Eders Ödmjuke förskräcks av den förråade gatukulturen
Något sådant hade ju förstås aldrig hänt en man. Vilket bevisades när några tokfransar skulle försöka göra sig lustiga genom att skicka ut en man som promenerade i New York 3 timmar och då inte blev trakasserad och sexualiserad 30 gånger. Det vill säga, under det att kvinnan antastades 10 ggr/h under sin promenad så möttes mannen 10 ggr/h av patriarkala ryggdunkningar och erbjudanden om att ta plats i mäktiga styrelser så ingen kvinna skulle kunna ta sig in där istället för att sköta om hem och barn. Tror du mig inte? Se själv:
Som tur är finns då rättvisans förkämpar som likt Fantomen lämnar djungeln och går på stadens gator som en vanlig man, visserligen i Los Angeles, men ni är väl inte rasistiska?:
Ok, men för att vara lite seriös och lämna raljerandet därhän. Videon med kvinnan som går omkring i New York har blivit viral, så det är ganska troligt att du sett den redan före det här inlägget. Jag hamnade i en långdragen diskussion om den efter inlägget ”Komplimang eller betygsättande?” på Cattasbubbla, och kände att jag kanske borde ta och sammanfatta en del av det i ett eget inlägg. (Det här är inte kritik riktad mot Catta, jag tror att vi på det hela taget är ganska överens, även om vi viktar olika aspekter lite olika).
Jag skulle tippa att det är en ganska stor skillnad i hur sånt här upplevs mellan killar och tjejer. Och även mellan tjejer, det lär nog finnas en utpräglad korrelation med ”snygghet”. Jag skulle tro att killar många gånger rätt och slätt är omedvetna om att tjejer upplever sådana här saker som problem. Det är lätt att tro att det bara är trevligt att få en massa uppmärksamhet. Jag har passerat 50-strecket, och har aldrig varit någon Adonis, så jag förstår till fullo killar som tycker att tjejer bara klagar i onödan och att de borde vara glada för uppmärksamheten. Men rannsakar jag mitt mer än halvsekellånga liv så har jag också ett fåtal gånger råkat ut för oönskad uppmärksamhet (av det amorösa slaget alltså) och, jo, det kan bli rätt jobbigt. Så jag kan också förstå den ”kvinnliga” sidan av problemet, även om förståelsen inte kommer så där helt självmant.
Kontentan är att det faktiskt finns två sidor av problemet, och en av sakerna som stör mig i hela den här debatten är den ensidiga belysningen av problemets ena sida och den skuldbeläggande tonen gentemot de på den andra sidan av problemet.
Vinka inte tillbaka, det vore en sexuell kränkning
Att tilltala en person är inte trakasseri. Det är ett försök att skapa kontakt. Man är i sin fulla rätt att avböja och hävda att man vill vara i fred och då bli respekterad för det. Men … man har ingen rätt att slippa bli tilltalad. Man har som människa rätt att tilltala andra människor. Det är först när man insisterar efter att man fått avslag som man sägas begå något fel.
Du fattar väl att du måste ringa och tala om för honom att han får ringa
Det som gör mig förstämd och som jag upplever direkt otäckt med videon är (förutom att hennes aktiva ignorerande av alla tilltal förefaller mig provocerande bitchigt) är att den avslutas med uppmaningen att donera till en kampanj för att motverka detta beteende. Och hur vill man motverka det, tja, A Voice for Men tar upp det idag i ett inlägg, ”So, this is what passes for harassment now?”, där man menar på att detta är led i att man försöker vidga det juridiska begreppet för trakasserier till att omfatta den här typen av ovälkomna tilltal. Det skulle alltså då kunna göras till ett polisärende. Jag vet inte om det har förekommit sådana fall i sverige ännu, men jag har liksom på känn att man kan hamna i domstol för att man råkat sitta i tunnelbanan i andra tankar och tittat ut i tomma intet, men en tjej då upplevt det som att man stirrat på hennes urringning. Och hur fan ska man någonsin våga tilltala en tjej i ett samhälle där ett enkelt ”hej sötnos” blir ett vågspel med livet som insats.
Jag förnekar inte själva problemet, det som jag vänder mig emot är att det görs till en politisk fråga, för det innebär att man vill att det skall vidtas politiska åtgärder, vilket innebär att det blir juridik, vilket innebär …
En gammal feministisk vänsterslogan var ”Det privata är politiskt”. Själv anser jag att när vi gör politik av vanliga mellanmänskliga relationer då är vår civilisation dömd.
