Inledning

Via MiTs blogg så hamnade jag på denna artikel.

Är du kvinna? Då tvingas du stå ut med de tråkigaste, mest obekväma och skadliga arbetsuppgifterna på jobbet. […] Där slås fast att kvinnor i betydligt högre grad än män drabbas av belastningsskador, skriver Svenska Dagbladet. Orsaken är inte att kvinnor är svagare, mindre tåliga eller mer benägna att klaga, slår rapporten fast enligt tidningen. [min emfas]

Slår rapporten fast att detta inte är orsaken? Låt oss titta på den.

Rapporten, som heter Belastning, genus och hälsa i arbetslivet är, på beställning från Arbetsmiljöverket, utförd av fil. dr Charlotte Lewis och professor Svend Erik Mathiassen, Högskolan i Gävle. Det är en granskning av den vetenskapliga litteraturen inom området, där mängder av studiers resultat radas upp och man studerar huruvida biologiska faktorer kan förklara kvinnors högre sjukskrivningstal. När jag läser rapporten så upplever jag att man på förhand bestämt sig för vad man vill att svaret ska vara: ”stackars kvinnor får inte ta plats, därför blir de sjuka”.

Resultat

Rapporten kommer fram till att vi har en könssegregerad arbetsmarknad, med följande ord:

Det finns en mycket påtaglig könssegregering i arbetslivet. En del yrken är dominerade av män och andra av kvinnor. På många arbetsplatser tilldelas (eller tar) männen tyngre sysslor då kvinnor inte anses (eller anser sig själva) fysiskt kapabla till detta, medan kvinnor utför repetitiva uppgifter och arbetar med människor. Att konstruera arbetsuppgifter och utrustning för att passa även kvinnor (och kortare, fysiskt svagare män) borde vara en självklarhet i ett inkluderande arbetsliv. [Min emfas, s. 38]

Det är något få av oss skulle opponera oss mot, det stämmer väl. Formuleringen, den jag markerat ovan, ger mig en obehaglig bismak och jag vill förklara det obehaget med en liknelse/anekdot.

I drygt 20 år bodde vi, jag och min man, i hus. Vi lever ett jämställt liv (med jämställdistisk definition), där vi har samma ”yrke” att få vardagens görande att bli gjort. Jag har aldrig skottat snö där. Jag har däremot skottat (eller snarare sopat) snö en gång när vi var på vintersemester i Dalarna. Orsaken är att snön i Dalarna var puderlätt, snö i Skåne är blöt och tung. Det är alltså mina fysiska begränsningar som medför uppdelningen, inte att min man ”tar”. Att han är betydligt starkare än mig, gör att han kan klara det. Men det innebär inte att arbetet var lätt för honom, det är ett tungt arbete som slet på hans kropp.

Det är precis samma sak på arbetsmarknaden, kvinnor skonas (eller skonar sig själva) när det är möjligt från det som är mer fysiskt tungt. I vårdyrken är dominansen av kvinnor så total att dessa kvinnor får lyfta tungt, men där det finns män, så kommer det att bli männen som gör de tunga lyften. Hade jag kunnat trolla med snön i min anekdot, så den var mindre tung, hade jag gjort så för att skona min man från det slitjobb som hamnade på hans starkare axlar. En bieffekt av det hade varit att jag hade kunnat utföra uppdraget också. Därför tycker jag formuleringen är osmaklig, ett tecken på hur vi värderar kvinnors möjlighet att utföra alla uppdrag högre än männens säkerhet (för att inte tala om när man sänker krav på fysiska egenskaper med risk för allmänhetens säkerhet. Det kan vara en dörr på ditt barns skola en gång.) Så här skulle jag formulerat detsamma: Arbetsuppgifter och utrustning skall, för att skona den som utför arbetet, utformas så att de blir så skonsamma och ergonomiskt optimerade som är tekniskt möjligt och ekonomiskt försvarbart. En bieffekt, om vi värderar männens situation på arbetsmarknaden, är att fler kvinnor också kommer ha de fysiska förutsättningarna att utföra även dessa uppdrag om de så önskar.

