[Uppdatering 20150628: har fixat lite stavfel och småfnurpar, inget som ändrar betydelse i någon grad, förutom att ”värden” korrigerades till ”världen” på ett ställe. Tror jag lyckats fixa så att videon på slutet med ”Dvärgens försvarstal” nu funkar som avsett. Klippet på ca 2 minuter är taget från Game of Thrones säsong 4 avsnitt 6.]

Jag råkade se att den 25 juni 2015 tydligen kommer att bli en speciell dag för att Henrik Arnstad anföll Finland. Enligt honom handlade det alltså om att »Den 25 juni 1941 anföll Finland Sovjetunionen i allians med Nazityskland, i syfte att skapa ett etniskt rensat ”Finnlands Lebensraum”.»

Jag missade på något vis den speciella dagen, men började fundera på det här med speciella dagar, och tänkte att kanske idag, den 27 juni också är en speciell dag. Om 6 dagar fyller jag år igen. Den 55:e gången. Så jag har varit med om många 27 juni tidigare. Lite lustigt är att det här redan är min 55:e 27 juni fast jag inte fyllt 55 än. Faktum är att vill man hårdra det kan man säga att jag varit med om 56 stycken 27 juni, fast då var den första förstås i livmodern 6 dagar innan jag spräckte sönder min mamma genom att göra min föraktfulla och respektlösa entré i livet med arslet först.

Det finns faktiskt en speciell 27 juni för mig. Det var fredagen den 27 juni 1975. Sommarlov, värme. Jag hade varit ute med polarna och kom hem. På cykel. I garaget stod dock en ny moped och väntade på mig, mina föräldrar var rekorderliga hederliga människor så det var fortfarande cykel i sex dagar till som gällde för mig. Jag hade varit i ett samhälle ungefär en mil bort, en tjej där verkade intresserad av mig, jag var intresserad av henne. Så dagen hade på det hela taget inte varit helt fel. Det måste ha varit ganska sent på kvällen för det hade definitivt börjat skymma. Jag ställde cykeln mot garageväggen och smet förbi garaget bakom huset för att gömma cigaretter och några porrtidningar jag hade under en stor sten vid några skjul bakom huset. Kortändan på vårt hus vätte åt det hållet och vårt ”finrum” hade fönster åt det hållet. Till min förvåning lös det därinne, jag hade inte väntat mig att det skulle vara någon där. När jag går tillbaka förbi garaget hör jag hur ytterdörren öppnas och inser att man tydligen sett mig när jag stuvade undan mina smuggelvaror, och jag börjar febrilt försöka tänka ut någon trovärdig förklaring till vad jag hade gjort vid stenen.

Det är grannfrun som möter mig. Och därefter är mitt liv aldrig mer detsamma. Med tårarna strömmande nerför ansiktet säger hon bara: ”Anders, din pappa är död.”

Cigaretter och porrtidningar förlorade plötsligt mening. Mopeden också. Och tjejen var glömd åtminstone för ögonblicket.

Farsgubben var en ganska udda figur, det visste jag inte då, men det har jag förstått senare. Han föddes på våren 1916 uppe på ett torp i de värmländska Finnskogarna. Ja, nu vet jag förstås inte om han föddes på själva torpet, men det är vad jag föreställer mig. Torpet låg vid det lite magiska och småkusliga Skallbäcken, vi hade det som sommarstuga när jag var liten, och jag föreställde mig alltid allehanda hemskheter som försiggått vid Skallbäcken, men såg (till min lättnad) aldrig några skallar som drällde omkring där.

Vad jag inte kände till när jag var yngre var att pappa var en oäkting. Det fick jag reda på först för några år sedan efter att min mor dött. Jag har aldrig träffat vare sig farmor eller farfar, de var döda långt innan jag föddes, vad mig anbelangar. En oäkting som lever på ett torp mitt ute i vildmarken i början på 1900-talet, det är väl inte precis de bästa förutsättningarna. Men han läste upp sig till ingenjör på Hermods, och, när jag föddes arbetade han på Volvo, och var bland annat en av de som var med och konstruerade motorn till Volvo P1800, den tidens vrålåk.

