Efter förra inlägget här kommer ett till på temat #Metoo En av de mer fascinerande egenskaperna hos modern feminism är dess ständiga självmotsägelser. Modern feminism har en närmast otrolig förmåga att hamna i konflikt med sig själv. Därmed inte sagt att personerna bakom etiketten hamnar i konflikt med varandra. De sitter tvärtom på varsin kant och låtsas att vad än för problem de har är  samhällets ansvar – även när feministerna själva har orsakat problemet. Ett typiskt exempel på detta är de tendenser som visas i en ny video av Independent Man

För att göra en lång historia kort så går Independent man igenom resultaten från en studie av organisationen ”Lean in” som visar vad de kallar en ”backlash” mot Metoo där manliga chefer är – -surprise! – påtagligt mindre villiga att jobba med och agera mentorer åt kvinnliga anställda. Andelen manliga chefer som är obekväma att vara mentorer till kvinnor har tredubblats från 5% till 16% Lean in och deras allierade i media är nu mycket oroliga att det oerhört viktiga jobbet att skapa trygga zoner på arbetsplatsen skall komma ivägen för det oerhört viktiga jobbet att öka andelen kvinnliga chefer på arbetsplatsen.

Som lösning problemen som uppstått har Lean In föga förvånande valt samma tomma retorik som jag i allt högre grad börjat peka ut här i kommentarsfälten. Den uppenbara anledningen vi ser allt mer av den sorten är att andelen vetenskapligt tränade människor minskat och andelen antivetenskapligt tränade människor ökad – särskilt i media. Vad antivetenskapligt tränade människor tror är att världen är en text och att det är hur vi uttrycker oss som styr verkligheten. Vad de försöker göra är sålunda inte att lösa de problem som uppkommit. Istället försöker de hitta smarta sätt att uttrtrycka sig med vilka de kan prata runt dem vilket vi ser här i form av WSJ-artikeln ”Don’t Avoid Women, Mentor Them”. 

Worried by #MeToo? Here’s how to become part of the solution.

Observera hur skribenterna Rachel Thomas and Stacy Brown-Philpot inte på något sätt löser problemet. Istället använder de samma sorts tomma retorik som blivit så vanlig i kommentarsfälten att jag börjat fetstila ”retorik” när någon skriver något som inte på något sätt associerar till den riiktiga världen. De bryr sig inte ens om att försöka förstå problemet. Istället spelar de samma makt och dominans-lekar som Cathy Newman försökte mot Jordan Peterson. Först förvandlar skribenten sig till representant för en offergrupp, sedan försöker man göra sig själv till makthavare och sätta upp mentala regler som läsaren förväntas följa bara skribenten uttrycker sig smart nog.

”The so-called Pence rule –  the idea that a man cant eat alone with a woman who isnt his wfe – is a double-standard. It results in one kind of access for men, another for women. This is not the answer.”

Det är bara det att Stacy och Rachel inte sade någonting som var smart, de ljög och gömde lögnen bakom retorik. För tydlighetens skull har jag fetstilat den oärliga delen i citatet. Det är dubbelstandard när olika regler används. Det är däremot inte dubbelstandard när olika resultat uppnås. Det stämmer att konsekvensen av feministisk hysteri blir en sorts tillgång för män och en annan för kvinnor men detta är inte en dubbelstandard. Kvinnorna får inte sämre tillgång för att de är kvinnor. De får sämre tillgång eftersom män också har behov att vara trygga och om kvinnor beter sig så här så kan män inte vara trygga omkring kvinnor.

Vi har alltså #metoo som säger att kvinnor har rätt att vara trygga på arbetsplatsen. Samtidigt har vi nu organisationen ”Lean In” som säger att män inte har rätt att vara trygga på arbetsplatsen för det hindrar kvinnor att nå toppen. Det är bara det att till skillnad från vad Wall Street Journal-tjejerna påstod så är att tycka kvinnor skall ha rätten att känna sig trygga på arbetsplatsen och samtidigt mena att män skall inte ha rätten att känna sig trygga på arbetsplatsen en dubbelstandard på riktigt. Lean In är heller inte dummare än att begriper det. Så vad är då lösningen från Lean in? Jo förutsägbart försöker de hitta smart retorik av denna sort för att kringå problemet.

