Genuskontraktet – en helt vanlig lördag.
avatar

Inledning

Det finns ett korn av sanning i det mesta, så även i genusbiblioteket. Det Hirdman pratar om, genuskontraktet och särhållandet, visst är det så att könen lever lite av parallella liv. Att det blir så galet beror på att dessa individer helt saknar det Toril Moi kallar levd erfarenhet från ”ett liv på mars”. En gång i tiden saknade jag också insikt i männens situation.

Jag vill så här på kvällningen bjuda på några oseriösa, osammanhängande tankar som bubblar i mitt inre. Det första är ett mail (lite modifierat). Det andra är tankar jag skrev medan jag jobbade med Hirdmans bok.

En gång för längesen

Min man och jag var i 20-årsåldern och var påväg till den närliggande storstaden för att gå på restaurang. På stationen var ett killgäng som var ute efter att slåss.
Min man tog mig i armen och drog mig bakom sig. Efteråt sa jag åt honom att det gjort ont i min handled och att jag inte vill han ska ta så hårt i mig..
Han bad om ursäkt.. men han förklarade inte sitt agerande.

Den här händelsen dök ur minnet när jag började koppla männens ridderlighet, så jag frågade honom. Och då förklarade han för mig.
Han hade gjort sig redo att rädda mitt liv, kosta vad det kosta ville. Hans primära tanke var inte bråkstakarna, inte risken för honom själv, utan att jag var i fara.
Den här skyddsinstinkten var så totalt främmande för mig att det tack han fick var att jag anklagade honom för att han tagit för hårt….

Så okänd var männens situation att jag gnällde över en ond handled
– när han oroat sig för mitt liv
Så självklar var männens situation
– att han inte insåg att det fanns något som behövde förklaras.

Så visst är det så att könen lite av lever parallella liv. Men är verkligen denna roll av ridderlighet tecken på ”överordning”?
Är det inte precis tvärt om, när han värderar mitt liv högre än sitt eget?

Jag växte upp med att män var goda, men utan att förstå.
Som att se en film på kinesiska utan text.

Den yngre generationen kvinnor växer upp med att män är onda och priviligierade, utan att förstå.
Jag kan inte annat än att tycka synd om dom.

Genuskontraktet – en helt vanlig lördag.

Jag satt och skrev på inlägget om Hirdmans bok; Genus – om det stabilas föränderliga form och blev sugen på en kopp kaffe. På väg ut till kaffekokaren ser jag att min man sitter och softar i ”sköna fåtöljen”, så jag frågar om han vill ha kaffe. Svaret blir jakande, så jag tar fram två koppar och häller upp åt oss.

”Vill du ha kaffet här eller där?”
”Gärna här om du har lust.”

Så jag tog hans kopp och gick ut och ställde den bredvid honom. Då upptäckte jag att han inte hade fotpallen han brukar vilja använda, så jag gick och hämtade den och satte vid hans fötter och gav honom en puss i pannan. Då tittade han upp och upptäckte pallen jag tagit fram. Han utbrister med ett stort leende:

”Åh, hur visste du att jag ville ha den?! Jag har tänkt på den, men jag orkade inte resa mig när jag väl kommit ner. Tack!”

Jag tog min kopp och gick tillbaka till datorn. Och tänkte på genuskontraktet. Stolen jag satt på, har han burit in när vi köpte den. Golvet stolen står på är lagt av honom, efter jag valt ut vilket golv jag ville ha. Tavlan på väggen strax intill sitter just där, för att jag har valt att jag ville ha just den tavlan just där. Han har satt upp den. Och ja, jag gör mest av hushållsarbetet och har inte alls någon tanke på eller önskan om att dela lika, för jag vill det ska bli gjort på mitt sätt. Så visst är det så att mycket i vårt liv följer genuskontraktets mönster.

När jag hör folk prata om könssocialisering, så känns det som om man pratar om en annan kultur, än min. Jag är uppväxt i ett svenskt hem, med föräldrar formade under 60-talet i Sverige. Jag kan verkligen inte känna igen min uppväxttid i den bild som förmedlas att kvinnor skulle formas enligt något slavliknande hemmafru-ideal. Tvärtom, ”Go girl!” och ”Kvinnor kan!” var ledord under den tid som formade mig. Så kanske var mitt val att läsa till ingenjör ett val av socialisering av min tid? Vem bryr sig, jag har aldrig ångrat mitt val.

Så i vissa saker följer jag(vi) genuskontraktet, i andra saker gör jag(vi) det inte(t.ex. vad gäller föräldraskap). Men det är, enligt vissa teoretiker, bara vissa av mina(våra) val som görs av fri vilja…. Väljer man fel är man ”slav i den lilla världen”.

 

Men medan Sveland är Happy, happy och skild, växer vår son upp med föräldrar som är Happy, happy och gifta. Utöver att vi väljer som vi trivs att leva vårt liv, så är bara det väl värt mitt ”slaveri i den lilla världen”.

 

 

Jag tyckte denna passade bra här, då detta för mig handlar om mäns ”ridderlighet”.  Män är helt enkelt underbara, se och njut!

Kommentarer

Genuskontraktet – en helt vanlig lördag. — 40 kommentarer

  1. Det är en självklar ”lag” att varje man beskyddar den kvinna som han råkar vara i sällskap med eller ha någon anknytning till. Helst kvinnor överhuvudtaget, men det senare är dock mer önsketänkande än verklighet.

    Varför? Det skulle betraktas som en outgrundlig feghet att inte våga försvara sin kvinna. Och det är handligen som räknas, inte resultatet.

    Det är en klassisk hedersfråga, den som inte vågar tappar ansiktet inför omgivningen, och kanske ännu värre, inför sig själv.

    Det är möjligt att det innehåller mått av fånerier. Men ändå är det djupt rotat i mitt sätt att se på världen. Hur är det för er andra?

    Till de kvinnliga läsarna: Skulle ni kunna dejta en man som ni viste hellre skulle rädda sig själv än er, om faran blev överhängande och inte längre går att snacka bort?
    Eller behöver ”ridderligheten” förklaras?

    Teo

  2. Jag känner väl igen mig i den där ridderligheten.

    Det är ju dessutom så att det enda man behöver göra för att schablonmässigt illustrera feghet hos en man på film, är att låta honom smyga iväg när det börjar bli farligt – då de ’riktiga’ männen står kvar och gör det som behöver göras. Extra fegt är det om även kvinnorna står kvar.

    Jag kommer förresten osökt att associera till suffragetterna och The White Feather Campaign, där man delade ut vita fjädrar till män som inte ’vågade’ strida för sitt land, för att de skulle skämmas.

