I mitt arbete som lärare möter jag många olika typer av elever. Till den mer utmanande sorten hör onekligen de skoltrötta, omotiverade eleverna, ofta med en lång rad av misslyckanden bakom sig. En övervägande majoritet av dessa är pojkar. Det är inte konstigt att jag därför har ägnat just dessa skoltrötta killar en stor del av min tid och att reflektera över vad detta beror på samt hur man kommer till rätta med problemet.
Att pojkar hamnar efter i skolan är ett faktum som alla mer eller mindre är medvetna om idag. Den samstämmiga slutsatsen om orsaken till detta verkar vara pojkars ”antipluggkultur”. Den slutsatsen köper jag inte! Jag har hittills inte träffat en enda elev som inte vill lyckas i skolan. Däremot har jag träffat många elever som har gett upp för länge sedan.
Bland dem som kommer till gymnasiet utan fullständiga betyg från grundskolan återfinns många olika typer. Några har inlärningssvårigheter, kanske dyslexi eller olika typer funktionshinder. Andra har sociala problem och kommer från hem med missbruk, arbetslöshet eller föräldrar med psykisk sjukdom. Men några elever tycks inte ha några inlärningssvårigheter alls och vissa har inte sämre kunskaper än andra trots att de saknar betyg i ett eller flera ämnen. Ett fåtal skulle även kunna räknas till högpresterande eller särbegåvade.
Den senare gruppen intresserar mig särskilt. Hur kommer det sig att de inte har klarat skolan trots att de uppenbarligen borde ha alla förutsättningar att göra det? Beror det på att de inte vill? Att de struntar i det? Att de är lata och inte vill anstränga sig?
Jag har inga svar på ovanstående frågor. Men jag vill nedan återge en av de många berättelser jag har stött på från mina elever när jag har samtalat med dem om varför de har misslyckats i skolan.
Den här killen berättar om en skolgång som för hans del har präglats av en känsla av utanförskap. Han betraktar sig själv som udda. Han har diagnosen ADHD, något som han själv är införstådd med och accepterar. Han berättar om en skolgång som kantats av mobbning och om lärare som inte har sett eller velat förstå. Han vittnar om hur han har kämpat men mötts av ingen förståelse alls.
I klassrummet framtonar bilden av en kille som har full koll på omvärldskunskap, lätt för att lära och är både snabbtänkt och analytisk. Inga tecken tyder på att han har sämre förkunskaper än vilken annan elev som helst. När jag ställer frågan till honom säger han:
– Jag har inte svårt för ett enda ämne. Men skolan suger och alla lärare är helt fucking jävla dumma i huvudet!
Vidare berättar han om hur det på högstadiet bara blev värre. Under en period drabbades han av akuta minnesförluster. Han kunde sitta och räkna matte under en hel lektion men så fort han gick ut ur klassrummet var allt borta. Lärarens råd var att han skulle fortsätta räkna.
– Vad fan skulle jag göra det för? Jag kom ju ändå inte ihåg något.
Känslan av utanförskap växte sig starkare under högstadiet. I åk 9 gick han mer eller mindre inte i skolan alls. Han utvecklade en alternativ stil och började gå på gym. Han skaffade sig kompisar i dessa alternativa kretsar. Han berättar vidare:
– Ibland känner jag mig helt kall. Jag bryr mig inte om något. Jag har lärt mig att slå tillbaka är det enda som hjälper.
Sådana här berättelser är inte alltid helt lätta att förhålla sig till som lärare. Jag har lärt mig att det sista man bör göra i dessa lägen är att komma med tillrättavisningar och fördömanden. Det är som att han inte kan sluta prata när han väl har börjat. På frågan om vad han har för framtidsplaner säger han:
– Jag ska utbilda mig, jobba några år och sedan sticker från det här jävla landet.
Någonting säger mig att vi här gör en förlust. Och han är nog inte den enda!
