Inledning

I maj 2013 ramlade jag på en artikel som fick polletten att trilla ned. Plötsligt förstod jag vad vänner bland Sverigedemokraterna höll på med som för mig var ”tjafs” – detta eviga tjat på mig om mångkultur(ism). Plötsligt förstod jag att det jag upplevt som tjat var att man ville förstå varför jag tänkte annorlunda – men vi pratade förbi varandra eftersom jag inte hade förstått vad ordet innebär. Det ledde till att följdfrågan ”Vad mer finns det som jag inte vet?” tändes inom mig och jag började gräva i SDs rötter & historia. Jag skrev i en kommentar till Utlandssvensk:

När jag grävde i SDs rötter och historia. Du vet hur jag är i genusfrågan … jag vill gå till botten och förstå. Resultatet av bilden som växte fram var att jag för första gången i mitt liv blev deprimerad – i ordets rätta betydelse. Det blev ett personligt misslyckande för mig, liksom, att detta har skett i mitt land mot mina medmänniskor utan att jag såg det … och jag plågades av ”Hur kunde jag låta det ske?”-tankar.

Det är ett mycket omfattande material jag grävt i och inlägget avslutas med en förteckning över materialet. Det finns ingen möjlighet att i ett inlägg ge en heltäckande återgivning och det är därför heller inte syftet. Syftet är att visa och förklara ”bilden som växte fram” – på samma sätt som jag brukar göra när jag förklarar mina genusteorier.

Varför föddes SD?

Redan Gunnar Myrdal insåg det för många år sedan när han skrev att välfärdsstaten är ett nationellt projekt. [professor Assar Lindbeck, ca 1:14]

Välfärdsstaten var på denna tid ett kontrakt mellan svenska medborgare och staten som en svenska folkets gemensamma spargris. Folkets del av kontraktet är dels en lagstadgad skyldighet att lägga en inte obetydlig del av sin inkomst, men också ett moraliskt ”gör din plikt”. Demokratiskt valda representanter hade i uppgift att prioritera spargris-pengar mellan olika utgifter och statens del av kontraktet var att leverera tjänster åt folket för dessa pengar, så som försvar, rättsväsende, vård, skola och omsorg osv.

Svenska folket var ett mycket fattigt folk som med hårt slit byggde upp ett fantastiskt arv där ingen – oavsett medfödda förutsättningar – behövde svälta. Det kan upplevas avlägset för oss som växt upp under ekonomiskt goda förutsättningar, men mat för dagen var inte en självklarhet för min svärfar och han arbetade som hjälpande hand åt ölkusken för att bidra till familjens försörjning redan innan han uppnått en tvåsiffrig ålder – mer avlägset än så är det inte. Det var ett, i princip, kulturellt homogent folk vars kultur möjliggjorde uppbyggnaden av detta kollektiva arv.


Allt staten äger är vår kollektiva egendom, skapad av våra förfäder och oss, som politiker ska förvalta till kommande generationer utefter folkets önskemål – det är vad ”representativ demokrati” och ”all offentlig makt i Sverige utgår från folket” innebär. Ett ”argument” som ofta slängs mot Sverigedemokrater är ”Ni har alltid varit mot invandringspolitiken” samtidigt som man låtsas att att man inte kunde förutsäga problemen före hösten 2015. Men är det sant? Hur började egentligen den sorgliga soppa de etablerade partierna skapat åt oss i Sverige?

Som jag skrev tidigare, när jag gräver så vill jag förstå. Och det jag hittat som jag identifierat som starten för det samhällsförfall vi ser är att Förenta nationernas generalförsamling den 21 december 1965 antog en Internationell konvention mot alla former av rasdiskriminering. Det medförde att man i Sverige från 60–talets andra hälft genomförde en mängd reformer i syfte att likställa medborgare och icke-medborgare. Det vill säga: vår nationella spargris, vårt kollektiva arv, gjordes tillgänglig för allt och alla – bara man tog sig hit. Man behöver inte vara Albert Einstein för att förstå att denna politiska sväng från ”välfärdsstaten är ett nationellt projekt” till ”internationell solidaritet” – i en ekonomiskt och frihetligt ojämställd värld – kommer att medföra att folk vallfärdar till Utopia där ”staten (dvs. folket) betalar”. Inte heller behöver man heta Marie Curie för att räkna ut att vallfärden kommer öka i omfattning efterhand ryktet om Utopia – landet där man får – sprider sig i världen. Varningar fanns tidigt i maktelitens dokument, till exempel:

