Det lär väl inte vara någon av läsarna här som har missat #Birrogate. Bland de som redan skrivit bra inlägg om det är Catta, Toklandet, Snurrigdotcom, Anybody (ny för mig) och Trollan. Den sistnämnda är jag personligen väldigt glad att se skriva igen, jag brukar känna att hon ligger väldigt nära mig, bortsett från att hon aldrig är elak som jag är ibland. Jag rekommenderar dessa inlägg för de som vill ha lite mer kött på benen, själv hade jag tänkt anlägga en liten annorlunda vinkel, men utifall att någon precis råkat vakna ur en koma, eller i framtiden läser det här inlägget i någon illegalt stencilerad tidning eller liknande, så börjar jag med en liten snabb sammanfattning:

Marcus Birro som tidigare fått sparken från skvaller- och skandalblaskan häxträffen på grund av att några harmlösa kommentarer om det religiösa styret i Iran, råkade igår äta lunch tillsammans med sverigedemokraternas vikarierande partiledare Mats Karlsson och riksdagsledamot Linus Bylund. häxträffen valde att göra ett ”scoop” av detta och publicerade en artikel med den braskande rubriken Birros hemliga möte med SD-toppen. Detta fick konsekvenser. Birro hade tidigare fått jobb som skribent på fotbollssajten SoloCalcio. Det verkar ha varit ett drömjobb för den fotbollsintresserade Birro. Men tack vare häxpressens sensationella avslöjande (min ironi) valde SocoCalsio, som betonar att sajten ”är politiskt och religiöst obunden” (verklig ironi) att bryta med Birro. Då bör man betänka att häxträffens scoop är detta:

När Expressen ville ställa frågor lämnade Mattias Karlsson mötet.
– Jag ska till statsministerns frågestund, sa han och reste sig och tog Birro i handen.
– Det var trevligt att träffas, sade Sverigedemokraternas partiledare när han reste sig från bordet och tog i hand med Marcus Birro som svarade:
– Ja, vi hörs.
Inte heller Marcus Birro var intresserad av att tala med Expressen.
– Jag vill inte prata med er. Aldrig i livet. Hälsa Thomas Mattsson.
Marcus Birro har kommenterat mötet med SD-topparna för tidningen Metro.
– Nej, jag har ingen ambition att engagera mig i SD. Jag anser också att jag är fri att äta lunch med vem jag vill. Det får man i ett fritt land, skriver han i ett mejl till tidningen.

Lite parentetiskt kan man notera att häxträffen hänvisar till metro som i sin tur hänvisar till häxträffen. Frågan är om det är att betrakta som incest eller nekrofili. häxträffen säger vidare:

Senare i telefon säger han [Linus Bylund] att de träffades för att Marcus Birro ville diskutera en idé med de två politikerna.
– Jag kan inte säga så mycket kring detaljer, säger Bylund och fortsätter:
– Det handlar om en turné där han vill ha med mig. Tanken är att det ska vara jag, Mattias, han, Mikael Wiehe och Timbuktu.

Leninpristagaren Mikael Wiehe och rapparen Timbuktu, det låter ju verkligen som en SD-konspiration. Nu tror jag inte att det är någon risk för att Wiehe eller Timbuktu, får sparken. Jag tvivlar på att någon av dem ställt upp. Men i mitt tycke låter det som att man tänkt sig ett projekt som var ”Gillar olika” på riktigt.

På kvällen gör Birro några bittra statusuppdateringar på Facebook som sätter igång något av en storm på twitter, om jag inte misstar mig rör det sig om följande två:

Detta tolkas som att Birro är självmordsbenägen, jag tror till och med någon ringer polisen, men allt är, under omständigheterna, väl med Birro.

Det var min snabba sammanfattning, som visst inte blev så snabb ändå. Dags för det jag egentligen ville säga.

Allt detta på grund av att några hyenor på häxträffen måste skapa konflikt av att några människor äter lunch och till råga på allt elände, *CHOCK – STOPPA PRESSARNA* tar i hand när de skiljs åt.

