För lite drygt ett år sen skrev jag inlägget Jag erkänner: Gudrun Schyman har rätt! som handlade hederskultur. Inlägget tog avstamp i en artikel, Hur kan du missa kvinnoförtrycket? av Sara Mohammed. Med hjälp av forskning på ämnet och Sara Mohammeds artikel visade jag på att jag anar snarlika strukturer i grunden – trots kulturerna är så olika. Med det vill jag inte på något sätt påstå att det är samma sak, det är det verkligen inte. Liknelse: Om hederskultur är högkoncentrerad outspädd saft så motsvarar det svenska genussystemet samma saft fast mycket utspädd.

I förra inlägget skrev jag:

Mamman bestämde alltså hennes [Sara Mohammeds] kläder, men hur är det med könsstympning?

Det framgick inte i Sara Mohammeds artikel, men med hjälp av forskning kunde jag peka ut att det i huvudsak är kvinnorna som upprätthåller kulturers sociala normer, seder och bruk – här könsstympning. Nu har Sara Mohammed skrivit en ny artikel ”De har inte lyckats stoppa min njutning i alla fall” där det som inte framgick i förra artikeln, framkommer.

Som barn var hennes liv hårt kringskuret. Familjen hade det ekonomiskt bra ställt, men mamman styrde efter strikta religiösa och traditionella normer. Dotterns liv var utstakat. Hon skulle giftas bort som oskuld och uppfostrades till att bli en lydig, barnafödande hemmafru.
Därför blev hon överlycklig när mamman en dag lät henne följa med till en bekant. Hon fick sällan komma ut och såg därför fram emot att få leka med väninnans dotter.

Men när de kom dit tog några kvinnor tag i henne och lekkamraten. Flickorna drogs in ett mörkt rum där en annan kvinna väntade med ett rakblad i handen. Allt gick snabbt. Hon stympades helt utan bedövning och blödningen stoppades med lite aska.

Hur kan en kvinna – som själv var könsstympad – utsätta sin dotter för detta? Hur förklarade mamman det?

– De allra sista åren av hennes liv kunde vi hitta varandra och prata ut om det hon gjort mot mig. Men jag kunde inte ändra på hennes värderingar och hon bad aldrig om ursäkt. Hon försökte säga att det var kulturen och traditionen som påverkat henne. Hon gjorde det som förväntades av henne.

Var kom dessa förväntningar från som mamman upplevde låg på henne? Pappan? Nej, han skulle inte ens veta något.

Jag fick heller inte berätta om det, inte ens för pappa.

Kommer förväntningarna från islam? Njää, där är kvinnlig könsstympning hedervärd men inte nödvändig:

I Koranen finns inget omnämnande av kvinnlig omskärelse, varken direkt eller indirekt. Det finns ingen känd hadith som gör kvinnlig omskärelse nödvändig. Vissa invänder att det finns en hadith som visserligen inte nödvändiggör kvinnlig omskärelse, men som verkar acceptera det: Omskärelse är en tillrådlig handlig för män (sunnah) och en hedervärd sak för kvinnor (makromah).” [källa]

Men var kommer då de upplevda förväntningarna från? Noterade ni att jag markerade ”några kvinnor” och ”en annan kvinna” i det första citatet från artiklen? Det är i kvinnorummet, aka systerskapet – såväl kvinnliga släktingar som väninnor – som huvuddelen av förväntningarna skapas och upprätthålls.
(I inlägget För dina döttrars skull – var öppen för att vi kan ha rätt, skriver jag mer om systerskapets makt i svensk kulturell kontext under rubriken ”Vilka är de avgörande centrala makthierarkierna i genussystemet?”.)

Männens roll i genussystemet är försörjare och försvarare, vilken jämfört med svensk kultur är förstärkt i hederskulturer till hedersväktare – ”självutnämnda moralpoliser” – vilket jag gick mer in på i inlägget kopplat till Sara Mohammeds förra artikel.

Åter till Sara Mohammeds artikel:

– Bästa sättet att förebygga, upptäcka och hjälpa är att tala klarspråk. Hälsoperspektivet är det viktigaste och även lättaste att tala om för att nå fram och förändra attityder. Det kan nämligen inte avfärdas enligt islam. Men ofta finns en stor okunskap.

Jag håller med om att hälsoaspekten är det viktigaste argumentet och att sådan upplysning i synnerhet bör ges till nyblivna mödrar på till exempel BVC. Men om man ska kunna göra så effektfulla åtgärder som möjligt så är det viktigt ha rätt förklaringsmodell. Då ser man vilka åtgärder som behöver sättas in och var var dessa ska sättas in för att ge bästa effekt. Jag är ingen expert på islam och hederskultur kulturer, men ju mer jag lyssnat, läst och lärt mig, desto säkrare blir jag på att krafter som utgår från ett feministiskt perspektiv kommer att få begränsad framgång. Om jag vore en av de som jobbar mot hederskultur, och specifikt mot könsstympning, så hade jag anordnat typ ”öppen förskola” där muslimska småbarnsmammor kan umgås på ett sätt som är naturligt för dem. Där hade jag vävt in tre budskap i samtalen: 1. hälsorisker, 2. att könsstympning inte är en plikt inom islam och 3. att forskning visar att män oftast inte har önskemål om att kvinnan ska vara omskuren. Då är jag ganska säker på att samtalet även kommer att kretsa kring den press kvinnor känner av upplevda förväntningar. Att ”älta” dessa känslor i en för dem naturlig kvinnlig homosocialitet kommer dels på sikt påverka förväntningarna i sig men framför allt stärka dem så att de lättare kan stå emot den del av förväntningar och den press de upplever som kommer från andra kvinnor.

Om detta dessutom kombineras med åtgärder som syftar till att öka kvinnors förståelse för vad den manliga sidan av genussystemet innebär för män, så är jag övertygad om, att man har bättre verktyg för att minska hedersproblematik än vad feminism kommer kunna ge.