Om inte invandringen i större utsträckning än hittills skett anpassas efter samhällets möjligheter att bereda invandrarna bostäder, utbildning och social omvårdnad av den karaktär, som är specifik för att utlänningen skall kunna växa in i det svenska samhället, föreligger risk för att de sociala problem och anpassningssvårigheter, som knappheten på bostäder, utbildningsmöjligheter och social omvårdnad redan nu gett upphov till bland invandrarna, allvarligt förvärras. [SOU 1967:18, sidan 174]

På samma sida står ett annat stycke som ”den humanitära stormakten” borde ha funderat på:

Det är också en allmänt omfattad åsikt att vårt land av solidaritetsskäl bör bistå hjälpbehövande i andra länder. Det är emellertid långt ifrån säkert att detta bistånd bör lämnas på så sätt att de hjälpbehövande tillåts fritt invandra i landet. En sådan ordning innebär ju att vi överlämnar åt invandrarna att själva bestämma vilka som skall ha hjälpen och begränsar våra möjligheter att utforma biståndsverksamheten så att hjälpen blir så effektiv som möjligt och kommer dem till godo som är mest i behov därav.

1975 beslutar en enig riksdag att frångå assimileringspolitik och började föra en integrationspolitik, i strid med FNs flyktingkonvention:

Every refugee has duties to the country in which he finds himself, which require in particular that he conform to its laws and regulations as well as to measures taken for the maintenance of public order. [Article 2 – General obligations]

The Contracting States shall as far as possible facilitate the assimilation and naturalization of refugees. They shall in particular make every effort to expedite naturalization proceedings and to reduce as far as possible the charges and costs of such proceedings. [Article 34 – Naturalization]

Johan Westerholm på Ledarsidorna skriver om flyktingkonventionen:

Författarna av FN:s flyktingkonvention var sannolikt smärtsamt medvetna om vikten av att flyktingar lever efter värdlandets lagar efter andra världskrigets flyktingströmmar […] Värdlandet åläggs att allokera nödvändiga resurser för assimilation och naturalisering för att migrantgruppen skall så snabbt som möjligt kunna bli en del av värdlandets kultur och arbetsmarknad.

Jag kommer i kommande inlägg förklara varför jag anser att detta beslut var synnerligen illa, men kort sagt: integrationspolitik är politik som leder till ett splittrat samhälle, bland annat på grund av det är en politik som särbehandlar grupper utifrån etniska faktorer – detta beslut är identitetspolitikens vagga. För att svenska folket ska uppfostras till att acceptera den förda politiken skall man införa ”opinionsbildning” från förskolenivå:

IU [Invandringsutredningen] framhåller att syftet med informationen till invandrare är att förmedla sådana fakta som invandrarna bör känna till för att fungera i den nya omgivningen. När det däremot gäller   i n f o r m a t i o n   t i l l   s v e n s k a r   om invandringen och invandrare är syftet att påverka den allmänna opinionen och skapa ökad förståelse för människor med värderingar, traditioner, seder och beteendemönster, som skiljer sig från svenskarnas. IU förordar att information till svenskar ökas avsevärt. Formerna härför kan diskuteras. IU är tveksam till annonskampanjer eller dylikt. Opinionsbildning på lång sikt — som det här är fråga om — sker bäst genom ökade insatser inom utbildningsväsendet och åtgärder som leder till ökade kontakter mellan olika befolkningsgrupper. Framför allt bör man satsa på förskolan, grundskolan och gymnasieskolan för att lägga grunden för en framtida ömsesidig tolerans och förståelse. [prop. 1975:26, sidan 25–26]

Även i denna proposition framgår varningens tecken, till exempel:

Beträffande barna- och ungdomsvården konstaterar IU att störningar i invandrarbarnens och invandrarungdomarnas utveckling har observerats i ökad utsträckning. Störningarna har ofta sin grund i identitetskriser och motsättningar mellan olika kulturmönster. Tendenserna bör ägnas omsorgsfull uppmärksamhet. [sidan 19]

Ju längre tiden går, desto tydligare ljuder varningarna i statens dokument, så här låter det 1995:

Den öppna arbetslösheten för utomnordiska medborgare var i april 1995 hela 28 procent medan motsvarande tal för svenska medborgare var drygt 7 procent enligt SCB:s arbetskraftsundersökningar. Bland vissa invandrargrupper är siffrorna än mer katastrofala, för vissa utomeuropeiska nationaliteter över 40 procent. Ett etniskt och socialt segregerat samhälle håller på att växa fram. […] Ett permanent bidragsberoende som särskilt drabbar vissa grupper av invandrare medför också hot av nya slag mot Sveriges framtid. Ett utanförskap skapar spänningar och fördomar med allt vad det kan komma att innebära för enskilda individer i gruppen och i form av sociala konflikter inom samhället i stort. [SOU 1995:76, sidan 8–9]

