Eders Ödmjuke avslöjar Djävulens kön
Billig poäng och slutsats som definitivt kan ifrågasättas.
Min ursprungstanke var att göra det lite lätt för mig idag och bara konstatera att Djävulen är en kvinna. Men, jag känner att gårdagens inlägg behöver kompletteras med diverse tankar och synpunkter.
Ondskan personifierad?
Åtminstone en person uttryckte i kommentarerna tanken att jag skämtade. Så, för att klargöra, mitt inlägg igår var definitivt seriöst menat, oavsett om tonen var lättsam. Se streckfigurerna som min motsvarighet till när Ninni gör diagram om skillnader mellan manligt och kvinnligt.
Tesen jag ville illustrera med hjälp av streckfigurerna är att människans ”default”-läge är man. Och anledningen till att jag vill föra fram den tesen är att jag ser den som en meningsfull förklaring som ger förståelse för en del av fenomenen i samhället, och varför man uppfattar det som att mannen är norm. Jag menar alltså att det finns en grundläggande logisk anledning till att det är så, och denna logiska anledning skiljer sig markant från genitalfeministernas svammel om könsorgansmaktordningar och förtryck.
Efter att jag skrivit inlägget kom jag på att ett bättre sätt att uttrycka min tes på är:
Den minimala människan är en man.
Dolfs korrekta genuskurs
Ninnis inkorrekta genuskurs
När man skall tala om företeelser som kropp, sinne och själ brukar jag ofta använda bilar som metaforer. Själva bilen är kroppen, elektroniken är nervsystem och hjärna, och föraren är själen (om man är religiös) eller själva personligheten (om man är ateist), vägnätet är samhället, osv. Det är en förvånansvärt effektiv metafor upplever jag det som.
Den minimala bilen består av 4 hjul, kaross, motor, och är mer eller mindre liktydig med en personbil. Den används generellt för i stort sett allting, men huvudsakligen för att ta sig fram med. Den minimala bilen kan alltså sägas vara en personbil. Säger man bara ”bil” tänker sig majoriteten av människor någon form av en personbil (tror jag i alla fall, jag har inte undersökt saken, men jag har svårt för att tänka mig att det inte är så). Talar man om någon annan slags bil, måste man specificera det på något vis. Det räcker inte med att säga ”bil” om du menar ”brandbil”. En brandbil är en specialiserad form av bil, den har extratillbehör som stegar och vattenslangar, särskilda funktioner för brandsläckning, och skiljer sig på väsentliga punkter från en personbil. Ingen som ser en brandbil misstar den för att vara en personbil.
Raggar lite runt torget innan vi drar p[ disco
Likaså kan man säga att den minimala människan består av huvud, bål, 2 armar och 2 ben (i min streckfigure en cirkel och 5 streck). Den minimala människan är en man.
Har du någonsin hört ”En kvinna kan göra allt en man kan, plus hon kan föda barn”?
Notera att den minimala mannen inte på något vis skiljer sig från den minimala människan. Det är samma sak. Den minimala kvinnan har funktioner och utrustning som den minimala människan saknar. Den minimala människan är därför inte en kvinna.
Ett annat sätt att se på det hela är att undersöka vad som krävs för att transformera det ena könet till det andra (jag talar nu inte könsbyte eller kirurgi, utan om de begreppsmässiga och funktionella skillnaderna mellan män och kvinnor).
Om man ser på det rent funktionellt, gör man om en man till en kvinna genom att lägga till funktionen att föda barn. Funktionen att föda barn tar sig uttryck i hur kvinnans kropp skiljer sig från mannens. Hon har breda höfter för att barnet skall kunna ta sig ut, manliga höfter är ett definitivt handikapp för en barnaföderska. Hon har bröst som skall förse barnet med näring. Hon har en ganska komplicerad insida (livmoder, äggstockar etc.) och genomgår under en stor del av sitt liv ett cyklist förlopp med en period på en månad. För att omskapa en man till en kvinna måste man lägga till och komplicera.