Denna skillnad i fysisk styrka medför att det som återstår i arbetslivet ofta är av mer repetitiv karaktär vilket sliter på ett annat sätt.

Rapporten avslutas med följande ord:

Sammanfattningsvis bedömer vi att det faktum att män och kvinnor har olika arbetsuppgifter även om de arbetar i samma yrken sannolikt är en väsentlig förklaring till ojämnlikheter i arbetshälsan. Att män och kvinnor belastas olika när de gör samma arbetsuppgift kan också vara en viktig förklaring, men vi bedömer att mäns och kvinnors olika fysiologiska reaktioner på samma belastning inte i någon särskild omfattning kan förklara skillnader i belastningsrelaterad ohälsa mellan män och kvinnor. [s. 39]

Jag tolkar det som man menar att en icke-segregerad arbetsmarknad skulle förändra situationen, så att skillnaderna mellan mäns och kvinnors sjuktal blev mindre. Jag anser inte det finns stöd för sådant i rapporten. Låt oss titta på några citat:

Studien visade att kvinnor aktiverade den primära muskeln i mindre grad än männen. Däremot aktiverade kvinnorna i högre grad än männen muskler som inte var direkt nödvändiga för att hålla armarna; männen hade alltså ett mer ”ekonomiskt” aktiveringsmönster. Denna högre aktivitet i stabiliserande, icke primära muskler skulle kunna öka risken för besvär i skuldrorna bland kvinnor som arbetar med armarna lyfta. [s. 26]

Skillnaden i muskelstyrka kan leda till att kvinnor vid arbete med givna externa bördor tvingas ligga närmare sin maximala kapacitet. Att ligga närmare den maximala kapaciteten innebär att utrymmet för variation i arbetsteknik blir mer begränsat och att risken för att överbelasta muskler och leder kan öka. [s. 26]

I en studie av Nordander m.fl. (2008) undersöktes arbetsställningar, rörelsemönster och muskelaktivitet hos män och kvinnor som utförde identiskt repetitivt arbete inom gummitillverkning och montering. Arbetsställningar, rörelser och muskelaktivitet mättes med hjälp av teknisk utrustning. Arbetsställningar och rörelsemönster skilde sig inte mellan män och kvinnor, medan kvinnorna hade högre relativ muskelaktivitet i skuldran (kvinnor: 18 procent av max, män: 12 procent av max) och underarmen (kvinnor: 39 procent av max, männen 27 procent av max). Vidare hade kvinnorna cirka 2,5 gånger högre förekomst än män för besvär i nacke och armar, även efter att forskarna justerat för skillnader i exempelvis hushållsarbete och fritidsmotion. [s. 28]

Det är ett välbekant fenomen att upplevd negativ stress ökar risken för skador. Även denna faktor finns med i rapporten:

En studie på flygledare som i huvudsak utförde arbete framför en datorskärm – ett arbete som var identiskt för män och för kvinnor – presenterade nästan dubbelt så hög förekomst av nack- och skulderdiagnoser för kvinnorna än för männen. Inga könsskillnader kunde påvisas vad gäller muskelaktivitet, medan kvinnorna arbetade med handleden mer uppåtböjd. Kvinnorna upplevde ett lägre beslutsutrymme än männen och författarna föreslog att detta kunde vara en förklaring till kvinnornas högre förekomst av besvär då den fysiska belastningen i övrigt var så lika mellan män och kvinnor (Arvidsson et al., 2006). [s. 29–30]

Åttiotre procent av kvinnliga och 72 procent av manliga gymnasielärare uppgav 2011 känslan av styrd arbetstakt. [s. 23]

