Vi är numera rätt vana med sexism mot män i media men fullt så vana är vi ännu inte med att universitet står och leker sexistisk fanbärare så varsågod här är McMaster University, DeGroote School Of Business.
”Women’s abilities to make fair decisions when competing interests are at stake make them better corporate leaders, researchers have found.”
Påståendet kommer från Chris Bart, professor of strategic management vad det nu skall betyda. I vilket fall som helst spelar det om några sekunder ingen roll eftersom man inte kommer undan med sådant där på internet längre. I alla fall inte om man har ett kommentarsfält. Låt oss gå igenom några av svaren som McMaster nu kan ståta med som reklam.
Exempel 1
”I am a professor at a major state university. The title intrigued me, being so blatantly sexist and intentionally inflammatory. As an educational institution, you should be ashamed of yourself for letting such a poorly titled, researched, and written article be publicly promulgated. A cursory examination of your sources (which were not completely cited, so one must dig in order to ferret out the data on which you based your rather spurious conclusions):
Joy, L., Carter, N. M., Wagner, H. M. & Narayanan, S. (2007): The Bottom Line: Corporate Performance and Women’s Representation on Boards. New York: Catalyst Inc.
NOT a peer reviewed paper – but a corporate position piece with no fidelity of data to support the authors’ claims.
Wilson, N and A Altanlar. 2009. “Director Characteristics, Gender Balance and InsolvencyRisk: an empirical study.
NOT a peer reviewed article, and the conclusion was that empirical inquiries lead to mixed results – the opposite conclusion of this article
Fondas, N. and S. Sassalos (2000), “A Different Voice in the Boardroom: How the Presence of Women Directors Affects Board Influence”
This article was based on archival survey data from 1991, and came to the conclusion that boards who included women at the time were more open to shareholder input and had a corporate culture of openness: NOT any specific qualities of the behavior of women. Again, poor research and sourcing.
It was at this point I stopped seeking the empirical sources for you article, because you had lost all credibility. If one of my graduate students had produced this sexist pile of poorly produced pugnaciousness, I would have a long and serious discussion with them about academic standards. I suggest you may want to consider the same, being that you embarrass yourself as an academic institution by this article’s inclusion in your public discourse.”
Scott Gustafsson
Om inte detta vore tillräckligt så lyckades de även bli kända i England med resultatet att en viss politisk kampanj passade på att svara.
Exempel 2
When I was sent a link to this piece, I honestly assumed it was an ‘April Fool’s Day’ joke – I don’t know if that’s unique to the UK, but basically it refers to a ridiculous story presented as a serious one on serious platforms (usually newspapers, but sometimes websites), to take in the general public. But it’s a few days too early, and it’s clear it’s not.
How to respond? Well, you cite a report (Joy et al.) from Catalyst, a militant feminist campaigning organisation, and Prof Susan Vinnicombe, so let’s dispose of those two swiftly with one blog piece.
Then there’s the longitiudoinal studies which show conclusively that increasing female representation on corporate boards leads to declines in corporate performance (not one longitudinal study in the world has show an improvement):
Feel free to contact me for more explanation of why your assertion, ‘Women make better decisions than men’ is… now, what’s the word I’m searcing for?… oh yes, that’s it… wrong.
Have a nice day.
Mike Buchanan
CAMPAIGN FOR MERIT IN BUSINESS
http://c4mb.wordpress.com
Utöver dessa två tunga svar så finns även mänger av andra kritiska svar eftersom artikeln länkades av A Voice for Men med rubriken ”McMaster University: Girlz iz mo betta”
Kan genusvetenskaplig forskning någonsin vara ”objektiv”, eller åtminstone tillförlitlig, med den förståelse av vetenskapsteori som feministerna/genusvetarna själva har?
Wikipedia skriver om Feministisk vetenskapsteori (min kursivering):
”Feministisk ståndpunktsepistemologi/ståndpunktsteori
Den feministiska ståndpunktsepistemologin har sina rötter i Hegels teori om herre-slav-förhållandet och Marx idé om hur förtryckta grupper i samhället kan nå insikter som är omöjliga för de överordnade att se. […] Men (sic!) menar att den skenbart objektiva vetenskapliga blicken är omöjlig att vidhålla om man skall kunna ta hänsyn till att vetenskapen, precis som resten av samhället präglas av klass-, etnicitets- och genushierarkier[4].
