Det här var uppenbarligen tänkt att publiceras i söndags, men lite tekniskt strul ledde till att det blev försenat. Dock, bättre sent än aldrig.

Är det ett utslag av den ultimata jämställdheten att både Lucifer och Lucia är står för ljusets makt?

Så har vi återigen haft Lucia i sverige. Det finns de som hävdar att sverige bara bidragit med barbari och att vi inte har några svenska traditioner. Nämner man då till exempel just Lucia så menar de på att hon för det första inte är svensk utan ett italienskt helgon, hon var inte blond utan mörk, och det är inte någon tradition därför att det är ett ganska sent påfund och inte går tillbaka till dinosauriernas tid. Om jag förstår det rätt har det sitt svenska ursprung i 1800-talet och ”staffan­sjungning” (varifrån vi har ”Staffan var en stalledräng”), en äldre sedvänja som man ägnade sig åt den 26 december, men det införlivades med Lucia när Skansen började med Lucia i slutet av 1800-talet för att hålla liv i traditionen. Och sen fick Lucia tydligen sitt moderna genombrott 1927 när Stockholms Dagblad arrangerade en Luciatävling i Stockholm. Anledningen till att Lucia firas just den 13 december tycks vara att i den gamla julianska kalendern var just 13 december vintersolståndet, dvs. då natten var som längst. När man gick över till dagens kalender följde Lucia helt enkelt med datumet, vilket då leder till att Lucia numer firas lite ”för tidigt”.

Som sagt påstår en del att den enda svenska traditionen är barbariet. Vad mig anbelangar är en tradition en sedvänja som ”alltid funnits”. Och ser man på det subjektivt så innebär ”alltid funnits” att det var etablerat när man föddes, så även de vuxna ser det som något normalt återkommande när man är liten. I den meningen är Lucia definitivt en tradition. Och det är i allra högsta grad om inte en svensk, så i alla fall en skandinavisk tradition. Luciadagen lär firas i Italien, men inte enligt vår modell med Luciatåg. Det svenska Luciafirandet förekommer inte i någon större grad i Danmark. Det lär förekomma i Norge och Finland, men jag har ingen aning om hur vanligt förekommande det är där. Oavsett, anser jag att man med fog kan säga att det är en svensk tradition.

Jag kom hem till sverige 2008, bland annat på grund av att min mor hade haft en hjärnblödning. Den 13 december 2008 gick jag upp tidigt, satte på kaffe, plockade fram kaffebröd och gjorde i ordning till Luciatåget på tv, sen gick jag och väckte mamma och vi tittade på Lucia tillsammans. Året därpå fick jag titta själv, mamma var nedgrävd sen ett par månader tillbaka. Sen kollade jag något år på det över nätet tillsammans med en grekiska, tills hon hittade en annan snubbe och drog till USA.

Jag gillar det stämningsfyllda Luciatåget i morgonmörkret. Jag brukar försöka se det varje år, fast det går väl lite så och så. Eftersom jag bor i ett litet samhälle ute på landsbygden blir det inte så mycket ”live”, utan jag får hålla till godo med tv. Förra året tror jag att jag missade det, men i år lyckades jag ta mig upp tio minuter innan det var dags, slängde igång kaffebryggarna och skar upp en Panettone jag har haft stående sen förra julen. Till min stora glädje och lilla förvåning var den lika fräsch och njutningsfylld som vore den nyinköpt. Så bänkade jag mig för Lucia. Inte utan onda aningar, postmodernisternas klåfingrighet saknar respekt för traditioner …

Till min stora lättnad var det ett klassiskt Luciatåg utan några avvikelser som stack i ögonen. Den ursprungliga italienska Lucia må ha varit en mörkhyad brunett, men den svenska traditionella Lucia är mjölkvit med långa rågblonda lockar, tärnorna är kvinnor och stjärngossarna är pojkar eller män. Jag noterade att det fanns en kvinnlig stjärngosse och en manlig tärna, men det var inte framträdande eller störande.

Faktum är att det enda störande inslaget var att Rickard Söderberg var solist. Jag tycker allt mer illa om honom ju mer jag ser av honom. Inte specifikt för de svarta naglarna och ögonskuggan, även om jag tycker det passar sig illa i sammanhanget, inte heller för att han är homo, men för att hans uppenbarelse, likt hans kvinnliga kollega Ernman, har blivit liktydigt med ett politiskt manifest och han har därmed besudlat sina artistiska kvaliteter. Då uppskattade jag Emilia Amper som spelade nyckelharpa mer. Som en liten kuriosadetalj kan nämnas att hon medverkade på Jon Lords album Beyond the Notes 2004.

Hur som helst, det här med en blond, mjölkvit Lucia har ju blivit lite av en symbolfråga när det handlar om rasism och sexism, vilket fick mig att tänka tillbaka till min skoltid.

När jag gick i högstadiet blev en av tjejerna i min klass vald till skolans Lucia ett år (antar att det var i nian). Det fanns de, däribland jag, som inte tyckte det var ett bra val. Jag tror att vi killar som opponerade oss gjorde det dels på grundval av att vi tyckte hon var för platt, vi hade ju gubevars kommit så långt i utvecklingen att vi gillade kurvor, men det som verkligen gick oss emot var att hon var mörk. Håret alltså. Hon var också tyska. Eller rättare sagt, hennes föräldrar var det. Jag antar att hon var född i sverige. Hennes ursprung var det i alla fall ingen som reflekterade över.

Det fanns faktiskt en hel del invandrare även på den tiden. Men det var sällan något vi tänkte på. I min klass hade vi tyskan och en rödhårig bastant kille, lite av en grottmänniska, vars föräldrar var vitryssar eller ukrainare. Ett flertal av vännerna hade danskt påbrå. Det fanns ganska gott om finnar. I byn hemma förekom tyskar och tjecker.

Igen fan brydde sig någonsin om etnicitet eller ursprung. Jag tror inte någon överhuvudtaget tänkte på det. Samhället var väldigt homogent och de som kom utifrån hade liknande kulturell bakgrund och integrerades väl. De konflikter som förekom var mer av det personliga slaget.

Men Lucia skulle vara blond. För det hade hon alltid varit.

Att man spexade till det på luckan i lumpen eller i studentikosa sammanhang med en skäggig Lucia eller en svart Lucia är kul, och att barnens Luciatåg avviker på både det ena och andra sättet från normen är helt i sin ordning. Men riktiga seriösa Luciatåg har som sin Lucia en estetiskt tilltalande vit kvinna med långa blonda lockar, och tärnorna är flickor och stjärngossarna pojkar. Låt sen traditionen leva sitt eget liv och förändras naturligt efter hand. Förstör inte våra traditioner genom att tvinga fram normkritiska förändringar.

Och låt ljuset värma våra hjärtan fram till julnatten, när de döda kommer på besök.

©2015 Anders ”Dolf” Ericsson. Alla rättigheter förbehållna.