Inledning
För snart ett år sen fick jag ett mejl där en av GenusDebattens läsare skickade en rapport till mig med följande ord: Tänkte att du skulle finna detta intressant och om du kommer till samma slutledning som rapporten. Jag läste rapporten och svarade kort, tackade för rapporten och berättade att jag fann den mycket intressant men att jag såg andra saker än forskarna. Mejlskrivaren undrade vad jag kommit fram till och om jag tänkte skriva om den på GenusDebatten. Jag beskrev då vad jag såg i rapporten och hur och varför mina slutsatser avvek från forskarnas slutsatser och svarade nekande på huruvida jag skulle skriva om denna (på grund av tidsbrist och prioritering). Och eftersom jag håller vad jag lovar, så är detta inlägg bara en illusion. 
Under närmare ett års tid har jag inte kunnat släppa denna rapport ur mina tankar, därför kände jag att jag behövde ”skriva av mig”. Jag kommer inte gå igenom rapporten i detalj då det är mina tankar kring rapporten som är mitt syfte med inlägget.
Rapporten
I fyra olika experiment undersöker rapporten hur viljan att anställa eller arbeta tillsammans med kandidaterna förändrades om kandidaten försöker förhandla om lön eller dylikt. Man ställer ett antal hypoteser, där tanken är att kvinnor kommer att bestraffas hårdare än män av att ställa krav, då det avviker från stereotypen kvinna.
I experiment 2 så får respondenter läsa en av sex transkriberade anställningsintervjuer. Intervjuerna bestod av tre frågor med svar, två frågorna med identiska svar och en som hade svar med tre olika nivåer på ”krävande”; ”no ask”, ”moderate ask”, ”strong ask”. (Då där inte var någon signifikant skillnad mellan ”moderate ask” och ”strong ask” slogs dessa samman till en kategori.) Man könade materialet genom att använda Mr. och Mrs. Efter att ha läst intervjun får respondenten betygsätta kandidaten (skala 1-7), bland annat angående villighet att arbeta med denna:
Så här skriver författarna om detta resultat:
Women, in contrast, faced a large penalty—the negative effect of the ask manipulation was more than 5.5 times greater for women than for men.
Det är förvisso helt sant, men är det ett bra sätt att redovisa resultatet? Är det en klokt dragen slutsats? Är det rättvisande för vad man faktiskt har för resultat framför ögonen?
Jag tycker verkligen inte det och jag vill förklara varför med en skiss där jag bara visualiserar resultatet från ovanstående tabell:
En skiss över ”fallen” som är gjord med syfte att vara skalenlig.
I dessa ”more than 5.5 times greater” är största delen att kvinnor betygssätts högre än män vid ”no ask”, en ”kvinnobonus” de förlorar av ”ask”. Att hela ”betygsfallet” betraktas får det – menar jag – att framstå som om det endast är nackdel att vara kvinna. Detta, att kvinnor får ett ”kvinnobonus” är genomgående resultat i rapporten, men det är som om man inte ser det …
Hur kan det vara möjligt?
Detta, att forskare som gör forskning kring kön inte tycks se sitt eget resultat (inte bara denna rapport alltså, detta är ju ett fenomen jag lyft många gånger förr), stämmer väl med mina antifeministiska teorier. Jag skriver t.ex. så här i en kommentar:
Byta ut monoklen – Jämställdhetens största utmaning.
Jag menar att vi – biologiskt/medfött – är sexister som upplever kvinnor som utsatta men är blinda för mäns utsatthet. Ett exempel på detta är reaktionerna kring Boko Haram. Dessa medfödda “rosa glasögon” gör genusvetenskap till en svår sociologisk gren.
Denna ”medfödda monoklen” gör att vi ser fördelar som ”man” innebär och dessutom tolkar vi saker vi noterar på manssidan som fördel trots att det med ”riktiga genusglasögon” är en nackdel (t.ex. dejtingsituationen och ”The Myth of Male Power”). Deras nackdelar har vi svårt att se som en könsrelaterad utsatthet, istället ser vi det som individproblem där mannen är en ”loser” som behöver rycka upp sig/skärpa till sig (t.ex. antipluggkultur). För kvinnor är vår tolkning av världen precis det omvända. Detta är, anser jag, jämställdhetens främsta hinder och utmaning.
Varför har denna rapport fastnat så i mitt huvud?