Mina egna minnen av pappa är att det var pappa som gav mig intellektuell stimulans. Mamma sjöng visor och bakade, läste sagor och var den jag främst hade emotionell kontakt med, men pappa satt jag och pratade med saker som tvillingparadoxen vid resor i ljushastighet, om det verkligen låter något när trädet ramlar om inte någon är där och hör det och hur vet vi egentligen att verkligheten är verklig och inte en dröm. Jag hade många spännande samtal med pappa. Vad jag inte minns, men fått berättat för mig, är att han var ute och gick med mig i barnvagnen när jag var en liten knatte. Det var definitivt inte normalt i början på 60-talet. (Det här har väl en uppenbar genusvinkel, det finns fler i det som följer, men de får ni hitta själva.)

Vi hade ett lugnt och harmoniskt hem, jag kan bara påminna mig ett enda högljutt gräl mellan mina föräldrar, och det var när morfar hade dött, så det får väl ändå anses vara exceptionella omständigheter. Varför de var upprörda har jag ingen aning om. Jag kan bara påminna att pappa också blev riktigt fly förbannad på mig en enda gång. Då hade jag sagt något mycket fult till mamma, 4 bokstäver, börjar på ’h’ och slutar på ’a’. Han tryckte in mig i väggen så skorstenen svajade, och jag trodde nästan att han skulle lappa till mig. Det var både första och sista gången jag uttryckte mig så mot min mor.

Kort sagt, pappa var, vad mig anbelangar, en ganska hyvens figur. Jag tog det lite väl lättsamt sista dagen när han sa att han ringt efter taxi för att åka in till sjukhuset. Han hade ju hjärtattacker var och varannan vecka, så jag hade blivit ganska van. Sade bara ”Okej, hej då” och drog iväg på cykeln. När jag kom hem på kvällen var han inte längre bland de levande. Att han plötsligt dog vände upp och ned på min värld. Jag var nog själv en ganska underlig prick. Jag hade tidigt en uttalat morbid fantasi, som kopplat med en intelligens klart över snittet, utmärkte mig som ”skolans Alfred Hitchcock” (jag blev faktiskt utnämnd till det en gång) genom mina uppsatsskrivningar där jag ofelbart vände uppsatsämnen som ”mitt sommarlov” eller ”vilket husdjur jag helst vill ha” till något som slutade med ond bråd död. Men jag hade väl på det hela taget varit en ganska gladlynt unge, även om jag hade sömnproblem för min fantasi lyckade göra skeletten i garderoben lite för verkliga. 27 juni 1975 gjorde inte monstren mindre, tvärtom, de fick snarare vässade klor, och mycket av glädjen försvann.

Pappas död innebär en vändpunkt. Sommaren när det hände blev ganska konstig sommar. Dagen efter pallade jag inte med en buhu-ig mamma som kom hem efter att ha identifierat liket på sjukhuset, utan jag cyklade ut till polaren som bodde vid campingplatsen några kilometer därifrån. Vi satt i trädgården vid deras hus, ett helt sällskap. Det var glatt och glammigt vid bordet. Jag var dock inte så talför. Polarens mamma frågar mig vid något tillfälle hur det står till hemma, varpå jag svarar lite tyst, ingen annan vid bordet uppfattar det, att pappa dog igår. Någon drar ett skämt om nackade hönor, som inte känns riktigt det rätta för tillfället och jag bestämmer mig för att gå och pissa medans jag tvingar ner klumpen i halsen. När jag kommer tillbaka är det förunderligt tyst vid bordet. Jag misstänker att en viss mamma hade sladdrat. Jag och polaren sticker upp till samhället där vi varit kvällen innan. Tjejen frågar chans på mig via ombud och jag svarar ’ja’. Dagen efter att pappa dog blir jag för första och enda gången i mitt liv officiellt ihop med en tjej. En vecka senare gör hon slut. Vi har inte sett varandra en enda gång under tiden. Dessförinnan har jag haft det ganska lätt för det här med flickor, men det verkar som min förmåga att charma och umgås med det täcka könet förfaller raskt härefter.