Jeg har en artikkel på Minervanett i dag om hvor mye mere seksuelle overgrep mot gutter det er i utviklingsland enn folk tror. I India (hvor 17% av verdens befolkning bor) er det litt flere gutter enn jenter som blir voldtatt og utsatt for seksuelle overgrep og i andre land er forekomsten også uventet høy:
http://www.minervanett.no/de-skjulte-overgrepene/
Ja det finns onekligen folk som går över gränser i båda lägren så att säga. Från de som inte riktigt har kläm på (nollkoll) vad som ses som norm(alt) när det gäller att ”ta kontakt” till de som övergeagerar och kallar allt för ofredande.
Sansade diskussioner där man försöker mötas är nog det mest konstruktiva. Så då delar jag med mig av min erfarenhet vad gäller ”det bitchigt provocerande ignorerandet”. För vissa ”kontaktsökare” är alla reaktioner på en invit ett godkännande till vidare kontakt (alltså oavsett om man säger tack men nej tack inte intresserad till f-k off!!) därav alltså taktiken total ”radiotystnad”. Hur avböjer man annars bäst/mest effektivt?
Vi bör införa ett nytt begrepp i det här sammanhanget – ”Creep Shaming”.
Det är inte fult att söka sexuell kontakt, det är helt normalt. Inte bara en del av livet, utan bokstavligen en förutsättning för livet.
Den som är emot ”Slut Shaming” är rimligen emot ”Creep Shaming” också, annars ingen jämställdhet.
Jag visste väl att det där med styrelser vart sant!
Erkänn nu bara att alla ni män får minst ett erbjudande om dagen om att gå med i mäktiga styrelser!
@Alith: Jo men visst, så fort jag sticker nosen utanför dörren är någon och trycker upp ett erbjudande om en styrelseplats i nunan på mig.
@Bashflak: Good point.
@Mia.: Om någon behandlar dig som skit är det motiverat att slänga igen dörren i ansiktet på honom (eller henne). Det är liksom orsak och verkan. Han beter sig illa så han möts av en stängd dörr. Men det funkar i någon mån också åt motsatta hållet, om du omotiverat slänger igen dörren i ansiktet på honom kan du räkna med att han kommer att börja behandla dig som skit. Du har faktiskt med din omotiverade bestraffning motiverat honom att begå brottet. Typ.
@Markus: Det behövs helt klart en mer balanserad granskning av statistiken än den vi får från den vanliga pressen. Indien är väl ett typexempel på hur vissa enskilda händelser blåses upp, medan vi i praktiken inte har en aning om vad som sker i denna enorma befolkning. Jag tog bland annat upp det i Perspektiv och proportioner – Del 1: Våldtäkt
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
Eh, vad menar du?
(Hur var det kopplat till vad jag skrev? Vad är den ”omotiverade bestraffningen”?)
En tänkvärd kommentar:
@Alith: Japp, det här är den riktiga versionen av en man som går igenom New York http://www.funnyordie.com/articles/ebf5e34fc8/10-hours-of-walking-in-nyc-as-a-man
@Mia.:
Det var en kommentar till att du skrev (min emfas):
Vad jag ville ha sagt: total ”radiotystnad” är motiverat när någon vägrar ta ett nej (och alltså kränker en). Men, om man kör med med total ”radiotystnad” som utgångsläge så kan man inte vänta sig annat än att man kommer att bli kränkt. Det är vad jag uppfattar att tjejen gör i klippet, hon går alltså omkring och utstrålar en jävligt arrogant attityd som att hon är för god för dem som tilltalar henne, oavsett vad de säger eller hur de säger det. Hon beter sig rätt och slätt otrevligt. Förmodligen just i syfte att skapa själva videon. Om du bara (demonstrativt) ignorerar människor som tilltalar dig säger du i princip till dem att de är värdelösa och inte fina nog att få tala med dig. Det är kort och gott arrogant. Och det skapar antagonism. Detta är inte något som specifikt gäller för hur tjejer beter sig mot killar, det är allmänmänskligt. De flesta gånger jag råkat illa ut och hamnat i trubbel, har jag lätt kunnat se i backspegeln hur jag själv bidrog till att situationen eskalerade och spårade ur genom min egen dåliga attityd. Det försvarar inte andras handlande gentemot mig, men genom att inse att jag själv har ett ansvar har jag också möjlighet att undvika att hamna i fler liknande situationer.
Min gissning är att en icke föraktlig del av de våldtäkter som begås har sin början i den våldtagna snorkigt vägrar erkänna (demonstrerat med sitt beteende) förövarens existens. Vilket inte på något vis ursäktar förövaren, min poäng är bara att det ofta är farligare att inte kommunicera än vad det är att kommunicera.
@Andreas Ooka: jupp, good point.
@Fredrik C: Den var bra
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
”…så kan man inte vänta sig annat än att man kommer att bli kränkt.”
