Någon gång i mot slutet av 1980-talet hade jag ett tankeväckande samtal med en kvinnlig bekant vid vårt finländska universitet. Hon var aktiv i fredsrörelsen som då ännu genomlevde sina glansdagar. Jag var i och för sig också för fred, men i motsats till henne inte på något totalt sätt. Hon ville däremot lägga ner Finlands försvar rubb och stubb.

Nyss frisläppt från den obligatoriska militärtjänsten kunde jag med färsk erfarenhet berätta att man i Finlands försvarsmakt definitivt inte är några krigshetsare och att det är alldeles uppenbart att det enda syftet med försvaret är att garantera landets fortsatta existens. Följaktligen ställde jag henne frågan vad man utan försvar skulle göra i fall av en invasion från Sovjetunionen. Hennes svar var oförglömligt: ”Man tar båten till Sverige.”

Man skulle alltså räkna med att Sverige sköter försvaret. Jag frågade aldrig vidare vad som skulle hända om också Sverige hade följt hennes ideologi, men jag anar svaret: ”Danmark”.

Detta lilla åsiktsutbyte får på ett mer generellt plan illustrera tankegångarna hos en grupp människor jag väljer att kalla de ansvarslösa. De ansvarlösa har bestämda åsikter och är beredda att lägga ner tid och energi för att driva dem, men undviker nogsamt att befatta sig med alldeles fundamentala invändningar i sak. De räknar åtminstone indirekt med att någon annan ändå ordnar upp det där fundamentala så att de kan fortsätta plädera för det de anser vara det absoluta goda. Min bekanta skulle säkert aldrig på allvar ha menat att hon skulle ha tagit en förlust av Finland med en klackspark (och en båtresa), men nu visste hon att alla unga finländska män tränades i vapenhantering, så hon kunde sova lugnt om natten och göra anspråk på godhet under dagen. Hon visste mycket väl att beskyddet från försvaret i alla lägen omfattade även henne, så hon kunde kokettera med fred.

I dagens Sverige har de ansvarlösa ett lite annat fokus. De räknar nämligen med att samhällets intäkter från inte minst exportindustrin alltid är så stora att de med lätthet möjliggör ideologiskt koketterande. De kan vara förvissade om att deras välfärd inte drabbas hur mycket de än svartmålar vitala delar av näringslivet med epitet som ”gubbvälde” eller planerar det femtioelfte programmet för att andelen kvinnor i ledningen ska vara minst hälften även om andelen kvinnor i hela verksamheten knappt överstiger en tiondedel. Även den värsta skrikhalsen omfattas av den välfärd som bara är möjlig genom de skatteintäkter som ytterst härstammar från en framgångsrik exportindustri.

I vårt samhälle har vi tidigare sett ett egenvärde i att också kontroversiella uppfattningar ska få föras fram och därför har det egentligen ur ett samhälleligt helhetsperspektiv inte ens varit särskilt kontroversiellt med häftig kritik mot de delar av samhället som genererar resurserna för välfärd. Parallellt med kritiken har samhället nämligen sett till att villkoren för industrin varit mer eller mindre goda. Inte minst har under tidigare år ett väl utbyggt utbildningsväsende garanterat förekomsten av kunnig arbetskraft, vilket varit en avgörande fördel för den svenska industrin i den internationella konkurrensen.

Man kan således säga att det under tidigare år funnits en balans i samhället där frän kritik gått hand i hand med gynnsamma villkor.

Denna balans har nu rubbats. De ansvarlösa skulle nämligen visa sig inte nöja sig med att framföra kritiska ståndpunkter. De lyckades vrida åt sig makten över utbildningen och sinnsatte sig genast att rasera den.

Larmrapporter över kraftigt sjunkande kunskaper i matematik och naturvetenskap har haglat tätt nu flera år, inte minst från tekniska högskolor och internationella jämförelser. I normala fall skulle man tro att det inte krävdes särskilt många varningssignaler för att samhället skulle ta i med krafttag för att vända på utvecklingen, men nu råkar här finnas ett stort aber. Logiken bakom det aktiva nerrivandet av kunskaper i matematik och naturvetenskap baserar sig i grunden på den feministiska statsideologin, enligt vilken flickor per definition ska ha bättre betyg än pojkar. All erfarenhet säger att det bland de högpresterande eleverna i matematik går åtminstone fyra pojkar på varje flicka. Ställda mot detta faktum väljer beslutsfattarna krasst att riva ner nivån på matematikundervisningen så att de högpresterande pojkarna inte längre ska ges en möjlighet att prestera högt. De ska göras mediokra, för det kräver idologin.

De tekniska högskolornas ryggrad har alltid varit förmågan att locka till sig matematiskt och tekniskt mycket begåvade individer, främst unga män. Det är sedan bland dessa den mycket tekniskt inriktade svenska exportindustrin kunnat värva sina ledande anställda. Men också övriga anställda har förutsatts begripa mer än bara alldeles elementära samband inom matematik, naturvetenskap och teknik. Eftersom huvuddelen av dem som är genuint intresserade av de här områdena är pojkar och män, så har samhället av ideologiska skäl börjat motarbeta dem.

Det är också så gott som uteslutande unga män som står för de idéer som när de förverkligas ger upphov till företag, ibland med globala efterverkningar (t.ex. Skype). De unga männens uppfinningsrikedom och otroliga energi är en stor tillgång för varje samhälle och rätt förvaltad är den som en försäkring inför framtiden. Länder som stävjat, misskött eller aktivt missriktat de unga männens drivenhet har så gott som uteslutande hamnat i elände (i t.ex. Sovjet förbjöds de unga männen att ge utlopp för sin kreativitet).

När en ideologi som i huvudsak vänder sig till kvinnor hamnar på kollisionskurs med dessa välståndsgenererande processer som i huvudsak sköts av män har samhället, nu styrt av de ansvarslösa, utan större våndor valt att börja såga av den gren man är så beroende av för att inte ramla ner i fattigdom. De ansvarslösa är knappast medvetna om helheten, men även om de vore det skulle de strunta i den, eftersom de korrekt nog inser att den slutgiltiga katastrofen inte kommer att ske ännu under deras livstid. Sverige är fortfarande ett fenomenalt välmående land, men den olycksbådande skriften står redan på väggen. Sverige har klarat kriser förr, som t.ex. den djupa 1990-talskrisen, men då handlade det om makroekonomiska obalanser. Nu håller en stor obalans på att uppstå i själva grunden i och med att samhället genom en fullkomligt missriktad omtanke om kvinnor mer eller mindre förklarat krig mot sina unga män genom att förvägra dem en adekvat utbildning. Det är talande att utbildningsministern i den borgerliga regeringen var nog så bekymrad över utbildningens nivå i Sverige, men hur många noterade avsaknaden av varje form av konstruktivt förslag? Ministern insåg nämligen att han skulle ha krockat med den feministiska agendan om han verkligen skulle ha agerat och därför valde han – troligen av ren feghet – att uttala feministiska besvärjelser i stället. Det här kommer antagligen att fortsätta med den nuvarande regeringen, eftersom roten till det onda är oantastlig.