Kvinnor som grupp är mer sjukskrivna, använder mer föräldraledighet, arbetar oftare deltid och så vidare. Det borde med rent logiskt tänkande göra att arbetsgivare vid lika meritering – medvetet eller omedvetet – väljer en man före en kvinna och så medföra en nackdel för kvinnor på arbetsmarknaden. Jag har förvånats över att jag hittar så försvinnande lite vetenskapligt stöd för det, för det borde …
Nu kan man inte utan försiktighet dra slutsatser från en kultur till en annan kultur och denna rapport är utförd 2005 i USA, men detta skulle kunna förklara frånvaron av stöd. Att denna högre bedömning – en “Women are wonderful”-effekt – motverkar effekterna av att tillhöra det könskollektiv som är mindre verksamma på arbetsmarknaden.
Det skulle vara mycket intressant att se en liknande studie på den skandinaviska marknaden. Jag skulle misstänka att skillnaderna mellan män och kvinnor i en svensk kontext i nutid är ännu större idag – på båda håll – som en följd av vår kvinnohyllande & misandriska tid.
En annan tanke om rapporten som jag vill dela med mig av är det jag ofta brukar säga: att en och samma struktur innebär fördelar i en situation och nackdelar i en annan situation. Jag menar att det som framträder i studien är ett resultat av en struktur jag tänker på som ”kvinna: det goda könet”. När personerna inte kräver får kvinnan högre poäng för att kvinna ”är” den goda, när de är krävande blir effekten större för kvinnor då hon ”tappar glorian och vingarna” medan mannen ”bara är man”.
Och en helt annan sak – for your information
Nu närmast i min planering ligger ett ganska stort arbete. Det kommer vara en serie med ett antal inlägg och sen en avslutning där jag ”knyter ihop säcken”. Syftet med serien är bland annat att svara på Mini Ps frågeställningar:
Varför säger inte män ifrån? Varför belönar män kvinnor som utövar makt i hemmet? Gillar män att vara tofflar?
För att kunna svara på det behöver vi ta oss förbi det lager av fördomar kring män som ligger i vår tid och kulturs stereotyp och mejsla fram en mer rättvis bild av ”den vanliga mannen”. Så det är ett omfattande pedagogiskt pussel där jag kommer blanda forskning med anekdoter och annat stöd i vanlig ordning. Detta ”pedagogiska pussel” görs i huvudsak utanför nätets värld. Så om ni noterar att min aktivitet här går ner så beror det på att jag jobbar AFK. 
Jag är rädd för att jag inte förstår din beskrivning ovan. Du har visat att normalfördelningen för reaktionerna för kvinnor och män skiljer? Eller vad?
Jag är måhända korkad, men jag förstår faktiskt inte resonemanget alls.
@johan:
Det man slås av när man läser studien (men som författarna inte en enda gång kommenterar, om jag minns rätt), är att kvinnorna hela tiden hade ett mer positivt utgångsläge än männen. I exemplet som Ninni ger, ansåg man alltså att det anmärkningsvärda var att kvinnor ”straffades hårdare” än män för ett visst beteende. Man ansåg tydligen inte att det var värt att nämna att försökspersonerna värderade kvinnor högre än män i avsaknad av det ’negativa’ beteendet.
Notera att det annars brukar lyftas fram som bevis på kvinnors underordning, att vissa studier funnit att kvinnor värderas lägre än män, givet exakt samma beskrivning (man har, som här, bara ändrat namnet). Om man finner detta, lyfts det fram som signifikant. Om man finner det motsatta (som här), ignorerar man det, och söker istället efter något som kan uttydas som negativt för kvinnor.
Notera också att om man som Ninni noterar just detta, att kvinnorna värderades högre i avsaknad av besvärande beteende, så blir också det hårdare straffet logiskt: kvinnor som uppvisar ett mer ’manligt’ beteende tappar den kvinnliga skyddsvärdheten, och riskerar då att värderas utifrån en helt annan skala. Man kan då tänka sig ett antal skäl till att värdera dem lägre än män:
– Ninni tar upp kvinnors högre sjukfrånvaro och allmänt lägre arbetsuttag.
– Man kan även argumentera att även om en kvinna agerar som en man, står det inte omgivningen fritt att bemöta henne som en man; det är alltid upp till kvinnan om hon vill dra ’kvinnokortet’ och åberopa sin kvinnliga skyddsvärdhet.
@johan:
Jag har lite ont om tid, så du får en kort fingervisning nu bara. Det som är i bilden är inte normalfördelning alls, du läser bilden ”för tekniskt” (typiskt manligt
). Det är en skiss – inte ett diagram.