Ståndpunktsteorin sätter den kvinnliga erfarenheten i centrum. Detta perspektiv har som Longino[5] noterar varierat från ett romantiserande av (medfödd eller socialt inlärd) kvinnlig kompetens till en mer ödmjuk hållning som framhåller att vetenskapen åtminstone måste erkänna att kvinnor erfar och i sin analys ta hänsyn till kvinnors erfarenhet av förtryck.”…
”Feministisk postmodernism
Postmoderna teoretiker har sedan 1970-talet då den feministiska ståndpunktsteorin introducerades kommit att bidra med ytterligare problematiseringar i den feministiska vetenskapsteorin genom att ifrågasätta kategorin kvinna och möjligheten till universellt applicerbar kunskap över huvud taget”…
http://sv.wikipedia.org/wiki/Feministisk_vetenskapsteori
Jag undrar:
Om nu ”[rimligen även genus-]vetenskapen, precis som resten av samhället präglas av klass-, etnicitets- och genushierarkier”, och feminister själva ifrågasätter ”möjligheten till universellt applicerbar kunskap över huvud taget”, kan vi då någonsin se (i synnerhet) genusvetenskapens slutsatser, som tillförlitliga eller som något annat än partsinlagor för feminismen? Jag skriver ”i synnerhet”, eftersom det ju är den förståelse av vetenskaplig forskning (och självförståelse får man väl förmoda?), som genusvetarna verkar ha. Tror man att alla andra forskningsgrenar, liksom samhället i stort, är en del av en ”förtryckande struktur”, ja, då kommer väl rimligen den egna forskningen att präglas av denna föreställning på något sätt? I höstas diskuterade i alla fall genusforskare på Göteborgs Universitet ”förutsättningarna för samverkan [och] relationen mellan forskare och aktivister”, så man verkar ju fortfarande uppfatta att man har gemensamma intressen:
”Vid sidan av utbildning och forskning har universiteten en tredje uppgift, att samverka med samhället. När det som i dag kallas genusforskning växte fram under 70-talet handlade den samverkan om en nära relation med den tidens kvinnorörelse. Hur ser förutsättningarna för samverkan ut i dag och vem samverkar forskarna med? Hur är relationen mellan forskare och aktivister? Är den närande eller tärande? För vem och på vilket sätt?”
http://www.gu.se/omuniversitetet/aktuellt/oppna-evenemang-detalj/?eventId=1779611148
Andra forskare, som kanske inte har någon uppfattning om att deras vetenskapliga slutsatser kommer att vara beroende av om de är kvinnor eller män, rikligt eller sparsamt pigmenterade etc, eller att de är förtryckta av alla andra vetenskapsgrenar och samhället i stort, kanske inte löper samma risk och kommer antagligen inte att ha samma incitament att tolka sina forskningsresultat till fördel för någon eventuell köns- eller pigmenteringskategori etc, som de kanske råkar tillhöra, tänker jag. Det kan förstås bli så ändå, på grund av omedvetenhet eller av andra skäl, men om inte ”tesen” finns närvarande i ens tänkande, kanske inte heller ”antitesen” framkallas så lätt?
Uppfattningen om att ”klass-, etnicitets- och genushierarkier” kan påverka forskningen och dess inriktning, verkar hos genusvetarna inte ha lett till någon ambition att ta hänsyn till dessa hierarkier för att uppnå en större objektivitet i forskningen, eller för att kunna ge flera olika perspektiv på det man forskar på. Man verkar mera ha fastnat i en slags aktivism och könskamp, där man från början ensidigt har tagit parti för kvinnor, istället för att se som sin uppgift att förutsättningslöst undersöka både män och kvinnor, och deras livsomständigheter och -villkor i samhället. Kanske är det därför, utöver detta att ”kvinnor väljer kvinnor” (likaväl som ”män väljer män”), som andelen män bland genusforskarna är så låg: många män känner sig helt enkelt inte välkomna i ett sammanhang där de från början definierats som problem, fiende och förtryckare i behov av… …”reform”.
*
Vill i sammanhanget också påminna om nedanstående länkade ledare, publicerad den 6 december 2011 i SvD, som jag citerar:
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/hur-gar-det-for-norge-utan-genusvetenskap_6687272.svd
”Bland genusvetarna nådde Feministiskt initiativ hela 33,3 procent.
[…]
I riksdagsvalet samma år landade FI på den aningen mer modesta siffran 0,68 procent. Huruvida genusvetenskapen är ett ämne som göder en ideologi eller en ideologi som göder ett ämne är alltjämt föremål för debatt.
I Norge har man på senare tid börjat landa i den senare slutsatsen. Nyligen beslutade landets vetenskapsråd att frysa alla pengar till genusforskning. Beslutet anses ha utlösts av en dokumentärserie i sju delar, Hjernevask (hjärntvätt), som våren 2010 sändes i NRK.
