Inledning

När jag jobbat med en bok så är en del av arbetet att undersöka ”runt om”; vem är författaren? Vad har den författaren och hennes teoribildning haft för påverkan på vårt Sverige?
Denna författares påverkan i svensk feminism och genusvetenskap är, vad jag kunde se, nära obefintlig. (Hon har istället haft stort inflytande på den feministiska rörelsen i Europa, kanske främst i Frankrike och Italien.)

Jag övervägde om jag skulle strunta i att skriva om den alls, men beslöt mig för att göra det av två orsaker:
1) Vem vet vad morgondagen har i sitt sköte och kanske kommer vi en dag behöva denna för att mota Olle i grind?
2) Det representerar en annan gren inom feminismen, särartsfeminism.

Författaren, Luce Irigaray, född 1930, är en franskfeministisk teoretiker inom filosofi, lingvistik och psykoanalys. Begreppet franskfeminist betecknar skrivandet om kvinnan, från ett kvinnligt perspektiv. Som särartsfeminist menar hon att jämställdhet innebär att det traditionellt kvinnliga ska uppvärderas till samma status som det traditionellt manliga och att vi ”måste tänka över lagen i dess helhet på sådant sätt att den blir rättvis mot två skilda genus, skilda i sina behov, sina begär, sina egenskaper”(s. 105).

Könsskilladens etik och andra texter

Boken är, liksom Butlers ”Könet brinner!”, ett urval av författarens texter översatta till svenska. För urval och översättning står Christina Angelfors. Den påminner om ”Könet brinner!” på ytterligare ett sätt då det är ett filosofiskt tänkande.

Föraktet mot män och det traditionellt kvinnliga

(s. 90)

Ur lönsamhets- eller vinstsynpunkt finns det inget som från en arbetsgivares sida kan försvara sådana urvalskriterier. Kvinnlig arbetskraft är vanligtvis mera samvetsgrann och effektivare. Den dricker mindre, drogar sig mindre, är på det hela taget mindre benägen att begå överträdelser om kan leda till straff. Varför väljer en arbetsgivare mot sina egna intressen?

Detta är bara ett misandriskt påstående. På intet sätt belägger hon att kvinnor skulle vara bättre arbetskraft.

(s. 42)

Lagen är könsbestämd, rättvisan likaså, men på felaktigt sätt.
a) Vad könsskillnaden beträffar har lagen stiftats av en samling män på ett sätt som förslavar kvinnorna: kvinnan ska lämna sin familj, bo hos sin man, anta hans namn, låta sig ägas fysiskt av honom, bära och föda hans barn, uppfostra dem, det vill säga tjäna som barnsköterska och kokerska, tvätta och städa – monotona och tråkiga jobb precis som arbetarnas, vars lott somliga upprörs av.

Här ser vi dels hur dåligt denna är applicerbar på vår kultur och tid. Det finns inget i lag, i Sverige av idag som ”förslavar” kvinnor på detta sätt, vi kan välja.

Men, det jag främst ville visa med detta citat är fördömandet av det traditionellt kvinnliga. Det är återkommande i denna feministisk litteratur att det traditionellt kvinnliga är slaveri och tråkigt. Dessa feministiska kvinnor är naturligtvis fria att anse att detta är tråkigt slaveri, men välj bort det då?! Vad hindrar er?

Jag blir ilsk av denna demonisering av det traditionellt kvinnliga. Feminismens framfart i Sverige har medfört att vår syn på traditionellt kvinnliga uppdrag förändrats. Så här skriver t ex Correns krönikör Carina Glenning:

Av en för mig outgrundlig anledning betraktas ofta det traditionellt kvinnliga som fult (om det inte är män som utför det) och det traditionellt manliga som eftersträvansvärt och fint.

 

Medan jag växte upp och formades i en relativt neutral ”könssocialiseringsskola” under 80-talet, där män inte var privilegierade monster, där kvinnor kunde välja traditionellt manligt eller kvinnligt yrke är detta den könssocialisering unga kvinnor formas av sen 90-tal. Blir man fri och lycklig av den ”skolan”? Är det detta som ger ”100 val istället för två!”?

Dolda strukturer

(s. 79-80)

Här ska i all blygsamhet några applikationer och implikationer vad gäller diskursens (manliga) könsbestämning anges, delvis med hjälp av dess egna metoder, i syfte att försöka blottlägga de premisser som ständigt hålls dolda.

