Arbetsolyckor
avatar

Dolfs logo

Eders Ödmjuke lever fortfarande

De flesta har väl tagit del av nyheten att två personer omkom i en arbetsolycka häromdagen. Kan ju vara intressant att titta på olycksstatistik för perioden 1955 till 2010.

År 1955 omkom 414 män och 11 kvinnor i arbetsplatsolyckor, dvs. 2,6 % kvinnor. Vilket också var maximum, både vad gäller totala antalet och antalet män.

Trenden har därefter varit stadigt sjunkande, 2010 omkom 48 män och 1 kvinna, dvs. 2,0 kvinnor. Mimimum för totala antalet omkomna och omkomna män var 2009, då var siffrorna 31 män och 4 kvinnor, dvs. 11,4 %

olyckornaUnder hela perioden är det bara 7 år som antalet omkomna kvinnor har varit tvåsiffrigt: 1955, 1962, 1966, 1969, 1970, 1990 och 1994. Det är också bara 7 år som procentandelen omkomna kvinnor varit 10 % eller högre: 1992, 1994, 1999, 2001, 2004, 2007, 2009.

1994 är ganska speciellt, det året omkom 108 män och 97 kvinnor och procentandelen kvinnor var 47,3 %. Men det beror helt på Estonia-olyckan som gör att statistiken för just detta året avviker extremt. Tar man bort Estonia-olyckan får man för 1994 58 män och 4 kvinnor, dvs. 6,5 kvinnor. Räknar man bort Estonia-olyckan får man också att den högsta procentandelen kvinnor var 2004, då 39 män och 8 kvinnor omkom, vilket gav att andelen kvinnor var 17,0 %. En kombination av större antal kvinnor än normalt och ett mindre antal män.

Som en jämförelse kan sägas att 34 av dessa 55 år har antalet omkomna män varit 3-siffrigt. Som mest 414, och första året som vi kom ner i tvåsiffrigt var 1985.

Det totala antalet omkomna för hela tidsperioden 1955–2010 (inklusive Estonia) är 9029 män och 446 kvinnor (och då ska man ha klart för sig att Estonia står för en femtedel av alla kvinnor under över ett halvsekel), procentandelen kvinnor är 4,7 för hela tidsperioden.

Arbetsmiljöministern och regeringens åtgärder:

”Mot bakgrund av dessa utmaningar har regeringen presenterat följande satsningar på arbetsmiljöområdet i budgeten för 2015:
• En ny strategi för arbetsmiljöpolitiken ska tas fram i nära samråd med arbetsmarknadens parter. Avsikten är att strategin ska omfatta en nollvision för dödsolyckor i arbetslivet.
• Arbetsmiljöverkets anslag förstärks med 60 miljoner kronor från och med 2015.
• En tillfällig förstärkning av Arbetsmiljöverkets anslag under 2015 och 2016 med totalt 25 miljoner kronor för särskilda förebyggande insatser för kvinnors arbetsmiljö.
• Det statliga bidraget till regionala skyddsombud ökas med 10 miljoner kronor från och med 2015, och under 2015 med ytterligare 3 miljoner kronor för en särskild utbildningssatsning.
• En särskild satsning på arbetslivsforskningen med totalt 60 miljoner kronor genomförs under perioden 2015–2018, med fokus på kvinnors arbetsmiljöproblem och arbetsrelaterade ohälsa.
• Företagshälsovårdens kompetensförsörjning främjas genom en avsättning av 2 miljoner kronor 2015 och därefter 10 miljoner kronor per år.
Totalt uppgår satsningarna på en förbättrad arbetsmiljö till 100 miljoner kronor per år under kommande mandatperiod.”

85 miljoner av sammanlagt ca 400 riktas direkt till arbetsmiljörelaterade insatser för kvinnor.

Hupp.