I serien granskade sociologen Harald Eia genusvetenskapen och ställde den mot rön inom psykologi och biologi. Jämförelsen utföll inte till genusvetarnas fördel, och nu har den genusvetenskapliga disciplinen de facto blivit helt avlövad.
En liknande granskning vore möjligen på sin plats även i Sverige.
[…]
I Sverige har Vetenskapsrådet nyligen beviljat ytterligare 67 miljoner till genusvetenskaplig forskning.”
Jag skrev tidigare:
”Kanske är det därför […], som andelen män bland genusforskarna är så låg: många män känner sig helt enkelt inte välkomna i ett sammanhang där de från början definierats som problem, fiende och förtryckare i behov av… …”reform”.”
Ja, och kanske är det därför som kritiken mot feminismen, genusvetenskapen och dess företrädare är så hård från ”oss jämställdister”, och de övriga reaktionerna ofta så emotionella och ibland rentav hotfulla?
Många ”vanliga män” upplever sig antagligen som orättvist behandlade, när de utifrån ett av feminismens och genusvetenskapens grundläggande antaganden, och utan egen möjlighet att påverka denna feminisms och genusvetenskaps verklighetsbeskrivning, på ett rent sexistiskt sätt tillskrivs en position och en roll som överordnad, förtryckare, fiende och problem, och som en person som måste kvoteras bort, bekämpas, åtgärdas eller reformeras, oberoende av hur deras individuella livssituation och relationer ser ut. Att denne enskilde man skulle kunna uppleva svårigheter eller befinna sig i underläge i olika situationer och relationer, finns det i praktiken inte något utrymme för att hantera inom denna feministiska och/eller genusvetenskapliga begreppsapparat. Därför blir också mäns svårigheter och underlägen svåra att relatera till, och känna empati med, för dem som omfattar och representerar denna feminism och/eller genusvetenskap, och dessa mäns svårigheter och underlägen bereds följaktligen heller inte någon plats i den offentliga debatten.
Upplevelsen av att vara orättvist behandlad, och på ett orättfärdigt axiomatiskt* sätt bli etiketterad som ”skurk”, torde vidare förstärkas av att de svårigheter och underlägen som kvinnor upplever i samhället aldrig anses bero på dem själva, utan på ”osynliga strukturer”, vilket av den enskilde mannen bara uppfattas som ännu ett sätt att säga att han är ”den skyldige”. När han sedan dessutom får höra att ”män i allmänhet beskrivs som aktiva och kvinnor som passiva på ett fördomsfullt och stereotypt sätt”, och att det i första hand är han (i egenskap av att vara man) som är skyldig också till denna stereotypa bild – trots att det är samma feminister och genusvetenskapliga forskare som talar om denna stereotypa bild och om män som ”skyldiga” (aktörer) och kvinnor som (passiva) offer, drabbade av ”strukturer” – ja, då blir han till slut mörk i ögonen…
*Wikipedia skriver om ”axiom” att:
”Axiom är satser, som inte är försedda med någon verifiering och som, i systemet ej heller kan verifieras eller bestyrkas. Axiom är konkret de satser, vilka man kommit överens om att använda som grund.”
http://sv.wikipedia.org/wiki/Axiom
När den enskilde mannen ställs inför en feminism eller en ”genusvetenskap”, som utan ”någon verifiering” beskriver honom som
”skyldig”, utan att hans skuld ”kan verifieras eller bestyrkas”, ja, då kanske man inte behöver förvåna sig över att denne enskilde man kan känna sig påhoppad och pådyvlad en skuld (närmast som en arvssynd), som han tillskrivs bara för att han är man och som han därför inte har valt eller kunnat undvika. Istället för att bli hörd och få empati i de svårigheter och underlägen han upplever, blir han här försatt i ytterligare ett (prekärt) underläge, där han kan få sådana här satser sig till livs:
”En framåtsyftande feministisk idékritik frigör också männen från mansrollen och mansbilderna.”
( http://dagensseglora.se/2013/03/25/valj-en-kvinna-till-arkebiskop/#comment-1195 )
Men problemet för mannen ifråga är ju i dagens samhälle lika mycket den ”mansroll” och den ”mansbild” som feminismen och genusvetenskapen har tillskrivit honom, som någonsin de ”traditionella” kraven på och beskrivningarna av honom! Det finns därför inte någon frigörande potential alls för män inom feminismen, så länge inte mäns särskilda svårigheter och underlägen får ta plats ens i ”teorin” inom den eller i genusvetenskapen. Blir dessa mäns svårigheter och underlägen teoretiskt möjliga att hantera för feminister och forskare i genusvetenskap (och alla oss andra), genom att vi raderar våra fiendebilder, startar om processen och sätter oss ner och tittar förutsättningslöst på kvinnors och mäns livsvillkor i samhället idag (och slutar leta syndabockar och projicera vår egen skit på varandra), ja, då kanske det underlättar för oss att kunna visa åtminstone ett minimum av empati och god vilja gentemot vår ”motpart” – och då kanske denna lärprocess om hur det är att vara man respektive kvinna i dagens samhälle, kan verka frigörande på män, såväl som på kvinnor.
