Detta blir andra inlägget om Thente-gate här på Genusdebatten och fjärde inlägget på ämnet totalt. Läsare förväntas ha koll på tidigare inlägg. Del 1 (Thente-Rayman), Del 2 (Liljestrand-Magnusson) och Del 3 (Swedin-Linderborg) för att förstå helheten. Här i Del 4 handlar det om Sveland-Robsahm

1. Sveland

Turen har alltså kommit till Maria Sveland att kritisera Thente, vilket hon gör i DN under den talande rubriken ”Hatarna finns i alla klasser”. Att döma av rubriken så går Sveland precis som Liljestrand och de andra på den felaktiga linjen att motbevisa ”bilden” av hatarna som svag klass. Vidare så argumenterar hon utifrån följande premisser.

När Jonas Thente menar att det är vänsterfeministers och antirasisters fel att hatarna hatar förskjuter han skulden på ett osmakligt sätt, skriver Maria Sveland.

Thente säger inte att det är vänsterfeministers och antirasisters fel att hatarna hatar. Han säger att det är medias och journalisternas fel. Vidare så glömmer Sveland bort sitt eget argument. Det är inte bara ”hatarna” som finns i alla klasser. Vänsterfeminister finns i alla klasser om skall gå på det argumentet. Antirasister finns också i alla klasser så hur konsekvent är egentligen Sveland här?

Länge fanns det en attityd som gick ut på att vi som var utsatta för hot och hat fick skylla oss själva.

Faktum är att media sedan länge har odlat idén att det är okej att sparka uppåt men journalister verkar inte förstå att med samma logik är det okej att sparka på media. Journalister har av allt att döma betraktat sig själva – den tredje statsakten –  som en ”del” av de svaga medan omvärlden i allt högre grad har betraktat journalister som makthavare med politikers priviliegier och brist på trovärdighet.

Som om det ingick i arbetsbeskrivningen om du befann dig i offentligheten

Personligen så tycker jag det skall vara okej att sparka på ingen alls MEN om media exempelvis sparkar på gruppen ”vita män” med det strukturella argumentet ”makt” så måste det vara minst lika okej att sparka på gruppen journalister och skribenter med samma argument. Uppenbarligen är journalisters och mediafolks genomsnittliga makt högre än den vita mannens genomsnittliga makt i allmänhet och hatarens makt i synnerhet.

Sedan började vi prata med varandra och insåg att hoten och hatet inte bara drabbade oss som frivilligt befinner oss i offentligheten.

Vilket är fullkomligt logiskt eftersom många som inte befinner sig i offentligheten numera själva använder samma teorier och argument om makt som mediafolk gör och de blir då en del av samma ideologiska maktstruktur. Det gör alltså ingen skillnad om Sveland attackerar vita män eller om nån av Svelands fans säger samma saker. Det är en struktur och det är den strukturen som attackeras. If it walks like a duck…  Sveland betraktar själv åsikter som en struktur.

Det blev tydligt att hatet skar genom hela det politiska fältet, från vänster till höger. Strukturen blev synlig. Det handlade inte bara om mitt personliga obehag, utan hängde ihop med något som höll på att hända i samhället. 

Sveland ser alltså ”näthatare” som en del av en struktur, samtidigt verkar hon inte begripa att motståndarsidan betraktar henne och alla som tycker som henne på precis samma korkade sätt. Därefter kommer maktanalysen: Vems struktur har mest makt och inflytande? Näthatarna eller media? Om man anser det är okej att sparka uppåt då blir ju näthatet idag en logisk konsekvens. Då försöker hatarna tvinga media att dela med sig av sin makt.

Ju svagare du är ju mer tillåtelse har du att använda vad än för vapen du har till ditt förfogande. Det är så media själva har resonerat exempelvis när Palestinier använt självmordsbomber mot Israelisk militär. Men när det handlar om svensk offentlighet så verkar samma journalister och kändisar plötsligt inte anse att det är mer okej att sparka uppåt mot maktstrukturer längre – i alla fall inte när strukturen ifråga OOPS! är media själva.