Herrero m.fl. (2012) visade att kvinnors stress ökade mer än mäns vid arbete med snäva deadlines, där det var en 4,7 procents högre sannolikhet för kvinnorna att upp- leva stress än för männen. Övriga faktorer som ökade sannolikheten för att uppleva stress mer för kvinnor än för män var snabbt arbete (4,0 procent), komplexa uppgifter (3,2 procent), intellektuellt utmanande arbete (2,2 procent) och uppmärksamhetskrävande arbete (1,8 procent). Inga könsskillnader kunde dock påvisas vid arbete som de anställda bedömde som ”för mycket” eller vid repetitiva uppgifter. Nordander m.fl. (2008) fann dock inga skillnader i psykosocial belastning mellan män och kvinnor som utförde identiskt repetitivt arbete. [s. 35]

Sida upp, sida ner rabblas sådana här resultat från tidigare forskning. (För tydlighetens skull: Alla resultat är inte lika entydigt som dessa citat, men det mesta är.) Min sammanfattning är: ”Givet samma förutsättningar använder kvinnor större del av sin maximala styrka och upplever högre stress. Bägge faktorerna innebär höjd skaderisk. Tillika bidrar troligen könshormon på vår smärtkänslighet.” Skulle det då bli bättre för kvinnor om de även gjorde ”skotta snö-uppgifterna” i arbetslivet? Min bedömning är nej, det skulle det absolut inte, tvärtom. Kvinnor skulle bara få andra problem till exempel skulle ländryggsproblem bland kvinnor skjuta i höjden. Kvinnor skulle också utgöra en större andel av de cirka 1000 personer som dör varje år i arbetsrelaterade sjukdomar, då män i större utsträckning exponeras för sådana risker:

I en stor epidemiologisk studie från Nya Zeeland intervjuade forskarna 3 000 förvärvsarbetare via telefon. Man fann att dubbelt så många män som kvinnor rapporterade att de var utsatta för damm, kemikalier, buller, oregelbundna skift, nattskift och arbete med vibrerande verktyg. [s. 23]

En av de studier som rapporten studerat var just ett sådant försök, att få till ”feministisk jämställdhet”, på en arbetsplats. Vad blev resultatet då?

I en studie av städare vid ett kanadensiskt sjukhus föreslog forskare ett antal förbättringar av arbetsmiljön som bland annat skulle göra det möjligt för kvinnorna att klara av de uppgifter som kategoriserats som tunga (Calvet et al., 2002). Forskarna jämförde sedan arbetsförhållandena före och tolv år efter att förändringsarbetet föreslagits. Viss könssegregering i arbetsuppgifter kvarstod efter de 12 åren. Tidigare hade man delat in städuppgifterna i lätta och tunga uppgifter, där männen tilldelades tunga uppgifter och kvinnorna lätta. […] Både de anställda och ledningen förklarade i intervjuer att könsstereotypa roller var den väsentligaste anledningen till den fortsatta uppdelningen av arbetsuppgifter. Efter förändringsarbetet [där man åtgärdat en tredjedel av forskarnas rekommenderade förbättringar] sjönk andelen kvinnliga städare, något som kan ha berott på att de inte ansåg sig klara av de tunga arbetsuppgifterna som arbetet nu innefattade. [min emfas, s. 23]

Skogen

Forskningen visar att kvinnor svarar för en större andel av sjukligheten än män; i Sverige hade kvinnor år 2011 ett sjukpenningstal som var 69 procent högre än männens (Försäkringskassan, 2012). En betydande del av besvär från rörelseapparaten orsakas sannolikt av belastningar i arbetet. Bland den arbetande befolkningen i Sverige uppgav år 2011 6,4 procent av kvinnorna och 5,7 procent av männen [12 procent högre] att påfrestande arbetsställningar orsakat besvär under de senaste 12 månaderna (Arbetsmiljöverket, 2012b). [min emfas, s. 5]

Som jag tidigare nämnt så tror jag 12 månaders intervall är för bred tidsram för att inte få med ett avgörande genderbias, på grund av våra könsroller, jag skulle föredra tre eller sex månader. Men det vi ser är en väsentlig skillnad mellan besvär män och kvinnor rapporterar i självrapporteringsstudier och huruvida dessa besvär lett till ett streck i statistiken för sjukpenningstal.