    The suffragettes, fronted by the organisation founded by Mrs. Pankhurst and her daughters—the Women’s Social and Political Union (WSPU)—weren’t the only group of the period campaigning for suffrage. While other groups supported universal adult suffrage, such as the Labour movement, the suffragettes advocated a separate bill for wealthy women with property, i.e. women such as themselves. It is somewhat perverse, therefore, that the suffragettes have become synonymous with universal suffrage when this simply wasn’t the case at all.

    Mrs. Pankhurst toured the country, making recruiting speeches. Her supporters handed the white feather to every young man they encountered wearing civilian dress, and bobbed up at Hyde Park meetings with placards: “Intern Them All.”

    ’Genuskontraktet’ blir för övrigt gärna en källa till närhet och intimitet om man kan diskutera och bejaka det. Det har jag och min hustru kunnat upptäcka tillsammans. Vi har inte ändrat våra mönster så mycket som vi har synliggjort dem och tillåtit oss att trivas i våra roller.

  3. Dina tankar, även om är ”oseriösa, osammanhängande tankar som bubblar i mitt inre” är som vanligt briljanta!

  4. Pingback: Flumtankar kring generalisering och manligt och kvinnligt « Trollan's Tankar om stort och smått

  5. Mer om vita fjädrar och manlig ’feghet’:

    White Feathers : Stories of Courage, Recruitment and Gender at the start of the Great War

    As Nicoletta Gullace has said, “The spectre of Belgian atrocities greatly enhanced women’s authority to speak to men in this way.” It gave permission to ignore the rules of conventional behaviour at a time when conventions were strict – not merely talking to strange men in the street, but assuming that a woman had the right to inform a man of his duty

    It would be wrong to think that the suffragettes were “behind” the white feather movement, or that their participation was more than a small part of a far wider phenomenon.

    These soldier-worshippers may seem very different from suffragettes suspicious of male power, but as Woolacott says, “This assertive behaviour by young working-class women threatened a subversion of the gender as well as of the moral order.Handing out white feathers was even more subversive.

    What is significant about the involvement of the suffragettes is that it makes explicit what was otherwise unspoken – women were claiming the right to inform males of their duty, and were demanding that they fulfil the obligation implied in the restriction of full citizenship and the franchise to males, the obligation to defend their womenfolk..

    Many men must have been made to feel very uncomfortable. During the years of peace it had been possible to think of oneself as manly without being in any way military, but now gender stereotypes were shifting, and in a way that left men little room to manoeuvre. Even young girls were encouraged to think of themselves in a militaristic way; all sorts of women were urging men to enlist, not just the predictable conservative patriots like Mrs Humphrey Ward. Now even the suffragettes, who before the war had seemed to offer a different kind of thinking about gender, were joining in.

    Men must have felt themselves the subject of a formidable female gaze, which left some little choice but to enlist. They did so in silence. Time and again in narratives by men, the moment of enlistment is not spoken of.

    “What the psychological processes were that led to my enlisting in “Kitchener’s Army” need not be inquired into. Few men could explain why they enlisted”, says Patrick MacGill at the beginning of The Amateur Army.

    This is dramatized very well in a Dornford Yates short story. The hero has just heard about the outbreak of war:

    “Leisurely he began to fill his pipe, and a moment later he fell a-whistling the refrain whose words they had been singing together. Abstractedly, though, for his brain was working furiously. Dolly Loan never took her eyes from his face. He did not look at her at all.”

    In that silence, under the female gaze, he makes his decision and joins up. Otherwise he’d have had to award himself the white feather.

  6. Notera att jag gjort ett tillägg i inlägget.

    Jag är helt förstummad av responsen på detta inlägg. Jag rådfrågade Dolf om jag skulle pubicera detta eller ej.. för jag.. jag vet inte.. jag kände inte att det var något mycket att ha, typ.

    Jag kanske oftare borde skriva mina tankar rakt av, så här.

    @Teodor Linde:

    Skulle ni kunna dejta en man som ni viste hellre skulle rädda sig själv än er, om faran blev överhängande och inte längre går att snacka bort?

    Åh, så svår fråga!
    Vi har alla våra preferenser. En av mina absolut tyngsta preferenser är just mod. Mod väger över allt annat. Det är en stor skillnad på mod och dumstrighet, dock, även om gränsen ibland är hårfin.

    Men tanken att min man skulle sätta mitt liv på första plats, medan våra liv för mig är lika viktigt, det fanns inte på kartan i min värld. Rädda mig, som högre prioritet än sig själv, nej. Men att ge allt för att ”rädda oss” det behöver jag nog känna tror jag för att finna attraktion.

  7. @Ninni: Jag blev helt tårögd av videon du länkade till. Det är så män är. De flesta män behöver inte lära sig mer empati än kvinnor. Män är empatiska.

    Ja, dina reflektioner är givande Smile

  8. @Teodor Linde: Det beror helt på vilken situation det är. Men om det skulle komma en rånare hem till oss som är våldsam så skulle jag hellre vilja att min man försvarade oss än att han hoppade ut genom ett fönster och bara lämnade oss kvar. Han e ju trots allt starkare än mig… Däremot om jag var starkare så skulle jag nog föredra om jag var den som försvarade oss. …

  9. @Mariel:

    Det beror helt på vilken situation det är.

    Precis. Det var det jag menade med dumdristigt. Säg så här:

    Om min man och jag hade varit på Estonia, fast det var nu då och vår son hade varit hemma. Jag hade blivit helt vansinnig om han skulle försöka rädda mig. Han har helt andra fysiska förutsättningar att klara sig än jag har, och hans odds ökar om han inte har mig som belastning. I en sådan situation är det viktigaste att försöka höja oddsen för att min son inte ska bli föräldralös, det är viktigare än mitt liv.

  10. @Mariel:

    Men om det skulle komma en rånare hem till oss som är våldsam så skulle jag hellre vilja att min man försvarade oss än att han hoppade ut genom ett fönster och bara lämnade oss kvar.

    Ja… jag drar mig till minnes någon gång när vi hade gått och lagt oss, och vi plötsligt hörde krossat glas någonstans i huset. Jag rusade naturligtvis ut, i bara mässingen, för att konfrontera vad det nu är som oönskat befinner sig i huset. Smile

    Nu var det bara en lampskärm som lossnat och krossats mot källargolvet, men det slog mig först senare att jag nog inte helt hade tänkt igenom hur den där eventuella konfrontationen skulle utveckla sig, men att det var mitt ansvar hade jag aldrig någon tvekan om – inte min hustru heller, av hennes reaktion att döma.

