De ansvarslösa
avatar

Någon gång i mot slutet av 1980-talet hade jag ett tankeväckande samtal med en kvinnlig bekant vid vårt finländska universitet. Hon var aktiv i fredsrörelsen som då ännu genomlevde sina glansdagar. Jag var i och för sig också för fred, men i motsats till henne inte på något totalt sätt. Hon ville däremot lägga ner Finlands försvar rubb och stubb.

Nyss frisläppt från den obligatoriska militärtjänsten kunde jag med färsk erfarenhet berätta att man i Finlands försvarsmakt definitivt inte är några krigshetsare och att det är alldeles uppenbart att det enda syftet med försvaret är att garantera landets fortsatta existens. Följaktligen ställde jag henne frågan vad man utan försvar skulle göra i fall av en invasion från Sovjetunionen. Hennes svar var oförglömligt: ”Man tar båten till Sverige.”

Man skulle alltså räkna med att Sverige sköter försvaret. Jag frågade aldrig vidare vad som skulle hända om också Sverige hade följt hennes ideologi, men jag anar svaret: ”Danmark”.

Detta lilla åsiktsutbyte får på ett mer generellt plan illustrera tankegångarna hos en grupp människor jag väljer att kalla de ansvarslösa. De ansvarlösa har bestämda åsikter och är beredda att lägga ner tid och energi för att driva dem, men undviker nogsamt att befatta sig med alldeles fundamentala invändningar i sak. De räknar åtminstone indirekt med att någon annan ändå ordnar upp det där fundamentala så att de kan fortsätta plädera för det de anser vara det absoluta goda. Min bekanta skulle säkert aldrig på allvar ha menat att hon skulle ha tagit en förlust av Finland med en klackspark (och en båtresa), men nu visste hon att alla unga finländska män tränades i vapenhantering, så hon kunde sova lugnt om natten och göra anspråk på godhet under dagen. Hon visste mycket väl att beskyddet från försvaret i alla lägen omfattade även henne, så hon kunde kokettera med fred.

I dagens Sverige har de ansvarlösa ett lite annat fokus. De räknar nämligen med att samhällets intäkter från inte minst exportindustrin alltid är så stora att de med lätthet möjliggör ideologiskt koketterande. De kan vara förvissade om att deras välfärd inte drabbas hur mycket de än svartmålar vitala delar av näringslivet med epitet som ”gubbvälde” eller planerar det femtioelfte programmet för att andelen kvinnor i ledningen ska vara minst hälften även om andelen kvinnor i hela verksamheten knappt överstiger en tiondedel. Även den värsta skrikhalsen omfattas av den välfärd som bara är möjlig genom de skatteintäkter som ytterst härstammar från en framgångsrik exportindustri.

I vårt samhälle har vi tidigare sett ett egenvärde i att också kontroversiella uppfattningar ska få föras fram och därför har det egentligen ur ett samhälleligt helhetsperspektiv inte ens varit särskilt kontroversiellt med häftig kritik mot de delar av samhället som genererar resurserna för välfärd. Parallellt med kritiken har samhället nämligen sett till att villkoren för industrin varit mer eller mindre goda. Inte minst har under tidigare år ett väl utbyggt utbildningsväsende garanterat förekomsten av kunnig arbetskraft, vilket varit en avgörande fördel för den svenska industrin i den internationella konkurrensen.

Man kan således säga att det under tidigare år funnits en balans i samhället där frän kritik gått hand i hand med gynnsamma villkor.

Denna balans har nu rubbats. De ansvarlösa skulle nämligen visa sig inte nöja sig med att framföra kritiska ståndpunkter. De lyckades vrida åt sig makten över utbildningen och sinnsatte sig genast att rasera den.

Larmrapporter över kraftigt sjunkande kunskaper i matematik och naturvetenskap har haglat tätt nu flera år, inte minst från tekniska högskolor och internationella jämförelser. I normala fall skulle man tro att det inte krävdes särskilt många varningssignaler för att samhället skulle ta i med krafttag för att vända på utvecklingen, men nu råkar här finnas ett stort aber. Logiken bakom det aktiva nerrivandet av kunskaper i matematik och naturvetenskap baserar sig i grunden på den feministiska statsideologin, enligt vilken flickor per definition ska ha bättre betyg än pojkar. All erfarenhet säger att det bland de högpresterande eleverna i matematik går åtminstone fyra pojkar på varje flicka. Ställda mot detta faktum väljer beslutsfattarna krasst att riva ner nivån på matematikundervisningen så att de högpresterande pojkarna inte längre ska ges en möjlighet att prestera högt. De ska göras mediokra, för det kräver idologin.

De tekniska högskolornas ryggrad har alltid varit förmågan att locka till sig matematiskt och tekniskt mycket begåvade individer, främst unga män. Det är sedan bland dessa den mycket tekniskt inriktade svenska exportindustrin kunnat värva sina ledande anställda. Men också övriga anställda har förutsatts begripa mer än bara alldeles elementära samband inom matematik, naturvetenskap och teknik. Eftersom huvuddelen av dem som är genuint intresserade av de här områdena är pojkar och män, så har samhället av ideologiska skäl börjat motarbeta dem.