Efter detta kommer nio sidor, där författaren uppdelat i fyra punkter menar att klargöra(förmodar jag) detta dolda. Äh! Låt mig säga så här, jag sjunger inte ”I Can See Clearly Now” 

Jag vill ger er en bild av detta klargörande(?) och citerar därför den första av dessa nio sidor, så här kommer ett långt citat. (Boken är från pärm till pärm så här. fettext är i original kursiverad)

1. En eidetisk struktur styr det sätt varpå vår sanning fungerar. Inget varande, inget förhållande till det varande, kan framställas utan att man refererar till en modell, vilken bestämmer dess uppenbarelseform som ett approximativt mimande av dess idealvara. Det generella bestämmer det faktum att meningen kan bli egentlig. Inget språkligt uttryck är i stånd att tala sant (säga sanningen) om det inte underkastar sig de allmänna-egentliga termer, som stöper det i adekvata, d v s essentiella, former.

Hur ska vi ställa följande fråga till ett sådant logiskt system: vad blir det av naturen i detta diskursiva funktionssätt? Eftersom den alltid redan är reducerad genom sin underordning under idéerna kan den inte längre återges annat än via kategorier, som gör att den undandras omedelbar sensoriell varseblivning. Denna i naturen grundade kausalitet lever emellertid kvar och underhåller all idéproduktion. Var och hur visar sig detta i diskursens former? Vad är det för slags tystnad som gör motstånd mot en sådan logik? Vad säger och gör sanningen, logos, beträffande den sensoriella omedelbarheten?

Vilka affekter tillåter exempelvis logos att artikuleras, att komma till tals i språket? Finns det för resten överhuvudtaget några ideella affekter som inte redan är reducerade just för att de är affekter? Redan från början skulle alltså det logiska systemet utplåna ett visst förhållningssätt till affekten både för mannen och kvinnan. Faktiskt finns det bara en idé för varje varande och för varje uppfattning om den varande.

Men skulle inte denna eidetiska struktur kunna tolkas som en omöjlighet, för mannen, att ge mening åt sitt naturliga ursprung, att predicera sitt förhållande till den moder-materia som han utgår ifrån? För att existera som man måste han nämligen skiljas från den, glömma den, bryta alla band av intimitet-kontinuitet, hindra all sympati (i ordets etymologiska bemärkelse) till denna ursprungliga materia, vilken omöjligt låter sig reduceras till hans vara som man. Åtminstone som han föreställer sig detta. Ty den identitetsprincip som råder skyddar honom från varje återfall i en heterogenitet, som skulle kunna grumla renheten i hans förhållande till sitt eget jag.

Sjunger ni ”I Can See Clearly Now” nu?

Galenskaper

När jag sköte fakta kring författaren, så fastnade jag för följande:

”I Irigarays essä Sujet de la science, sujet sexué? från 1987 analyseras Einsteins relativitetsteori från ett postmodernt socialkonstruktivistiskt genuspespektiv. Hon frågar sig om Einsteins välkända formel E=mc² är sexistisk. Hon menar att formeln privilegierar en hög hastighet, nämligen ljusets hastighet, på bekostnad av lägre hastigheter som är mer betydelsefulla – inte minst för kvinnor. Einstein anklagas för att vara fixerad vid höga hastigheter, vilket enligt Irigaray reflekterar Einsteins sexistiska inställning.”

Jag blir helt stum! Ska man skratta eller gråta, ska jag skämmas över att tillhöra ett könskollektiv där man letar sexism i naturvetenskapliga formler, skall jag bli upprörd över att motsvarande idioti skattefinansieras i Sverige?

Sammanfattning – Man sa; ”Läs på!”

Nu har jag läst på. Jag har försökt välja ett representativt och brett urval för att täcka in olika teoribildningar. (Jag har upptäckt att jag missat en del, maskuliniteter. Det kommer åtgärdas, bok är beställd.) Jag har nu avklarat den teoretiska delen av genusbiblioteket, ger den något stöd? Finns det, vad jag kunnat se så långt, belägg för alla de mantran och ”strukturer” vi hör från feminister och genusvetare?

Inte ett enda!

Nu kommer jag gå vidare till nästa ”grupp titlar”; studier och forskning. Det kommer ta lite mer tid i anspråk att strukturera, men det kommer!