går under beteckningen MGTOW (alltså ”Men Going Their Own Way”), som på gott och ont synes vara denna rörelses mest ”separatistiska” (och nyskapande…) del. Kanske kan man travestera Vänsterpartiets internfeministiska handbok på detta sätt (de inledande orden under rubriken ”Separatism”):
”Det finns inget inom mansrättsrörelsen som provocerar så mycket som MGTOW-fenomenet/-rörelsen och dess drag av manlig separatism. Det kan ibland bero på missförstånd och okunnighet men ofta har det handlat om att kvinnor faktiskt känner sig hotade.”
Den främste och mest välformulerade nytänkaren på detta område, enligt min mening, bloggaren Barbarossaaa, lyfter till och med konceptet ”Male sovereignity” i namnet på sin blogg. Notera att han inte skriver ”male supremacy” (manlig överhöghet), utan nöjer sig med det mera begränsade ”male sovereignity” (manlig suveränitet). Men bara detta att han lyfter möjligheten för varje man att gå sin egen väg i livet, utan hänsyn till vad kvinnor kan tänkas ”godkänna”, att man oberoende av kvinnors validering, kan ge sig själv ett värde som man, som ingen har rätt att ifrågasätta eller trampa på, oavsett – det verkar vara väldigt provocerande och närmast outhärdligt för många kvinnor och män, i synnerhet sådana av feministisk övertygelse.
Jag gissar att det är en ganska snarlik känslomässig reaktion, som den man som man kanske kan få av rubriker och boktitlar i stil med ”Vad ska vi ha män till?”, ”The end of men”, ”Utvisa alla män – det är ju de som står för det mesta av problemen i samhället” etc. (Vi män och kvinnor kanske inte är så olika trots allt, i det att vi som människor vill känna oss behövda och uppskattade…)
( http://barbarossaa-male-sovereignty.blogspot.se/ )
Axel Edgren igen:
”Hur man som arbetarperson med en hjärna som är mottaglig för klimatvetenskaplig nyans och komplexitet samt empirisk förmåga att se vad som händer med utsatta i Sverige förstår jag inte hur man kan vara något annat [än vänsterpartist].”
Om man har en hjärna med såväl ”empirisk” som empatisk förmåga, kan man se att alla människor är sårbara och utsatta i varierande grad; män såväl som kvinnor, vita såväl som svarta, heterosexuella såväl som homosexuella, etc – och att var och en förtjänar att behandlas med respekt och värdighet, oavsett vilken av dessa kategorier vederbörande råkar tillhöra.
”Utvisa alla män – det är ju de som står för det mesta av problemen i samhället” etc.”
Återigen, satir. Jag tänker helt sluta lyssna på folk som använder texten du pratar om som skäl för att demonisera feminism och MP, förstått?
Ojojoj vilken historia. Och att du förlät honom trots att han var beredd att kasta ert barn i sjön för att få som han ville. Han har psykopatiska drag eller hur? Han är möjligtvis psykopat ut i fingerspetsarna. När han blev trängd blommade det ut i full kraft. Undrar om det ligger latent i honom fortfarande, antagligen.
Varför har dina barn valt att inte träffa honom så ofta? Sympatiserar de med dig?
@Axel Edgren:
”Om det vore en heteronorm och ett patriarkat som gjorde att en man misshandlar sin sambo/fru så skulle väl alla heterosexuella män syssla med detta”
Jag pratade om det här ”Viktigt att lille barnet får både pappa och mamma även om pappa är kapabel att slå personer han älskar.” Det är heteronorm, möjligen patriarkalt”
vad menar du ? Att det är en heteronorm att det är viktigt att barnen får tillgång till både mamma och pappa även om pappa är kapabel att slå barnen.
Jag tycker att utgångspunkten alltid borde vara att mamman och pappan får vara en del av barnens liv. Sedan kan det finnas fall där det inte är lämpligt.
Om du menade att mannen som slog mamman var en del av heteronormen och patriarkatet så håller jag fortfarande inte med dig. Normen i samhället är att
ett sådant beteeende inte är acceptabelt oavsett om du är hetero eller homosexuell.
