Eders Ödmjuke tar ytterligare en sväng-om
Inlägget handlade om ansvar, och hur de som är ansvarslösa har en tendens att säga: ”Om andra gör som jag vill så blir allt bra.”
Ett annat sätt att se på det är att titta på ansvar i förhållande till verklighet, karta och ritning.
Verklighet är det som är.
Karta är en beskrivning av verkligheten som den är.
Ritning är en beskrivning av en önskad verklighet.
Den psykotiskt ansvarslöse kan inte hålla isär dessa saker. För honom är karta och ritning samma sak, och verkligheten skall anpassa sig efter hans karta, specifikt är det andras ansvar att se till att verkligheten stämmer överens med hans karta.
Den ansvarsfulle använder kartan för att navigera och ritningen för att bygga om verkligheten så som han önskar.
Eftersom den ansvarslöse lägger över ansvaret på andra, är bedömningen vad som behövs för att förändra verkligheten för att stämma överens med kartan helt overklig, inte minst för att kartan i sig är fel från början.
Den ansvarsfulle vet att det är han själv som, utgående från den karta han har, måste orsaka de förändringar som gör att ritningarna materialiseras i verkligheten.
Skillnaden kan lätt åskådliggöras med:
Ansvarslös: ”Om du/ni/de …”
Ansvarsfull: ”Om jag/vi …”
Strax efter jag hade pubbat inlägget Om publicerade SvD ett debattinlägg om boken “Alla borde vara feminister” som nu skickas ut till alla gymnasieelever i årskurs två. (Detta hade jag för övrigt uppe på tapeten för ett par veckor sedan i ”Public service vill alla blir feminister som äter ostron”. De som står bakom utskicket av boken är bland annat Sveriges Kvinnolobby, FN-förbundet, TCO, LO, Teskedsorden, Unizon och Albert Bonniers Förlag. Man vill att boken skall tas upp i undervisningen och kommer i början av nästa år att skicka ut en lärarhandledning till skolorna som en del av denna avsikt. Det är lite lustigt att skolan enligt lagstiftning skall vara icke-konfessionell med avseende på religion, men det är tydligen inga som helst problem att indoktrinera eleverna politiskt.
Clara Berglund, ordförande för Sveriges Kvinnolobby:
Det här är boken jag velat att alla killar i min klass skulle ha läst när jag var 16 år. Därför känns det så viktigt att vi bidrar till det här projektet.
Så på klassiskt feministiskt manér vill de att killarna skall ändra sig för att passa den feministiska kartan.
Jag tycker dock avslutningen på debattinlägget i SvD väldigt talande ger en mycket exakt illustration av min poäng med ”Om” (min kursivering):
Chimamanda Ngozi Adichie ber oss att börja drömma om och planera för en annan värld. En rättvisare värld med lyckligare män och lyckligare kvinnor som är sannare mot sig själva. För att göra det menar hon att vi måste uppfostra våra döttrar annorlunda. Och vi måste också uppfostra våra söner annorlunda. Vi tror och hoppas på en sådan värld. För vi tror att om alla vore feminister, så skulle världen vara mer rättvis.
©2015 Anders ”Dolf” Ericsson. Alla rättigheter förbehållna.
Adolf ber oss att börja drömma om och planera för en annan värld. En rättvisare värld med lyckligare män och lyckligare kvinnor som är sannare mot sig själva. För att göra det menar han att vi måste uppfostra våra döttrar annorlunda. Och vi måste också uppfostra våra söner annorlunda. Vi tror och hoppas på en sådan värld. För vi tror att om alla vore nazister, så skulle världen vara mer rättvis.
Eller hur ska man tolka det sista stycket?
…som är sannare mot sig själva… …måste också uppfostra…
Japp. Bete er som jag vill så är ni sannare mot er själva. Right…
Feminism ÄR religion, man tror på ett ont patriarkat som är abstrakt och inte går att peka ut annat än i ”strukturer”.
Det räcker med följande utdrag för att kassera boken som undervisningsmaterial:
http://www.feminist.com/resources/artspeech/genwom/adichie.html
Det är samma gamla sexistiska anekdoter som är feminismens signum.
Hej.
Som barn fick jag lära mig av min far att skilja på karta och terräng. Kartan är för att planera marschrutten, men terrängen på platsen är det som avgör vilken väg man tar. Han exemplifierade detta med vårflöden i älvar och andra vattendrag i fjällvärlden.
En feminist är idag för mig en person som arbetar inte för lika rättigheter och eliminerande av osakligt diskriminerande lagar, utan för diskriminering, segregation och kollektivism, där du alltid endast är en del av en av andra definierad grupp. Att en människa är en individ som (om grupp-perspektiv önskas) kan förstås som sammansatt av facetter ur alla möjliga grupptillhörigheter, med situationellt/kontextuellt växlande fokus och aspekt, gör att den människan har möjligheten att förkasta den indelning som andra vill göra åt den. Därav pratet om osynliga strukturer: du och din identitet skapas av dessa uttolkare och tilldelas dig utifrån egenskaper de väljer att definiera som onda eller goda relativt hur de önskar kontrollera dig.
En feminist är för mig en människa som tar dåligt väder vid en planerad picknick som en personlig förolämpning.
En feminist är en människa som är rädd för att säga ”Jag valde”, ”Jag gjorde”, även när det gäller situationer där man bara har fel att välja på.
En feminist är människa utan heder, utan ödmjukhet och utan respekt.
En gång gällde det lika rätt att försöka, lika lön, lika lagar. Samma som den klassiska liberalismen. Nu gäller bara ännu en i raden av auktoritära system, där ett prästerskap skall förkunna ordet för de syndiga, och där verklighet och val skall betvingas med magiska ramsor.
Dj*vlar i havet vilken nit de gått på när de via diverse vänstertrupper allierat sig, i mångkulturrasismens namn, med islam.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, lärare
@Rikard
Ja det är faktiskt intressant att det postmodernistiska samhället leder till en sorts självbefläckelse där alla ska känna skuld över sina handlingar och görande,där vissa är onda men andra mer onda men ingen är riktigt fri från skuld.
Och detta ska då leda till frihet för människor enligt postmodernister.
På tal om karta och verklighet. Tycker det är väldigt tyst från IPCC-mötet i Paris. Är det spiken i kistan för agw-alarmisterna?
Karen Straughan (GirlWritesWhat):