Jag drar mig till minnes en av historiens förmodligen sämsta intervjuer, när Niklas Källner hummade och (troligen) svettades med Lou Reed:

Lou Reed intervjuas av Niklas Källner

NK: Har du några fördomar?
Lou: Jag, det hoppas jag verkligen inte.
NK: Så du kommer inte ihåg ifall …
Lou: Åh, jag gillar inte journalister.
NK: Journalister?
Lou: Nej, jag föraktar dem.
NK: Varför då?
Lou: De är vidriga. Du är ett undantag. Du är ett undantag. Mest de engelska. De är svin.
NK: Men, men vad tycker du om … vad är din åsikt om journalism …
Lou: Det är inte fördomar, det är sanning. Fördomar är när det inte är sant.
NK: Vi talar om journalister som den tredje statsmakten …
Lou: Nej, det är den lägsta formen av liv.

Jag lägger in en liten brasklapp här. Lou Reed generaliserar förstås å det grövsta. För det första är det skillnad på journalister och journalister. Det finns ju t.ex. motorjournalister, journalister som ägnar sig åt teknik, vetenskap etc. och så finns det hyenor som ägnar sig åt nyhetsjournalistik. Det här gäller förresten inte bara journalister, utan också krönikörer, ledarredaktioner osv. Mixen är lite större där. Men generellt är mediavärlden fylld av avskum som ägnar sig åt vad som bäst kan beskrivas som terror som underhållning.

Med brasklappen på plats skriver jag helhjärtat under på vad Lou Reed säger.

Jag vill dela med mig av ett stycke jag läste i en självbiografi för ett par år sedan. Jag tar mig friheten att citera en hel sida ur boken, möjligen bryter jag mot citaträtten. Jag hoppas författaren ursäktar mig i så fall. Stycket säger i mitt tycke det mesta som behöver sägas:

”Förr eller senare lägger de av”? Fast än tycks ingen ha gjort det. Drevet går för fullt. Alla jagar mig, varenda dagstidning i landet tycks ha avsatt åtminstone en reporter, med vidhängande fotograf, som vill att jag skall träda fram och bekänna min skuld i just deras tidning. Med ett undantag, givetvis. Från Dagens Nyheter hör jag inte ett ljud.

– – –

Men alla de andra vet vad de vill ha. Jag måste förklara varför jag gjort som jag gjort.

Två dagar senare har jag fått nog. Det får vi nästan alla förr eller senare oavsett hur många ben vi försöker fly på, och det visste redan Nietzsche.

Jag åker ner till min jaktstuga i Sörmland för att ta livet av mig. Det är kallt, lika kallt inne i huset som ute på backen. Jag sitter där i mitt utkylda kök och det är alldeles blankt i huvudet på mig trots att jag måste ha suttit där i mer än en timme.

Jag borde väl skriva något, tänker jag. Ifall folk undrar hur det kunde sluta på det här viset. Problemet är att jag inte kommer på något bra och eftersom ändå ingen tror på mig kan det vara detsamma, och bäst att få det överstökat.

Jag stoppar en patron i kammaren, fyller hela magasinet. Vad jag nu skall med dem till? Jag skjuter in en patron i loppet, hör klicket när jag fäller ner slutstycket. Sätter mig på golvet med uppdragna knän, bössan mellan benen, sticker pipan i munnen, håller den med vänster hand, hör knäppet när jag skjuter fram säkringen. Blundar. Djupandas.

Plötsligt börjar jag skaka i hela kroppen. Pipan som vispar och far runt i munnen på mig, kornet som skär mot tungan, jag rycker ut den, skyfflar den bara åt sidan. Sedan sitter jag där, framåtlutad, med huvudet mot knäna, armarna hårt runt benen. Bara sitter där. Du klarar inte av någonting längre, tänker jag. Inte ens att skjut skallen av dig själv.

Jag måste ha suttit där i flera timmar för när jag kommer hem är det mitt i natten och alla sover.

Leif G.W. Persson – Gustavs grabb

Det handlade om Geijeraffären 1977. Leif G.W. hävdar för övrigt att mycket av det som står där är fel. Och säger att det borde ju han veta, eftersom det handlar om honom, och han var där. Det som satte igång hela händelseförloppet som ledde fram till att han satt med bösspipan i munnen var att han hade ett, vad han uppfattade det som, ganska ordinärt samtal med en journalist.

Dagens journalistik är inget nytt. Hyenamentaliteten, att få sitt levebröd på andra människors olycka och att skapa konflikt, denna samhälleliga cancer, är inneboende i journalistiken och den drar till sig den professionella skvallerkärringen, mänsklighetens avskräde, som skit drar till sig flugor.

Journalister är den lägsta formen av liv.

©2015 Anders ”Dolf” Ericsson. Alla rättigheter förbehållna.