Radikalfeminismens förödande mekanismer – och tänk på att det snart är dags att utse Genusdebattens pristagare
avatar

Det finns de som påstår att vi inte har en åsiktskorridor i detta land, att människor inte fryses ut, stigmatiseras eller fördrivs från sina jobb för att de har ”fel” åsikter. En sådan ståndpunkt är en nödvändighet för mobbarna att inta, för annars skulle det kunna hända att deras egna ageranden skulle skärskådas.  Men för att bara ta ett exempel på ”klimatet” i landet ska jag citera Steven Sampson, då han berättar vad som hände när han själv ifrågasatte ”genuscertifieringen” i den akademiska världen:

Min egen erfarenhet av att diskutera genuscertifiering som en ny form av förmynderi innehöll flera överraskningar. Den största överraskningen var antalet människor som kontaktade mig och berättade att samma ”genusmaffia” fanns på deras institutioner och att de inte vågade göra något, samtidigt som de insisterade på att jag var ”modig” som tog upp ämnet. När jag bad dessa människor att även de skulle skriva en debattartikel eller öppet ventilera sitt missnöje möttes jag av svar som ”Vi går på äggskal” eller ”Du måste förstå min position här” etc. Svaren jag fick, tanken att det krävs mod att tala om feminismen, eller att det finns människor som är rädda för att tala om den feministiska ideologin, tvingade mig att se på den feministiska agendan i ett nytt ljus. Men det var inte förrän mycket senare som jag insåg att det obehag jag kände kom sig av att det påminde mig om mina tidigare erfarenheter när jag bedrev forskning om vardagslivet i socialismens Rumänien.

Även där gick människor på äggskal och vågade inte säga vad de egentligen tyckte, utan underkastade sig istället den ”korrekta linjen”. Där opererade ideologi, byråkrati och kontroll och om du protesterade sågs du som anti arbetarklassen, precis som någon idag som protesterar mot genuscertifiering eller genusordningen kan anklagas för att vara anti kvinnor.”

Här pratar vi om ett mönster som är mycket typiskt för kvinnlig intrasexuell aggression.  Ur en översiktligt text om sådan på Internetsidan ”Social ethology” så kan man skrämmande nog se att dagens svenska samhälles sätt att handskas med ”avvikande” är som en karbonkopia av mönstret med kvinnors aggression.  Jag citerar:  ”I händelse av konflikter startar kvinnor vanligtvis skvaller, sprider rykten, stämplar och stigmatiserar sina potentiella rivaler; de isolerar dem socialt, utför antydande och ironiska åtbörder och minspel mot dem”.

Exakt detta är vad som drabbar dem som ifrågasätter ”rätta” normer och åsikter i medier och debatt idag.  De smutskastas, misstänkliggörs, isoleras socialt, beläggs med munkavle och riskerar att förlora jobb och social grund.  Det är kvinnlig intrasexuell aggression som dominerar samhällsreaktionerna.

En annan taktik består i att starta skvaller om andra kvinnors promiskuitet […] en annan studie som utförts av Kanadensiska forskare visade att en grupp kvinnor kommer ha mer kritiska attityder gentemot representanter för samma kön som är klädda på ett sexigt sätt […] efter att hon lämnat gruppen så blev kvinnan som hade en mer sexuell uppenbarelse mycket mer förtalad och stigmatiserad med förnedrande ord […] kvinnor kan därför sammangadda sig mot en potentiell rival och deras uppförande är speciellt synligt när i en redan stabiliserad gemenskap en ny, ung och sexuellt attraktiv kvinna inträder. (Det är alltså inte män som är skyldiga till att horstämpla kvinnor, det är de rivaliserande kvinnorna).

Gissa varför vi har sexköpslagen.  Inte är det då för ”omsorg” om sexsäljarna.  Hade det handlat om det hade man brytt sig om att lyssna på sexsäljarna, men nu är det istället självutnämnda uttolkare av ”sexhandeln” som utser sig själva till ”röst” åt sexarbetarna, genom att tysta ned dem.  Den här kvinnliga aggressionen kan ta sig rent absurda uttryck, som det exempel som ges från Ryssland 2014, när fyra andra flickor spöade upp 13-åriga Vlada för att hon var ”för söt”.