Ett samhälle som 2010 fick ett eget rasistiskt parti i riksdagen, vilket därmed fick ökade plattformar och ekonomiska resurser.

Jovisst, ett folkvalt parti som media själva klantigt nog förvandlade till offer genom att särbehandla dem till den grad att en bok med det talande namnet ”Problempartiet” skrevs om medias beteende. Åter, vem är det som har mest makt här och vem är det som sparkar uppåt? I ett land där media gjorde offer till gud så gjorde media SD till offer. Media blev det starka etablissemanget medan SD blev den svaga gerillan som slog ur underläge.

Och nej, jag säger inte det narrativet är sant, men hur var det med medias egen åsikt om sanning nu igen? Var det inte lika roligt med postmodernism när media befann sig på fel sida av berättelserna? Och om vi nu skall prata om hat och hot så observera att medan Aschberg – med Trolljägarna – försöker förhindra att det skrivs vidriga om mediefolk som Åsa Linderborg, Kawa Zolfagary och Elisabeth Höglund så görs på intet sätt motsvarande försök att hänga ut exempelvis de 20-talet anonyma våldsverkare som attackerade ett politikermöte i Eslöv.

Man kan få intrycket att det är ett värre brott att skriva vidriga saker om journalister på nätet än att misshandla politiker i verkligheten? Som Rayman påpekade, vad säger det om medias människosyn?

Och om det är något jag förstått under de här åren så är det att rasismen och antifeminismen har en kärlekshistoria. De går hand i hand. I ett samhälle där rasister hörs och syns alltmer så får även antifeministerna luft under vingarna.

Det är tvärtom vänsterfeminister som har en kärlekshistoria med de mest extrema antirasisterna och hatarna på vänsterkanten. Exempelvis när Maria Sveland gästade jämställdisternas pub i Stockholm så hade hon med sig cirka 50 vänsterextremister från AFA-klonen ”Allt Åt Alla”. En annan känd feminist, Inti Chavez filmades på ”Heterohatets dag” som bland annat marknadfördes med våldsromantisk smörja som gevärssikte mot statsminister Reinfeldt.

 Det är ett resonemang som, förutom den osmakliga skuldförskjutningen, haltar med tanke på att de flesta marginaliserade, fattiga finns inom kvinnodominerade yrken.

Här har vi ännu ett exempel på hur priviligerade journalister och mediafolk inbillar sig de själva är en del av de grupper som de leker talespersoner för. Vänsterintellektuella som pratar om fattiga kvinnor är själva inte fattiga kvinnor. Varken Sveland eller någon annan av de vänsterintellektuella mediemänniskor som Thente pratar om är en del av kategorin fattiga – särskilt inte om vi ser till journalisternas strukturella makt.

Varannan kvinna riskerar att bli fattigpensionär. Enligt Thentes logik borde det vara dessa som härjar runt på nätet och skickar ut slumpmässiga hat och hot till alla som i deras ögon tillhör det ”privilegierade samhället”.

Inte nödvändigtvis. Låt mig påminna om vad Magdalena Norberg-Schönfeldts doktorsavhandling berättade om våra relationer: Ju längre kvinnan är arbetslös ju mindre risk hon blir ensam med bördan, ju längre mannen är arbetslös ju större risk han blir ensam med bördan. Sedan är det ytterst sällan någon förklarar vilka orsaker vi har att förvänta oss att könen skall vara kollektiva kloner av varandra.

I stället är det män som står för största delen av hoten och hatet och de gånger deras identitet avslöjats (av till exempel Researchgruppen) har det visat sig att de kommer från samhällets alla yrkeskategorier och skikt.

Detta har jag bemött i tidigare delar här kommer en kort sammanfattning av felen.

a) Att det finns i alla skikt betyder inte det är lika vanligt.

b) Alla samhällsskikt är inte lika stora, man måste tänka på proportionerna.