Om man däremot skall göra om kvinnan till man måste man ta bort funktionen att föda barn. Den manliga kroppen saknar all den komplicerade apparatur och de funktioner som kvinnokroppen har. Manskroppen har visserligen en penis och testiklar, men det är ett mer perifert bihang, nästan som blindtarmen. Mannens kropp är enkel och funktionell för ett allsidigt liv utan barnafödande.
Eftersom man måste reducera kvinnan för att få mannen, så kan inte kvinnan vara den minimala människan. Man kan inte reducera det som redan är minimalt, för då var det inte minimalt från första början. Därför är den minimala människan man, och mannen är således en form av ”standardversion” eller ”default”.
Värderad till sin vikt i guld
Min tes förklarar dock vissa fenomen. Några exempel:
- Substantivet ”man” var ursprungligen neutralt och betydde ”människa”. Det var inte förrän framåt medeltiden som det kom att få betydelsen ”människa av hankön”. Innan ”man” hade blivit synonymt med ”hanne” använde man ”vir” för ”hanne” (och härav har vi ”vir” ⇒ engelska ”were” ⇒ ”Werevolf”, vilket alltså är en ”manlig varg”.) Och pronomenet ”man” är fortfarande neutralt.
- Genusföljaren recenserade i ett gästinlägg ”Mörkrets vänstra hand” av Ursula K. Le Guin. Boken är ett försök att i en science fiction-roman ifrågasätta könsroller. Vi får besöka en värld där individerna är androgyna och lever största delen av sitt liv som könlösa, varken män eller kvinnor. Genusföljaren sade bland annat (vilket jag oreserverat skriver under på, jag har själv läst boken):
Tyvärr känner jag att boken meddelar en “maskulin” känsla till mig. Att invånarnas normala tillstånd är mer maskulint än feminint eller icke könsligt. Där känner jag att hon kunde ha gjort en mer ingående studie hur en ”person” skulle uppträda i ett samhälle där man inte har en så starkt könslig koppling.
Den anses vara en ”feministisk” roman, men den är kanske mer politisk?Det förtjänar kanske att påpekas att Le Guin är kvinna. Jag har själv försökt skriva en berättelse en gång där jag gömde könen på individerna, jag uppfann till och med på egen hand könlösa pronomenet ”hen”, ”henom” osv. (Jag bodde inte i sverige, det var flera år innan jag kom in i jämställdhetsdebatten. Jag kände överhuvudtaget inte till den feministiska användnigen av ”hen” eller diskussionerna om könlösa representationer. Jag hade mina egna personliga skäl för detta experiment.) Tyvärr har jag tappat bort berättelsen så jag kan inte återpubba den. Jag kan dock intyga att det är svårt, mycket svårt att verkligen skriva helt neutralt utan att de könlösa personerna färgas. Och det neutralt konstruerade figurer har en tendens att bli antingen väldigt färglösa och tråkiga eller så får de en maskulin karaktär vare sig man vill eller inte. Försök själv.
Gudinna
Därför är Gud man, precis som Djävulen är man och den minimala människan också är man.
©2015 Anders ”Dolf” Ericsson. Alla rättigheter förbehållna.
Veldig viktig bok. Han har visstnok bakgrun fra mankindproject:
http://www.amazon.com/Loving-Men-Respecting-Women-Politics/product-reviews/0982794800
Noen av anmeldelsene forklarer mye om bokens innhold
Det roliga är att det är vi själva som skapat Gud. Alltså finns Gud kanske bara i det undermedvetna. Eller i hjärnan eller hjärtat. Gott så.
Saken är den att svenskarna är ett av de mest sekulariserade folken i världen. Jag tycker att vi har förlorat vår andlighet och ersatt den med konsumtion, eller ångest över att inte ha råd att konsumera. I stora drag. Jag tycker det är ganska tragiskt.