Naturligtvis finns det förklaringar till detta kvinnliga aggressionsmönster.  Kvinnor är mer känsliga än män för socialt tryck, varför verbal aggression är ett så effektivt medel.  Uteslutning ur gruppen kan för kvinnor – mer än män – leda till en närmast fysisk psykologisk plåga.  Denna rädsla leder till att kvinnor lättare underordnar sig normer och vad som är ”rätt”.  D v s ett mönster med mer likriktning.  ”Ett sätt att undvika social vedergällning är anslutningen till ett kvinnokollektiv där var och en är jämlik och som straffar dem som har ett avvikande beteende […] ibland kan de [kvinnorna] t o m välja att ge upp eller underordna sig gruppen eller mannen för att undvika offentlig vanära”.  Känns mönstret igen?  Men nu gäller det hela samhället.  Jämlikhet i radikalfeministernas ögon handlar inte om lika rättigheter, eller lika möjligheter, det handlar om att alla ska inrätta sig i gruppens dominerande kvinnors syn på rätt och fel, och den som inte gör det ska brännmärkas.  Så som t ex Petra Östergren slängdes ut ur ”gemenskapen” då hon började ifrågasätta den.

Vad radikalfeminismen i praktiken gör, är att upphöja kvinnlig intrasexuell aggression till mönster för hur det svenska samhället ska behandla meningsavvikare.  I detta finns inte plats för olika åsikter, demokrati eller yttrandefrihet.  Långt ifrån alla kvinnor eftersträvar detta, men vad som är problematiskt är att dessa aggressiva kvinnor i den radikalfeministiska rörelsen tillåtits att sätta dagordningen och dominera medier och kulturlandskap.

Jag påstår inte att det skulle bli bättre med enbart manligt aggressionsmönster som dominanta i ett samhälle, men det finns vissa skillnader mellan mäns aggression och kvinnors som är fördelaktiga för de förstnämnda (däremot inte den benägenhet att ta till fysiskt våld som är vida mycket större bland män som grupp än bland kvinnor).  ”Dessutom så har studier visat att kvinnor som hade en konflikt behöver mer tid för att komma överens med varandra. Jämfört med män är de mindre sannolika att lösa en intrasexuell konflikt”.  Jag skulle vilja säga att alla som arbetat med barn i åldrarna ca 6-12 år känner igen detta.  När det blir konflikt mellan killarna ryker de ihop, men efter en stund har de lagt det åt sidan och leker igen.  Tjejerna däremot kan hålla på med sitt ”bästis”-mönster och intrigera månad efter månad.

En annan fördel med manlig aggressivitet bör vara att män intrasexuellt tävlar om position (ekonomisk, social, retorisk m m).  Det, menar jag, gör att män som inte tar till knytnävarna försöker att hävda sin position på annat sätt, som t ex verbalt.  Det är alltså vanligare för män än för kvinnor att argumentera för sin sak än att smutskasta och stigmatisera sin motståndare (därmed inte sagt att det inte finns ganska många undantag bland bägge könen).

Den intrasexuella aggressionen och tävlan finns biologiskt nedärvd i den mänskliga arten och går tillbaka till långt innan vi blev humanoider.  Ska vi kunna handskas med verkligheten måste vi utgå från detta och inte försöka omskapa evolutionen genom att ideologiskt implementera kvinnliga aggressionsmönster som samhällsnorm.  Vi bör också omedelbart såga genusideologi som rättesnöre för hur samhället ska styras och istället förklara i t ex skolan av vilka orsaker män och kvinnor är annorlunda – så den uppväxande generationen slipper att plötsligt upptäcka att den fantasibild de fått sig itutad inte har något med verkligheten att göra.  Vi får inte heller förfäkta att det finns ett ”gott”/”oskyldigt”/”utsatt” och ett ”ont” kön.  Kvinnor är minst lika stora mobbare som män är slagskämpar.

Slutligen vill jag påminna om att midsommar närmar sig.  Vi ska bestämma vem som ska få Genusdebattens Toleranspris.

Toleranspriset syftar till att uppmuntra förståelse och samförstånd mellan de olika könen, att undanröja ideologi – oavsett om förklädd i korrupt ”vetenskap” eller myter – som strävar efter att höja och gynna något kön framför det andra. Toleranspriset strävar efter jämställdhet mellan de olika könen, tolerans, acceptans, uppmuntran av människors olikhet samt att motverka hat och inskränkthet. Vi som delar ut priset önskar att samhället ska bejaka och ta vara på våra biologiska, nedärvda skillnader, acceptera dem och inte förneka varken dem eller kulturell och social stöpning. Toleranspriset avser inte att delas ut för att håna eller smutskasta någon, utan för att visa på det positiva arbete som någon utfört för att motverka könshat samt uppmuntra sann vetenskap och jämställdhet.”

Du kan fortfarande nominera.

Kommentarer

Radikalfeminismens förödande mekanismer – och tänk på att det snart är dags att utse Genusdebattens pristagare — 8 kommentarer

  1. Toleransprisets kriterier låter som en enda lång beskrivning av Josefin Utas.

  2. Shit! Bra artikel, viktig artikel. Bra motvikt till ”män=dåliga kvinnor=bra”-tänket. Trots detta funderar jag på en formulering, som jag inte riktigt förstår:

    ”Gissa varför vi har sexköpslagen. Inte är det då för ”omsorg” om sexköparna. Hade det handlat om det hade man brytt sig om att lyssna på sexsäljarna”…

    Det är väl ingen som har påstått att det är av omsorg om sexköparna, som lagen har tillkommit, eller? Jag kan inte påminna mig någon sådan argumentation i alla fall. Är inte (det mer eller mindre förmenta) syftet, att det är av omsorg om sexsäljarna i första hand?