Självklart kan man det. Visst man kan inte kräva att man inte ska bli tilltalad men man kan inte heller kräva att man ska bli det. Om en främling väljer att ”raggar på en” som i videorna ovan och man inte svarar så räknar jag med att man lämnar en i fred, och det gör ju även de flesta. Fö mannen och personen med skägg och klänning är inte mindre ”arroganta” än kvinnan men slipper ”stalkare” och tråkningar om att de inte ger någon respons (uppmanas att le och säga tack?!).
Gissningen att ”en icke föraktlig del av de våldtäkter som begås har sin början i den våldtagna snorkigt vägrar erkänna (demonstrerat med sitt beteende) förövarens existens” tror jag inte alls på. Om något handlar det i de fallen om förövare som kräver ”bekräftelse” och som tar den om de inte får den.
Problemet är machokultur.
Jag var i Mexiko som tjugoåring och pluggade spanska. Det råder en enorm machokultur i Mexiko. Tjejer/kvinnor gick aldrig ut ensamma, de gick antingen i grupp eller med manliga förkläden. Om de gick ut själva ansågs de vara horor och vara var mans leksak. Killar/män gick rakt fram och tog dem mellan benen på dansgolvet och tyckte det var skitkul.
På dagarna när jag gick till skolan fick jag alltid mellan ett tiotal-tjugotal tsss tsss, de kallade på mig som på en hund. Om jag råkade titta åt deras håll tog de det som en invit. Så var det för alla kvinnor där, och det är otroligt hämmande. Det går inte att leva ett normalt liv som kvinna där.
Och jag kan lova att jag hatade dem alla efter ett tag, de var inte värda ett skit för mig. Jag hoppades att de skulle dö, så trött blev jag på alltsammans efter ett tag. Och låt mig påminna om att jag bara var där i två månader. Sen kom jag hem till Sverige och kunde andas ut, här är männen normala tack och lov. Och det var inte bara för att jag var en gringa, de mexikanska tjejerna tyckte också det var skit.
Så bort med den jävla skiten. Och all cred till tjejen som bara ignorerade idioterna. TROTS att hon hade en tight tröja och tighta byxor……..
Om män vill ha kvinnor som gör sig onåbara och sluter sig som musslor. Som inte låter dem tilltala dem, eller röra vid dem, eller prata med dem. Kvinnor som sitter hämmade i något hörn och ser på, ja då beter man sig som ett machosvin som inte respekterar någon annan än sig själv och kanske möjligtvis ett annat större svin.
@Jenny:
Beter sig som ett machosvin? Vilken av dessa uppfyller ”beter sig som ett machosvin” för dig?
“How you doin today?”, “What’s up, beautiful? Have a good day”, “Hey, beautiful”, “How are you this morning?”, “Have a nice evening”, “What’s up, miss?”, “How you doin?”, and “Have a nice evening, darling.”
@Jenny: Var på videon såg du att någon man gick fram och tog henne mellan benen?
@Ninni:
Hmm… Jag trodde du var lite insatt, Ninni. Bara att prata med en kvinna är att bete sig som ett machosvin om hon själv känner så. Undantaget är om det är ”rätt svin” som pratar, då kan han säga i princip vad som helst och då bli förvandlad från ”svin” till ”gullegris”.
Det här trodde jag du visste, det är ju Sverige Grundkurs A…..
Det där experimentet borde göras om, men med en kvinna som själv verkar komma från området. Den vita kvinnan kan ju promenera omkring i kvarter där hon uppfattas tillhöra lokalbefolkningen. Jag misstänker att det skulle bli ett annat utfall.
En annan aspekt är att folk är nyfikna på uppenbara utbölingar. Jag har själv promenerat runt i svarta stadsdelar i amerikanska storstäder och saken är att folk blir nyfikna och börjar tilltala en. Nu handlade det dock i mitt fall inte om något sexuellt vad jag kunde förstå (”Hot day today”, sade en svart kvinna appropå ingenting), men faktum är att jag blev betydligt oftare tilltalad av okända på gatan i sådana stadsdelar än i övervägande vita områden. Och nej, situationerna var inte det minsta hotfulla.
Men låt oss anta att en svart man som plötsligt tilltalade kvinnan visade sig vara Barack Obama. Skulle hon fortfarande ha betraktat det som sexuella trakasserier? Om inte, så varför…?
Mannen som vandrar genom NY är ingen genomsnittsman. Förmodligen är det mycket vanligare att en man kan vandra genom hela livet utan att någonsin ”utsättas” för sexuell uppmärksamhet. Det är en situation som jag inte tror kvinnor i allmänhet kan sätta sig in i.
@JonB:
Även om jag håller med dig om att kvinnor nog generellt väcker mer visuell uppmärksamhet hos det motsatta könet så är kvinnan i den här filmen absolut inte en genomsnittskvinna.
Nu hittar jag inte länken men jag läste igår en krönika av en amerikansk kvinna som protesterade mot den här videon för att hon kände inte igen sig i den här ”kvinnor blir alltid trakasserade”-bilden.