Kan det tydligare stå ”Detta går rakt åt fanders! Bromsa för sören!”? Året därpå hade man även BRÅs rapport om invandrares överrepresentation i brottslighet. Jag har många gånger mött kommentarer där man försöker lägga skulden på SD för situationen, typ: Om inte SD kommit in i riksdagen så hade de etablerade partierna bedrivit en annan politik. Men dessa varningar gavs 15 år(!) innan SD kom in i riksdagen. Man hade gott om tid att trycka på bromsen om man hade haft den intentionen. Man valde att inte göra så, trots alla varningar.

Häromdagen skrev Hanif Bali en rant på twitter, en anekdot om ett möte förra våren på Sergels torg. En ung afghan, som kommit till Sverige under krishösten kände igen Hanif Bali och började språka med honom. Jag har gjort om delar av ranten till ett citat för ökad läsbarhet. Det är lite ”klipp & klistra” för att få fram kärnan men originalet finns här.

Under hösten hade hans mor lånat 40 000kr och sagt: ”Alla är på väg till Europa, åk du med”. Så nu var han här. Hans mor (och 3 småsyskon) ringde gråtandes varje dag och undrade när han kunde skicka tillbaka pengarna som hon hade lånat. Han undrade vad han skulle göra, jag förklarade att det är svårt att få ihop 40K i Sverige som 16 åring utan språk o kontakter.

Här var en skarp, vältalig artig ung kille – ensam på andra sidan jordklotet. Med enorm press på sig hemifrån och skuldsatt helt utan asylskäl. Ansvaret för svensk ”signalpolitik” som fick hans mor att skicka honom är oerhört. Även om han hade fått stanna, hur hade han kunnat fokusera på ex studier med en ensam mor och tre småsyskon hemma med lånehajar i hälarna.

Han kommer förmodligen få avslag – om han ej ljuger. Han kommer då utvisas till Kabul. Han kommer vara i en sämre sits än innan. Enbart på grund av att svenska politiker ville Värdegrundsposera™ på Medborgarplatsen av inrikespolitiska skäl.

Ja, det oerhörda ansvaret vilar tungt på svenska politikers axlar! Den signalpolitiken har svenska politiker förvärrat med tid, inte minst under moderaternas senaste regeringsperiod. Det är en politik som slår hårt mot:

• Folket i Sverige som tvingas stå för notan, drabbas av undanträngningseffekter och försämrad välfärd när samhällssystemet inte räcker till för en snabbt växande befolkning, får lägre upplevd trygghet, sänkt ”hemma–känsla” och importerad brottslighet och kulturellt grundade konflikter. Med inhomogen befolkning följer sjunkande social tillit och ökad social isolering:
  

  Diversity seems to trigger not in-group/out-group division, but anomie or social isolation. In colloquial language, people living in ethnically diverse settings appear to ‘hunker down’ – that is, to pull in like a turtle. [Putnam, R. D. (2007)]

• Människor som lockas hit med drömmar om Utopia men som fastnar i utanförskapsområden där de styrandes inkompetens medför att situationen blir allt värre.
• Verkligt hjälpbehövande i närområdena.

Det är märkligt, tycker jag, att en moderat politiker på riksdagsnivå, som långt före kappvänderiet i svensk politik debatterade i migrationsfrågor, behövde ett personligt möte för att inse allvaret i den svenska signalpolitiken. Det borde ingå i deras högavlönade uppdrag att vara pålästa:

Sverige har kommit att framstå som ett lockande mål för många, som av politiska, ekonomiska eller andra skäl vill lämna sina hemländer. En orealistisk bild av Sverige och överdrivna förväntningar om levnadsbetingelserna här kan för den enskilde innebära svåra besvikelser. Den presumtive emigranten bör därför genom information ges det faktaunderlag han behöver för ett realistiskt beslut om han skall utvandra till Sverige eller inte. [prop. 1975:26, sidan 24]

Jag blir stolt som sverigedemokrat när mina förtroendevalda, istället för att skriva rantar om anekdoter på twitter, agerar i ett försök att minimera antalet människor som möter samma tragiska öde som denna unge afghan och hans familj.