”Någonting säger mig att vi här gör en förlust”
Ja vi kan ha bättre användning för honom. Återigen är det det unge mannnens utiliserbarhet som vädjas till.
Varför inte fråga vad vi eller t ex vita medelålders kvinnor kan göra för att släppa fram den unge mannnen och få honom att vilja stanna i svenska samhället? Hur kan t ex vita medelålders kvinnor bete sig så att mannen är mindre diskriminerad och bortstött. Vi ser att kvinnorna (dvs lärarna) är ”helt…dumma i huvudet” (enligt sägs = är paradigmet) vilket föreslår att utbildning för kvinnor kan vara lösningen – så kan också kvinnorna känna att de har något värde i dagens Sverige. Med utbildning i hur de ska behandla och släppa fram män mer kan kvinnorna få ett värde, något säger mig att vi har gjort en förlust genom att inte ha utbildat kvinnorna rätt! Det är helt klart deras fel och det som också är säkert är att vi kan använda dem bättre!
Svenska skolan har väl aldrig varit bra på att ta hand om dem som har lätt för att lära, all energi har gått åt för att ta hand om de som har svårt med resultatet att genierna känner sig uttråkade eftersom det tar dem några få minuter att göra det som var tänkt att ta hela lektionen. Svenska skolan behöver inse att man måste ta hand om även de som lär sig fort, inte bara dem som har problem!
När jag jobbat i skolan som vikarie har jag testat en grej: jag har (så långt det verkar vettigt) försökt göra tävlingar av det jag vill lära ut. Det verkar sporra grabbarna, och den där ”antipluggkulturen” är plötsligt borta.
@The Joker: ”Ja vi kan ha bättre användning för honom. Återigen är det det unge mannnens utiliserbarhet som vädjas till.”
Du har förvisso en poäng där, men det var inte riktigt så jag läste inlägget. Jag läste inlägget som att (ungefär) ”vi driver samhället i botten genom att alienera unga män”, vilket jag tror är sant (åtminstone på sikt).
Jag tyckte inte att inlägget saknade genuin medkänsla för dessa pojkar, trots att det avslutades med detta konstaterande. Hade det saknat denna medkänsla och bara fokuserat på pojkars användbarhet i samhällsbygget så hade jag blivit tämligen upprörd, jag med.
@Uffe: ”När jag jobbat i skolan som vikarie har jag testat en grej: jag har (så långt det verkar vettigt) försökt göra tävlingar av det jag vill lära ut. Det verkar sporra grabbarna, och den där ”antipluggkulturen” är plötsligt borta. ”
Men vet du inte att det är att sprida hegemonisk maskulinitet, underblåsa våldtäktskulturen och förvärra ozonhålen!? Ush!
=P
Bra jobbat!
Svensk skoldebatt är ordentligt färgad av anekdotisk bevisföring och personliga erfarenheter. ”-Jag har jobbat som vikarie…”, ”-När jag gick i skolan…”, ”min svågers brorsbarn…” osv, är formuleringar som tros ge vikt bakom tvärsäkra påståenden om vad som är fel med hela skolsystemet och vad som ska göras. Min analys, utifrån egen erfarenhet och efter att sporadiskt ha följt skolforskningen de gångna två decennierna, är att marknadsliberal new-public-management-idioti parat med flumvänsterns vilja att släta ut alla synliga hierarkier samt socialdemokratins vilja att knäcka lärarkollektivets yrkesstolthet för omvandla dessa till vanliga, mer lättkontrollerade knegare, är orsaken till hur det ser ut idag. En tråd som skoldebattörer, i sin ideologiska enkelspårighet, aldrig drar i är hur usla skolans styrdokument är idag. Läroplaner och kursplaner är fina texter i sig men svävande och helt omöjliga att omsätta i praktiken.
Här är ett typiskt exempel på de luddiga formuleringar som grundskolans läroplan, 2011 består av. (Jag vill då tillägga att lpo94 var betydligt värre i detta avseende.)