För egen del förlorade jag lusten att överkonsumera för ganska längesen. På senare tid har jag känt ett behov av att lägga till andlighet i mitt liv. Varför vet jag egentligen inte. Kanske känns livet allmänt tomt när man lönearbetar. Jag tänker lite såhär, asagudarna är närmast mig, jag tar åt mig dem. Sen finns det en kristen gud och en islamsk allah och så vidare. För att vara på den säkra sidan ska jag ta åt mig lite av varje, men mest av asagudarna, de är helt enkelt mer tilltalande.
Nej jag är inte för att man ska offra människor. Oden är vis och förstår säkert.
Sen tänker jag att det kvittar ganska mycket om det är manlig eller kvinnlig andlighet. Jag ser religion som placebo. De finns för att människan ska kunna stå ut helt enkelt. MEN om nu andligheten ligger utanför oss själva så har jag garderat mig.
Snälla Jenny.
Det är väl viktigt vilken placebo effekt som har mest effekt?
Historiskt är det den judiska/kristna guden som är effektfullast. Tyvärr, tycker jag att vi som inte aktivt tillber midgårdsormen kan tillägga.
@Vickan E:
Jag ser placebo som en form av självbedrägeri. Självbedrägeri får inte underskattas. Jag håller med dig, det kristna/judiska självberägeriet var/är enormt.
Jag ser också att jag skrev ”islamsk” i en tidigare kommentar. Det heter väl ”islamistisk”?
Eller ”islamisk”?
Nu blir inte fröken glad.
Enormt, var ordet, sa Bull.
@Jenny:
Det där stämmer nog inte, vare sig på Sverige eller andra länder. I hela västvärlden har det under flera generationer skett en sekularisering, men tumregeln tycks vara att även i de mest sekulariserade länderna (som t.ex. Danmark, Sverige), kommer ca 20% kunna beskrivas som religiösa, ungefär lika många som icke-religiösa, medan resten hamnar på en glidande skala av ”fuzzy fidelity”, eller ”privatandlighet”, där man liksom du plockar ihop en egen sorts andlighet från olika inspirationskällor.
Inte heller här håller jag med. Det vi kallar religioner är främst manifestationer av vår drift att analysera och kategorisera världen så att den blir begriplig, samt att organisera oss i samhällen med gemensamma lagar och riktlinjer för vad som är ’rätt’ beteende inom gemenskapen.
Med andra ord, de stora religionerna är framför allt samhällsordningar baserade på filosofier som visat funktionella över större geografiska områden och över lång tid. Den kristna kyrkan klev fram efter Romarrikets fall och blev den nya garanten för stabilitet. Den krävde delvis en annan form av underkastelse än det romerska riket, men en stor del av regelverket var just samhällsbärande snarare än andligt.
Om vi idag vänder oss bort från ”religiös” kristendom, men sluter upp bakom ”kristna värderingar”, är det ett tecken på att vi förkastar delar av trosbekännelsen som förlegade och i någon mening felaktiga, medan vi erkänner att många av de levnadsregler som kristendomen förfäktar fortfarande är relevanta och sunda.
Hur mycket man förkastar beror delvis på hur villig man är att acceptera t.ex. nattvarden som symbol för en djupare gemenskap snarare än en rit som befäster tron att Kristus faktiskt kunde förvandla vatten till vin och utföra magiska handlingar med en limpa bröd.
Jag tror inte människors behov av andlig spis och gemenskap är så mycket mindre nu än förr, men idag har vi ett smörgåsbord av galenskaper att välja mellan, och de som agerar skenheligt låtsas inte vara gudfruktiga kristna, utan snarare engagerade feminister, antirasister eller andra former av moderna ’välgörare’ med ’den rätta tron’.