@jenny: Det är inte så att jag förlät honom i någon slags naiv mening utan bara helt enkelt i efterhand kan sätta in allt i ett större sammanhang. Det tog några år men sedan bad han om ursäkt även om det satt långt inne och den bestämde jag mig för att acceptera och godta. Jag bad honom samtidigt om ursäkt tillbaka. Psykopat tror jag är en term som används för lättvindligt. Han är inte en människa som går omkring redo att slå ihjäl någon vilken sekund som helst. Barnen sympatiserar inte med mig hoppas jag för jag vill inte att de ska ta ställning i en konflikt som inte är deras. Jag har hållt dem utanför så gott som möjligt. Att de inte träffar honom så ofta beror nog snarare på att de aldrig kom in i ett regelbundet umgänge hos honom utan han kom ofta hem till oss och träffade dem (och då passade jag på att åka hemifrån). När de blev äldre ville de ogärna åka ifrån kompisar osv för att åka till honom som bor flera mil bort. Nu är det nog mest att han är bekväm men han hör av sig till dem och de till honom. De är 16 och 18 nu så de får sköta kontakten med sin pappa utan min inblandning.
Axel Edgren så pubertala kommentarer. Faktiskt kränker du amazons djupt personliga berättelse med din skit.
@Axel Edgren:
”Återigen, satir. Jag tänker helt sluta lyssna på folk som använder texten du pratar om som skäl för att demonisera feminism och MP, förstått?”
Det är inte satir när det finns gott om folk som ger uttryck för sådana åsikter på daglig basis,förstått?
@Axel Edgren:
”Har du hört ”Jag hatar dina anti-mänskliga, icke-sekulära åsikter och jag kommer kasta Voltaires samlade verk på dig tills du håller the käften”?”
Och du kallar oss fascister? Förstår du ens vad du förespråkar här och vad det leder till?
@Amazon:
Ja, det ingår iofs i profilen, så att säga, att ha dålig impulskontroll, vilket skulle kunna leda till våld, men karakteristiskt för en psykopat i det här fallet skulle väl vara grymhet och avsaknad av empati.
Jag fick en annan association av din berättelse:
Psychology Today: Anatomy of a violent relationship
Det finns också en hel del forskning som visar att många relationsgräl följer mönstret att ena parten ligger på och styr diskussionen, och den andra drar sig undan och tiger. I 85% av fallen är det mannen som drar sig undan. Dessutom brukar männen ha betydligt högre stresspåslag under grälet, och behöver längre tid för att komma över konflikten. Min tolkning är att detta ofta sker eftersom mannen känner att han är i underläge, och inte förstår vilka regler som gäller (annat än möjligen att vad han än säger, så är det fel). Det bottnar nog i sig i att kvinnor och män tenderar att argumentera på olika ledder, och dessutom i kvinnans överläge i relationer.
Min fundering är att vissa män hanterar denna stress extra illa, och kan inte styra bort den genom att dra sig undan från diskussionen, eller avreagera sig på andra, mer socialt acceptabla sätt.
Notera att jag försöker få ihop bilden av att han faktiskt var en person som du förälskade dig i, och som dina barn dessutom är glada att ha i sina liv. Jag försöker inte försvara det han gjorde mot dig, men söker en förklaring till hur man kan både vara en bra person i vissa sammanhang och hamna såhär fel i andra.
@jenny:
Psykopatiska drag ja, men det måste inte vara så för att en man ska begå onda handlingar. Speciellt om de succesivt ökar från mindre förseelser. Det enda vettiga som kvacksalverskan Professor Eva Lundgren yttrat är det där med normaliseringsprocessen. Alltså då offret vänjer sig succesivt vid ökad grad av kränkning och tror att det är normalt. Vad Eva som alla andra feminister inte brytt sig om att studera är att precis samma trappstegseffekt har förövaren i sitt utförande av densamma. Alltså både offret och förövaren hamnar i en förnekelse över hur verkligheten är. Och yttre omständigheter orsakar det här vilket får mig att vara bergsäker på att även yttre hjälp i ett tidigt skede skulle hjälpa i väldigt många fall.
Jag pratar givetvis inte om alla män utan de som är utstuderade beskyddare. Dessa har historiskt fyllt en väldigt viktig roll i samhället som just beskyddare. För att dem skulle fortsätta att göra detta så krävdes att människor och speciellt kvinnor visade uppskattning. Man har alltid gjort så tills nyligen då man nu helt plötsligt ska pika dem istället. Feminismen gör dem alltså till samhällsfiender istället för tvärtom och ibland undrar jag till och med om det inte är medvetet, då ju hela feministiska organisationen med underliggande agendor gynnas av ett väldigt kvinnofientligt samhälle. Varför skulle man annars blåsa upp saker så och ljuga i statistiken istället för att jobba för att få kvinnor att känna sig trygga samt även ha målsättningen att statistiskt minska våldet? Nej istället så försöker man få alla män att hamna i en form av utanförskap där de ska betraktas som, i stort sett meningslösa vilket ju självklart triggar en frustration då det är helt mot den naturliga evolutionen av vårt samhälle.