Jag hade en diskussion med en kvinnlig bekant för ett tag sedan om det här fenomenet och hon var helt ”jo men jag känner verkligen igen det där som kvinna”. På frågan om när hon senast upplevde sig sexuellt trakasserad fick hon tänka efter en stund innan det framkom att det var någon full person på krogen för flera år sedan som blev lite närgången.
En annan kvinnlig bekant vidhöll samma ståndpunkt och efter lite diskussion så visade det sig att hennes erfarenheter av detta var begränsade till lastbilschaufförer som tutade på henne när hon brukade cykla i kort kjol när hon gick på gymnasiet. Alltså 10-15 år sedan.
För ett tag sedan var den en fransk film om omvända könsroller som blev viral, vid ett tillfälle blir mannen i filmen uppträngd i en gränd av en massa ”female thugs”, och en kvinna jag pratade med sa att ”Usch, den där känslan känner man igen”. Jag blev förskräckt och frågade förstås om hon hade blivit uppträngd så där av män, och nej det hade hon ju förstås inte. Men hon hade upplevt rädslan för att bli det.
Själv går jag en rättså befolkad gata upp och ner ett par gånger i veckan, jag möter både män och kvinnor, vissa ”snyggare” än andra. Jag har nog inte en enda gång hört någon, varken man eller kvinna, bli cat-callad som i filmerna ovan.
Jag har ingen levd erfarenhet av att vara kvinna så jag har ju inte tolkningsföreträde i den här frågan, men jag ser och hör ändå det som händer runt mig, och framför allt så stöter jag återkommande på kvinnor som antingen har svårt att konkretisera sin upplevelse (dvs den verkar väldigt uppblåst och inte förankrad i verkligheten) eller som rakt ut hävdar att bilden inte stämmer och att de inte blivit trakasserade särskilt ofta, om alls.
@Rick:
Den här är också lite rolig:
@ JonB
Jag tycker mig se två skilda sidor av myntet här.
För det första finns det ett genuint bekymmer hos många kvinnor för att bli trakasserade. Det här är en viktig fråga.
För det andra finns det ett koketterande bland vissa kvinnor över hur de ständigt blir antastade även om de inte blir det. Min misstanke är att sådna här historier går s.a.s. hem i kvinnogrupper, samtidigt som man inte helt kan uteslutas att det finns en konkurrens mellan kvinnor som faktiskt får (välkommen och ovälkommen) uppmärksamhet på gatan och kvinnor som inte får det.
@MK, @Rick
Det jag tänker är att det finns en brist på ömsesidig förståelse. Får man själv aldrig uppmärksamhet kan det vara svårt att uppfatta uppmärksamhet som något negativt. Får man själv för mycket uppmärksamhet kan det vara svårt att se brist på uppmärksamhet som något negativt.
Pingback: Han hette Daniel | Genusdebatten
Jag vill gärna höra fran mindre ideologiskt genomsyrade kvinnor vad deras erfarenheter har varit. Jag har, inom min bekantskapskrets, kvinnor som anser att problemet är lika stort som det framställs, och andra som knappast har upplevt trakasserier alls och som välkomnar ett hej här och där.
Men i slutändan har ju mycket bra utseende kvinnor manga fördelar, sa att även om de utsätts för trakasserier mer än andra, är mitt medlidande begränsat.
Pingback: En träffande kommentar | WTF?
@Anders:
Alla kvinnor välkomnar närmanden från män de finner attraktiva.
@Ninni:
Låt mig ta ett exempel. I tjugoårs åldern var jag och två tjejkompisar i Egypten. När vi gick ute i stan, det kvittade om det var dag eller kväll eller natt, så blev vi kallade både det ena och det andra. Det började alltid med ”Hey Honeygirl” och fortsatte i den stilen tills responsen inte blev som de väntade sig. Vi log ibland, ignorerade ibland, ibland sa vi hej tillbaka. Men vi avvisade alltid. Då var vi ”bitches” och ”whores”. Det var likadant i Mexiko. De här machomännen beter sig inte så här för att de är generösa med att dela ut bekräftelse, de gör det för att FÅ bekräftelse och boosta sitt ego.
Och annars. Låt säga att allt är oskyldigt och charmigt. Du måste vara bra naiv om du inte tror att det beteendet påverkar den som blir utsatt. Dag ut och dag in. När du handlar mjölk, när du fikar, när du jobbar, när du promenerar, när du ska iväg och jobba, när du ska ut och se på bio, när du shoppar, när du ska hämta ett paket och så vidare. Senast häromdagen blev min kollega uppraggad på jobbet. En ung tjej som bär slöja. Hon fick en främmande mans telefonnummer och uppmaningen att ringa. När hon avböjde frågade han om ”det var för att hon var på jobbet”. Hon blev äcklad och det var respektlöst av honom.