Det är också så gott som uteslutande unga män som står för de idéer som när de förverkligas ger upphov till företag, ibland med globala efterverkningar (t.ex. Skype). De unga männens uppfinningsrikedom och otroliga energi är en stor tillgång för varje samhälle och rätt förvaltad är den som en försäkring inför framtiden. Länder som stävjat, misskött eller aktivt missriktat de unga männens drivenhet har så gott som uteslutande hamnat i elände (i t.ex. Sovjet förbjöds de unga männen att ge utlopp för sin kreativitet).

När en ideologi som i huvudsak vänder sig till kvinnor hamnar på kollisionskurs med dessa välståndsgenererande processer som i huvudsak sköts av män har samhället, nu styrt av de ansvarslösa, utan större våndor valt att börja såga av den gren man är så beroende av för att inte ramla ner i fattigdom. De ansvarslösa är knappast medvetna om helheten, men även om de vore det skulle de strunta i den, eftersom de korrekt nog inser att den slutgiltiga katastrofen inte kommer att ske ännu under deras livstid. Sverige är fortfarande ett fenomenalt välmående land, men den olycksbådande skriften står redan på väggen. Sverige har klarat kriser förr, som t.ex. den djupa 1990-talskrisen, men då handlade det om makroekonomiska obalanser. Nu håller en stor obalans på att uppstå i själva grunden i och med att samhället genom en fullkomligt missriktad omtanke om kvinnor mer eller mindre förklarat krig mot sina unga män genom att förvägra dem en adekvat utbildning. Det är talande att utbildningsministern i den borgerliga regeringen var nog så bekymrad över utbildningens nivå i Sverige, men hur många noterade avsaknaden av varje form av konstruktivt förslag? Ministern insåg nämligen att han skulle ha krockat med den feministiska agendan om han verkligen skulle ha agerat och därför valde han – troligen av ren feghet – att uttala feministiska besvärjelser i stället. Det här kommer antagligen att fortsätta med den nuvarande regeringen, eftersom roten till det onda är oantastlig.

Kommentarer

De ansvarslösa — 23 kommentarer

  1. Att den högteknologiska industrin i dagens Sverige har svårt att locka till sig folk har nog lika mycket att göra med dess slit-och-slängattityd till personal samt att de enbart vill anställa folk med minst 5 års arbetslivserfarenhet, och när personalen behöver internutbildas då är det enklare att sparka rubbet, för att därefter gå ut och gråta i media om sitt skriande behov av personal. Givetvis utan att lönerna stiger det minsta.

  2. @anonym:

    Det där stämmer inte med min erfarenhet. De ställen jag har jobbat på/med har normalt haft rätt bra koll på hur svårt det är att hitta riktigt bra personal, och hur viktigt det därför är att behålla dem man hittar.

    Att man är angelägen om att anställa folk med dokumenterad erfarenhet har mycket att göra med hur svårt det är att göra sig av med personer som inte passar in. Det finns klara fördelar med att rekrytera unga, hungriga ingenjörer, men eftersom det ofta tar 1-2 år innan de blivit ’integrerade’ och kan driva själva, räcker normalt inte prövotiden på 6 månader till för att veta hur det kommer gå. Därför vill man se konkreta meriter och prata med vettiga referenser. Även då är rekrytering ett vågspel.

    Själv har jag upplevt såväl att sitta och beklaga mig över chefer som inget begriper, som att vara en av cheferna som folk beklagar sig över. Jag tror jag kan säga med rätt goda belägg att många anställda har en sned bild av vad deras verkliga bidrag till verksamheten är, liksom den krassa verkligheten bakom många av de beslut de avskyr så – inte minst unga lejon nyss utkomna från högskolan. Det är en del av deras charm, kan man kanske säga. Jag minns vagt att jag var likadan en gång. Smile

  3. @ Magnus

    Ser man på! Jag läser numera aldrig DN Kultur, men visst finns det pärlor där också.

  4. Bengt Olssons kommentar att ”alla är pacifister, tills det inte går längre” är klockren.

  5. @ Magnus

    Det går alldeles utmärkt att vara ihärdig pacifist bara man först övertygat sig själv och resten av samhället att det ingenting finns värt att försvara. På samma sätt förhåller det sig med de välståndsskapande proesserna i dagens Sverige. Se bara till att samhället betraktar dem som i grunden ofattbart orättvisa och låt syndafloden komma.

  6. Tror snarare det är det gamla syndromet att ”nån annan ska göra det”.
    I det här fallet ska ”nån annan” försvara vederbörandes tillvaro. Det är även så att ”nån annan” ska försörja vederbörande, helst då genom att ”nån annan” tjänar pengar som sedan ska beskattas.

    Ganska typiskt beteende hos missbrukare – och de som väljer att vara medberoende.