@PNy: och @Ulf T Det är just detta som jag vill förmedla med min berättelse för det var det som jag hade så svårt att få ihop till en början. Plötsligt stod jag där och hade fått identiteten misshandlad kvinna. Det var verkligen ingen roll som jag trivdes med. Och som sådan ska jag betrakta mig själv som offer (genomgod) och mannen som förövare (genomond). Det var en återvändsgränd kände jag instinktivt och tidigt och det ledde inte till något konstruktivt. Det var jag som bröt från båda rollerna. Mina barns far hade definitivt behövt hjälp och stöd men det fick han inte och erbjöds inte heller vad jag vet. Jag har aldrig för ett ögonblick försvarat vad han gjorde mot mig, tvärtom. Men genom att ta mig ur rollen som offer och sluta se honom som enbart förövare har jag gjort både mig själv, honom och våra barn en tjänst. De har både en stark mamma och en hyfsat stark pappa trots ett väldigt taskigt utgångsläge.
@Axel Edgren:
”Och jag pratar om att SDs partiprogram och företrädare är av en helt annan natur än något annat partis medan Vs läskiga lilla handbok du länkat till inte innehåller något obehagligt alls”
Tja, att du t ex inte lyckats reflektera över att partiledare Schyman kallar SVT-medarbetaren Kakan Hermanssons uppmaning till och försvar av manshat för ”folkbildning” måste tyda på att du haft lite otur.
Igen.
Vs läskiga lilla handbok är ytterligare ett led i normaliseringsprocessen, vilket ditt inlägg är ett lysande exempel på, då du inte har förmågan att se det obehagliga i den. Du är skrämmande avtrubbad.
@Fredrik S: Get your facts, man! Kakan har jobbat på TV4 och SR – inte SVT.
@Fredrik S:
Hon har i alla fall haft ett eget program på svt
@Amazon:
När föräldraalienering diskuteras av ledande personer talar de ibland om ”mild moderate and severe parental alienation”. Jag tror denna indelning är användbart även när det handlar om partnervåld och vårdnadstvister allmänt. Saker ger sig efter en tid, ibland tar det några år och blir kanske som bäst bara hyfsat, men i vissa fall spelar det ingen roll vad man gör. Jag tror det handlar om att ”you can´t stay mad forever, men att det tyvärr finns ”people that will”. Och dessa tar aldrig på sig sin del av ansvaret och skulle därför aldrig be om ursäkt. Vissa menar att de kan förändras andra inte, men man kan bli bättre själv på att hantera situationen.
http://www.highconflictinstitute.com/about-hci/who-are-high-conflict-people
@ Amazon, ”Han träffar sina barn hemma hos mig för något annat alternativ finns inte just då. När det funkar passar jag på att åka iväg och uträtta ärenden etc.”
Vänta nu lite här. Lämnade du just barnen med nån som hotat att döda dem för att få dig att stanna för att ”passa på att åka iväg och uträtta ärenden..”??
Kan ha förståelse för att du blev himlastormande kär och inte upptäckte hans sämre sidor förrän det var för sent vid e n graviditet. Men skaffa t v å barn med honom? Ledsen, men jag förstår faktiskt inte riktigt hur du tänkte där. Alls. Hur går det ihop med att ta eget ansvar för sitt liv? Hur har du förklarat ditt eget handlande för barnen?
@S: Ja, det gjorde jag och det gick alldeles utmärkt! Det var mig han hade en konflikt med, inte barnen. Alltför många kränkta mammor klarar tyvärr inte av att göra den distinktionen. Och tyvärr ofta för betydligt fjuttigare småsaker jämfört med min berättelse. Har du ens läst och förstått mitt inlägg? Det skulle bli så mycket bättre om man kunde förstå att den här typen av destruktiva relationer faktiskt är ett socialt samspel, om än negativt sådant. Ingen av parterna agerar i ett vakuum.
@S: När det gäller barnen är de glada att de har fått välja själva. De skulle inte för en sekund vilja vara utan sin pappa idag. De vet i stora drag att vi hade en stormig separation men inte i detalj. Eftersom de var så små (10 månader och sonen var inte född ens) har de inga egna minnen.Jag har hela tiden gjort klart för dem att det är inte deras sak att ta ställning om pappan och jag skulle vara oense, varken för eller emot någon av oss. Jag har också undvikit att tala illa om pappan inför dem och sagt till honom att tänka likadant gentemot mig. Det har inte varit helt lätt men det har gått. Och med tanke på att de är både säkra och trygga idag känner jag att jag har gjort rätt. Jag känner många andra barn och ungdomar som har vuxit upp med antingen en frånvarande förälder eller två som befinner sig i skyttegravskrig. De mår sällan särskilt bra och det var vad jag ville bespara mina barn om det gick.