Några dagar senare, om jag minns rätt i dagarna mellan att pappa dog och att jag fyllde, var det dags för konfirmation. Det här var på den tiden när det fortfarande var ganska vanligt att man konfirmerade sig. Jag fick gå främst med korset i processionen. Av en av vännerna fick jag ett presentkort till en skivbutik, det kommer väl till pass någon vecka senare när jag köper Welcome to My Nightmare som hade kommit ut tidigare på våren och jag länge haft ögonen på men inte haft pengar till. Den skivan spelades sedan flitigt under sommaren, och jag kopierade givetvis över den på kassett (Fuck you, Copyswede) och den gick friskt på bandspelaren också.

Jag hann med att fylla femton och var ute och körde moped. Men det kändes mer som en nödvändig ritual än som ett eftersträvansvärt mål som uppnåtts. I ett raseriutbrott drar jag en repa i tanken med nycklarna. Vilket jag omedelbart ångrar, det känns så otacksamt.

Strax efter födelsedagen har vi begravning. Det står folk framme i kyrkan och håller fina tal. De var aldrig några vänner med pappa. Jag ser inte med blida ögon på hur de står där. Jag nästan kvävs av ett undertryckt raseri, och hatet växer dag för dag. Jag tror inte jag gråter en enda tår från det jag får dödsbudet till nästan 15 år senare, men jag brinner av hat mot allt och alla. Falskheten och förväntningarna väcker mördaren som bor i mitt inre. Jag känner hur människor tycker synd om mig och det är meningen att jag ”skall” vara ledsen. Själv önskar jag mig ingen näsduk att lipa i, jag vill ha en machete och gå lös på alla jävlar. Vända upp och ned på världen. Krossa hycklerit.

Dagen efter begravningen åker jag på flygpojkläger till F7 Såtenäs tillsammans med en av mina bästa kompisar. Bandspelaren är med. När jag får husarrest (jodå, jag lyckades med det) efter att jag och ett par andra killar har varit ute och flörtat med några lokala tjejer och inte varit inne på logementet i tid för släckningen, så är det Welcome to My Nightmare som går hela tiden. Särskilt Steven fick en väldigt speciell betydelse för mig, och jag har sedan dess alltid betraktat just den låten som ”min låt”. Givet min personliga kontext kanske det inte är helt obegripligt varför just denna låt fått en speciell betydelse för mig:

Alice Cooper – Steven (official video)

I don’t want to see you go
I don’t even want to be there
I will cover up my eyes
     and pray it goes away
You’ve only lived a minute of your life
I must be dreaming,
     please stop screaming
I don’t like to hear you cry
You just don’t know
     how deep that cuts me
So I will cover up my eyes
     and it will go away
You’ve only lived a minute of your life
I must be dreaming, please stop screaming
Steven Steven
I hear my name
Steven
Is someone calling me, I hear my name
Steven
That icy breath it whispers, screams of pain
I don’t want to feel you die but if that’s the way that god has planned you
I’ll put pennies on your eyes and it will go away, see
You’ve only lived a minute of your life
I must be dreaming
Steven
Is someone calling me
No
Steven
I think I hear a voice, it’s outside the door
Steven
I hear my name
Steven
Is someone calling me, I hear my name
Steven
What do you want?
Steven
What do you want? What do you want? What do you want?
Steven Steven Steven
I hear my name

När flyglägret är över åker jag upp till min halvsyster i Dalarna och följer sedan med halvsvågern upp till Sälen för att bygga en timmerstuga. Svågerns ”visa för fan att du har lite ben i kuken”-attityd är sällsynt uppfriskande, men han är kass på att räkna, och när han sågar stockar fel fast jag påpekat för honom att han räknat fel så får jag tillfälle att gräla av mig lite.