  11. Till att börja med tycker jag det var väldigt bra skrivet.

    Däremot tror jag inte att jag någon gång har upplevt att vi hamnat i en situation där min man känt behov av att skydda mig, däremot har jag upplevt att jag tycker att han har tittat för mycket någon gång på några bråkstakar och jag har varit rädd att de ska tro att han muckar – och därmed hamna i fara. Så för mig är det naturligt att man försöker beskydda andra.

    @Teodor Linde.
    ”Skulle ni kunna dejta en man som ni viste hellre skulle rädda sig själv än er”
    Eftersom jag i ganska många år nu klarat mig utan att hamna i något trångmål där jag behöver skyddas, så kan det vara svårt att veta hur personen det gäller är. MEN jag gissar att en sådan person ofta skulle sätta sig själv i första rummet. Som hela tiden skulle se sina egna fördelar och kanske inte inse hur det skulle påverka andra. Och en sådan person skulle jag inte kunna stå ut med en längre tid. Varken som vän eller partner.

    Å andra sidan så skulle jag göra allt för min familj med. Om det skulle finnas en fara så är det troligt att jag skulle försöka hjälpa till att skydda oss.

  12. @Ulf T:

    Ja… jag drar mig till minnes någon gång när vi hade gått och lagt oss, och vi plötsligt hörde krossat glas någonstans i huset. Jag rusade naturligtvis ut, i bara mässingen, för att konfrontera vad det nu är som oönskat befinner sig i huset.

    Jag brukar försöka att förstå mina medmänniskor på ett känslomässigt plan. Men just denna riddelighet har jag svårt att sätta mig in i. Nu kanske du fick liljeholmens att tända på tant Ninni.

    (ett tips är att läs till slutet av kommentaren)

    En gång var min son tillfångatagen av al-Qaida. Jag hörde hur dom torterade honom, men jag har en hörselskada på ena örat som gör att jag har svårt att lokalisera var ljud kommer ifrån. Men plötsligt visste jag var det kom ifrån. Så jag rusade ditåt och dom skulle döden möta. Min son väckte mig i allrummet utanför vårt sovrum.

    Hur det skulle gå till att 58 kg tunga Ninni skulle ta död på terrorister med bara händerna, det har jag inte en aning om. Men fast besluten var jag. Och faktiskt så bestämd att jag inte var rädd för min egen skull.

    (efteråt blev jag dock rädd så jag skakade)

    Är det så det är?

  13. @Johan Grå:

    Haha! Du har inte sett denna kvinna bli arg. Det händer absolut inte ofta, men när det händer så tystnar tom vindens sus i träden. Så jag tror inte han skulle göra annat än att lyda mig i en sån situation. Wink

  14. Nu är jag Nicke-nyfiken igen, så här kommer ännu en fråga.

    Som jag förstått det så har man som man vissa strategier för att undvika bli indragen i bråk, i synnerhet i ungdomsåren. Det här trollan skriver så här:

    däremot har jag upplevt att jag tycker att han har tittat för mycket någon gång på några bråkstakar och jag har varit rädd att de ska tro att han muckar

    Är inte det en sån strategi, en som fungerar speciellt om man är en stor man? Att med blicken säg ”Jag är inte rädd för er, håller er där borta”?

  15. Ninni// Mycket bra skrivet.
    Visst är det så att med rätt blick vid rätt tillfälle kan man hindra bråk, tyvärr fungerar det ytterst sällan om man är utnumrerad och/eller någon/några påverkade utav någonting.

    Det med hushållsarbetet är kul, jag går hemma nu och tar hand om nästan allt här hemma, min sambo har haft vissa påpekande på mitt tillvägagångssätt, då frågade jag henne om jag någonsin talat om för henne hur hon skulle göra….så var den saken utredd Wink

  16. @Ninni:

    Blickar är mycket mer subtilt tror jag. Det handlar om kulturer (och då menar jag inte nödvändigtvis etniska). Ofta tänker jag att det är en balansgång mellan att inte utmana någon så att de måste reagera och att inte visa sig vek så att man är ett lätt offer.

  17. @Ninni:

    Nu berör du en sak som jag tycker är lite intressant. Först:

    Haha! Du har inte sett denna kvinna bli arg. Det händer absolut inte ofta, men när det händer så tystnar tom vindens sus i träden.

    sedan:

    Är inte det en sån strategi, en som fungerar speciellt om man är en stor man? Att med blicken säg ”Jag är inte rädd för er, håller er där borta”?

    Under tiden satt jag och tänkte på hur, när SD var ute och minglade med folk, det blev mer hallå om att de knuffade en tjej lätt än att de jagade och riktade sparkar mot en man. Jag noterade också hur tjejen som blev arg tycktes tämligen säker på att de inte skulle hoppa på henne. Jag tror att detta starkt bidrar till att tjejer vågar bli rejält kaxiga även mot betydligt större och starkare killar – något som för en man är väldigt, väldigt dumt.

    Jag vet inte om så många tjejer tänker medvetet på detta, eller om de helt enkelt är så vana vid att få som de vill när de blir riktigt arga, att de ärligt tror att de är farligare när de blir arga än vad t.ex. män är. Wink

    En man som får för sig att beveka bus med bara blicken, måste vara helt beredd på att tvingas följa upp sitt hot med fysiskt våld. Är han inte det, kommer han inte upplevas som tillräckligt hotande, och det kommer inte funka. I bästa fall blir han ignorerad…

    Alla har förstås sett Bill Burr’s beskrivning av detta. Smile

  18. @Ulf T:

    Jag vet inte om så många tjejer tänker medvetet på detta, eller om de helt enkelt är så vana vid att få som de vill när de blir riktigt arga, att de ärligt tror att de är farligare när de blir arga än vad t.ex. män är.

    Anar vilket du menar om SD, det är hon som blev kallad ”lilla horan” eller vad det var? Det är rätt fascinerande socialt fenomen. För det skulle tolkas eller tolkades(?) som ”kvinnohat” och det jag ser är att hennes kön skyddade henne. Hade hon varit man och varit så kaxig(oavsett om hon hade rätt eller inte, det tar jag inte ställning till) hade hon fått däng.