@ Amazon
Du har berättat en riktigt tänkvärd historia. Jag har svårt att säga någonting alls, dels för att jag saknar personliga erfarenheter av det här slaget, men dels för att du lyfter fram flera komplikationer som gör det omöjligt för mig att ha en entydig åsikt. Men intressant är det, det ska du veta.
@Daniel: ”Det är inte satir när det finns gott om folk som ger uttryck för sådana åsikter på daglig basis,förstått?”
Välkommen till Anekdotköping. Finns inga politiker som vill utvisa män bara för att de är män, i eller utanför Miljöpartiet.
@Amazon:” Ja, det gjorde jag och det gick alldeles utmärkt! ” Din riskbedömning höll alltså. Tur det!
”Det var mig han hade en konflikt med, inte barnen.”
Visst, men det var barnet han hotade dränka i sjön inte dig, eller hur?
” Alltför många kränkta mammor klarar tyvärr inte av att göra den distinktionen. Och tyvärr ofta för betydligt fjuttigare småsaker jämfört med min berättelse. ”
Fast här sätter du dig till doms över andras riskbedömning, precis som du reagerar när jag gör med dig? Min poäng är att varje vuxen person är ansvarig för sin egen riskbedömning och ev. barns säkerhet och vi som står brevid har inte alltid hela bilden klar framför oss. Jag kan bara utgå ifrån att du gjorde så gott du kunde efter de förutsättningar du hade. Någon vars kvinna, eller man även efter separationen fortsätter att misshandla och våldta honom eller henne kanske gör en annan bedömning. Tycker nyckelmeningen i ditt stycke är att ni lämnat den fysiska terrorn i konflikten bakom er och gått vidare båda. Starkt gjort av er. Men i de fall det inte fungerar blir såklart förutsättningarna betydligt tuffare och det är inte ens i samma liga som någon vars våld/psykisk terror hela tiden trappas upp.
Sen skulle jag iofs också önska att alla var på det klara med att den de skaffar barn med ska de också vara stensäkra på att kunna respektera och samarbeta med i minst 18 år framöver men det är kanske lite OT.
”Det skulle bli så mycket bättre om man kunde förstå att den här typen av destruktiva relationer faktiskt är ett socialt samspel, om än negativt sådant. Ingen av parterna agerar i ett vakuum. ” Absolut, här är vi helt ense.
@S: Jag sätter mig inte till doms generellt men jag är starkt kritisk och ifrågasätter många fall där föräldrar inte samarbetar med varandra. Jag har tyvärr stött på ganska ganska många och få är så extrema som det jag har beskrivit i mitt inlägg. Väldigt ofta handlar det om bagateller och ofta är det mammor som identifierar sig som offer för den bufflige och oförstående pappan (t ex som inte har samma rutiner som hon själv).
Även när det har varit stridigheter och kanske t om våld inblandat går det faktiskt att samarbeta. Man kan välja att betrakta män(niskor) som patologiska, obotliga våldsverkare – några finns säkert även om de är väldigt få- eller så väljer man att se människor i samspel med varandra där några helt enkelt inte är bra kombo.
Att det kan finnas droger och psykisk sjukdom inblandad är jag helt och hållet medveten om. Men även i dessa fall är det ingen som vinner på att barn ska tvingas ta ställning för eller emot en förälder. Barn är lojala mot sina föräldrar så länge de kan.
Om den ene föräldern svartmålas sker antingen 1) Barnet tar avstånd, oftast i lojalitet med den ena föräldern och den andre/andra ses som skurken 2) Barnet tar parti för den förälder som barnet upplever som ”svagast” och ”utsatt”. Jag har hittills inte träffat en enda människa som gått opåverkad ur att föräldrar haft en strid med varandra. Vem är det egentligen som ska vara vuxen? Föräldrar eller barn?
Det handlar inte om att acceptera eller gå med på vad som helst. Det handlar om att fördöma ett beteende utan att förkasta hela människan.
Det var bl a det här ville undvika för det har jag sett för mycket av:
http://www.dagensjuridik.se/2014/01/hovratt-ger-pappa-ensam-vardnad-om-dotter-efter-atta-ar-mamman-har-saboterat-umganget#commentsjag
Pingback: Dick Wagners skuld i att bara kvinnor blöder | Genusdebatten