Det är fyra olika betygs-medelvärden:
”Kvinna – no ask”; medelvärdesbetyg: 3,94
”Kvinna – ask”; medelvärdesbetyg: 2,80
”Man – no ask”; medelvärdesbetyg: 3,24
”Man – ask”; medelvärdesbetyg: 3,02
Hoppas den korta infon räcker för att hjälpa dig att tolka bilden rätt … annars förklarar jag mer utförligt när jag har bättre med tid.
@johan:
En snabb tolkning, jag har inte läst rapporten än, men det förefaller som normalläget för män är betyget 3,24 och för kvinnor 3,94, om de ställer krav så sänks betyget för män till 3.02 och för kvinnor till 2.80.
Detta leder till tolkningen att det finns en ”women are wonderful”-effekt på 3,94-3,24=0,7 betygsenheter (10%) till kvinnors fördel om de inte ställer ytterligare krav. Samtidigt så finns det en ”jobbig krävande kvinna”-effekt på 3,02-2,80=0,22 betygsenheter (3%). ”Women are wonderful”-effekten som kvinnor får utan att behöva göra någonting är alltså mer än 3 gånger högre än ”jobbig krävande kvinna”-effekten.
@En annan Andreas:
I absoluta värden så skiljer det lite mellan de olika försöken man gör. Jag tog denna som exempel för att jag anser att upplägget man använder gör denna ”renast” så att säga. T.ex i ett experiment använder man samma intervju men i videobaserad form och då finns risken att utseendet undermedvetet påverkar bedömningen. Men trenden är densamma.
Läs den gärna, den är lättläst och intressant.
@Ulf T:
Ja, och det som ett generellt mönster i mycket forskning kring könsfrågor. Notera dock att jag inte anser att detta görs medvetet av forskarna (i de flesta fall) utan att det är ett resultat av den sexism vi föds med som tar tid att jobba bort.
Ok, så om jag förstår rätt så ”startar” kvinnor på 3.84 och sjunker till 2.8 när de ställer ”jobbiga” krav?
Män å andra sidan startar på 3.24 och sjunker endast till 3.04 vid jobbiga krav, vilket alltså kan betyda att folk förväntar sig jobbiga frågor från män men inte från kvinnor.
Hur har studien säkerställt paritet mellan de manliga och kvinnliga sökande? Alltså, hur vet vi att männen och kvinnorna är ekvivalent lämpliga till de utannonserade tjänsterna? Jag frågar eftersom jag har ganska stor erfarenhet att anställa folk med en viss typ av kompetens och, tragiskt nog, har jag aldrig ens intervjuat en kvinna som är lika bra som säg top 10% av de manliga sökandena, även om en genomsnittlig kvinnlig sökande är hyfsat jämförbar med en genomsnittlig manlig sökande.
Frågan är viktig eftersom man har högre toleranströskel för jobbiga krav från folk som är extremt skickliga.
@johan:
Inte alls så. Det är helt och hållet en skapad ”labtest”.
Så här: Du har en intervju som grund i skriven form som innehåller tre frågor med svar. Av den skapar man 6 varianter:
2 kön (Mr. & Mrs) * 3 nivåer (”kravlöst, lätta krav och hårdare kravsättning. Se Appendix A) på sista frågan, de andra två frågorna är identiska på alla.
Sen delas dessa 6 olika varianter ut till olika testpersoner som får läsa en och sedan betygssätter ”kandidaten”.
”Kvinnor som grupp är mer sjukskrivna, använder mer föräldraledighet, arbetar oftare deltid och så vidare”
Det finns ytterligare en aspekt som jag som anställare skulle ta med.
Där jag jobbar är fördelningen mellan folk som ”producerar” och ”bönräknare” ca 80/20%. Min erfarenhet, med ett enda undantag, är att om du anställer en kvinna för att producera så kommer hon inom ett par år tröttnat och blivit ”bönräknare” istället. Det innebär att företaget bara har plats för 20% kvinnor, om man ska hårddra det.
@johan:
Nu var det så länge sedan jag läste just denna studie, men jag håller med om att detta är något som är allmänt problematiskt i denna typ av studier, och som man ofta i uttolkandet inte tar tillräcklig hänsyn till.
Därför får man ofta olika utfall i tester där man tar en story och bara byter namn på personerna: män och kvinnor är olika och bedöms olika på många sätt. Även i intelligenstester är man ju numera inne på att män och kvinnor besitter vad som i praktiken är ’ekvivalent’ intelligens, men att man löser uppgifter på delvis olika sätt (vilket bland annat visar sig om man betraktar aktiviteten i mäns och kvinnors hjärnor).