C) Researchgruppen har bara presenterat statistik på några få av dem som skriver mest. Den statistiken är ”snett urval” och inte mer representativ för alla med de åsikterna än Åsa Linderborgs inkomst är representativ för alla som har hennes vänsteråsikter. Det är såklart inte samma sorts människor i toppen som i botten.

Ett annat sätt att försöka förstå hatarna var att söka upp dem på en plats där ett samtal bortanför medierna skulle vara möjligt. Det var anledningen till den numera berömda pubkvällen som Thente refererar till i slutet av sin artikel.

Nu råkar det vara så att jag var på den berömda pubkvällen ifråga och att som Sveland dra med sig femtio vänsterextremister från en öppet våldspositiv organisation som ”Allt Åt Alla” är helt enkelt inte trovärdigt för den som vill ”förstå”. Den som tvivlar på att Allt Åt Alla INTE var där för att förstå behöver bara läsa Allt Åt Allas egen hemsida om ”Operation dickens”  För den som undrar hur extrema Svelands polare Allt Åt Alla verkligen är så är det bara att läsa deras intervju i Sydsvenskan där de bagatelliserar attackerna mot svenska poliser i samband med Davis Cup-matchen i Malmö där ”Allt Åt Alla” som då hette ”Ett annat krig” var en del av den militanta delen med namnet ”Det är vi som bestämmer”.

Men det var ändå stenkastning mot bussar med poliser i.

– Fast det är deras förstärkta polisbuss. Den ska tåla allt. Det gjorde den också. Jag tycker inte att det är något att fokusera på.

Ja så lät det alltså från Allt Åt Alla, men sanningen finns på film: Militanta vänsterextremister vid Davis Cup protesterna vräkte stora stenbumlingar mot polisens fönsterrrutor. Inte bara mot de förstärkta fordonen som AÅA påstår utan även mot den vanliga vita polisbussen som inte är förstärkt och som utrymdes av polis som ropade varning och drog tjänstevapen. Tre av extremisterna var dock så lagom tuffa och stöddiga efteråt i rätten när de dömdes för våldsamt upplopp och över 100.000 i böter för reparationskostnader av polisbussen. Om man skall tro de tre tonårskillarna så var de inte där på eget bevåg utan utsatta för grupptryck från ”kompisar” i AFA.

Det är även värt att påpeka att hur de antirasistika killarna från grupper som AFA beter sig på filmerna knappast är i linje med hur vänsterfeminister säger sig vilja ändra på den traditionella mansrollen. Sveland bör fundera över hur väl vänsterfeministers romans med stora tuffa AFA-killar går ihop med feminismens påståenden att kvinnor inte gillar den sortens killar.

Länktips:

Jussi H Lundell – Mäktiga Maria Sveland bestämmer var skåpet skall stå

2. Robsahm (Feministiskt Perspektiv)

Under rubriken ”Thente är en del av problemet” använder Maria Robsahm i Feministiskt Perspektiv samma misslyckade argumentation som Liljestrand och de andra.

Thente utgår alltså ifrån att de som näthatar befinner sig långt ner på den socioekonomiska skalan – arbetslösa, utförsäkrade eller med okvalificerade låglönejobb.

Nej, han berättar däremot att journalistkåren har det utgångsläget för att slippa bemöta åsikter de inte gillar form eller innehåll på. Ingenting som skrivits som svar på Thentes debattartikel ger orsak att ifrågasätta den bilden. Thentes kritiker vill diskutera huruvida det är sant men Thente har aldrig påstått att journalisters bild är sann – tvärtom.

Det kan förefalla något av en paradox, men Thente utmålar härigenom sig själv till en sorts företrädare för de andra, de ”bortsorterade”

Nej, däremot verkar det som om många journalister tar för givet att de själva skall utnämna sig till företrädare för de grupper de skriver om och föra deras talan – vilket de sedan projicerar på Thentes artikel. Antingen det eller så har de taskig läsförmåga eftersom Thente klart och tydligt identifierar sig med ”vi media” och ingenstans med ”vi hatare”.

Han är en del av denna mediaelit – men han tar de bortsorterades parti.