@Frogfish:
”Undantaget är om det är ”rätt svin” som pratar, då kan han säga i princip vad som helst och då bli förvandlad från ”svin” till ”gullegris”.”
Vad är din poäng? Och vad menar du med ”pratar”? Menar du som att prata med en medmänniska, eller något annat?
@MK:
Bor du i Sverige?
Jag tror inte problemet är så stort i Sverige. Som jag skrev innan, problemet är machokulturen och den har jag upplevt i Mexiko, Egypten, England (till viss del) och Frankrike. Tydligen upplever kvinnan i videon den i New York. Det kan hända att det är invandrade män från machokulturer.
Som jag också skrev innan så kunde jag andas ut när jag kom hem till Sverige från Mexiko. Jag är glad att jag bor här och jag uppskattar svenska män väldigt mycket. Jag orkar inte med det där machopisset, i alla fall inte nu när jag är vuxen. Män som försöker framställa sig som nästan onåbara, hulkenstarka och känslokalla framstår alltid som de mest patetiska.
@Jenny:
Min poäng är att samma beteende från 2 olika män kan uppfattas helt olika av en kvinna beroende på om kvinnan är intresserad av mannen ifråga eller ej. Men det är inte lätt för männen att veta från början, en riktig balansgång där det är lätt att tappa balansen trots att man gjort exakt samma sak som en som lyckats med sitt närmande. Det ställer lite krav på att kunna säga nej på ett vettigt sätt också. Och nu menar jag inte närmanden som ni sysslar med i dina bekantskapskretsar (ta mellan benen etc). Jag utgår från ganska normala svenska förhållanden där sånt inte är så vanligt (iaf inte i mina kretsar).
Hur pratar man om man inte pratar med en medmänniska? Med sig själv? Jag förstår inte den.
@Jenny: Jag har ingen aning om hur det är i Egypten eller Mexiko, men det är i varje fall ingen som kallar tjejen i NYC för ”fucking bith” eller ”whore”. Det är ganska normala tilltal. (Och, det skall man ha i åtanke, ”Honey”, ”Sweetie” och liknande är mycket vanligt i tilltal i den anglosaxiska världen, det är inte något som man skall lägga någon direkt vikt vid, det är snarare att betrakta som ett vänskapligt tilltal än amoröst.)
@Jenny: Mexico låter inget vidare. Usch.
@Jenny:
Ja tyvärr, hurså?
@ MK
De var talande de där videorna du lade upp.
@Frogfish:
”Och nu menar jag inte närmanden som ni sysslar med i dina bekantskapskretsar (ta mellan benen etc).”
Varför tolkar du det som jag skrev så illa?
Och jag kan hålla med om att det är svårt att ragga upp någon. Jag har också blivit avvisad. Men det kan också handla om att personen ifråga bara har en dålig dag eller verkligen bara vill gå ut för att ha kul med sina vänner och en miljon andra orsaker. Just ditt utseende faller inte personen ifråga, dina feromoner är kanske fel för just den personen osv. osv. osv. Bara för att man blir avvisad en gång eller flera gånger kan man ju inte gå hem och tycka att alla kvinnor är bitches eller att alla män är rövhål.
@MK:
Ungefär som jag skrev, jag tror inte problemet är så stort i Sverige.
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
Men att ständigt få sådana tilltal i vitt skilda situationer kommer att påverka och inverka på personen som får dem oavsett.
Jag säger inte att det är enkelt, jag säger bara att personen som ”utsätts” påverkas.
Och sen också det här. Många som kommenterar här och som kommenterade hos Pelle Billing ville att kvinnor skulle ta mer initiativ. Men samtidigt försvaras mäns raggningsbeteende ganska hårt. Det ligger i biologin osv. skrivs det ofta om. Men om man nu vill att kvinnor ska ta mer initiativ varför inte tvinga dem att göra det?
Och skriv nu inte: ”Jamen då händer ingenting.” Nä men då vill kvinnan/kvinnorna kanske inte. Om det nu skulle vara omvända roller och initiativet låg hos dem.
@Jenny:
Lite svårt att tvinga kvinnor att ta initiativ.
Oavsett om man är man eller kvinna har man ett val ifråga om initiativ. Men det ser lite olika ut beroende på vilken sida man tillhör.
Kvinna: Val mellan att ”bjuda upp” och att ”bli uppbjuden”
Man: Val mellan att ”bjuda upp” och att ”inte bjuda upp”
@Jenny:
…
det skulle säkert funka att ”tvinga kvinnor att ta initiativ” om män som grupp gjorde det. Men det är en lösning som funkar på gruppnivå, om man som ensam man försöker göra det hamnar man just i ”Jamen då händer ingenting”
Det är inte så lyckat om man är ensam om att byta till vänstertrafik.
