Jag skrev tidigare i inlägget I könsmaktens vågskålar:

Kvinnor har ett ”slipp ut ur fängelset”-kort, och alla vet det.

Vi ser prov på det lite då och då, inte minst när feminister på twitter slänger ur sig vardagshat mot män i full förvissning om att de inte riskerar någonting.

Vidare skrev jag:

I arbetslivet uppstår ett lite annorlunda problem: kvinnor upplever att de inte blir tagna på allvar, och inte ses som lika kompetenta och ansvarstagande som män. Men man har inte fullt ut förstått att detta grundar sig just i rätten att, när det hettar till, kunna dra kvinnokortet och hävda sig rädd, ledsen, kränkt eller förminskad.

Idag läste jag en artikel av Ciaran O’Connor på bloggen Just Four Guys som diskuterar en färsk händelse i amerikansk politik.

Just Four Guys–DNC Chair Debbie Wasserman Schultz: Politicizing the False Accusation Culture. All fetstilsmarkering i citaten nedan är min.

Upprinnelsen var att ordföranden för Democratic National Committee, Debbie Wasserman Schultz, drog till med följande metafor om Scott Walker, guvernör (R) i Wisconsin:

The Florida congresswoman said: “Scott Walker has given women the back of his hand. I know that is stark. I know that is direct. But that is reality.”

Wasserman Schultz added: “What Republican tea party extremists like Scott Walker are doing is they are grabbing us by the hair and pulling us back. It is not going to happen on our watch.”

Många blev upprörda och ville att hon skulle be om ursäkt, men intressant nog inte främst till Scott Walker, utan till andra kvinnor som kunde känna sig kränkta och förminskade av att deras egen utsatthet trivialiserades. Wasserman Schultz bad om ursäkt för sitt ordval, men passade samtidigt på att säga “But that shouldn’t detract from the broader point that I was making that Scott Walker’s policies have been bad for Wisconsin women…”. Dvs hennes pudel var rätt patetisk.

Penny Nance, ledare för Concerned Women for America, skrev:

“Debbie Wasserman Schultz owes an apology to all victims of abuse. It is degrading and outrageous to make false personal accusations rather than discuss real and complicated issues of economic policy. She erroneously conflated physical violence with a political disagreement. The so-called ‘war on women’ rhetoric may be a convenient political narrative but she has crossed the line into character assassination. This kind of hyperbolic tantrum demeans the struggle of real victims equating men who disagree with her views with men who beat women. That only makes her seem unserious and degrades her own effectiveness. Shame on Debbie! She needs to apologize to Scott Walker and victims of abuse.”

Ciaran noterar att Nance missar en uppenbar grupp som borde få en ursäkt.

This statement gets the main points right. The attack is called out as a false accusation. The use of domestic violence as a political weapon is noted. The harm to Scott Walker and his being owed an apology is also made clear.

But it is not only Scott Walker who is harmed by attacks such as this; all men are potentially disparaged. Nance states that “This kind of hyperbolic tantrum demeans the struggle of real victims equating men who disagree with her views with men who beat women.” But she identifies the wrong victim. The people this attack demeans are the “men who disagree with her views”, not the “real victims” of DV.

Det här är, menar Ciaran, en upptrappning av det numera så vanliga greppet att klistra epitetet ’kvinnohatare’ på var och en som har fräckheten att inte hålla med en feminist – så vanligt att man behöver höja volymen och i stället kalla dem för kvinnomisshandlare och våldtäktsmän.

Anyone who dissents with feminist doctrine is familiar with accusations of misogyny. It has become so universal and automatic that it no longer has much meaning; a misogynist is simply someone a feminist disagrees with but is incapable of formulating a cogent argument against. So now we see a feminist stepping up the ad hominem attacks to the next level. No longer is “misogynist” an effective attack – now one must impugn one’s adversary as a wife beater and rapist.