Den axiomatiska ”skurkstatus” som män har idag, inom feminismen och inom genusvetenskapen, är i dagsläget alltså enbart kontraproduktiv, både för män och för kvinnor. Därför är det inte ”mannen”, utan snarare feminismen och genusvetenskapen som är ”onödig” och i behov av ”reform”, och det vi har att vänta oss av framtiden är heller knappast ”the end of män”, utan snarare ”the end of svensk radikalfeminism” och ”the end of svensk kvinnochauvinistisk genusvetenskap” – till förmån för en jämställdism där ”hand i hand tillsammans går vi kvinna man”, som den gamle gode Magnus Uggla sjunger. Ha!
Mike Buchanan pekar mycket riktigt på de longitudinella studier som visat att resultaten försämrats när nan ökat andelen kvinnor i styrelser. Den troliga förklaringen där är att man ställt lägre kompetenskrav på kvinnorna i sin iver att få in dem.
Sedan kan man förstås diskutera de grundläggande orsakerna till att kvinnor skulle vara bättre, men då får man problem. Jag drar mig till minnes en studie (från Australien, tror jag) som hade tittat på kvinnor i styrelser, och kom fram till att de var mer risktagande än männen, och inte alls representativa för kvinnor i stort. En möjlig slutsats är att studier av dagens styrelser ger mycket begränsad vägledning om hur kvinnor generellt skulle fungera i styrelser.
@ Johan Nilsson
Du vet om att vi uppskattar gästbloggsinlägg, va?
@Ninni:
+1 på den.
@John Nilsson –>
Jajemen, tack och amen för en sammanfattning av den angst jag och förmodligen många andra reflekterande människor känner. Det är beklämmande att att jag som man känner att jag är en del av ett problem och inte en lösning. Och hela tiden fyller samhället på med argument som backar den tesen.
Om man sätter en övertygad feminist på att läsa ditt inlägg, undrar jag hur denne reagerar.
@John Nilsson:
Tack för det.
Axiomen brukas både som utgångpunkt och slutsats.
Rundgång är bara bra om man heter Hendrix.
@John Nilsson:
Väl rutet!
Mannen har fördömts utan rättegång eller i en skenrättegång där endast kvinnan (målsägande) kallats in som vittne och där han inte haft möjlighet att försvara sig själv eller getts möjlighet att presentera motbevis.
@Ninni och ni andra som gett respons på mina två långa kommentarer ovan:
Det känns som jag har lyckats formulera något, som hjälpt mig att förstå en del saker lite bättre än förut. Det gläder mig om mina formuleringar har haft samma verkan på er.
Just nu orkar jag inte tillföra något till det ovanstående, men jag tackar för erbjudandet om att gästblogga här och får be om att få återkomma om det.
Kanske håller något på att hända i samtalsklimatet om genus, rasism etc? Jasenko Selimovics svar (igår i DN) till Jonas Hassen Khemiris öppna brev till Beatrice Ask, skulle kunna vara ett tecken på det. Jag citerar några rader ur denna långa text, som ett smakprov:
”Blanda en sanning med tre doser halvsanningar, lägg i några ’det känns som’, krydda med väl vald statistik och voila: invandrare är problemet!” Så kan man komma fram till vad som helst. Att invandrare är problemet. Eller att Sverige är ett främlingsfientligt land. Eller att svenska män är förtryckande som talibaner.”
Någon slags breddning och nyansering av den offentliga debatten kanske är möjlig?
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/jonas-min-van
Nu har jag äntligen köpt domän till min hemsida jag snackade om i vintras. Nu ska jag bara göra klart den o lägga upp den. Men fick allt vänta ett tag innan jag fick tag i det, det har legat i karantän tills igår då någon annan hade det innan.
Men Genuskoll är la allt ett bra namn?
Nu ska jag bara göra två föreningars hemsidor innan jag får tid med min.
Här är en intressant australiensisk studie som jag nyligen hittade på den kryddiga bloggen Judgybitch:
Så tröttsamt med denna könsfixering. Individer fattar bättre beslut än andra individer.