(Jag har stulit friskt från Susanna Varis inlägg Ylva Johansson ser rosa, ber om ursäkt för det)

Olycka

Om Dolf (a.k.a. Anders Ericsson)

Hjärtlös filantrop och altruistisk cyniker                                                                                  Minimal moderering begränsad till rena nödvändigheter.                                                         Skitstövlar åker ut permanent med en fet spark i ändalykten.                                                   e-mail: dolf.gd@hotmail.com

Kommentarer

Arbetsolyckor — 20 kommentarer

  1. Finns Arbetsmiljöministern och regeringens åtgärder som dokument på internet? eller behöver man begära ut en kopia från staten?

    Tack på förhand.

  2. Helt sjukt som sagt var att man satsar mest pengar på att förbättra kvinnors arbetsmiljö när det mest män som dör på arbetet.Fast vem är förvånad när vi har en feministisk regering ?

  3. Vad säger den samlade bilden när det gäller icke-dödsolyckor, förslitningsskador, stress osv?

  4. @MK:

    Problemet med att jämföra män och kvinnor rakt av är att man lätt får med gender-bias, för att män är mer benägna att bita ihop. Det kommer man runt genom att kolla ett kön i taget inom olika yrken. Det har jag gjort flertal gånger här på GenusDebatten, tex den svartvita bilden i detta inlägg samt diagrammen längst ner i detta inlägg. Du kan även kolla Figur 9 s. 17 (yrken med högsta relativa frekvenser anmälda arbetsolycksfall) resp. figur 16 s. 27 (yrken med högsta relativa frekvenser anmälda arbetssjukdomsfall) här som redovisar könen separat.

    Jag kan verkligen inte se att finns något som helst försvar för att staten viker våra skattepengar specifikt åt kvinnors arbetsmiljö.

  5. @Ninni: ”Problemet med att jämföra män och kvinnor rakt av är att man lätt får med gender-bias, för att män är mer benägna att bita ihop.”
    Så är det säkert, men du får gärna förklara hur du löser det statistikproblemet..? Jag förstår inte riktigt hur man får fram ”bättre” siffror av att kolla på ett kön i taget? Eller du kanske menar att man inte ska jämföra alls?

    Förövrigt ger arbetsmiljöverket intressant statistik på sidan 11 här: http://www.av.se/dokument/statistik/officiell_stat/STAT2014_01.pdf
    Arbetsolyckor med sjukfrånvaro: Kvinnor 13196, män 18392
    Arbetssjukdomar: Kvinnor 6703, män 4652
    Arbetsolyckor utan sjukfrånvaro: Kvinnor 33965, män 26774
    Olycka under färd till/från arbete: Kvinnor 7467, män 3644
    Summa: Kvinnor 61914, män 54167

    Om vi utgår ifrån att den statistiken stämmer (och för tillfället bortser från att män, vad jag själv erfarit, ofta inte anser en skada som inte ger frånvaro som en faktisk skada) så säger detta oss att kvinnor är överrepresenterade bland dom lättare och vanligare skadorna, medans män är överrepresenterade bland dom allvarligare och färre skadorna. Eftersom dom allvarligare skadorna turligt och naturligt är färre så är kvinnor något överrepresenterade i totalen. Frågan blir då, ska vi fokusera på att förebygga många små eller lite färre allvarliga skador?

    Edit och tillägg:
    Lite ”lustigt” att kvinnor skadar sig ungefär dubbelt så ofta på färd till arbetet, trots att dom har kortare resväg? Eller det kanske är säkrare att ta bilen än bussen eller cykeln?

  6. @Kollen:

    Så är det säkert, men du får gärna förklara hur du löser det statistikproblemet..?

    Du förklarar det faktiskt själv:

    att män, vad jag själv erfarit, ofta inte anser en skada som inte ger frånvaro som en faktisk skada

    Män som grupp tar skit på ett sätt som inte kvinnor gör, vilket medför att de har lägre anmälningsbenägenhet och mindre bengänhet att sjukskriva sig. (Notera att jag inte värderar vilket som är ”bäst” eller ”rätt nivå”) Det medför att du har ett sk. mörkertal bland män i den statistik du lyfter fram, mer avgörande ju mindre allvarligt det är.

    Genom att titta på könen var för sig så tar man bort den faktor som beror på könsskillnader och tittar på vad yrket i sig själv medför. Det finns kvinnor på ”manliga” yrken, det finns män på ”kvinnliga” yrken. För både män och kvinnor så är det de ”manliga” yrkena som toppar vad gäller relativa frekvenser av såväl olycksfall som arbetsrelaterad sjukdom.