  7. @Ulf T:

    ”Det där stämmer inte med min erfarenhet. De ställen jag har jobbat på/med har normalt haft rätt bra koll på hur svårt det är att hitta riktigt bra personal, och hur viktigt det därför är att behålla dem man hittar.”

    Klart att det är svårt att hitta riktigt bra personal när kraven är erfarenhet av mjukvara för flera tiotusentals kronor.

    ”Därför vill man se konkreta meriter och prata med vettiga referenser. Även då är rekrytering ett vågspel.”
    Och samtidigt så anser man det är fullt rimligt att kräva åratal av arbetslivserfarenhet till och med för feriejobb så man garanterar att ingen kan skaffa sig referenser.

  8. Jag tycker inte att man kan skylla enbart på feminismen.

    ”Verklighetens folk” är och ses som konsumenter. Av våra politiker som i sin tur styrs av globala företag. Vilket är och har varit totalt fördärvande och fördummande. Vi är kunder, inte individer.

  9. @Anonym:

    Och samtidigt så anser man det är fullt rimligt att kräva åratal av arbetslivserfarenhet till och med för feriejobb så man garanterar att ingen kan skaffa sig referenser.

    Jag tror du har missförstått företagens uppdrag…

  10. @ Magnus

    Jag instämmer inte med dig här. ”Någon-annan-ismen” bygger på att man bara underlåter att göra saker och ting eftersom någon annan förväntas göra dem. I det här fallet handlar det om att aktivt försöka såga av grenen man sitter på och förvänta sig att andra nog anstränger sig för att man inte ska behöva falla ner.

  11. @ Jenny

    Ditt resonemang håller inte. Företagen är ingen mnolit, utan invecklade i en kamp på liv och död med varandra. De kontrollerar inte politiken. Däremot förväntar de sig med rätta en fungerande omgivning, vilket politikerna kan garantera, eller låta bli att garantera – men då kommer företagen att vilja verka någon annanstans.

  12. @Ulf T:

    Företagen vill tjäna pengar. Det hindrar inte att folk på utsidan kan klaga på att de har grävt ned sig i gropen helt själva, och inte ska kräva att någon annan ska gräva upp dem ur gropen.

  13. @Anonym:

    Företagen vill tjäna pengar. Det hindrar inte att folk på utsidan kan klaga på att de har grävt ned sig i gropen helt själva, …

    Nu glider det in på politik och bort från den här bloggens tema, men det där är uppenbart felaktigt. Det är tyvärr närmast omöjligt att föra en sansad diskussion om anställningstryggheten här i Sverige. Det är en helig ko – och redan där blir det uppenbart att det inte är enbart företagen som skapat det regelverk som vi har nu.

    Sedan är det fel att dra alla branscher över en kam. I vissa jobb är personer i princip utbytbara, medan det i andra jobb är väldigt svårt och dyrt att ersätta duktiga individer. Dessutom – och här kan Jenny lyssna också – består 99,4 procent av det svenska näringslivet av företag med 0-49 anställda. Då är det ännu viktigare att anställa rätt personer, och dessa företag ’styr’ inte politiken – i synnerhet inte enskilt. De företag som är stora nog att kunna driva sin egen linje mot politiker utgör färre än 0.1% av Sveriges näringsliv.

  14. ”I dagens Sverige har de ansvarlösa ett lite annat fokus. De räknar nämligen med att samhällets intäkter från inte minst exportindustrin alltid är så stora att de med lätthet möjliggör ideologiskt koketterande.”
    De räknar inte alls med några intäckter, för det behövs inte. Vi klarar oss nämligen utmärkt genom att leva på kärlek och luft.

  15. @ Anonym
    @ Jenny

    jag föreslår att ni bägge redogör för era tankar i form av resonemang i stället för lösryckta meningar här och där. Jag vore mycket intresserad av att ta del av era tankar i ett bredare sammanhang och jag lovar läsa och kommentera.

  16. @Ulf T:

    ”Dessutom – och här kan Jenny lyssna också – består 99,4 procent av det svenska näringslivet av företag med 0-49 anställda. Då är det ännu viktigare att anställa rätt personer, och dessa företag ‘styr’ inte politiken – i synnerhet inte enskilt. De företag som är stora nog att kunna driva sin egen linje mot politiker utgör färre än 0.1% av Sveriges näringsliv.”

    Stämmer! De flesta företag är små, de stora företagens lobbyorganisationer (ex. Svenskt näringsliv) har bättre tillgång till politikerna än de smås (ex. Företagarna). Kom även ihåg att en stor del av dessa småföretag är mikroföretag med 0-10 anställda.

  17. @Jenny:

    Och lyssna nu Ulf.

    Sverige är omgivet av omvärlden.

    … och världen är omgiven av vakuum – what’s your point?

  18. @Jenny:

    ”Sverige är omgivet av omvärlden.”

    Det är allt tur för omvärlden med tanke på alla svårtillverkade varor/tjänster som Sverige exporterar dit.