När de pratar om kvinnors känsla av trygghet så pratar de om kvinnornas trygghet ”safety”

När de pratar om mäns känsla av trygghet så pratar de om männens bekvämlighet ”comfort”

Det är dock en sak som de här människorna inte verkar ha tänkt på och det är att medan de pratar om hur viktigt det är för deras politiska ”cause” att företag anställer fler kvinnor så har allt fler företagare i det tysta förutsägbart börjat fråga sig om de har råd att ta risken att göra det. I ovan video av Independent Man hittar ni en bit in (3.10) en diskussion på Medium där en företagare ställer den förbjudna frågan ”Why should we hire women”? Frågan ställs alltså med hänvisning till konsekvenserna som #Metoo har för normalt företagande vilka beskrivs så här:

1 Anklagelser i sig själva förstör karriärer och

2. Narrativet är att anklagelser måste bli trodda (och den som inte tror på dem riskerar att själv anklagas)

Dessa två sociala paradigm har gjort det omöjligt att försvara någon mot anklagelser. Som om inte det räckte så har dessutom definitionen av vad som kallas ”trakasserier” sträckts ut att omfatta vad många skulle kalla normala sociala beteenden hos vuxna människor. Detta inkluderar, men begränsas inte till att bli inviterad till en drink, få en komplimang eller bara befinna sig i samma rum. Kort sagt allting kan tolkas som sexuella trakasserier. Hur ivrigt en kvinna kan kasta sig över chansen kan ni se i denna video där Jordan Peterson diskuterar ”Hugh Mungus” i sin klass.

Vad vi ser här är en fascinerande självmotsägelse. Samma feminism som i flera år har eftersträvat minskad sexualisering av kvinnor har resulterat i #metoo som vrider upp sexualiseringen av kvinnor till högsta nivån där minsta lilla kommentar från en man resulterar i anklagelser om sexuella oegentligheter. Detta leder till den förbjudna frågan:

Why should we hire women?  Well it hurts me to say this but maybe we shouldnt if this is how women behave in todays world. It just doesnt make a lot of sense to hire somebody who can potentially cost you more time and money to the addition that you have to create special rules for all other employees

Och det stannar inte heller i näringslivet. Andra artiklar beskriver hur #Metoo ändrat spelreglerna inom politiken, men kanske inte som feminister tänkt. Vad som beskrivs bland annat i en artikel i Miami Herald ”Women in politics fear #MeToo moment will backfire — and they’ll be the ones punished” är hur allt fler manliga lagstiftare väljer att inte ha privata möten med kvinnliga lobbyister och anställda. Fascinerande nog leder även detta till att kvinnorna blir offer. Lobbyisten Jennifer Greens hyckleri kunde inte bli mer uppenbart än i följande citat:

Green said she also fears that if the new normal is to inaccurately amplify the prevalence of sexual harassment, it will not only unfairly punish all women, it will create a new political weapon — with women as the collateral damage.

Uppenbarligen finns det inget sätt för kvinnor att komma ur den här striden som vinnare. Att förstöra livet för enstaka mäktiga män och skryta om det i media ala #Metoo må låta som en jättebra ide för feminister och verklighetsfrånvända politiker men det funkar inte i verkligheten för det får bara de andra männen i samma position som den drabbade att i det tysta – rentav omedvetet – undvika att umgås med kvinnor och det finns inga lagar eller regler som begränsar vår rätt att välja vilka personer vi är nära med privat och på arbetsplatsen.

Det finns inget sätt för kvinnor att komma ur detta som vinnare. Anledningen män inte rotat i våra sociala regler är inte att män tyckte de sociala normer vi har var så perfekta. Anledningen män inte rotat i våra sociala normer var att det inte fanns något bättre att ersätta dem med. Anledningen man nu får nästan 2 miljoner träffar av MGTOW (Men Going Their Own Way) på Google och över 400.000 på Youtube är att det efter att feminister rotat i våra sociala normer för allt fler personer visat sig att det finns ingenting att ersätta våra sociala normer med. 

Det finns helt enkelt ingen jämlikhet mellan rollen som skapare (byggare) och rollen som kritiker (nedrivare). Det tar enormt mycket mer tid och arbete att bygga ett hus än att riva ett hus. Normkritik leder alltså inte till nya normer.  Det är bara ovetenskapligt tränade människor som tror det.

Normkritik leder till inga normer alls.  Det går snabbare att riva normer än att bygga dem.