    Blev det tydligare?

  7. @Ninni: ”Genom att titta på könen var för sig så tar man bort den faktor som beror på könsskillnader och tittar på vad yrket i sig själv medför. Det finns kvinnor på ”manliga” yrken, det finns män på ”kvinnliga” yrken. För både män och kvinnor så är det de ”manliga” yrkena som toppar vad gäller relativa frekvenser av såväl olycksfall som arbetsrelaterad sjukdom.”

    Japp, nu förstår jag hur du menade. Tyvärr kommer det inte att ge oss några korrekta siffror att jämföra, vilket gör det aningen svårare att analysera och debattera kring.

  8. @Kollen:

    Tyvärr kommer det inte att ge oss några korrekta siffror att jämföra

    Det finns mängder, mängder siffror. Tex finns risktal för olika yrken. Men poängen här är ju att det inte är försvarbart att staten viker skattepengar specifikt för kvinnor i denna fråga. Men det där ”patriarkatet” är, som vanligt, gynocentriskt så det förslår.

  9. @Ninni:
    Jag tänker såhär.

    Det finns väl inte någon större poäng med att räkna snoppar i statistiken, det som är intressant är att veta vilka arbetsplatser/yrkeskategorier som oftast drabbas av skador så att vi kan fokusera på att lösa problemen. Tyvärr är jag, likt dig, hyfsat säker på att män underrapporterar åtminstone lättare skador, varför statistiken blir skev om vi inte lyckas klura ut hur det faktiskt ligger till.
    Där tror jag att den metoden du nämnde kan vara nyttig och hjälpsam.
    Dessutom är det lite vanskligt att avgöra var man ska sätta in tyngdpunkten, bland dom många som drabbas av lättare skador eller bland dom färre som drabbas värre?

    Det jag menade med ”Tyvärr kommer det inte att ge oss några korrekta siffror att jämföra, vilket gör det aningen svårare att analysera och debattera kring” är att man inte får några tydliga siffror i stil med ”kvinnor: Y, Män: X” att jämföra. Sådana siffror hade säkert varit bra att ha tillgång till i debatten.

  10. @Kollen:

    Dessutom är det lite vanskligt att avgöra var man ska sätta in tyngdpunkten, bland dom många som drabbas av lättare skador eller bland dom färre som drabbas värre?

    Jag anser inte att det är svårt att avgöra alls, logiskt tänkande räcker.

    Låt oss ta ett konkret exempel, Byggnadsträarbetare (jag vet inte ens vad det är. Snickare?). Byggnadsträarbetare ligger högt i risktal dvs där sker många allvarliga olyckor i förhållande till hur många som har det yrket. Om du hade tjänat maten på ditt bord i det yrket, hade du då anmält att du trampade snett med foten på grund av jobbet? Skulle de anmäla varje liten händelse skulle de inte göra mycket annat. Dvs i ett yrke med hög risk för olyckor så höjs toleranströskeln för vad man anmäler.

    Det faller på sin egen orimlighet att inte högriskyrken också har högre andel småolyckor, även om det troligtvis inte framkommer rättvisande i statistiken.

    Sen är där ytterligare en dimension i frågan och det är hur man använder dessa stålar. Jag tar ett konkret exempel igen för att förklara vad jag menar:

    På bygge har man infört hjälmtvång (om det är överallt vet jag inte). Byggarna ska alltså ha hjälm på sig hela tiden oavsett om det är motiverat eller ej just där och då. Problemet med det är att hjälmen sitter en bit över huvudet på grund av remmarna du ser här. Det måste den göra av säkerhetsskäl. Men det gör att du får ett moment som belastar nacke, axlar och skuldror och skapar så andra problem för arbetaren.