Ciaran gör vidare observationen att inte bara överträdelsen – från inte vem som helst, utan från en av de mäktigaste kvinnorna i amerikansk politik – utan även kraven på att en ursäkt skall riktas till kvinnor som inte på något sätt blivit attackerade eller skuldbelagda, är tydliga exempel på ett gynocentriskt klimat.

Despite her defense of Walker and her condemnation of Wasserman Schultz’s use of false accusations, Nance’s mistaken identification of the intended victims of this attack reveals the gynocentrism of this little controversy; the only real harm that can be imagined is harm to women. Despite Scott Walker being the object of the attack, and despite this sort of attack being offensive to men in general, most commentators could only conceptualize the offense in terms of some very indirect harm to women.

The Feminine Imperative is the pressure on society to accommodate women’s mating goals: first by maximizing their mate choice; and secondly by securing provision and protection for women and their children. The latter element of the Feminine Imperative is the Female Privilege to Care. Whenever an offense can only be conceptualized in terms of harm to women, the Female Privilege to Care is manifest.

Hur mycket kvinnohatare är då Scott Walker?

För oss som inte följer med så värst i amerikansk politik, öppnar sig ju möjligheten att Scott Walker verkligen är en kvinnohatare av rang. Jag grävde lite för att se vilka åtgärder han ställt sig bakom som är så kvinnofientliga. Följande två åtgärder verkar vara högst på listan av ett ”War on Women” som får Wasserman Schultz att likna Walker vid en kvinnomisshandlare och våldtäktsman:

Walker avskaffade Wisconsin Equal Pay Enforcement Act

Walker avskaffade nyligen en lag i delstaten som gav offer för könsbaserad lönediskriminering (läs: kvinnor) rätt att söka större skadestånd. Försvarare av ändringen menar att både delstatslagar och federala lagar ger fullgott skydd mot könsdiskriminering, och att Equal Pay Enforcement Act framför allt bjöd in till oseriösa stämningsansökningar.

Man kan notera att de flesta artiklarna om lagen nämner den ojusterade löneskillnaden mellan män och kvinnor som motivation: eftersom kvinnor tjänar 78 cents för varje dollar som män tjänar, räcker det inte med en federal lag som gör det möjligt att tilldömas mellanskillnaden plus advokatkostnader, utan kvinnor behöver kunna stämma arbetsgivaren i District Court för att även kunna utkräva skadestånd. Att avskaffa denna möjlighet rubriceras som en del i det pågående ”kriget mot kvinnor”.

Det är uppenbart från flera kritiska artiklar att man anser att siffran 78% faktiskt är för exakt samma jobb, vilket alltså inte är sant. Jag har skrivit om ojusterade vs. justerade löneskillnader tidigare, där jag också nämner Warren Farrell’s kartläggning av varför män tjänar mer än kvinnor. Både Ninni och jag har skrivit om assymetriskt partnerval, och Ninni har också skrivit om lönespridningen, som även den påverkar genomsnittet.

Walker införde obligatoriskt ultraljud före abort

Det, och att abortkliniker måste ha avtal med sjukhus så att de kan skriva in patienter där. Mer extrema kritiker som ScottWalkerWatch menar att det här är en pervers sexdröm som förverkligas för Walker: att kvinnor skall våldtas via transvaginalt sonogram innan de får göra abort.

Det där med transvaginalt ultraljud hade åtminstone en faktabakgrund, men endast ScottWalkerWatch tycktes tro att själva syftet med lagen var att tvinga på kvinnor detta:

While the bill does not specify that the mandatory ultrasound be transvaginal, medical professionals testified that in the first trimester (when most abortions take place), it can be difficult to detect a heartbeat with an abdominal ultrasound, thus making an invasive transvaginal ultrasound mandatory. Many lawmakers and citizens expressed concern about the adverse psychological impact of a mandatory transvaginal ultrasound, particularly for women who are seeking an abortion after being the victim of a rape or after learning that their pregnancy is not viable.