För betyget E i 9:an krävs bl a: ”Eleven kan läsa skönlitteratur och sakprosatexter med flyt genom att, på ett i huvudsak fungerande sätt, välja och använda lässtrategier utifrån olika texters särdrag.”
För betyget C i 9:an krävs bl a: ”Eleven kan läsa skönlitteratur och sakprosatexter med gott flyt genom att, på ett ändamålsenligt sätt, välja och använda lässtrategier utifrån olika texters särdrag.”
Solklara distinktioner, eller hur?! Hur vet man vad som är ”flyt” resp. ”gott flyt”? Skillnad på ”i huvudsak fungerande” och ”ändamålsenlig”, någon? Man behandlar genomgående kvalitativa variabler som om de var kvantitativa, läroplanen igenom.
Gummibandsformuleringar som dessa bjuder in till all möjlig glidning och godtycklighet och i en konkurrensutsatt verklighet pressas lärare från elever, föräldrar, rektorer och ibland kolleger att se mellan fingrarna och godkänna vad som helst. Samtidigt är flickor i allmänhet skickligare i det sociala samspelet och klarar sig därför ofta bättre i en subjektiv bedömningskultur baserad på känsla och dialog snarare än uppmätt faktisk prestation, därav pojkarnas relativa försämring.
@ Amazon
Det är en viktig fråga du tar upp. Mina erfarenheter från min egen skoltid pekar i riktning mot att de där skoltrötta killarna i grunden uppfattade skolans verksamhet som bara flummig. Skoltröttheten brukade bytas ut i ”skolpigghet” så fort saker och ting konkretiserades. Till exempel fysiken kan i deras ögon vara urtråkig, men omvandlar man den till hur en motor fungerar, ja då är det en helt annan sak…
I dagens värld misstänker jag att allt som har med datorer att göra (inklusive datorernas ”insida”) skulle ha samma effekt, men man kan heller inte klandra gemene lärare för att sakna djupgående kunskap om detta.
@ sunkmugg
Du har rätt att mycket tenderar vara anekdotiskt när det gäller skolan, men å andra sidan är skolan en så pass stor institution att det är ytterst få som kan ha någon helhetsbild. Amazon är ju lärare, så inlägget kan ses som en rätt initierad röst.
Pingback: Alice Bah Kunke | WTF?
@ Rick, Amazon har naturligtvis en initierad röst i att beskriva sin egen erfarenhet, och mitt tal om anekdotisk bevisföring är mer allmänt riktad mot hela skoldebatten, men om man vill säga något generellt om svensk skola så duger inte egna(eller grannens) erfarenheter. Jag har själv arbetat i skolan i över tio år, i en mycket socioekonomiskt eftersatt (rikskänd) kommun men tror inte att detta ger mig allmängiltiga erfarenheter för det. Jag vill helt enkelt se en bättre, hederligare och mindre ideologiskt färgad diskussion om skolan, baserad på bra (icke genus/antipluggkultur) forskning istället för den barndomsromantik och revanschism från fd skolmisslyckare som debatten idag färgas av.
Andemeningen i mitt inlägg är just att lyfta fram att pojkar alltför ofta alieneras i svenska skolan då de tvingas in i en genusmall som bara passar en viss typ av elever och gynnar flickor i första hand. Flickor har större chans att få hjälp och stöd är min erfarenhet. Många killar har inte alls någon lust att sitta hos skolkuratorn och prata om sina problem.
Det är vidare inte pojkars användbarhet jag ville fokusera på i mitt inlägg utan snarare att det här är en förlust för alla, för individen men också för samhället. Och ett utanförskap som grundläggs i skolan kan få långtgående konsekvenser i många fall.
När det gäller tävlingsmomentet så har jag fått bilden att det ses som tabu och fult på de lägre stadierna trots att det verkar vara något som stimulerar och motiverar många elever och kanske pojkar i synnerhet. Man får inte jämföra sig med någon annan för det är orättvist, trots att det är just det som eleverna gör i alla fall.