Hur är detta ens möjligt ”inom loppet av ett år”? Svar: Förr eller senare kommer sanningen fram. Sen decennier tillbaka har etablissemanget – politiker och journalister – medvetet verkat bakom en ridå av lögner:

Flykting- och invandrarfrågan är det största journalistiska sveket som min generation journalister genomfört i det här landet. Vi har inte på ett seriöst och trovärdigt sätt beskrivit vilka oerhörda problem som finns i ett mångkulturellt samhälle. [Janne Josefsson]

Lögnen kan få dystra politiska konsekvenser. Under många år fanns en outtalad överenskommelse mellan journalister, politiker och tyckare att inte säga sanningen om det framväxande mångkulturella samhället. Vi – jodå, jag tillhörde lögnarna – förnekade problemen, fast vi alla såg dem. Vi satt i teve och förnekade att det vid sidan av det positiva och nödvändiga också fanns svårigheter och problem. [Birger Schlaug]

Samtidigt förhindrades ”mörka krafter” (översättning: svenska folket) att avslöja lögnerna genom att visa belägg för problem, då man infört mörkläggning av statligt finansierad brottsstatistik:

Fram till år 1994 publicerade Statistiska centralbyrån årligen statistik över personer misstänkta och lagförda för brott uppdelat på de aktuella personernas medborgarskap och folkbokföring i landet.[1] Uppgifterna inhämtades genom att registren samkördes med folkbokföringen. Sedan den 1 juli 1994 ansvarar Brå för Sveriges officiella kriminalstatistik. Fr.o.m. publiceringen av Kriminalstatistik 1995 redovisas inte längre utländska medborgare i statistiken över personer personer misstänkta och lagförda för brott (angående kriminalvårdsstatistiken, se nedan).[1] Förändringen har alltså ägt rum i samband med 1994 års statistikreform när ansvaret för kriminalstatistiken flyttades från SCB till Brå. Någon närmare motivering till förändringen har utredningstjänsten inte kunnat finna.

Signalerna att man behöver dra i nödbromsen fortsätter att finnas tillgängliga för våra politiker, Tino Sanandaji skriver:

Samtliga akademiska studier om invandringens effekt på offentliga finanser i Sverige visar på en nettoförlust, inklusive Ekberg (1999, 2009, 2011), Gustafsson & Österberg (2001), Storesletten (2003), Ruist (2015), Ruist & Flood samt Aldén & Hammarsted (2016). Det existerar ingen svensk forskningsstudie som visar vinst för statskassan.

Jag har själv inte läst någon av dem, men Tino Sanandaji har visat att han är en hedersman av rang med en ryggrad av stål, så jag litar på hans ord. Notera igen: Av de sju rapporter han räknar upp är fyra daterade till tiden innan SD kom in i riksdagen.

Den omfattande förändringen av kontraktet mellan folket och stat är, från början, gjord utan att försäkra sig om folkets stöd. Det är inte förenligt med min syn på demokrati. Enda gången man överhuvudtaget stämt av med folket är lokalt, folkomröstningen i Sjöbo 1988 och där vann nej-sidan med betydande övertag (64,5 %, mot ja-sidans 31 %).

När politiker i en demokrati, på detta sätt, bedriver en politik som kör över folket kommer folket att reagera. Så skedde i slutet av 70–talet, då bildades en gräsrotsrörelse som en naturlig motreaktion på denna förändring i svensk politik från 1965. I mitt grävande framträdde en bild av en mycket heterogen rörelse där det enda som förenade dem var att de var kritiska mot invandringspolitiken. Denna heterogena motståndsrörelse var löst samlat under kampanjorganisationen Bevara Sverige Svenskt.

I slutet av 1970-talet bildades Bevara Sverige Svenskt (BSS) av personer ”med rötter i den tidens nazistiska och fascistiska grupperingar”. [Wikipedia]

Nu är det alltså Sverigedemokraternas rötter som har rötter? Visst är den lite kul?
Istället för att lyssna på denna motståndsrörelse och försöka förstå, debattera och argumentera så föredrog media – då som idag – den bredaste mörkbruna penseln och kletade brunfärg över gruppen som helhet. ”Den bredaste mörkbruna penseln”-metoden medförde att människors grundläggande åsikts-, yttrande- och mötesfrihet i praktiken blev kraftigt reducerad – då risker som att förlora arbetet, politiskt motiverad misshandel, hot och förföljelse underminerade denna rättighet. Men att vara kritisk mot förd politik blir varken rasism eller nazism för att åsiktsmotståndare älskar sina stämplar.

Del 2