@Fredrik C:
Jag visste väl att det var så det gick till! Och själv får man gå och släpa på patriarkatets bojor…
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
Det är ju väldigt många män som ’provar’ detta, eftersom de helt enkelt tycker att det är skitjobbigt att ta initiativet. Gissningsvis har kvinnor som gillar passiva och blyga män redan en uppsjö av möjligheter att ta initiativ.
Nu har jag inte länkar tillgängliga, och hinner inte leta efter dem, men ett antal studier som kartlagt den sociala interaktionen vid ’raggning’ har kommit fram till att det faktiskt redan idag är kvinnan som tar initiativet: genom att med subtila gester indikera att ”det är OK att göra ett försök nu”, och senare i interaktionen med olika medel indikera ”det är OK att ta det till nästa nivå”.
Detta kan bidra till att förklara både hur kvinnor blir rejält störda om män uppvaktar dem utan att först blivit ’godkända’, och hur män uppskattar initiativ från tjejer, möjligen som ovanligt tydliga indikationer att det är OK att inleda en uppvaktning.
@Ulf T: Jo, ett stor problem med subtila signaler är ju just att de är … subtila …
Här en artikel på ämnet från PopPsychology:
http://popsych.org/keeping-it-topical-that-catcalling-video/
@ Ulf T
Att fråga en kvinna om vägen kommer i en snar framtid att omfattas av brottsrubriceringen ”sexuellt ofredande”. Inte minst om kvinnan ifråga inte råkar känna till vägen och därför känner sig extra utsatt.
Kvinna som går i Aukland, NZ. Hon är även modell.
http://www.buzzfeed.com/abagg/a-woman-did-the-same-catcall-experiment-in-new-zealand-and-n?bffb
Är kritisk mot dagens feminism men det här de här männen sysslar med har jag inget till övers för. Det här är ingen kvinnosyn jag sympatiserar med. Som Jenny skriver är det här inget problem i Sverige, annat än i områden med många invandrare från vissa regioner (there, I said it!). Jag kan också, kors i taket, känna viss sympati för hon som anklagar damen i videon för ”white privilege” – komma ner i ett område där det bor folk med annan kultur och förvänta sig att bli bemött som hemmavid.
Det fula i hela den här kråksången är att de som utmålas som dåliga är vita män. När vita män gör bra saker gör man det till något allmängiltigt och när vita män gör något dåligt pekar man ut dom enbart på grund av hudfärg. Det här beteendet är vad kvinnor har att se fram emot framöver i och med att det kommer fler människor hit från andra kulturer, och feministerna kommer aldrig aldrig någonsin att adressera detta eftersom ras trumfar kön i intersektionalitetshierarkin. Hög värdering av kvinnor är något som är specifikt för ”den vita kulturen” (fy för att använda sådana uttryck) och hyfsat unikt sett över hela världen. Vi hade aldrig överlevt i de förhållandena som fanns här för länge sedan om vi inte jobbat som team. Det har gett oss styrka och fördelar för vår överlevnad i den omgivning vi befunnit oss i över tusentals år, och naturligtvis är detta egenskaper som ställer den till med problem för en elit som vill ta ifrån människor makten över deras liv.
I ”den vita kulturen” är mannen kvinnans största beskyddare och det är naturligtvis därför feminismen attackerar honom så hårt. Män behövs inte, kvinnor klarar sig bättre utan oss, budskapet manglas ut konstant, både i tidningar och populärkultur – överallt! Så på det sättet har hon helt rätt, hon som anklagar för white privilege, även om jag knappast tror det var menat att ses som något bra. Det är ett privilegium för vita kvinnor att slippa den här typen av beteende! Så länge deras kultur finns kvar… Det blir intressant att se hur det blir när de börjar upptäcka att vi kan vara bra att ha ändå. Förhoppningsvis har män inte blivit så förstörda vid det laget att de trots allt kommer att ställa upp för ”sina” kvinnor. Annars kommer en, på global nivå sett, unik kultur där kvinnor värderas högt att försvinna.
Ledsen över att ta till ”rasistisk” terminologi men jag har efter lång tid kommit fram till att det tyvärr verkar vara så här världen fungerar. Vi ”vita” är antagligen de minst rasistiska, och har oerhört svårt att förstå hur andra kulturer fungerar. Jag ser därför också en fara i att man inom mansrörelsen börjar försvara den här typen av beteende. Något jag själv gjort i min ilska över feminismen. Det är ingen väg framåt att börja bete sig som t.ex. latinos. Det är ett steg tillbaka. Å andra sidan är det ingen väg framåt att offra sig för ”våra” kvinnor om de som tack överger de kulturella värderingar som gör att vi velat värdera dom så högt som vi gjort.