    Jag kan inte minnas att jag någon gång blivit arg så ute. Och hemma… det är så otroligt sällan.
    Livet är på tok för kort för att vara arg eller surSmile
    Men inbillar mig att jag är farlig för jag blir arg?… tihi, knappast! Inte ens om jag skulle ta till stickvapen, dom tränar självförsvar båda. ”Lilla mamma” vänder man bokstavligen upp och ner på skoj. Så möjligen har jag en teoretisk chans rent fysiskt när dom sover? ;D

    Det tror jag kvinnor generellt inser..
    Men jag skulle tro att det här med parallella liv gör att man helt enkelt inte reflekterar över fördelarna (och makten) ett kvinnligt kön för med sig.

    Tänkte på det samma även när du länkade in den kvinnliga politikern, var det i Australien?

  19. Läser med intresse. Intressanta reflektioner.

    Givetvis är ”ridderlighetens” inte rationell, lika lite som känslor över lag. Det är från situation till situation. Som Mariel påpekar kan det mest rationella målet vara att förhindra att barnet blir föräldralöst. Och i nödlägen kan just de fysiska skillnaderna råka vara de avgörande mellan vem som lever och dör.

    Likaså kan det som någon påpekade vara ganska dumt att ge sig in i konflikt med gäng eller andra situationer där underläget är uppenbart.

    I konflikter är kvinnor ofta skyddade av sitt kön, men inte alltid. Alla känner till devisen att man ”inte slår en tjej”. De flesta skulle inte göra det, men onekligen händer det ibland. Det är dock en risk då man kan åka på spö av omgivningen. (Såg det hända utanför en krog. Först slog en ung kille en tjej i ansiktet, sedan blev det alla på en.)

    Teo

  20. Jag tror inte det avgörande för om man klarar sig är inte om man är kille eller tjej, utan det som avgör är hur säker man är på sig själv. Är man säker och trygg i sig själv kan man stå emot en armé. Men det kan inte vara spelad säkerhet. Den måste vara äkta. Då kan man kontrollera både en och flera mycket större motståndare.
    Men …
    Som kille är man uppväxt med att man åker på stryk om man inte passar sig.
    Som tjej är en (he he) uppväxt med att man inte pker på stryk även om man inte passar sig.
    Alltså har tjejer ofta mycket bättre mental närvaro och kan stå på sig i hotfulla situationer utanför krogen o.d. därför att de vet (kanske felaktigt) att de är säkra, medan killar vet att de ligger risigt till.
    Ge tjejen killens osäkerhet och killen tjejens säkerhet så kommer du säkert också att se hur tjejer börjar råka mer illa ut, och killarna klarar sig bättre.

  21. Jag har lite svårt för det där med ordet ”genuskontraktet”. Jag har inget kontrakt med min fru, framförallt inte ett baserat på kön. Lite tysta överenskommelser finns men de ansluter inte nödvändigtvis till de klassiska könsrollerna riktigt varje gång och inget är hugget i sten.

    Det kan vara på många sätt så idén om ett kontrakt som skulle vara allmänt leder fel. Alla par (och vänner och familjer e.t.c.) har sitt kontrakt. Men det vill förstås inte feminister veta av för det talar ju för valfrihet. Därför tar de ordet i bestämd form; ”kontraktet”.

  22. @Bashflak: Inte din mest lyckade länk hittills. Sunward menar säkert väl, men hon har rejält med otur när hon tänker. Vad kan man annars säga om följande:

    *det är förnedrande för en man att mata sitt barn med nappflaska
    *en man kan inte idag värna om eller skydda sin familj såvida han inte är ensam inkomstbringare
    *männen har bara gamla jaga- och slåsshormoner och är inte lämpliga alls att ta hand om barn (stackars de barn som växer upp med ensamstående pappor således)
    *en kvinna skiljer sig från sin man om han inte klarar av hushållsarbete (eftersom män av naturen inte går att lära upp så oerhört komplicerade uppgifter!?)
    *flickor VILL leka med dockor (de flickor som ändå inte gör det, inklusive min egen dotter, kommer alltså vara oförberedda inför vuxenlivets ”naturliga kvinnoroll” som hemmafru och barnaföderska)
    *vi ska vara fria att själva välja vår könsroll så länge män väljer den traditionellt manliga och kvinnor väljer den traditionellt kvinnliga
    *upplösning av traditionella könsroller innebär påfrestningar som leder till separation (knappast oundvikligen, men i ett förhållande där båda parter är självförsörjande tenderar kommunikationen bli viktigare än då man binds samman av de traditionella könsrollernas kitt)

    Visst är jag öppen för att hon raljerar, men tillåt mig tvivla. På något sätt tror jag hon vill få fram någon slags kritik mot de feminister som nedvärderar valet att bli hemmafru, men att gå därifrån till att predika om naturliga könsroller blir bara fånigt år 2013. Det mest naturliga är att det alltid kommer att finnas avvikelser och det är först när man accepterar det som den s.k. ”sanna jämställdheten” kan uppstå.

  23. @Thomas:
    Du läser sunwards artikel som fan läser bibeln. Jag tar bara upp dina punkter i korthet (har annat att göra också)

    *det är förnedrande för en man att mata sitt barn med nappflaska</blockquote

    Det var inte vad hon sa. Hon sa: ”Och mannen får inte längre försörja sin familj. Stoltheten att värna och skydda familjen har han förlorat. Nu ska han tvingas sitta med bar överkropp och mata spädbarnet med nappflaska för att hans usla bröstkörtlar vägrar producera fadersmjölk. Kan männen förnedras mer?” Läs det korrekt i rätt kontext. Notera det operativa och centrala ordet ”tvingas”. Det är nog ganska få män som uppfattar det som förnedrande att mata sina barn vare sig med eller utan nappflaska. Men att tvingas göra det är en helt annan femma.

    *en man kan inte idag värna om eller skydda sin familj såvida han inte är ensam inkomstbringare

    Vart påstod hon det? Hon tar upp mannens traditionella roll som försörjare, men ingenstans propagerar hon för at mannen skulle vara ensam inkomstbringare eller att hans förmåga att värna och skydda familjen skulle vara avhängig att han är ensam inkomstbringare. Det är diin egen (illvilliga?) tolkning som helt saknar grund i vad som sägs.

    *männen har bara gamla jaga- och slåsshormoner och är inte lämpliga alls att ta hand om barn (stackars de barn som växer upp med ensamstående pappor således)

    Hon påstod inte att ”männen är inte lämpliga alls”. Hon sa att jaga- och slåsshormoner inte var lämpliga alls. En milsvidd skillnad. Alltså, generellt är kvinnor mer lämpade än män att ta hand om småttingar, bl.a. hormonellt. Vad är det för konstigt med det? En graderad jämförelse förvandlar du till en falsk dikotomi.