@Ulf T:
”Inte heller här håller jag med. Det vi kallar religioner är främst manifestationer av vår drift att analysera och kategorisera världen så att den blir begriplig, samt att organisera oss i samhällen med gemensamma lagar och riktlinjer för vad som är ‘rätt’ beteende inom gemenskapen.”
Ja för annars hade vi bara svävat runt i en svart massa på ett klot. Alltså strukturerar vi upp för att stå ut. Som jag skrev, egentligen håller du med mig. Betingelserna för Homo Sapiens var ganska vaga, men vi, eller många i alla fall har gett livet mening. Annars skulle fler begå självmord. Ett förlorat hopp är den värsta fienden mot livet.
@Ulf T:
”Jag tror inte människors behov av andlig spis och gemenskap är så mycket mindre nu än förr, men idag har vi ett smörgåsbord av galenskaper att välja mellan, och de som agerar skenheligt låtsas inte vara gudfruktiga kristna, utan snarare engagerade feminister, antirasister eller andra former av moderna ‘välgörare’ med ‘den rätta tron’.”
Och där kom tvisten på din kommentar. Så antirasister är skenheliga? Jag är antirasist. Men jag verkligen hatar intoleranta salafister och wahhabister. Jag vill att de ska brinna i helvetet, inte den sortens helvete som vikingarna skulle se som en varm och skön plats utan det fruktansvärda helvetet som troende katoliker tänker sig. Och jag hatar de muslimer som stöttar dessa inriktningar. I till exempel Saudi Arabien är de många. Men att bara hata för hatandets skull, tex. att hata judar, det ser jag ingen mening med. Eller att hata feminister, helt meningslöst. Vilka feminister är skenheliga? Du får gärna vara lite mer exakt. Hur man uttrycker sig är viktigt. Jag gillar inte sådant diffust ogillande.
@Jenny: Vi har skapat gudsbegreppet. Guds existens är oberoende av oss. Matematikern Kurt Gödel bevisade för övrigt formellt guds existens. En skiss av det hittar du här. (Begriper du det inte behöver du inte skämmas. Jag tror inte det är särskilt många som gör det. Jag gör det inte.)
@Jenny:
För att överleva, skulle jag säga.
Får mig bara att tänka på boken ”The dice man” (Täringsspelaren)
http://sv.wikipedia.org/wiki/T%C3%A4rningsspelaren
Där förkastandet av en typ av en typ av regler, omedelbart innebär en annan typ av regler.
När man låter ”tärningen bestämma allt” så tvingas man ändå sätta upp regler för hur det skall gå till.
Att som person måste man ha ett system att verka inom, en ram av rutiner och ordning för att få en fungerade tillvaro.
MVH
@Jenny:
Nej, lika lite som man av mitt påstående kan dra slutsatsen att (alla) gudfruktiga kristna är skenheliga.
Själva ’tvisten’ på min kommentar var alltså att det finns skenheliga människor nu som förr, och de har inte nödvändigtvis blivit färre bara för att vi nu har färre kyrkobesökare. Däremot är det möjligen mindre troligt att de präster som står i kyrkans predikstolar är skenheliga, eftersom det inte ger särskilt mycket cred att vara präst längre.
Jag inser att ord som ’galenskaper’ och ’skenheliga’ är negativt värdeladdade, men jag har inte skrivit något om att hata.
Jag anser att det finns gott om feminister som talar högtravande om jämställdhet, men som i praktiken bara agerar för att höja kvinnors värde i relation till män – eller predikar att kön inte borde spela någon roll och sedan inte gör annat än räkna kön. Dessa kallar jag skenheliga, eftersom de agerar i egenintresse och klär det i fina ord om det tjänar deras syften.
På liknande sätt anser jag att antirasister är skenheliga om de är selektiva med vilka etniciteter det är ok eller inte att hata.
Men t.ex. feminister som menar att det där med jämställdhet var trams från början och världen vore bättre om kvinnor fick styra och ställa – dem kallar jag inte skenheliga. De är om inte annat ärliga med sina avsikter.
