… inser att det denna internationella kvinnodag är dags för mig att rannsaka min själ. Jag har de senaste åren blivit alltmer medveten om vilket förkastligt släkte jag tillhör och hur orättfärdigt jag behandlar och betraktar det så kallade täcka könet. Så dags för lite reflektion …

Världen är full av kvinnor. Enligt uppgift lär det finnas 7 biljonermiljarder människor (jag tycker synd om den stackars sate som räknat dem), ungefär hälften av dem, 3,5 biljonermiljarder, är kvinnor. Unga kvinnor som ännu inte lärt sig tala eller gå, lite äldre kvinnor som hoppar rep men ännu inte fått bröst eller mens, ännu äldre kvinnor som hunnit bli mammor och mormödrar, och kvinnor på gravens rand. Kvinnor i alla de färger och dimensioner. Mörka kvinnor, ljushyllta kvinnor. Kvinnor med små bröst , kvinnor med stora bröst, kvinnor med breda höfter och kvinnor med getingsmala midjor. Blonda kvinnor, brunetter och de med flammande röda hårsvall. Späda små kvinnor och välväxta amazoner, magra anorektiker och dallrande bulimiker. Smarta kvinnor, korkade kvinnor, kunniga kvinnor, glada kvinnor, ledsna kvinnor och flamsiga våp.

Kvinnor i mängder.

Tänk att världen är full av dessa fantastiska varelser. Var man än vänder sig ser man dessa underbara kvinnor. Till och med bland oss kvinnohatare formligen dräller det av härliga kvinnor. Vi är visserligen en manlig majoritet på bloggen, bara 2 kvinnor av 6 personer, men vilka kvinnor: Ninni och Mariel. Och andra härliga kvinnor som figurerar bland oss hatare är Tanja Bergkvist, Rocki Barocki, Trollan, Maukonen, Susanna Varis och en hel del andra. Och jag tror inte att de är unika i sin kvinnlighet. För jag möter dem i mitt dagliga umgänge. Och jag kan inte annat än beundra dem. För var jag än möter dem strålar deras skönhet över mig. Kvinnor är vackra. Skönhet har alltid varit en viktig del av livet för mig, skönheten gör livet värt att leva, det finns så många olika former av skönhet, till och med torra ämnen som matematik och programmering är genomsyrade av en logisk skönhet. Med det som framför allt ger världen skönhet och mening är Kvinnan och det kvinnliga.

Min kropp började sin tillvaro inom en kvinna. Hon framfödde den med all den bibliska vånda man kan tänka sig. Mången gång gjorde jag denna kvinna orätt med att kasta ”JAG HAR INTE BETT ATT FÅ FÖDAS” i ansiktet på henne. Något jag med rätta skämdes för senare i livet när det stod klart för mig vad hon måste ha gått igenom under förlossningen (det var en sätesbjudning). Jag avundas inte på något vis kvinnor deras situation. Deras kroppar får ta mycket stryk. Jag har sett det nämnas att kvinnor tål smärta bättre än män. Det tvivlar jag inte ett ögonblick på. Redan i puberteten får de kämpa med sin månatliga cykel, när de blir gravida går de genom 9 månaders hårt arbete med illamående, hormonsvängningar och kroppsliga förändringar som lämnar spår för resten av livet. Det är lite grand av ett skämt att man på engelska kallar själva förlossningen för ”labour”, jag ser snarare de 9 månaderna innan förlossningen som ”labour”, förlossningen är mer som invasionen av Normandie eller erövrandet av Iwo Jima. Död i barnsäng hör knappast längre till vanligheterna, men det har inte alltid varit så, och att kvinnor sällan dukar under nuförtiden när de förlöser ett barn är knappast för att det har blivit en mindre bedrift att ge liv, utan för att sjukvården har förbättrats. Att föda är ingen söndagspromenad, det har jag förstått. Och jag är glad att jag själv slipper gå igenom det. Jag har inga egna barn och har aldrig upplevt hur det är när min (hypotetiska) fru genomgår en förlossning. Jag vet inte om jag skulle klara det.

Kvinnor har alltid varit mystiska varelser som tjusat och lockat, men samtidigt inneburit en fara, för hur kan man närma sig solen utan att bränna bort sina vingar?

Jag minns grannflickan som drog mig till sig likt en magnet när jag var en liten knatte ej ännu fem år fyllda i Göteborg. Och jag minns grannflickan i Lesjöfors, där vi bodde åren innan jag började skolan, och hur hon och jag strippade för varandra i pappas arbetsrum. Och jag minns hur jag senare efter ännu en flytt, lekte sanning och konsekvens och den söta syrligheten när vi kysstes, och gången när mina fingrar hittade fukten mellan ett annat par läppar.

Och jag minns kärleken jag förlorade när jag började högstadiet eftersom hon, en adligt skön prinsessa, började på internatskola, och breven vi skrev till varandra. Och jag minns kvinnan jag första gången delade säng med och hennes varma, runda barm och smärtan jag kände när hon dog.

Och jag minns de andra kvinnorna jag mötte och som försvann ur mitt liv.
Jag minns dem med värme och saknar dem.

Under de sena tonåren och som en ung man drömde jag om Kvinnan som själsfrände. Så läser jag Yvonne Hirdman:

Det var denna vita vätska som i det antika tänkandet skapade länken mellan kroppen och själen och gav åt det maskulina den högre grad av mänsklighet, dvs. förnuft som utmärker män. Spermier var en slags flytande ande kunde man säga. Det är fascinerande att se, att där den manliga kroppen används i genusproduktionen, så transformeras kroppen till själ, medan proceduren är den diametralt motsatta i formandet av det feminina: där blir i många gensudiskurser själva den kvinnliga ”själen” i själva verket ett slags reflexer av ”könet/köttet”.

och tanken att låta min själ förenas med en kvinna får en helt annan, icke avsedd, depraverad betydelse. Och jag konstaterar att min själ spolades ut med avloppsvattnet när mamma tvättade lakanen där mina ensamma nätters längtan satt sina spår.

Yvonne Hirdman jämför män och kvinnor och kommer fram till att Han är ”Liv Ljus Kraft Ande Ren” och Hon är ”Död Mörker Svaghet Materia Oren”. Tänk så olika erfarenheter vi har. Aldrig har jag förknippat Kvinnan med Död och Mörker eller Svaghet. Inte Materia eller Orenhet heller.

Så jag undrar, när Maria Sveland släpper sin bok om Hatet och pekar finger åt mig som var med på Pär Ströms blogg och kritiserade henne, vem är det egentligen som företräder hatet mot kvinnorna, är det jag eller är det Yvonne och Maria själva som är misogyna?

Jag hatar inte ens Maria Sveland, till och med hos henne finner jag skönhet, även om det är en skönhet som mest för tankarna till den ondskefulla drottningen i Snövit som framför spegelen frågar: ”Spegel, spegel på väggen där, säg vem som männens härskarinna är”, och jag småler för mig själv när jag hör spegelen svara: ”Tanja Bergkvist”.

För mig finge gärna alla dagar vara kvinnodagar. Jag hyllar gärna Kvinnan och bereder gärna plats för henne och gör vad jag kan för att göra hennes tillvaro bättre.

Men jag vill inte skuldbeläggas och få höra att allt är mitt fel.

Till all världens underbara kvinnor vill jag idag ge ett fång rosor.

Puss på er ni gudomliga varelser.