Situationen är minst sagt prekär. ”Vita” kvinnor håller sin egen kulturs framtid i sina händer i detta nu. Det är deras handlande som kommer att avgöra ”vår” (och även deras) kulturs överlevnad eller fall – och det hela avgörs i detta nu! Faller vår kultur faller även alla de andras för vem ska hålla maskineriet igång med skattepengar när vi är borta?
Framtiden blir spännande.
Följande citat uppvisar väldigt märkliga åsikter, som dumförklarar och förminskar alla män.
Varför talar inte Dolf (a.k.a. Anders Ericsson) för sig själv här:
”Som kille vet man helt enkelt inte om man i sina kontaktförsök korsat en gräns man inte får korsa förrän det är för sent. Och man har inte heller något sätt att ta reda på det utan att blunda och ta språnget och hoppas på det bästa.
Att tilltala en person är inte trakasseri. Det är ett försök att skapa kontakt. Man är i sin fulla rätt att avböja och hävda att man vill vara i fred och då bli respekterad för det. Men … man har ingen rätt att slippa bli tilltalad. Man har som människa rätt att tilltala andra människor. Det är först när man insisterar efter att man fått avslag som man sägas begå något fel.”?
Vadå ”Som kille vet man helt enkelt inte”, etc?
(JO, det vet man, om man har någon som helst förmåga att känna av andra människor, det som kallas empati)
Vadå ”kontaktförsök”?
En grottmans ”kontaktförsök” mot en civiliserad kvinna, låt vara klädd i provokativ klädsel?
Är ett tilltal från en främling på gatan, genom sexistiska kommentarer, att betrakta som ”kontaktförsök”?
Vilken sorts ”kontakt” handlar det om?
Sexuell kontakt, tydligen, eller hur?
Det är viktigt att kalla saker vid dess rätta namn!
Nej, sådana tilltal är givetvis att betrakta som trakasserier!
Detta, eftersom de inte är ömsesidiga.
En person, oavsett kön, MÅSTE kunna ha rätten att promenera på en gata, oavsett var, utan att bli verbalt eller fysiskt trakasserad.
Det må vara så att personen själv kan ha påverkat/manipulerat omgivningen genom sexuellt utmanande klädsel eller utseende, vilket gör trakasserierna förståeliga (men inte förlåtliga), enligt devisen ”den som är med i leken får leken tåla”, men icke desto mindre går rätten att INTE bli trakasserad före den diffusa rätten att ”tilltala” någon.
Om dylika trakasserier sedan bör klassas som olagliga eller inte, är en helt annan fråga, där jag generellt sett säger ”nej!”, förstås beroende på hur trakasserierna ser ut.
Relevanta frågor i sammanhanget: är trakasserierna ”endast” verbala (och vad sägs?) eller även fysiska (och på vilket sätt?)?
Sådana frågor kunde man hoppas att Dolf (a.k.a. Anders Ericsson) hade tagit upp men icke!
Vad gäller den virala YT-filmen ifråga, så förhåller jag mig ändå skeptisk till dess autencitet, eftersom jag aldrig såg hela TIO timmars-filmen (om den ens finns?) och med tanke på att det är fullt möjligt att kalla in några kompisar/statister, som fäller sexistiska kommentarer, på den väg där man går genom staden.
Apropå grottmän förresten:
nä, just det ja, neanderthalarna dog ju tydligen inte ut på det sätt, som forskarna förut trodde. Tråkigt att behöva påminnas om det och att de finns mitt ibland oss, som skribenter på en sida om genus.
@Konfederationens Oömma Moder:
Det som de flesta, inte minst feminister, missar är hela maktdynamiken kring flört och raggning. Ytligt sett är det mannen som tar initiativ och kvinnan som är i underläge, men forskningen kunde visa redan på 90-talet (egentligen redan 1985 (Moore)) att det faktiskt är tvärtom.
Non-verbal behavior as courtship signals: the role of control and choice in selecting partners (Grammer et.al. 1997)
Det som beteendestudier visar är att även kvinnor som inte är särskilt intresserade skickar icke-verbala ”locksignaler” (med stor variation i inledningsskedet) – bara inte riktigt lika frekvent* som kvinnor som är intresserade. Mönstret är sedan att mannen skall ta initiativ och uppvakta, varpå kvinnan antingen affirmerar eller subtilt börjar markera ointresse.
Tågordningen är alltså att kvinnor visar att det är OK att göra ett försök, och allteftersom mannen lyckas/misslyckas med att väcka hennes intresse, får mannen motsvarande signaler som uppmuntrar eller avvisar. Mannen kan alltså inte veta, utan tvingas prova och se vad som händer.