Han tar ingens parti – något man tycker fler journalister skulle ta efter istället för att egotrippat ta för givet att bara de är på den svaga sidan så har de också ”den svages rätt” att attackera grupper som genomsnittligt är långt svagare än dem själva. Ingen betraktar förvirrade journalister som delar av de svaga grupper de skriver om förutom de själva.

Den närmast mytiska bilden av näthatarna som utstötta och arbetslösa är numera en vanlig uppfattning, som är så cementerad att den ofta förutsätts vara sann.

Hos journalister ja, och det är just den bilden hos journalister som Thente kritiserar och ser som ett demokratiproblem. Det framgår tydligt av Thentes text att det är ”vi journalisters” bild som han beskriver. Inte sin egen personliga åsikt och definitivt ingen ”sanningsteori”.

Men något stöd för den har jag ännu inte sett. Detta är också själva grundproblemet i Thentes analys och problembeskrivning – den baserar sig inte på någon empiri över huvud taget. 

Skall man skratta eller gråta? Thentes bild baserar sig på journalisters eget beteende. Det är alltså media som inte bryr sig om empiri – förutom nu när de själva upplever sig attackerade och plötsligt tycker det är viktigt med representation, fakta och empiri. Varefter Linderborg säger emot sig själv så fort det är unga kvinnor hon pratar om – grattis!

Hans artikel består av lösa spekulationer och fördomar utifrån en ”bild” han har, men han har inget stöd för att denna bild är riktig.

Så nu är det plötsligt viktigt med representativt urval och sanning? Hur länge tror ni det dröjer innan Maria Robsahm säger emot sig själv precis som Linderborg gjorde? Så här beskriver hon näthatarna.

De flesta är män. Deras språk är aggressivt – ja, helt enkelt fyllt av hat. Det de hatar är ”eliten” – och därutöver feminister i synnerhet och kvinnor i allmänhet.

Så var vi här igen: ”Kvinnor” finns inte de i alla samhällsskikt? ”Feminister” finns inte de också i alla samhällsskikt? Det var visst bara när vi pratade om ”hatarna” som det var viktigt att poängtera de kunde komma från alla samhällsklasser. Så fort vi pratade om någon annan… ja ni förstår. Sedan har vi enkelt besvarade frågor

Här kommer en snabb FAQ

Av de näthatandes anonyma åsikter blir det tydligt att de oftast – kanske alltid – befinner sig på högerkanten.

Det vill säga ju sämre representation i massmedia ju mer sannolik att ta till näthat för att få uppmärksamhet? Så oerhört oväntat att vänstern som får tillträde till media i högre grad också hatar på nätet i lägre grad. Inte direkt en svår fråga att besvara. Lite som att fråga varför de som äger TV-kanaler mer sällan går ut i Radio.

Att de flesta näthatare är män är ingen nyhet – men Thente stället inte ens frågan: varför är kvinnor kraftigt underrepresenterade bland dessa så kallade missnöjda?

Kvinnor är färre i hög grad av samma orsak som vänstern är färre. De har andra möjligheter att ta till när de är missnöjda så deras åsikter är inte bortsorterade på samma sätt. Missnöjda kvinnor har kvinnoförbund, kvinnosidor, kvinnopolitik och media brukar okritiskt vara på kvinnors sida med ursäkten att kvinnor har ”strukturer” mot sig.

Nedskärningarna i den offentliga sektorn har drabbat stora kvinnogrupper mycket hårt. Varför är det inte dessa kvinnor som ägnar sig åt att hata anonymt via nätet?

Av samma orsak som det inte är lika många kvinnor som skriver på Wikipedia. Internet liksom dataspel domineras ju normalt av män så varför skulle det förvåna oss en viss del av nätet är dominerad av män? Desto mer förvånande att kvinnorna på nätet inte har mer varierande intressen. I stort sett alla kvinnor verkar syssla antingen med sociala nätverk, modebloggande eller twitterfeminism så män dominerar i stort sett allting annat på internet.