Då har då tillfället kommit då jag leder vidare på snacket om den minimala mannen. Återigen verkliga exempel med inte helt värdelösa anekdoter(som jag är helt övertygad om är betydligt mer representativa än vad feministiska meningsmotståndare skulle hävda).
Ämnet för dagen är lite det jag var inne på förra gången. Nämligen vad män får finna sig i om de vill ha ett förhållande med en söt tjej i dagens samhälle. Ett högt pris misstänker jag. Ett mycket högt pris för somliga män. Jag menar på att kvinnor kommer inte komma i närheten av den problematik jag nu kommer att berätta om som en hel del män har. Jag har ett exempel på 5 stycken män i min närhet, eller min relativt nya närhet sedan jag blev ihop med en ung snygg kvinna med stort socialt kapital. Så stort att jag inte kan mäta mig med det, och jag är inte den som har ett litet nätverk direkt.
Jag är för övrigt en 6:e man om man skulle räkna in mig i den skaran. Det märkliga är att dessa 5 män är partners med de andra attraktiva kvinnorna i den absolut närmsta cirkeln av väninnor. Så vad har dessa 5 män gemensamt?
Jag har fått detta berättat utan att själv behövt luska eller lista ut. Det är förstahandsinformation, alltså direkt från flickvännerna själva. Dessa 5 män var alla lyckligt ovetande om att när de var i dejtingfasen med sina kvinnor så blev dom alla 5 bedragna. Av någon anledning brukar det vara fler kvinnor än män som påstår att det inte finns några regler vid dejting. Jag börjar förstå varför, därför att det är så förbannat lätt för en kvinna att kunna ha sex med flera andra samtidigt, utan att riskera att förlora potten. Dom gör det för att dom kan och därmed vill dom inte att det ska finnas någon moral kring saken.
Nu till det makabra, alla dessa 5 män går i terapi för att hantera detta i efterhand. Vi snackar män i åldern 25-30+ som alltså behöver gå i terapi eller till psykolog för att hantera känslan av att ha blivit bedragna på det mest snuskiga sätt ni kan tänka er. Det snuskiga sättet har jag fått berättat för mig av min flickvän naturligtvis. Jag vet inte om alla går till psykolog för tillfället, men jag vet att minst 2 gör det just nu och att de tre andra har gjort det.
Dvs i dagens lössläppta samhälle (som jag är en del av eftersom jag kontrade på ett barnsligt sätt kan sägas) så misstänker jag att mörkertalet av män som mår dåligt är stort. Frågan man kan ställa sig är varför dessa män stannar kvar vid dessa kvinnor efter att de fått reda på denna information. Jag tycker det där är väldigt intressant, och vi vet naturligtvis svaret vi män. Det tål ändå att ständigt upprepas.
Vi har inte så förbannat bra alternativ!
Egentligen kan man se detta historiskt också, hur många män fick leva med skammen och förnedrelsen av att han vann en penis-tävling. Det är liksom inte någon askunge-saga jag eftersträvar, men om nu 5 män i min bekantskapskrets (den består nästan bara av dessa 5 dessutom vilket är komiskt) mår eller mådde så dåligt, hur stort är då mörkertalet. Och frågan är hur man kan ändra på detta, var det värre förr eller bättre förr? Är det här en utveckling som är på uppgång? Jag vägrar tro på det postmoderna pratet om fri sexualitet och att man inte ska ta så allvarligt på den saken, det är ju bara sex. För oss män är det aldrig kul om en annan hane eller andra hanar varit där och kladdat när man innerst och djupast inne vill ha honan helt för sig själv. Att man är medveten om spelreglerna är en sak, men när man får det svart på vitt, hur mår man då?