  3. Läs och njut av Steven Sampsons lustmord av genusvansinnet
    http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuella-fragor/formynderi-i-lund/

    Smaka på det här ! :

    ”Läser man projektgruppens rapport kan man tro att Lunds universitet är en slags Guantánamo, där sadistiska och ignoranta lärare utövar tortyr och trakasserier gentemot hjälplösa studenter.”

    Detta var 2008 . Betänk hur mycket skada som denna besynnerliga ideologi
    har hunnit åstadkomma se’n dess .

    Tack Dick för Din krönika . Till god hjälp att sortera sina tankar .

  4. Bra Dick! Riktigt, riktigt bra.

    Här pratar vi om ett mönster som är mycket typiskt för kvinnlig intrasexuell aggression. Ur en översiktligt text om sådan på Internetsidan ”Social ethology” så kan man skrämmande nog se att dagens svenska samhälles sätt att handskas med ”avvikande” är som en karbonkopia av mönstret med kvinnors aggression.

    Det är precis detta mönster jag åsyftar när jag pratar om de negativa sidorna kvinnlig homosocialitet. Det är ingen slump att vi står där vi är idag, en ledtråd: könsfördelning inom journalistkåren och hur den utvecklats med tid.

    Felet är inte kvinnor, felet är att det finns inget som motverkar eller stoppar att kvinnor tar med sig dessa negativa sidorna in i yrkeslivet. Tvärtom, feminismens budskap driver på och förstärker det.

    Hur? För längesen nu skrev jag följande i en kommentar (Därför jag inte skrivit denna kommentar förrän nu. Inte haft tid att leta upp):

    Om du backar bakåt historiskt, så fanns ett “en riktig man är herre i sitt hus”, “vänta till pappa kommer hem”, låt oss kalla det “status som patriarken”. Den maktpositionen är, som en följd av tidigare feminismen, mer eller mindre helt eliminerad i sverige i vår samtid. Men var det en god sak att eliminera bort denna maktposition? Mitt svar är: nej.

    1) Det var maktbalans där kvinnans könsmakt och status som patriark var varandras motpoler. Kvinnans könsmakt är kvar och förstärkt av feminismens härjningar. Det gör att vi idag har en markant maktobalans, i synnerhet bland generationen födda på 80-talet och framåt, där män idag i princip inte har någon möjlighet att freda sig mot kvinnligt maktmissbruk, för då är han en förtryckare …

    2) Den maktobalans som skapats i punkt 1 gör att makthierarkin – human female competition så att säga ges fritt spelrum. För kvinnans överordnade makt i hemmet är underordnad systerskapets makt (se signaturen Novas ord i inlägget). Och human female competition får den ekonomiska marknaden att gnugga händer av förtjusning, för position i systerskapet går att köpa för pengar. Det innebär att när man reducerar mäns makt som män så sätter man (unga) kvinnor i marknadens klor om man inte samtidigt har full koll på female competition. Och till skillnad från män, så bryr sig inte marknaden ett dugg om kvinnors väl och ve.

    Denna inomhomosociala problematik är egentligen, menar jag, tvådelad: female competition och female aggression. Detta är den solklart mest avgörande faktorn i genussystemet. Här skulle man finna förklaringar till vitt skilda fenomen: varför kvinnor producerar mindre och därför inte gör karriär i samma utsträckning, varför kvinnor har så svårt att släppa makten i hemmet och om barnen, varför kvinnor ”gifter upp sig”, varför man tror sig ha ”det rätta”, varför vår lånebild rusar i höjden osv. osv.

    Hur förhåller sig genusforskningen till detta?:

    Trots att det på senare år funnits tendenser att undersöka även mer problematiska sidor av syster- och väninneskap, har ett sådant fokus ofta betraktats som politiskt svårhanterligt (jfr B. Lundgren 1995:42f). [Fanny Ambjörnsson, I en klass för sig, s. 28]

    När jag letat forskning på detta området har jag fått känslan av att man la locket på under slutet av 80-talet. Det är ett svek mot varje kvinna att inte på ett neutralt sätt studera detta fenomen. Och de titulerar sig genusvetare

    Tack och lov så kommer det nu. (Kolla så stor andel av källorna i Dicks länk som är från 2013 & 2014. Jag har läst flera av dem tidigare, vissa har jag inte fått tag i för de ligger bakom betalvägg. Men jag siktar på att läsa dem alla och de jag inte får tag på får jag betala för tillgång.)