    *en kvinna skiljer sig från sin man om han inte klarar av hushållsarbete (eftersom män av naturen inte går att lära upp så oerhört komplicerade uppgifter!?)

    Att döma av de erfarenheter som män delar med sig av så är det ganska vanligt att kvinnor klagar på hur män sköter hushållsuppgifter. Om det verkligen ligger till grund för skilsmässa eller inte kan man kanske ifrågasätta, men det finns väl statistiskt stöd för att skilsmässor ökar när männen går hemma? Skilsmässa pga dåligt utfört hushållsarbete bör nog inte tas bokstavligt, utan förstås i den större kontext som artikeln ger.

    *flickor VILL leka med dockor (de flickor som ändå inte gör det, inklusive min egen dotter, kommer alltså vara oförberedda inför vuxenlivets ”naturliga kvinnoroll” som hemmafru och barnaföderska)

    Logiskt fel i ditt resonemang. ”A medför B” innebär inte att ”icke-A medför icke-B”. Eller för att ta ett parallelt exempel till vad du sa, barn går i skolan för att lära sig läsa, enligt dig skulle då alltså barn som inte går i skolan inte lära sig läsa. Men det finns t.ex. barn som lärt sig läsa hemma innan de började i skolan (jag själv är ett av dem). Du skapar dessutom återigen en falsk dikotomi utifrån hennes uttalande, typ ”antingen leker flickor med dockor och blir bra mammor eller så leker de inte med dockor och blir dåliga mammar”. Det är din egen förvrängda tolkning av vad som påstås.

    *vi ska vara fria att själva välja vår könsroll så länge män väljer den traditionellt manliga och kvinnor väljer den traditionellt kvinnliga

    Återigen skapar du med din egen tolkning en falsk dikotomi som det inte finns stöd för i texten. Hon vänder sig emot att vi ska tvingas in i motsatta könsroller, det vänder du till att vi skall tvingas in traditionella könsroller. Har du problem med att förstå vad ”fritt val” är? Ingenstans propagerar hon för någon form av tvång eller använder imperativa formuleringar eller förstärkande ord som ”skall” eller ”måste”. Hon säger (min emfas): ”Denna undersökning visar klart och tydligt att vi måste byta jämställdhet, från den som förtrycker de traditionella och naturliga könsrollerna till en som värderar bägge könsrollerna lika och tillåter oss att fritt bestämma över våra egna familjeliv och våra egna val av könsroll.” Hur får du ”fritt bestämma” och ”våra egna val” att bli tvingande? Har hon nångonstans sagt att man inte får välja otraditionellt?

    *upplösning av traditionella könsroller innebär påfrestningar som leder till separation (knappast oundvikligen, men i ett förhållande där båda parter är självförsörjande tenderar kommunikationen bli viktigare än då man binds samman av de traditionella könsrollernas kitt)

    Vadå ”oundvikligen”, du tycks tolka allting helt i svart och vitt. Ser du inga gråskalor alls?
    För övrigt stöds hennes uttalande väl klart och tydligt av skilsmässostatistik och faktumet att vi är världens singlaste land.

    På något sätt tror jag hon vill få fram någon slags kritik mot de feminister som nedvärderar valet att bli hemmafru, men att gå därifrån till att predika om naturliga könsroller blir bara fånigt år 2013.

    Det är väl precis just jämst sån kritik hon framför. Men varför skulle det vara fånigt att ta upp naturliga könsroller år 2013? Om det är något som är fånigt så är det väl feministerna som med olika styrmedel och mer eller mindre inlindade tvångsmetoder begår våld på vår natur. Vad sen årtalet har att göra med det begriper jag inte. Det som är sant eller logiskt riktigt är det oavsett om det är år 2000 f.Kr., år 0, år 2013 anno dato eller något som helst annat årtal.

    Det mest naturliga är att det alltid kommer att finnas avvikelser och det är först när man accepterar det som den s.k. ”sanna jämställdheten” kan uppstå.

    Ingen stans har hon påstått att man inte ska acceptera avvikelser som finns.

    Det kunde vara bra om du försökte ta till dig vad folk faktiskt säger utan att göra egna perverterat snedvridna tolkningar av vad du vill att de ska ha sagt som passar din egen agenda.

  24. @Thomas:

    Som Dolf redan påpekat, dina svar innehåller mänger av exempel på argumentationsfelet falskt dilemma/falsk dikotomi. Dvs du tar två alternativ för givna i situationer där det uppenbarligen finns tre eller fler.

  25. Vad gäller att undvika bråk så har jag sett många exempel på hur man undviker bråk genom att visa sig vara väldigt beredd på att börja slåss. Dvs. är det hotfull stämning så kan man ofta undvika bråk genom att visa sig minst lika beredd att börja slåss som motparten.

    Ska förmodligen undvikas om man själv är i numerärt underläge (eftersom den/de som är hotfulla har svårare att backa ned om flera av deras kompisar tittar på). Dessutom känns det som en högrisktaktik då det i vissa fall säkert kan leda till grövre våld än annars.

    Men jag har seet det fungera ettflertal gånger, eftersom de flesta faktiskt inte vill slåss utan mer hota om våld.

  26. @Chade,

    Jag har inte varit i så mycket slagsmål – men är paniskt rädd för det. Men det jag sett en gång – och hört om – folk som vill slåss och går runt och försöker bråka med andra. Om andra då vänder bort blicken och inte tar betet så blir det ofta inte slagsmål. Men om någon svarar på kritiken eller står upp för sig själv så kan det smälla till. Därav min panik över att försöka dra uppmärksamheten till sig.

    Men jag tror, som någon var inne på, att detta problem mer uppkommer när någon är påverkad av något. Vanliga stöddiga typer som bara vill visa sig på styva linan brukar lätt kunna hanteras med blickar. Har också hört om kvinnliga pensionsfärdiga högstadielärarinnor som sett ungdomar i deras skolåldern i slagsmål och som stoppat detta genom att säga till på skarpen.

    Tror kvinnor att de inte kommer bli anfallna att de är skyddade av sitt kön?

    Jag har en gång avstyrt slagsmål som liten när en större kille mobbade en annan tjej. Och jag har även sprungit ut ur hytten när jag hörde en kille slå ner en tjej utanför hytten. I båda fallen så agerade jag utan att fundera på konsekvenserna. Så när jag blir arg då finns liksom inte sådana tankar att jag skulle vara skyddad för att jag är tjej – utan det är bara någonting som sker som måste stoppas.