Och om det där drabbar en kvinna, tar genomsnittskvinnan lika illa vid sig som en genomsnittsman skulle göra? Jag tror inte det eftersom kvinnor dels tenderar att vilja vara valda av en populär man. Dels är emotionella känslor viktigare att skydda sig mot än sexuella känslor för kvinnor. För en man kvittar det om kvinnan som hade fler partners under dejtingfasen (då man sakta öppnar sitt hjärta och försöker skapa tillit)hade känslor för mannen eller inte. Den ”bedragne” mannen kommer ändå ta illa vid sig eftersom emotionella känslor inte är det han reagerar mot i första hand enligt min tes. Han reagerar mot det sexuella hotet som en annan man utgjorde. Inte den emotionella bindningen de två hade tillsammans under akten.
Jag misstänker att det här är vanligare än vi tror och jag är därmed övertygad om att psykoterapi eller kbt-samtal kommer öka i framtiden och att patienterna är the good guys. De ordentliga männen. The bad guys kommer alltid undan. Och om någon tycker att det här var ett nördigt inlägg så avslutar jag med att säga att nörden är samhällets ryggrad. Utan nörden inget demokratiskt fungerande samhälle.
Studier hevder kvotering leder til bedre kandidater:
http://curt-rice.com/2014/07/03/2-ways-quotas-for-women-raise-quality/
Jeg er skeptisk for jeg har sett påstander om dette før med refeanse til studier osm ikek egentlig viste det de utga seg for.
@ Torstensson
Din bekantskapskrets ter sig allt märkligare. De där männen … suck. På finska finns uttrycket att gräva efter blod i sin näsa, vilket ska tolkas som att någon avsiktligt agerar på ett sådant sätt att resultatet alldeles säkert blir otrevligt.
I stället för den där terapin kunde dina polare (eller vad de nu är…?) satsa pengarna på sig själva och med mindre stukat självförtroende närma sig någon mer intressant kvinna än de där figurerna du beskriver. För söta tjejer finns det gott om – också sådana som inte behöver höja sitt självförtroende genom oansvarigt beteende. För den man som uppträder vettigt och vet sitt riktiga värde är det bara att ”välja och vraka” bland genuint fina tjejer. Det råder nämligen ett rejält överskott på sådana tjejer även i Göteborg (där jag förstått att de här historierna du beskriver utspelar sig), medan antalet lämpliga män i sådana tjejers ögon är bekymmersamt begränsat.
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
Tror du på den kristna Guden? Jag såg en intervju med Christian Gidlund, han var ganska långt gången i sin sjukdom då.
När jag såg honom och hörde honom och när jag sen letade upp och började läsa hans blogg kändes det som om han var uppfylld av något som ord inte kan beskriva. Som om han redan var borta. Eller någon annanstans, i brist på bättre förklaring.
Och jag tror framförallt på vetenskapen. Men utöver det så kan livet vara så otroligt vackert. När jag upplever sådana saker kan jag inte vara cynisk.
@Ulf T:
Jag håller med dig i mångt och mycket. På det stora hela tror jag att vi är på ungefär samma våglängd när det gäller detta. Vi väljer bara olika ord och uttryck. Och du gav en bra förklaring.
@Torstensson:
”Och om det där drabbar en kvinna, tar genomsnittskvinnan lika illa vid sig som en genomsnittsman skulle göra?”
Varför inte fråga ett antal slumpvis utvalda kvinnor? Jag tog åt mig som fan kan sägas. Och det är något jag fortfarande tänker på då och då.