    Det (hela tiden) är ett problem som orsakas av att det är uppifrån-styrt. Så jag skulle vilja se att man vek pengar specifikt till förslagsverksamhet. Vi har en sån modell på jobbet (inte om arbetsmiljö utan om produktutveckling) där vem som helst inom koncernen, som inte har produktutveckling som sitt uppdrag, kan lämna in förslag och idéer som på ett eller annat sätt kan förbättra antingen produktionen eller produkter. Och är det möjligt att genomföra så får förslagsgivaren ekonomisk ersättning. Och de är duktiga, det kommer många förslag. Den ekonomiska moroten gör att de får ”tummarna loss” att beskriva sina tankar.

    Hade jag varit politiker hade jag vikt en del av dessa 400 miljoner till en liknande modell. För det är de som lever i den riskdrabbade verkligheten som kan den bäst.

  11. @ Kollen

    ”Dessutom är det lite vanskligt att avgöra var man ska sätta in tyngdpunkten, bland dom många som drabbas av lättare skador eller bland dom färre som drabbas värre?”

    I valet mellan att rikat in sig på att rädda människoliv och folk som blir stympade och handikaopade för livet (i princip enbart män) eller på att förhindra blåmärken och stela axlar, så har åtminstone jag inga problem att med total klarhet se var man bör lägga krutet. Men du tycker tydligen det är ”vanskligt” att bedöma om man ska rädda livet på män eller minska allmänt obehag hos kvinnor…

    Visst, rent samhällsekonomiskt verkar kvinnor sjukskrivna av luddiga psykologiska orsaker vara den stora utgiftsposten för samhället, men det bör man åtgärda på andra sätt än genom att försumma män som objektivt och verkligt, av totalt oluddiga orsaker, blir dödade eller permanent handikappade och vanställda på arbetstid.

    Något jag funderat även på senaste tiden är i vilken mån samhället överhuvudtaget har bidragit till att färre män dör på arbetstid (vi ser ju nästan noll intresse från politiker ens idag för frågan om män som dör), eller om det bara är ett lyckligt sammanträffande av att allt mindre farligt arbete äger rum i Sverige i takt med att vissa typer av farligt arbete flyttar utomlands eller läggs ned inom landet.

  12. Wooaaah! Shitstorm released!

    @Ninni:
    Jag tror att vi talar förbi varandra. Du säger inget som jag inte håller med om och det står heller inte i motsättning till vad jag menade. Det enda jag menade, som en liten kort inflikning, var att det är svårt att ta fram helt korrekta siffror av den typen jag hittade på arbetsmiljöverket och att sådan siffror hade varit intressanta att ha tillgång till. Däremot hindrar inte det oss ifrån att faktiskt angripa problemen, som du säger.

    @Emil:
    Du har en väldigt aggressiv ton, vilket är helt förståeligt. Det hade jag också haft om någon sa det som du anklagar mig för att ha sagt. Tur då att du missförstått mig, kanske för att jag varit otydlig.
    Jag har väl ändå inte sagt att vi ska fokusera på blåmärken istället för stympningar? Det jag gjorde var att jämföra olycksfall som lett till sjukskrivning med olycksfall som inte gjort det. Det krävs inte en förlorad extremitet för att ”slippa” jobbet i några dagar, även om dessa fall (väl?) också räknas in under kategorin sjukfrånvaro.
    Jag menar att det är svårt att försöka dra en gräns vid vilken det blir viktigare att lösa problem av typen ”öm axel/blåmärken” (som inte ger frånvaro) istället för problem av typen ”stukning” (som ger frånvaro) med hänvisning till antalet drabbade. Vi behöver fördela pengarna på något sätt, men är det mer synd om en stor grupp som har det lite mindre jobbigt än en mindre grupp som har det värre? Ska vi dela ut pengarna jämnt efter antalet drabbade, eller dela kakan på mitten och ge hälften till varje kategori? Kanske ska vi skita i den större gruppen till förmån för den mindre, eller tvärt om? Var drar vi gränsen om vi väljer en mellanväg?
    Vad jag menar med ”vanskligt” är att man hamnar i en rätt kuslig debatt när man försöker sätta en prislapp på människors lidande. Detta speciellt om man slänger in kön i mixen, på grund av det allmänna empatigapet som då uppstår. En sådan debatt måste föras, men den kommer att bli djupt infekterad. Dataunderlaget bör användas för att identifiera arbetsplatser som är i behov av stöd, istället för att som nu ”identifiera” vilket kön det är mest synd om.
    Så, nej, jag förespråkar inte alls att ”det är ’vanskligt’ att bedöma om man ska rädda livet på män eller minska allmänt obehag hos kvinnor”.