Morsan vilar upp sig på psyket. Hennes (mycket yngre) väninna hjälper mig och syrran under tiden. Jag blir kär i henne, hon är 12 år äldre, gift och har barn, och jag kan förstås inte tänka mig att det skall leda någonstans. Men det gör det, min svendom rök. Det blir dock inget långvarigt förhållande. (Jag är inte särskilt orolig för att hänga ut henne, hon omkom själv i mitten av 80-talet i en trafikolycka, ett tungt besked när jag fick det, även om jag inte hade haft någon direkt kontakt med henne på flera år då.)

De följande åren när jag går i gymnasiet blir en berg och dalbana. Jag gräver ner mig i existentiella frågor, samtidigt som jag plågas av det dödsdömda förhållandet med den gifta kvinnan. Jag har lärt mig den hårda vägen att otrohetsaffärer inte är att rekommendera. Min dragning till det makabra och min minst sagt kontroversiella humor gör att jag uppfattas som rätt jobbig av många. Min svartsyn är inte att leka med. Jag får ett hugskott och går till skolsköterskan och ber att få bli kastrerad. På fullt allvar. Och jag var fullt medveten om skillnaden mellan sterilisering och kastrering. Det utmynnar förstås inte i någonting. Jag har alltid med mig ett rakblad i plånboken, utifall att … Det används faktiskt vid några tillfällen. Inte för att säga permanent godnatt, men när jag måste ge utlopp för det onda inom mig. Jag skar mig långt innan det blev på modet bland tonårstjejer. Jag har också en kondom, som aldrig blir använd, i plånboken. Jag skämtar med kompisarna att jag för varje ny erövring gör som de gamla revolvermännen i vilda västern och med rakbladet skär en ny skåra i kondomen för varje nedlagt byte.

Det är flera år av ”soul searching”, grubblerier om etik, ont och gott, och etik. Några år hatar jag aktivt mänskligheten. Men mina frågeställningar och hänsynslösa analyser om livet, människor och etik ger så småningom resultat. Jag gräver mig, för egen maskin, ut ur träsket och finner frid och börjar se världen och mina medmänniskor med tolerans, förståelse och kärlek. Jag kan dock närhelst jag vill besöka mörkret i djupet och bli hård och hänsynslös. Men jag ser sällan anledning till det.

Jag skulle fylla 15 när far dog. Det har nu gått 40 år sen dess. En hel livstid. Jag har sedan länge slutat känna någon sorg över detta. Men tidsperspektivet, 15 mot 40, slog mig idag. Ni får själva hitta genusperspektiven, de finns här, men det var inte därför jag skrev detta. Jag kände bara att jag behövde skriva av mig.

För första gången på länge är den 27 juni idag en tung dag.

Och mitt sätt att ta min fars död innebär kanske att jag är en emotionell och moralisk dvärg, och vad kan väl då passa bättre än att avsluta med en dvärgs försvarstal. Jag råkade se det här innan jag gick och la mig inatt. Jag undrar nästan om det låg en högre makt bakom. Det passar så perfekt. Detta om något illustrerar mitt sinnestillstånd efter min fars död (det finns svenska undertexter, men jag lyckas av någon anledning inte slå på dem automatiskt, så ni får göra det själva genom att klicka på ’CC’ i nederkanten):

 

ps. ”Pippi Långstrump” förlorade också en nära släkting denna dag, och av en ren tillfällighet skrev också hon ett inlägg om det. Om ni vill ha något ljusare efter mina tunga kost, ta och läs det.

pps. Ber om ursäkt för alla fel som förmodligen finns i texten. Det är den mest slarviga korrekturläsning jag någonsin gjort. Vissa bitar har inte korrats alls.

©2015 Anders ”Dolf” Ericsson. Alla rättigheter förbehållna.