  27. ”Notera det operativa och centrala ordet ”tvingas”. Det är nog ganska få män som uppfattar det som förnedrande att mata sina barn vare sig med eller utan nappflaska. Men att tvingas göra det är en helt annan femma.”

    För det första: Hur kan det upplevas som ett tvång att som man behöva mata sitt barn? (Om vi bortser ifrån ofrivilligt faderskap!)
    För det andra: Är det inte i högsta grad att värna om sin familj när man matar sitt barn, även som man?

    Genom att värna om sitt barn (via matning) så borde alltså mannen kunna känna stolthet samtidigt som han kan anses vara förnedrad (på grund av att han intar en traditionell kvinnoroll) enligt Sunwards resonemang.

    Avsåg resonemanget gälla den specifika situationen där en ofrivillig arbetslöshet drabbat mannen medan kvinnan har en anställning, så är det knappast feminismen som tvingat parterna till sina ”val”.

    Vad gäller min tolkning av Sunward som förespråkare av kvinnan som hemmafru och mannen som ensam inkomstbringare, så var det måhända en överdrift men nog önskar hon se en värld där mannen åtminstone är den huvudsakliga inkomstbringaren?

    ”Logiskt fel i ditt resonemang”

    Vi är rörande överens om att ”som leder till” och ”som KAN leda till” har två olika innebörder. Den nyansskillnaden känns ganska betydelsefull då man försöker argumentera för sin sak. Det är Sunward som byter ut studiens ”kan leda till” och omvandlar det till sitt egna ”leder till”, varför jag använde samma typ av retorik som henne i min parentes. Min avsikt var att visa på just den falska dikotomi som Sunward ger uttryck för i sin artikel, men som du förvånansvärt nog endast lyckats uppmärksamma i mitt svar.

    ”…varför skulle det vara fånigt att ta upp naturliga könsroller år 2013? Om det är något som är fånigt så är det väl feministerna som med olika styrmedel och mer eller mindre inlindade tvångsmetoder begår våld på vår natur.”

    Märk väl: Min kritik av Sunward innebär inte per automatik ett försvar av feminismen.

    Det som i detta fall blir fånigt är när man som Sunward talar om naturliga könsroller och (underförstått) i sann matematisk anda konstaterar att det finns två kön och därmed också två könsroller. Jag menar att tiden fram till år 2013 åtminstone givit oss tillräckligt med kunskap som berättigar en mer vidsynt utgångspunkt. Det borde åtminstone(!) propageras för 4 likvärdiga könsroller: hemmakvinna, hemmaman, arbetarkvinna och arbetarman. Ingen av dessa borde heller ses som mer naturlig än någon annan, oavsett hormoner eller ideologi.

    ”Det som är sant eller logiskt riktigt är det oavsett om det är år 2000 f.Kr., år 0, år 2013 anno dato eller något som helst annat årtal.”

    Det har man i alla tider åtminstone försökt att sträva efter att bevisa, men det har visat sig problematiskt då det gäller normer och värderingar, som det ju faktiskt till största delen handlar om i politiken. Även naturvetenskapen har fått omvärdera mycket av det som tidigare ansetts logiskt riktigt och sant, men det behöver jag knappast förklara närmare för dig.

    ”Det kunde vara bra om du försökte ta till dig vad folk faktiskt säger utan att göra egna perverterat snedvridna tolkningar av vad du vill att de ska ha sagt som passar din egen agenda.”

    Som förespråkare för alternativa tolkningar av samtiden så upplever jag dig som förvånansvärt stingslig. Jag förmodar att vi helt enkelt är sprungna ur vitt skilda generationer och ditt likställande av avvikande med perverterat snedvridna känns minst sagt förlegad. Det bjuder dessutom inte in till en fortsatt debatt och förstärker snarare den i media presenterade synen på jämställdisten som konservativ lobbyist, snarare än välvillig samhällsreformator.

  28. @trollan:

    Jag var säkert otydlig så jag vill understryka att mitt tidigare inlägg inte var något jag rekommenderar, just eftersom variansen i en sådan metod nog är större än vid andra metoder (dvs. det är högre sannolikhet att grövre våld inträffar).

  29. Thomas:

    ”Vad gäller min tolkning av Sunward som förespråkare av kvinnan som hemmafru och mannen som ensam inkomstbringare, så var det måhända en överdrift men nog önskar hon se en värld där mannen åtminstone är den huvudsakliga inkomstbringaren?”

    Ja och?

    Det sista vore en åsikt hon isf delar med en klar majoritet alla kvinnor där till och med de mest progressiva (dvs feministiska) kvinnorna var mer nöjda när mannen i högre grad var ”breadwinner” Fast det är ju inte bara Braddock Wilcox studie som styrker den ”kvinnosynen” Den bekräftas även av hur de flesta kvinnor skriver, talar och framför allt väljer (preferens) när de dejtar.

    ”Det bjuder dessutom inte in till en fortsatt debatt och förstärker snarare den i media presenterade synen på jämställdisten som konservativ lobbyist, snarare än välvillig samhällsreformator.”

    Få se nu om jag förstod det där rätt.

    Med andra ord skall det föreställa progressivt att överheten (kungar, drottningar och hovfolk) talar för kvinnor och tycker faktiska kvinnor skall vara tysta som möss men idag skall det alltså vara konservativt att lyssna på kvinnor själva och betrakta dem som riktiga personer?

    Ursäkta mitt okunniga påpekande men beskriver inte det där ganska precis de motsatta positionerna? KONSERVATIVA vill att bara maktmänniskor skall få bestämma och de utgår från religion så fakta och vetenskap är bara i vägen. PROGRESSIVA utgår från fakta och deras kunskap kan därmed utvecklas i enlighet med nya fakta.

    Du får ursäkta men att bli kallad konservativ av personer som av allt att döma står närmast kungahögern anno 1907 i rösträttsfrågan har jag svårt att ta på allvar.

  30. @trollan:

    Så när jag blir arg då finns liksom inte sådana tankar att jag skulle vara skyddad för att jag är tjej – utan det är bara någonting som sker som måste stoppas.

    Det behöver iofs inte betyda mer än att du inte medvetet utnyttjar din kvinnlighet som skydd. Våra instinktiva handlingar bygger på summan av våra tidigare erfarenheter. En person som råkat illa ut kan snabbt bli av med reflexen att kasta sig in i bråkigheter, medan personer som upplevt relativ trygghet kan ha lättare för det.