Det allra första citatet i detta inlägg var ett citat från artikeln där journalisten Johan Eslander skrev:

Orsaken är inte att kvinnor är svagare, mindre tåliga eller mer benägna att klaga, slår rapporten fast enligt tidningen.

Hmm, så det ”slår rapporten fast”? Svagare och mindre tåliga visar tidigare citat, att forskarna tycks ha bestämt sig i förhand för vilka slutsatser de ska dra är en sak. Men hur är det med ”mer benägna att klaga”:

Som illustrerat i figur 2 kan det mycket väl även vara så att kvinnor har en annan benägenhet än män att söka upp vård eller acceptera långvarig sjukskrivning. Detta kan vara en mycket viktig förklaring till skillnaden i besvärsförekomst, men en diskussion av dessa orsaker ligger utan för ramarna för den här rapporten. [s. 39]

Är det en slump att man väljer sätta ramarna så att ingen skugga ska kunna falla på kvinnorna själva alternativt ära åt mäns lojalitet*? Nej, det är ingen slump sådan är vår tid. Jag skulle vara mycket förvånad och positivt överraskad om någon annan rapport beställd av Arbetsmiljöverket studerade just detta. Men jag håller inte andan i väntan på en sådan studie och utan att studera även detta kommer man inte hitta svar.

Notera dock att jag inte säger att kvinnorna inte har problematik eller nervärderar/förlöjligar deras upplevda ohälsa i detta inlägg. Ett högre tal för det ena könskollektivet kan lika väl bero på att det andra könskollektivets tal är lägre än de faktiska omständigheterna egentligen är, det vill säga det vi kallar mörkertal. Och det, att männen är underrepresenterade i sjuktalsstatistiken, menar jag är svaret.

Slutord

Från artikeln:

– För att råda bot på kvinnors ohälsa bör arbetsgivarna ta bort arbetsuppgifter som ingen ska behöva utföra oavsett kön, sedan borde alla ta en funderare på om det verkligen är killarna som ska få de roliga och omväxlande uppgifterna, säger Svend Erik Mathiassen, professor vid Högskolan i Gävle, till SvD.

De uppgifter som går att göra på ett bättre sätt, ska naturligtvis göras så skonsamt som möjligt. Men alla uppgifter går inte förändra och att ta bort arbetsuppgifter … äh, vi vill få saker utförda, eller? En uppgift jag vet sliter för att arbetsställningen är omänsklig är att rensa vaskavlopp. Ska vi inte göra uppgiften att rensa avlopp? Hur tänker Svend Erik Mathiassen? Är det uppgifter som denna som är ”de roliga och omväxlande uppgifterna” som killarna får?
(Nu tror jag inte forskaren sagt så. Jag misstänker det är journalistens egen malebashing, i vanlig ordning.)

—

* Skulle jag med ett ord behöva återge vad det är jag imponeras mest av män och männens könsroll så skulle det ordet vara ”lojalitet”. Män har vanligen en omfattande lojalitet gentemot familj, ”teamet”, arbetsgivare och samhälle som ligger bortom vad man som kvinna kan förstå. Detta på gott och ont. Män anpassar sig efter de spelregler som sätts av arbetsgivaren och tar skit som en del av uppdraget, i högre grad än vad kvinnor gör. Jag skulle önska män satte ner foten oftare och värderade upp sig själva. För jag tycker att de är värda det. Men jag respekterar att de fungerar annorlunda och imponeras av deras tålmodighet. Och jag är djupt tacksam för män som skottar snö, fixar våra bostäder, bekämpar våra eldar och är våra hjältar när vi behöver dem som mest.