Ner i min brevlåda damp ett recensionsexemplar av den politiska satiren Café Rättvisan. Författaren, som tidigare gett ut ”mer än halvdussinet skönlitterära verk på ett par av Sveriges främsta förlag”, gömmer sig denna gång, av förståeliga skäl, bakom pseudonymen Joseph Caux och Joseph Caux återfinns på denna blogg.

Huvudpersonen i denna politiska satir är en arbetsskygg vit, medelålders, heterosexuell man vid namn Josef Karlsson. Han fördriver dagarna med att provsmaka och snatta i stadens matbutiker för den mat han behöver och anser sig ha rätt till. Då hans besök i de lokala butikerna inte är allt för populära blir det allt svårare att få tag på mat och en dag när hungern sliter i magen på grund av en utebliven frukost får han syn på en annons i lokalpressen där Café Rättvisan utlovar gratis soppa.

På Café Rättvisan bedrivs jämställdhetsaktiviteter som leds av rödvinspimplande Gun Äsping, ständigt omgiven advokaterna Klingström och Klangström. Josef, lockad av regelbunden tillgång till gratis mat och alkohol, blir allt mer indragen i den feministiska grupp som håller sina träffar på cafét.

Jag vill bjuda på ett litet smakprov från boken som, kanske inte helt oväntat, handlar om genusvetenskapen. Jag ber er notera att boken utkom före Malin Holm, med hjälp av sin ”google & klipp och klistra”-forskning, slog fast att vi är ”Men Who Hate Women – Online”.

Josef och hans ledsagare, den tystlåtne Marcus, hade tagit samma buss från kafét och Josef hade passat på att få reda på mer om personerna som var med på mötet. Om de tre ”vimsiga kärringarna” har Marcus just berättat att dessa innehar var sin professur i genusvetenskap.

Josef såg mycket misstroget på Markus. Det där kunde väl ändå inte vara sant?
Markus märkte Josefs skepsis.
– Men visst, dom kanske inte har jättebra kontakt med verkligheten alla gånger. Men det är inte så himla avgörande heller i vårt arbete, det viktigaste är inställningen. Och att man kan hantera diskursen, du vet, förstå sig på maktstrukturer och prata om det i rätt termer. Om det inte skulle hänga ihop intellektuellt helt och hållet … so what?
Josef log.
– Men helt borta kan dom väl inte vara? Om dom är professorer allihop finns det väl forskning dom måste klara av?
– Forska är det så många andra som har gjort. Fixar man att googla och göra copy/paste i ett ordbehandlingsprogram så räcker det långt. Eller så hittar man bara på. Noja till exempel gjorde en undersökning med resultat som pekade åt ett visst håll. Fast det var fel håll, så hon struntade i resultatet och skrev slutsatserna som hon tyckte att dom skulle vara i stället.
– Seriöst? Är inte sånt allvarligt i forskarvärlden?
– Oftast, jo. Men nu är det ju genusvetenskap vi pratar om. Det finns en annan kultur där.

När man sitter på denna sida debatten i denna verklighetsfrånvända och faktiskt riktigt obehagliga tid och det känns så där tungt, ni vet? Så där så man upplever ”Jag orka bara inte en enda galenskap till….” Det är då, just då, man ska ha Café Rättvisan i sin hand. De många karaktärerna som får liv i texten känns väl igen från den feministiska maktelitens långa korridorer och de klockrena beskrivningarna av dessa karaktärer lockar till många skratt. Det är medicin för själen att kunna skratta åt eländet när detta blir för tungt att bära.

För den som följt debatten och gillar vass politisk satir är Café Rättvisan ett givet inköp.