    Jag kan inte säga att jag har ett färdigt svar på hur det fungerar, men jag har ofta noterat hur tjejer orädda går in i situationer där man som kille definitivt skulle tänka sig för. Konsekvenserna för kaxighet är inte desamma för tjejer och för killar. Men om jag är mer försiktig i en viss situation tänker jag naturligtvis inte ”om jag hade varit tjej hade jag kunnat ingripa, men eftersom jag är kille bör jag tänka mig för”. Det är nog mer en observation i efterhand, när jag har sett en tjej göra något som för en kille vore vågat i överkant.

  31. @Erik: Att som Dolf uttrycka sig om tolkningar som inte stämmer överens med den egna världsbilden som ”perverterat snedvridet” höll jag som ett typiskt konservativt uttryck som snarare var avsett att markera en upplevd överhet och ett tolkningsföreträde, än att bjuda in till fortsatt debatt. Det ser jag inte som progressivt helt enkelt.

    ”men nog önskar hon se en värld där mannen åtminstone är den huvudsakliga inkomstbringaren?

    Ja och?”

    Då tolkade jag henne rätt på den punkten. Jag är emellertid inte lika övertygad som henne om att mannens stolthet och självkänsla i huvudsak är kopplad till inkomsten.

  32. @Thomas:

    För det första: Hur kan det upplevas som ett tvång att som man behöva mata sitt barn? (Om vi bortser ifrån ofrivilligt faderskap!)
    För det andra: Är det inte i högsta grad att värna om sin familj när man matar sitt barn, även som man?
    Genom att värna om sitt barn (via matning) så borde alltså mannen kunna känna stolthet samtidigt som han kan anses vara förnedrad (på grund av att han intar en traditionell kvinnoroll) enligt Sunwards resonemang.

    Varför måste du anlägga ett spinn på vad jag säger? Framför allt handlade det inte om tvång att mata barn kontra frihet att skita i sitt ansvar för barn. Det handlade om att tvingas fysiskt mata barn kontra att ekonomiskt försörja barn (underförstått att då någon annan, enligt gemensam överenskommelse, matar barnen ifråga). Ingen har påstått att det skall stå en fritt att välja mellan att ta ansvar eller inte ansvar för de barn man sätter till världen.
    Och det är en avsevärd skillnad mellan att man kan hamna i omständigheter som tvingar en att mata barn eller byta bjöjor på dem, och att staten tvingar en till att göra det när andra lösningar finns som föredras av alla berörda parter (staten räknas inte som berörd part).
    Att mata någon är per definition inte att ”värna”. Slå upp ordet.
    Jag vet inte vad du har för kriterier för att något skall vara förnedrande. Personligen vet jag ingen handling som är förnedrande för den som utför den så länge den är utförd av egen fri vilja på eget ansvar. Förnedringen ligger inte i att mata barn, förnedringen ligger i att tvingas av en tredje ej berörd part, staten.

    Det som i detta fall blir fånigt är när man som Sunward talar om naturliga könsroller och (underförstått) i sann matematisk anda konstaterar att det finns två kön och därmed också två könsroller. Jag menar att tiden fram till år 2013 åtminstone givit oss tillräckligt med kunskap som berättigar en mer vidsynt utgångspunkt. Det borde åtminstone(!) propageras för 4 likvärdiga könsroller: hemmakvinna, hemmaman, arbetarkvinna och arbetarman. Ingen av dessa borde heller ses som mer naturlig än någon annan, oavsett hormoner eller ideologi.

    Det finns en skillnad mellan män och kvinnor som är fundamental och i allra högsta grad påverkar könsrollerna. Kvinnor blir gravida, och kvinnor ammar. Det är en assymetri som är biologisk och som vi inte kan välja bort. Att tro att den inte skulle påverka arbetsfördelningen i en familj förefaller mig mer än lovligt naivt. Det skulle aldrig falla mig in att dela hemtiden med min (hypotetiska) fru för att ta hand om vårt (hypotetiska) barn under amningstiden om det är möjligt att lösa vårdnaden genom att frun stannar hemma. Detta är dock inte något jag skulle besluta unilateralt, utan handlar om vad jag och min fru skulle komma överens om. Förhoppningsvis innan vi sätter barn till världen. Kan man inte komma överens om hur vårdnaden skall fördelas bör man inte heller tillverka några barn.
    Bortser man från spädbarnsåldern, visst, jag kan tillstå att alla 4 rollerna är lika giltiga. Men människors fria val är överordnat rollerna. Låter du människor välja själva lär du få en övervikt på de traditionella rollerna och de otradtionella blir en minoritet. Helt ok.

    Märk väl: Min kritik av Sunward innebär inte per automatik ett försvar av feminismen.

    Point taken.

    Det har man i alla tider åtminstone försökt att sträva efter att bevisa, men det har visat sig problematiskt då det gäller normer och värderingar, som det ju faktiskt till största delen handlar om i politiken. Även naturvetenskapen har fått omvärdera mycket av det som tidigare ansetts logiskt riktigt och sant, men det behöver jag knappast förklara närmare för dig.

    Kunskap utvecklas och omvärderas. Sanningen är. När kunskapen utvecklas närmar den sig förhoppningsvis sanningen mer och mer. Att kvinnor föder barn och i inlednignsskedet föder barnen med hjälp av en för dem unik funktion är ett sant faktum oavsett vad etablerad kunskap säger. Och ett resonemang utifrån den premissen är giltigt oavsett årtal.
    Normer och värderingar är inte fakta som skall bevisas. Normer och värderingar är ”rätta” till den grad de är i samklang med det naturliga och det sanna. Normer och värderingar är ”fel” till den grad de gör våld på det naturliga och sanna. Om premissen att barn mår bäst av att få modersmjölk direkt från sin naturliga förpackning är sann, vore en norm som säger att män skall mata barnen med nappflaska under amningsperioden fel.

    Som förespråkare för alternativa tolkningar av samtiden så upplever jag dig som förvånansvärt stingslig. Jag förmodar att vi helt enkelt är sprungna ur vitt skilda generationer och ditt likställande av avvikande med perverterat snedvridna känns minst sagt förlegad.

    Jag likställer inte avvikande med perverterat snedvridet. Vill du göra alternativa tolkningar av samtiden har jag inga problem med det. Jag vänder mig mot att du lägger in godtyckliga tolkningar i vad någon säger, vilket är en helt annan femma. Oavsiktliga feltolkningar är ursäktligt, men avsiktliga feltolkningar är oärligt. Jag uppfattar, rätt eller orätt, det som att du upprättar halmgubbar genom att avsiktligt förvränge vad som sägs, och en sådan argumentationsteknik är oärlig, och det är det som får mig att vända taggarna utåt.