@Jenny: Jag är inte kristen. (Eller rättare sagt, jag är kulturellt kristen, om du förstår vad jag menar.) Vad gäller ett ”högsta väsen” eller en ”medveten kraft” som ligger bakom allt, så är jag väl i det närmaste neutral. Jag har ingen aning. Men jag gillar tanken. Jag kan däremot säga att jag inte är materialist, utan håller en andlig dimension oberoende av vår kroppsliga gestalt för sann. (Därav min metafor med att bilen är kroppen och föraren är anden, medan elektronik är nervsystem/hjärna, instrumentpanelen är sinnesorgan som föraren/anden använder för att erhålla information, och med hjälp av reglagen styr föraren/anden bilen/kroppen.) Jag är förmodligen ganska ensam den synen här. Jag brukar inte ta upp detta i mina inlägg för det är liksom inte relevant för det jag vill säga. Det jag säger är lika giltigt (hoppas jag) vare sig man är inbiten materialist eller superreligiös. Men en sak det bland annat visar sig i är att jag inte brukar gå in i debatten om arv/mijö direkt, för jag ser det inte som att vi skapas av vare sig det ena eller andra. Vi har enligt mitt synsätt grundläggande personligheter som är oberoende av både arv och miljö. Arv och miljö sätter däremot ramar som vi måste förhålla oss till. (Det vill säga, om du har en Porsche eller en liten Fiat är en fråga om arv, och har du en Fiat så lär du inte köra racer, hur mycket racerförare du än är.)
Hoppas det var ett något så när uttömmande och tillfredsställande svar.
@Jenny: … men jag klarar alldeles utmärkt att vara ett cyniskt arsel ändå. Puss på dig stumpan.
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
Jag vet inte det, jag…
Själv tycker jag att i frågor som inte enkelt kan besvaras (som t.ex. Guds beskaffenhet), kan jag, utöver att ha ett öppet sinne, välja ett synsätt som hjälper mig att vara lycklig. Detta givet att jag integrerat de regler som gäller för att kunna vara en god samhällsmedborgare, och så länge min strävan efter lycka inte skadar andra människor (den liberala grundprincipen).
Med andra ord har jag inget emot att anta ett andligt synsätt om jag känner att det hjälper mig. Däremot begränsas jag av min ingenjörsmässiga skolning, på så sätt att jag inte klarar av att övertyga mig själv om vad som helst*.
Alltså: om vi nu inte kan veta säkert om vår tillvaro här har något syfte, och vad detta syfte i så fall skulle kunna vara, uppstår viss frihet att definiera ett eget syfte, vilket med fördel kan beskrivas delvis i andliga termer om den torra vardagsprosan inte räcker till.
* Det behöver inte vara så begränsande i praktiken. Se t.ex. Barbara Ann Brennan, som är en legend inom healing, och som tidigare var astrofysiker på NASA.
Rick
Visst kan det vara så och jag behöver ibland få höra det. Det finns nära anhöriga som inte begriper vad jag sysslar med, som har sett mig förändras. Som tycker att dessa drottningar har dålig moral, men jag frågar mig hur pass dålig den är? Jag tror det där är vanligare än man tror. Det värsta är alltså att jag tror det här är vanligt trots att jag befinner mig drottningnästet. Om några år är dom inte längre drottningar dock, naturen har sin gång, rynkorna kommer.
Jag tycker mest synd om en specifik man i min bekantskapskrets, vi går inte ihop så bra i övrigt eftersom vi har helt skilda åsikter, han är för övrigt feminist (!) men han mår verkligen jättedåligt. Han har blivit så himla skadad av kvinnor. Han var med om samma sak i sina två första förhållanden och så när han då den tredje gången hittar en kvinna så gör hon samma sak mot honom fast nästan 10 ggr värre. Nu sitter han fast hos henne rent mentalt misstänker jag, han vet inget annat, och han har fått nervösa problem i sociala sammanhang. Jag försökte nå fram till honom på en fest men det var svårt. Vissa män vill inte prata om det där, blir nästan förnärmade av att man insinuerar att dom kanske behöver prata om något. De kanske till och med vänder det till sin fördel ”amen jag vann ju henne”. Det där är för övrigt inget markovich och andra pick up artists nämnde eller förberedde mig på. Att bara för att du är bra eller blir bra på pick up biten betyder inte att kvinnan bara är med dig under den tiden. Jag blev chockad när det visade sig att det sätt jag raggade upp kvinnor på var extremt ineffektivt jämfört med hur hon gjorde samma sak. Även om jag hade henne i ett skruvstäd. Det är bara det att teorin funkar inte som så att kvinnan blir attraherad, intresserad och bara håller sig till en under er dejting. Inte i mitt fall och inte i de andra männens fall heller. Det blev då för mig en otrolig smärtsam känsla av att vi män är körda. För som jämställdist vet man ju att könsmaktsordningen ser lite lite LIIITE annorlunda ut jämför med den nästan normerande förklaring som kommit från radikalfeministisk håll. Alltå trots att jag vågade agera och agerade mer effektivt så var det inget som kunde mäta sig med en ung snygg 25 årig kvinnas agerande.Jag försökte nå jämställdhet på parmarknaden och fann den inte helt enkelt.