I den här studien har man egentligen bara noterat att ”Gender of applicant” inte flaggade ut som signifikant i en ANOVA, medan ”Gender x ask” gjorde det.
I experiment 3 ser man förresten en annan intressant detalj. Där introducerade man också försökspersonens kön som variabel. Man kunde då notera att män ger kvinnliga sökande en större ’bonus’ än kvinnor gör, men kvinnor ’straffar’ både män och kvinnor som ’kräver’ betydligt mer än vad män gör – om vi ser endast till ’effekten’:
kvinna straffar man: 1.16
man straffar man : 0.27
kvinna straffar kvinna: 0.60
man straffar kvinna : 1.14
Såhär beskrivs detta i rapporten:
Jag har överhuvudtaget svårt att se hur de finner stöd för det påstående som jag markerat i fetstil ovan. Min tolkning av siffrorna är att män och kvinnor straffar det motsatta könet ungefär lika mycket, medan kvinnor om något är mer straffande än män beträffande det egna könet.
Man kan också notera att kvinnliga bedömare skattade kandidatens kompetens som lägre vid ’ask’, medan männens uppfattning om kompetensen ökade.
Det som egentligen är invändningen här är att man inte värderade möjligheten av ”Women Are Wonderful”, dvs kvinnobonus, utan konsekvent jagade stöd för hypotesen att kvinnor straffas hårdare. Det leter bland annat till att man med tre olika grupper noterar, var för sig, att endast kandidatens kön inte var signifikant, utan att observera att man för varje grupp fick samma effekt att kvinnorna hade ett bättre utgångsläge i ”no ask”. I tabell 8 tyckte t.ex. män att kvinnan var snällare (4.63/4.18), mindre krävande (3.02/3.57), och mer kompetent (4.83/4.17). För kvinnliga utvärderare var skillnaden mindre mellan hur de uppfattade män och kvinnor i utgångsläget, men de straffade kvinnor för ’ask’ hårdare på alla punkter än männen gjorde.
Så om kvinnor straffas hårdare socialt, tycks det huvudsakligen vara av kvinnor.
Väldigt intressant studie.
Påvisar både nackdelar och fördelar för kvinnliga beteenden.
Förklarar även varför så få tjejer vill sticka ut och utmärka sig- om man är passiv så har man redan ett bättre utgångsläge än vad en man kan få aktivt!
@Andreas:
Ja.
Om man ser bortom denna rapport och ser mer generellt på aktiv/passiv positionering. Om vi kollar en av mina genuscirklar:
Om man väljer ”rött område” som kvinna så finns detta ”bättre utgångsläge” gratis så att säga. T.ex. om man signalerar ”svag” så får man lättare hjälp och stöd från omgivningen. När/om man väljer att försöka träda över till vitt område så märker man undermedvetet av ”tappet”. I vitt område måste man förtjäna sina poäng och de kommer därför fördröjt i tid, t.ex respekt. Och det är dessutom förenat med ett visst obehag på vägen, t.ex. hur man äger ansvar fullt ut i vitt område är inte helt bekvämt.
Så det är lite valmöjlighetens dilemma över det, liksom, där man märker undermedvetet av ”förlusten” men inte ”vinsten”.
@Ninni: Du är medveten om att de där cirklarna ser ut som ett bakfullt öga?
En tanke som slår mig är att den där bilden, blått och rosa streck, är som lönen, fast tvärtom. En slags högre standardavvikelse (och högre väntevärde) för kvinnlig tolerans än för manlig. Typ. Säger inte att det är så, bara att det ser ut så.
Använder offentlig dator men somliga av er kan nog lista ut vilket nick jag är ändå.
Intressant vändning på ett resultat Ninni, du ser det ur ett jämställdistiskt perspektiv, dvs ett perspektiv som är neutralt. Att presentera det ur ett misandristiskt perspektiv är dock alltför vanligt i forskningen, både utländsk och i synnerhet i den svenska.
Rätt kul att jag var på en föreläsning genom jobbet där det togs upp att det mestadels är vita medelålders män som tar tätpositionerna inom projekt inom mitt område. Föreläsaren eller föredragshållaren var själv en kvinna, gift med just en sådan man, och som jag uppfattar tänker likadant som de män hon kritiserar för att vara där hon själv är. Jag tog upp det och menade på att vi inte vet hur kvinnor kan föra med sig nya perspektiv på den nivån eftersom chansen finns att dom själva beter sig som de männen som är på den nivån. Enda skillnaden är att det är fler män där än kvinnor.