  33. @Thomas:

    ”Att som Dolf uttrycka sig om tolkningar som inte stämmer överens med den egna världsbilden som ”perverterat snedvridet” höll jag som ett typiskt konservativt uttryck som snarare var avsett att markera en upplevd överhet och ett tolkningsföreträde, än att bjuda in till fortsatt debatt. Det ser jag inte som progressivt helt enkelt.”

    Ok, Först och främst tror jag att du förväxlar diskussion och debatt. När man ”bjuder in till debatt” presenterar man anledningarna man tycker som man gör för publiken och låter oppositionen göra likadant. Man tvingas ha bättre argument ju bättre oppositionen är.

    Beträffande progressivìtets-argumentet så säger jag som Alan Sokal, jag kan inte se någonting progressivt med att ljuga ihop saker som inte stämmer och försöka blockera information som faktiskt stämmer – visst det låter bra i början men vad gör man när ”fienden” är starkare och gör likadant? I USA tappade relativister mark på universiteten när George Bush utnyttjade deras arbete för att avancera kristenhögern. Då var det inte lika coolt att ”dekonstruera vetenskap” längre.

    Vidare är det som Professor Svante Nordin påpekar: de här subjektiva argumenten var ju högerns från början. Vänstern var från början positiv till upplysningsideal och folkbildning. Nu är plöstligt vänstern de postmoderna som förespråkar folktro och vidskeplighet – dvs i praktiken härmar de traditionella konservativa kungahögerns nonsens. Hur har det magiskt blivit progressivt att bete sig som våra försupna gamla vidskepliga kungar? Hur blev det konservativt att förespråka fakta och bildning som är lika för alla till skillnad från tyckaradeln där endast initierade får tillträde?

    ”Då tolkade jag henne rätt på den punkten. Jag är emellertid inte lika övertygad som henne om att mannens stolthet och självkänsla i huvudsak är kopplad till inkomsten.”

    Där förväxlar du det vetenskapliga argumentet med det politiska. Att mannens stolthet och självsäkerhet (Confidence) i vår kultur generellt är kopplad till inkomsten (dvs rang i jobbet) bevisar ju varenda studie som gjorts på ämnet. Det finns inte en enda faktor som inte är kopplad till lönens storlek. Det täcker allt från vanor i bilkörning till hur många år mannen lever.

    Vad du menar är snarare diskussionen om det behöver vara så. Det är ett helt annat ämne. Rent praktiskt hänger svaret på huruvida män kan bli evolutinära vinnare på något annat sätt. Om kvinnor fortsätter som de gör idag är dock svaret att det inte finns någon osäkerhet, då måste det vara så hos män för män också.

  34. @dolf:

    ”Framför allt handlade det inte om tvång att mata barn kontra frihet att skita i sitt ansvar för barn.”
    ”Ingen har påstått att det skall stå en fritt att välja mellan att ta ansvar eller inte ansvar för de barn man sätter till världen.”

    Var någonstans har jag hävdat det, eller ens försökt att antyda det?

    ”Förnedringen ligger inte i att mata barn, förnedringen ligger i att tvingas av en tredje ej berörd part, staten.”

    Det är ju det här som är det mest absurda. När i hela friden har en man i Sverige blivit tvingad av staten att mata sitt barn?

    ”Att mata någon är per definition inte att ”värna”. Slå upp ordet.”

    Semantik. Hålla barnet vid liv borde rimligtvis kunna innefattas i begreppet, oavsett om handlingen är indirekt eller direkt.

    ”Normer och värderingar är inte fakta som skall bevisas”

    De kan dock anses sanna eller bevisföras som logiskt riktiga, vars relativa svårighet ju faktiskt var utgångspunkten i min replik.

    ”Normer och värderingar är ”fel” till den grad de gör våld på det naturliga och sanna”

    Vad som anses naturligt och sant är ju emellertid också något som måste fastställas av oss människor. Om premissen att spädbarn mår bäst av att få modersmjölk och närhet då de matas, vore en norm som säger att det är fel att män matar barnen med nappflaska under amningsperioden fel.

    ”Det finns en skillnad mellan män och kvinnor som är fundamental och i allra högsta grad påverkar könsrollerna. Kvinnor blir gravida, och kvinnor ammar. Det är en assymetri som är biologisk och som vi inte kan välja bort. Att tro att den inte skulle påverka arbetsfördelningen i en familj förefaller mig mer än lovligt naivt.”

    Jag har inga som helst invändningar mot det du skriver här. Jag tror dock inte att velourpappan känner sig mindre manlig eller att karriärkvinnan känner sig mindre kvinnlig som Sunward vill få det till. Min avsikt var att just kommentera synen på könsrollerna och inte på det biologiska könet.

    ”Låter du människor välja själva lär du få en övervikt på de traditionella rollerna och de otradtionella blir en minoritet. Helt ok.”

    Jag skulle vilja sträcka mig till att säga att vilken fördelning som helst skulle vara helt ok. Att fler pappor än någonsin tar ut föräldradagar tror jag mer handlar om att möjligheten finns än att de känner sig tvingade.

  35. @Erik:

    ”Ok, Först och främst tror jag att du förväxlar diskussion och debatt”

    Eller så kanske jag valde att använda ordet debatt eftersom jag kommenterade i ett forum på genusDEBATTEN.se. Givet att jag inte driver någon egen agenda som jag ställer mot er, så berättigar det dock den något nitiska kritiken till ordvalet. Det som förvånar i sammanhanget är emellertid att jag förutsattes vara en politisk eller ideologisk motpart vilket i sådana fall borde rättfärdiga ordvalet oavhängigt argumentationens kvalitet.

    Resten som du skriver är någon slags pseudoargumentation som sedan länge gått långt ifrån huvudspåret, men jag upplåter mig likväl att kommentera följande:

    ”Hur har det magiskt blivit progressivt att bete sig som våra försupna gamla vidskepliga kungar?”

    Jag har inte någonstans hävdat att det är progressivt. Tvärtom skrev jag att jag upplever det som KONSERVATIVT att genom försmädelser markera en upplevd överhet och ett tolkningsföreträde. En markant skillnad således.

    ”Hur blev det konservativt att förespråka fakta och bildning som är lika för alla till skillnad från tyckaradeln där endast initierade får tillträde?”

    Mig veterligen så är jag i det här fallet den oinitierade och vi har ju alla märkt vad det ledde till. Så tillåt mig tvivla på om du verkligen menar lika för alla, eller lika för alla som accepterar ”sanningen”.

  36. Pingback: Semestrande poliser och “force continuum” | Genusdebatten