Det räcker att hon eller någon av hennes väninnor sätter sig i en bar. Det räcker. Det enda dom behöver göra sen är att dösnacka med killen i någon timme eller två (dom vill ju inte heller vara pinsamma och skynda på) och sen säga ”ska du hänga med hem eller ska vi åka till ditt place”.
Återigen, så tror jag att det är fler män än vi tror som mår dåligt över vissa gömda saker i sina förhållanden, speciellt bland män något yngre än vad som kanske skriver här? Jag hade gärna velat veta mörkertalet och höra män prata om detta.
@ Torstensson
Jag tror dig till punkt och pricka när du skriver att många män mår dåligt i sina förhållanden.
Men låt oss vända på perspektivet och utgå från hur de där ”drottningarna” ser på saker och ting. De vet antagligen själva att de är rätt mycket värda på parbildningsmarknaden. Deras dilemma är att optimera den man de får, inte att bara hitta en hyfsat bra man. De inser att de kan locka till sig ett stort antal män, av vilka de flesta inte motsvarar kraven. Ska en man alls komma på fråga får han bevisa sina färdigheter i största allmänhet. Dessa ”drottningar” vet att de kan få ett antal män att ställa upp på nästan vad som helst, vilket de trivs bra med. I det korta perspektivet har de tid att vänta och se (och leka). I det längre perspektivet är dock deras situation lika som alla andras, dvs. de kan inte nöja sig med vem som helst. De kan tänka om de här männen du beskriver ”OK, jag ser efter om han visar sig vara av det rätta virket”. Nu är det upp till mannen att bevisa, vilket knappast är lätt med tanke på kraven från ”drottningarnas” sida. Misslyckas mannen övertyga sin ”drottning” blir han utbytt, förr eller senare. I denna skarv har dock dessa ”drottningar” inga samvetskval över att leka vidare och låta ytterligare män visa vad de går för. Och jag fördömer dem inte, för beteendet är helt begripligt.
Se här, om någon av de där männen faktiskt kan övertyga sin ”drottning” om att han är värd sin vikt i guld (kanske rentav bokstavligen), så kommer ”drottningen” nog att förbli trogen. Men om det råder tvekan om saken så är han en förbrukningsvara. Men märk väl att ”drottningarnas” optimala man behandlar kvinnor på ett motsvarande sätt – tills det matchar.
Det bästa receptet för ett olyckligt förhållande är att man inte motsvarar partnerns rimliga krav. Jag skulle aldrig i världen vilja vara gift med t.ex. någon filmstjärna som miljoner män suktar efter. Helt enkelt för att det skulle leda till djup olycka för mig, för även om hon var 100% trogen skulle jag ha ständiga funderingar på att inte leva upp till hennes rimliga krav och att det finns åskilliga potentiellt mer lämpade män som när som helst kan dyka upp. Att aldrig kunna slappna av leder knappast till lycka.
@Rick:
Att det skulle finnas ordentliga män i Göteborg är inte troligt eller ens viktigt , Göteborg har alltid varit en stad dömd till progresv förkylning.