Ninni, du tog upp dejting och jag får nog titulera mig expert på området. Har läst enorma mängder och prövat saker irl. Studerat och förfinat vissa saker. Trott att jag kommit på saker och dragit tillbaka det. Vad handlar dejting om för mäns del?
Jag studerade två män i 30-års åldern igår när jag var på ett hak där den åldern torde vara snittåldern eller medianen eller hur man ska uttrycka det. Jag jämförde deras beteende av att bara stå där med beteenden av tre kvinnor som stod en bit därifrån. Dessa kvinnor var i samma ålder gissningsvis som de två männen. Kunde mestadels bara se den ena av männen tydligt eftersom den andra hade nacken emot mig. Dessa två män kände varandra,(gissningsvis) men diskuterade inte. Dom stod och spejade av lokalen, några ord till varandra förvisso, men beteendet var mest inriktat på ”jakt”. Att prata har inte prio, att titta efter snygga kvinnor var beteendet. Kvinnorna som stod 5 meter åt höger var tre till antalet. Deras beteende var betydligt mer inriktat på att prata med varandra. Deras beteende var inte jakt, även om dom nu var vid vattenhålet av viljan av att para sig eller ha sex.
Männen stod där säkert i 25 minuter,ängsligt jagande med blickarna efter kvinnor som sällan mötte deras blickar. Dom hade snygga kläder, rena och hela men det blev noll interaktion med kvinnor under dessa 25 minuter. Efteråt reser jag mig upp, är med min kvinna men som jag lämnar kvar vid bordet där vi satt, går fram till de tre kvinnorna, tar tag i den ena i sidan av hennes arm och ber artigt om en cigg. Jag får en cigg och ber om att få en kram av henne, vilket hon ger mig skrattandes. Därefter ber jag om en ”gruppkram” från alla tre vilket jag får, alla skrattar. Därtill kysser jag kvinnan jag fick ciggen av på kinden och går därifrån. Efter detta står dessa tre kvinnor och tittar på mig hela kvällen när jag sitter med min kvinna en bit därifrån. Dom såg en modig man, med humor, som gick rakt fram, rätt in i en flock av kvinnor och fick saker av dom och tog sig friheter till beröring och kyss på kinden. Saker som feminsiter hade hängt mig för men som funkar irl.
Så va dejting handlar om för män är att antingen ha enorm tur att träffa en kvinna som startar samtalet och kommer till dig (vilket är ovanligt) eller att agera. Något jag blev förvånad över var att 30-åriga kvinnor som är singlar har betydligt mindre homosocial känsla inför upptagna kvinnor än vad yngre singeltjejer har. Detta är faktiskt en upptäckt jag gjort vid några tillfällen, dvs att ju kortare tid en kvinna har på sig att hitta en hane desto mindre tar hon hänsyn till andra kvinnor. Det är en markant skillnad där mellan 25-åringar och låt oss säga 30-ringar. Hursomhelst så blev jag bedömd utefter mitt agerande, för dessförinnan fanns jag inte i deras idévärld som duglig. Dom fanns dock i min idévärld som dugliga bara genom att vara kvinnor, jag såg dom hela tiden och det är rätt störigt faktiskt. Det här bekräftas ju också lite av det resultat som Ninni lyfter fram.
ninni, du borde skriva en bok även om det måste vara under pseudonym. välj en pseudonym med omsorg. om du lägger fram det hela på rätt sätt kan du göra en poäng av att kvinnor ännu år 2015 inte tillåts uttrycka sig fritt i samhällsdebatten.
@anonym:
Jo, jag har tänkt det … Skriva bok alltså. Vi får se, jag kan inte lova mer än att jag ska försöka.
Däremot kommer jag inte göra en poäng där, helt enkelt för jag inte anser det skulle vara sant. Jag har inte svårare på grund av mitt kön att tala fritt i samhällsdebatten, om något är det tvärtom. Mitt kön har en skyddande effekt rent generellt, så även i debatter. Mitt kön har inget att göra med mitt val att vara anonym.
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
Var du tvungen att dela den tanken?! Nu kommer jag se ett öga varje gång jag behöver använda dem för att förklara en tanke
ninni: ja, kanske snarare då att personer av vissa åsikter har svårt att komma till tals… eller åtminstone inte kan göra det lika obehindrat som personer av andra åsikter.
roligt om du gör ett försök och lycka till i så fall =) med en tillräckligt bra idé i botten så skulle det säkert kunna bli något slags sprängstoff.