@Rick:
tror du har helt rätt där. Elektroniken började så smått göra sitt inträde när jag gick grundskolan och gymnasiet.
I högstadiet använde jag räknesticka. Min första miniräknare var en TI-30 på gymnasiet (som om jag minns det rätt kostade 130 kronor) som väl i stort sett kunde precis samma saker som den vanliga windows-kalkylatorn i scientific view.
Tredje året på gymnasiet hade jag min första kontakt med en dator i skolmiljö, en ABC80 (hade tidigare stött på datorer på F7 Såtenäs, men då var det inte något som liknade våra dagars pcs).
Min dröm om att bli fältflygare gick åt helvete på grund av närsynthet, så mitt nästa fokus blev datorer och programmering. Efter ett år i lumpen och ett par år på fabriksgolvet kom jag in på GU och började plugga matte och data. Detta var tiden då nördar satt hemma och själv abyggde datorer med z80, de som spelade satt med commodore 64. IBM pc hade ännu inte sett dagens ljus. Den kom under tiden jag gick på GU.
Datorer och programmering var spännande ämnen. Jag älskade det, och jag var långt från ensam om att fascineras av datorn. Det kom lite som en chock när jag upptäckte hur ointresserade killarna verkar vara av dessa ämnen idag.
Vilket bara stärker mig i den slutsats jag bildade redan på 80-talet. Istället för att främja kunskapstörsten och viljan att lära sig nya saker, så dödar skolan ganska effektivt dessa impulser.
Jag fyller med anekdoter från de tre skolor som sonen gått på och min egen erfarenhet som lärare/handledare.
Det som man framförallt har missat i sonens skolor är kontinuitet i specialstöd. Min son är mycket begåvad i matte. Varje hösttermin har skolan glömt bort att han är det och han får läsa i samma takt som andra för att läraren ska ”känna in” var de ligger. Då påpekar sonen efter någon vecka att han brukar få svårare uppgifter, svaren han får varierar mellan ”oj då det har jag glömt”, ”visste inte”, ”håll tyst o räkna” eller hot om disciplinåtgärd. Efter jularna brukar det ha blivit bra. Alltså får han bara matteundervisning på rätt nivå hälften av lektionerna. Än så länge har han bitit ihop och funnit sig i det, men alla barn är nog inte lika fogliga som han. Just nu sitter han i åk 8 och räknar om uppgifter som han räknade i åk 5-6.
Hans kompis med ADHD-diagnos hade en stödlärare några timmar i veckan. När hon gick i pension ”glömde” skolan att hitta en ersättare. Båda dessa killar ligger än på rätsida eggen, men frågan är hur länge … Aktiva föräldrar som trots allt tror på skolan kan nog spela in.
Jag jobbar deltid på en teknisk högskola, till gruppen kommer män och (några) kvinnor från hela landet för doktorandstudier. Det finns många berättelser om vad de fått göra i skolan när de varit för snabba med övningsuppgifter mm, varav ingen innebär fördjupning i ämnet: läsa valfri bok, sudda o göra om, lyssna på musik, sitta tyst o vänta… De utländska doktoranderna har inte sådana berättelser.
För vår sons del hjälpte det att de började med prov i skolan, då såg läraren själv vad vi påpekat länge. Jag tror på konkret uppföljning och betyg. De två lärare som vi fått bäst kontakt med berättar att när de gick lärarutbildning beskrevs betyg och prov som utpekande och opedagogiskt (minns inte exakt vad de sa, men så tolkade jag dem) och de kände sig mycket osäkra när dessa moment kom in i skolan. En del av förklaringen kanske ligger på vad de lär/lärt ut på Lärarhögskolan?