Nog finns det en vettig invändning här: varför inte t.ex. ange en tidsgräns för när det blir obligatoriskt med ultraljud? Dessutom, beroende på hur lagen är skriven, är det kanske möjligt att ge ett abdominalt ultraljud och helt enkelt konstatera att det ännu inte går att urskilja något? Nu verkar lagtexten i Wisconsin dels göra undantag för kvinnor som blivit sexuellt ofredade, och dels stipulera att det är kvinnan själv som bestämmer vilken ultraljudsmetod som skall användas. (Transvaginalt ultraljud är för övrigt ingen våldtäktsmetod, utan har flera fördelar, inte minst att bilderna blir mycket tydligare. Men kvinnorna väljer själva, som sagt.)

Nu är det ju så att Gov. Walker inte själv sponsrade lagförslaget. Det gjorde Sen. Mary Lazich, som tydligen då inte bara förklarat krig mot sig själv utan dessutom har rätt perversa sexdrömmar.

Det finns fler delstater som har motsvarande lagar. Detaljer skiljer, som t.ex. om kvinnan skall få vägra lyssna på informationen och/eller titta på bilderna från ultraljudet. Det som står i den lag som Walker godkände är:

No person may require the pregnant woman to view the ultrasound images or visualize any fetal heartbeat and no person, including the pregnant woman, may be subject to any penalty if the pregnant woman declines to view the images or visualize any heartbeat.

Mer balanserade kritiker tillstår att vissa kvinnor som får gå igenom ultraljud före abort faktiskt ändrar sig, men att ”forcing a woman to stare at her fetus before terminating it remains very much in violation of that new conservative gold standard, ’women’s health”.

Flera artiklar som kritiserar lagen (och Walker) utgår alltså från föreställningar om tvång och övergrepp mot kvinnor, som uttryckligen inte tillåts enligt lagen ifråga. Vi har alltså en lag som inför vissa begränsningar (varav en uppenbart är för patientens säkerhet), där kritikerna felaktigt antar att kvinnor blir tvingade och förödmjukade, vilket leder till spekulationer om att guvernören hemligen vill förödmjuka – kanske till och med våldta – kvinnor. Detta bildar en bakgrund till de våldsmetaforer som används mot honom av kvinnliga toppolitiker på den nationella arenan.

Detta är tydligen helt riskfritt och del av diskursen, så länge metaforerna inte får andra kvinnor att indirekt känna att deras utsatthet blir trivialiserad.

När sedan toppolitiker integrerat våldtäktsfantasierna i den politiska debatten lär de mer extrema opinionsbildarna, som t.ex. ScottWalkerWatch, skruva upp volymen några snäpp till för att kunna sticka ut. Eftersom de redan kallat Walker galen, pervers, kvinnohatande, fanatisk, taliban, teokratisk extremist, sadist, puritan, drakonisk, kretin, som varken bryr sig om kvinnor, barn, sjukvård eller skola, undrar man vart retoriken kan ta vägen, annat än mot rena våldshot.

Det finns en del andra lagar som Gov. Walker undertecknat, som anses drabba kvinnor värst. Jag har inte grävt i detaljerna, men minns att USA har haft lite dålig ekonomi och gigantiska underskott. Det är möjligt att de besparingar som krävs för att få ekonomin på fötter faktiskt drabbar kvinnor också.

Notera att jag inte har någon uppfattning om Scott Walkers politik. I mitt letande har jag sett både positiva och negativa kommentarer. Det jag ville visa på var hur hatretoriken eskalerar när det blir slentrian att misstänkliggöra män, och förkasta politiska förslag enbart på grunden att de kan ha någon negativ effekt på någon grupp av kvinnor.

Since the personal is political for all feminist politicians, Wasserman Schultz simply employed her privilege to falsely accuse a man on the national political level. Whether it worked or not remains to be seen – the immediate negative responses and the backpedaling, however minor, suggest it did not work as well as expected. But as far as I can tell, she suffered no harm from it either. The whole issue fell off the radar in a couple of days.