  13. @Kollen:

    Jag tror att vi talar förbi varandra.

    Då tror du fel Wink Jag tydliggör mina tankar, inte för att jag upplever att vi är oense utan för att vi talar i en viktig mansfråga. Detta, att man riktar insatser specifik för kvinnor trots att männens situation är i klart större behov är ett tydligt mått på kvinnans skyddsvärde. Samhällets gynocentri får mig att må som Eminem och det är lite frustrerande för mig att män är lite för bra på att ta skit, både på privat plan och på samhällsnivå …

  14. @Kollen:

    ”Vad jag menar med ”vanskligt” är att man hamnar i en rätt kuslig debatt när man försöker sätta en prislapp på människors lidande.”

    Nja, detta är inte så ovanligt som man kan tro (eller som många VILL tro). Jag jobbar i försäkringsbranschen, och där är det en förutsättning för att få nåt gjort att detta diskuteras.

  15. @Frogfish: ”Nja, detta är inte så ovanligt som man kan tro (eller som många VILL tro). Jag jobbar i försäkringsbranschen, och där är det en förutsättning för att få nåt gjort att detta diskuteras. ”

    Det stämmer väl såklart, men jag försöker föreställa mig den bajsstorm som brakar lös om någon skulle starta en öppen debatt i media.

  16. Det är skillnad mellan ”blåmärken och stela axlar” och att ha ett arbete som långsamt sliter ut kroppen tills den faktiskt är slut, som t.ex förskollärare, undersköterskor och lokalvårdare kan ha. Jag tycker det är föraktfullt att säga så.

    Men med det sagt så tycker jag också att det var oerhört föraktfullt att vika pengar specifikt för kvinnor, när män också har slitsamma arbeten och dessutom klart flest dödsfall osv.

  17. @Alith:

    Lite proportioner borde väl ändå finnas….

    Min far är gammal byggnadsarbetare, numera pensionerad. Men förutom den dagliga (tidigare) risken att dö, eller skadas allvarligt i jobbet, vill jag hävda att utslitningsfaktorn i ett sånt yrke är oerhört mkt större än för tex förskollärare och undersköterskor. Hans kropp är i princip som en soptipp oavsett vilken kroppsdel man tittar på.

    Sen uppstår givetvis även förslitningsskador för de andra nämnda yrkena också, men att nämna dem i samma andetag som de tyngsta manliga jobben är bara respektlöst.

  18. Det tycker inte jag! En utsliten kropp är en utsliten kropp oavsett vad den utsatts för. Dvs den är obrukbar till stor del! Och kvinnor har svagare kroppar, oavsett vad feminismen verkar vilja mena. Och ytterligare försvagade blir våra kroppar av graviditeter. Vi får svaga punkter som lättare slits. (Jag har själv kronisk värk för resten av livet enbart pga av det)

    Men samtidigt tycker jag förstås att vi som vanligt ger alldeles för lite uppmärksamhet (och cred) till män för vad de gör. Och det sätts in för lite insatser.

  19. @Alith:
    Jag håller med dig, det spelar ingen roll om en utsliten kropp sitter på en kvinna eller man. Och du har helt rätt i att kvinnans fysik generellt inte är jämförbar med mannens. Men ändå så fortsätter vi att jämföra kvinnor och män med samma mätsticka.
    För att jämföra kvinnor och män på ett rättvist sätt så krävs att värdegrunden är samma, att vi jämför lika värden.
    Därför tror jag att @Ninni: har en poäng att utreda yrket i sig och ta bort faktorn av skillnaden mellan kvinnor och män helt. Att sätta in insatser inom de yrken där de största riskerna finns gynnar både alla inom det yrket.
    Sammanfattningsvis: Vi måste sluta jämföra kvinnor och män på generell basis.