När vi talar om att göra det till en tävling så kan det vara en rätt bra ide, läste en artikel från USA där unga killar gick från att inte läsa böcker alls till att be om mer böcker att läsa, allt för att läraren gjorde det till en tävling vem som kunde läsa flest böcker, har för mig dom fick inför klassen berätta om vad dom läst.
Sen har ju skolan i USA för länge sedan blivit tok feministisk, pojkars lekar förbjuds vilket får dom att ha svårt att sitta still för dom har för mycket energi, i college så ses som som potentiella sexualbrottslingar, en tjej kan i stort sett säga till läraren att kille x tittade på henne och han riskerar åka ur skolan, allt färre killar väljer att gå på college, medans det varnas för att tjejer som pluggar till exempelvis läkare inte kommer jobba i yrket direkt länge för dom väljer vara hemma med barn, detta kommer leda till brist på läkare, kan se en mindre trevlig framtid i det Landet.
Jag skulle tro att det finns flera överlappande problem här.
Ett är att många lärare inte själva har kunskapen för att stimulera högpresterande elever, de kan nätt och jämnt det som ingår i de årskurser de undervisar och om någon lärt sig detta så kan de bara fylla upp tiden med lösryckta övningsuppgifter som de själv aldrig löst och utan sammanhang eller undervisning. Idag väljs också lärarkåren ut från de lågpresterande eleverna snarare än de högpresterande, vilket gör det svårt för dem sätta sig in i de högpresterandes situation och motivering/intresse.
Ett annat är att många lärare har en attityd till pojkar som är enormt nedvärderande, om de ”deltar” men inte presterar så ses de som lata och störande, och om de ”deltar” och presterar så ses detta som ”show-off” och att de tar tid från andra ”som behöver den bättre”, medans de som är tysta inte syns oavsett om de presterar eller inte. Det finns alltid en ursäkt att kritisera, nedvärdera och sätta lägre betyg på pojkarna, oavsett beteende. Enda undantaget är i princip de pojkar som är barn till andra lärare och ibland kan få en mildare behandling, vilket i princip innebär att de behandlas ungefär som flickor och förväntas vara duktiga och skötsamma. Eftersom den tekniska prestationen inte anses vara ”lika viktig” som den av läraren upplevda prestationen så ses inte heller någon anledning att omvärdera attityden till pojkarna.
@Uffe: Instämmer med att tävling är utmärkt för att höja motivationen, minns själv hur engelska fröken delade in klassen i två lag och sedan var det tävling om vem som kunde skriva rätt engelska glosor på tavlan, det medförde genast intensivt pluggande av engelska glosor för vinna var viktigast. Samma sak lär gälla fotbollsträning, bäst med tävling för bästa prestation.
…så om man sammanfattar diskussionen här. Enskilda lärare och skolors slumpmässiga stolleryck och inkompetens är alltså orsaken till svensk skolas systematiska försämring från 1994 fram tills idag. Det låter rätt rimligt.
@sunkmugg: ”Enskilda lärare och skolors slumpmässiga stolleryck och inkompetens är alltså orsaken till svensk skolas systematiska försämring från 1994 fram tills idag. Det låter rätt rimligt.” Nej, då har du nog helt missat poängen. Det är snarare skolans brist på anpassning till hur pojkar fungerar som är en del av förklaringen. Om det vore enskilda lärare eller skolors slumpmässiga stolleryck vore problemet knappast så omfattande som det är idag.
I takt med att läraryrkets attraktionskraft sjunker och intagningspoängen likaså är det inte svårt att lista ut att läraryrket inte längre lockar de mest begåvade studenterna. Ämneskunskaper är viktigt och kommer alltid att vara det.
Att använda sig av tävlingsmoment i undervisning är tabu men sporrar många pojkar till att anstränga sig. Helt obegripligt att inte då använda detta kända faktum när man samtidigt pekar på pojkars bristande motivation som en del av problemet. Många pojkar är lösningsfokuserade och vill se en mening i vad man gör. Tävlingsmomentet kan då sporra dem som inte ser den omedelbara nyttan med viss kunskap.
På samma sätt kan nog varenda lågstadielärare vittna om pojkar som har svårt att sitta stilla och koncentrera sig och som har ”spring-i-benen”. Att inte då använda sig av detta faktum likt t ex Bunkeflomodellen utan att tvinga pojkar att försöka sitta stilla och koncentrera sig långa stunder trots att det uppenbart inte fungerar, är ganska obegripligt. Här grundläggs flickors fördelar på ett tidigt stadium och en rad pojkar får tidigt lära sig att de är och gör fel.
@Amazon: Precis, men vilka systematiska förändringar har skett som gör svensk skola sämre på att undervisa pojkar, och även flickor enl. statistiken, idag jämfört med för 20 år sedan? Pojkars spring i benen bör vara konstant över tiden, och inte var det inlagt extra idrott i schemat för 20 år sedan heller. Som jag ser det så har skolans hela uppdrag förändrats. Förut finns ett fokus på kunskap, och nu istället på sk förmågor. Förut besvarades frågan om ”vad” eleverna skulle lära sig centralt, och nu istället lokalt hos den enskilde läraren, och stjäl därför fokus från viktigare frågor om hur ”det” skall läras ut på ett så effektivt sätt som möjligt. Till detta har vi ett massivt tapp i status hos lärare. Ingen politiker skulle ha mage att blanda sig i vilken typ av behandling läkare skall sätta in vid olika sjukdomstillstånd, då det bestäms av forskning och av läkarprofessionen. Allt och alla känner dock att de har rätt att ifrågasätta varje detalj i varje litet toabesök en lärare genomför. Alla ser sig som bättre pedagoger än de pedagoger som verkar i skolan idag. Skolpolitiker och tyckare diskuterar mer eller mindre av problembaserat lärande, läxor, katederundervisning osv… Detta är lärarens professionella verktyg och diskussioner om läxors och PBLs varande eller inte skall ske inom professionen inte i debattprogram och av upprörda skribenter på aftonbladet.
En tankeställare för folk som jag som gnäller över att lärare borde ägna sig mer åt ”ämneskunskaper”:
http://arbetet.se/2014/10/10/inte-mycket-tid-over-for-galaxerna/
Things may not have changed so much from my schooltimes – which is now over for 25 years. And it was not Sweden but Germany. As a boy it was important (or let#s say cool to not act as teachers pet. It was good to show smartness but to have good grades was rather detrimental. It was okay to be good in maths or physics. Otherwise my ambition was rather about finding a smart way on how to do homework extra fast than ecxtra good.
And there were some teachers that understood better than others to get good grades from boys. For me it was the Math teachers that were very demanding and kept up a high pace.
There was a similar tendency for some girls though. That was the attidtude ”I can’t be, or don’t need to be good in math & science since I’m a girl”. That was an attitude that made me mad – surprisingly.
I wouldn’t care though to much about ”loosing someone for society”. I studied engineering and saw a lot of examples that came out high performers (or very focussed achievers of their personal targets) although having mediocre school grades.
Särbegåvade elever borde ha rätt till särskilda skolor eller hemundervisning. Men något sådant lär inte finnas än på ett tag. Tills dess får Högskoleprovet duga!
Angående indoktrinerade idioter:
När en särbegåvad elev säger att lärare är dumma i huvet så borde man fundera på vilket perspektiv en särbegåvad person kan tänkas ha. Är du normalbegåvad försök att föreställa dig en värld där nästan alla andra är gravt förståndshandikappade och att hela världsordningen upprätthålls av klappmongon. Föreställ dig sedan att några av idioterna är lärare. Tänk dig sedan att de mest korkade av puckolärarna blir satans sura när du ifrågasätter dem eller den så kallade kunskapen de lär ut…
(Jo du, jag kan formulera mig skitväl om jag vill, men allt har sin plats.)