Sedan finns det kvinnor som är mindre subtila när de avvisar män som de själva inte upplever att de har ”bjudit in” på något sätt. Vidare tycks vissa kvinnor mena att den uppvaktning som just de upplever som oönskad, skulle vara oönskad av alla kvinnor.
Och det är undefär i den häraden som den här diskussionen rör sig. Men det finns gott om forskning som visar att det är väldigt små och subtila skillnader mellan hur en intresserad och en ’neutral’ kvinna beter sig.
* Den intresserade kvinnan ’indikerade’ ungefär 25% oftare än den som inte var intresserad.
@Ulf T:
Jag tror inte att de som visslar på stan eller vänder sig om efter en skön donna bryr sig så mycket om signaler eller reagerar på några signaler alls. Men så tror jag inte att det är några kontaktförsök heller.
Men det där med kvinnors signaler till män att ta initiativ är jag lite amatörmässigt intresserad av. Jag hade ett ”längre” förhållande som var ett bra förhållande. Men det störde mig lite att jag alltid var den som tog initiativ till sex, jag blev aldrig nekad och det var inga problem med det egentligen. Men jag tänkte att jag slutar väl med det så får vi se hur lång tid det tar innan hon gör det, ett test av förhållandet kan man säga. Veckorna gick utan sex, jag minns inte hur länge det var men två månader kanske.
Sen en kväll så började hon plötsligt gråta och ville ”prata”, fan tänkte jag det var alltså slut på kärleken. MEN hon var ledsen för att jag hade förlorat intresset för henne, trodde hon eftersom vi inte hade sex. Hon hade (utan att jag märkt det) till och med börjat banta för att hon trodde att det var något fel på hur hon såg ut. De initiativ hon tyckte att hon tagit, t.ex. att byta lakan och duscha innan hon la sig eller att t.ex. säga ”ska vi inte lägga oss” på något speciellt sätt (jag fattade aldrig sättet), hade varit helt medvetna och för henne övertydliga signaler som jag hade låtsas (trodde hon alltså) att inte märka.
En anekdot förvisso. Men jag lärde mig en del av det som jag har tillämpat, nämligen att sådana här subtila signaler är/kan vara helt medvetna. För egen del så är det inte så att jag rynkar pannan bekymrat, ler gillande eller liknande som medvetna signaler. De kommer bara av sig själv med sinnesstämningen.
@ Konfederationens Oömma Moder
Råkar du också ha någon plan hur man ska kommunicera till grottmännen i de amerikanska storstädernas mindre bemedlade områden att de måste tilltala de civiliserade kvinnorna på ett annorlunda sätt – eller inte tilltala dem alls? (Märk att jag nu lånar ditt eget ordval). Du defnierar därutöver tilltal som inte är ömsesidigt som trakasserier. Men hur ska man kunna veta att tilltal inte blir ömsesidigt, eftersom det ju redan ingår i begreppet tilltal att man inte vet om eller hur motparten svarar.
Okej, under min militärtjänstgöring i Finland lärde jag mig att man tilltalar en överordnad så här: ”Herr översergeant, rekryt Rick, får jag tilltala?”. Varpå han säger ja eller nej. Kanske Finlands försvarsmakt kunde tjäna välbehövliga pengar på att fungera som raggningskonsult också…
@Ulf T:
Ja. Det är en dryg sak med att vara kvinna, tycker jag, att andra kvinnor ofta tror de kan tala för mig och tror sig veta något om mig för att vi har samma könsorgan. För mig personligen så är det enda som skulle vara ett riktigt problem är mannen som går bredvid henne under 5 minuter eller vad det var. Andra saker som tas upp skulle jag tycka var trevligt … Men jag tycker ju att den svenska kulturen är lite för stel för att riktigt passa mig. Och en del som togs upp i filmen (tex: “How are you this morning?”, “Have a nice evening”) skulle jag inte ens koppla till att jag är kvinna och absolut inte tolka som att det nödvändigtvis var ett kontaktsökande.
@Rick:
Ha ha, det påminner mig om min lumpartid. Jag var värnpliktigt befäl, men gick alltid till överdrift. Så ganska typiskt för mig var att jag gjorde ett sånt där stamp som den mustaschförsedda pliten i Clockwork Organge när han avlämnar stackars Alex, och med en snärtig och hårtdhonnör fräste med stint fixerad blick:
Kapten brukade bara le, ruska på huvet och säga, jaha, vad är det nudå Ericsson, har du fått slut på cigaretter eller?
@ Dolf
Jag misstänker att överkorpral Ericssons ordflöde definitivt skulle tolkas som trakasserier – om nu bara sådant som ”have a nice eveing!” är det. Var glad att den där kaptenen inte anmälde dig till någon instans. Fast det fanns väl inte sådant än på den tiden
Apropå trakasserier, har vi den senaste (?) virala videon från USA, där en man blir kraftigt trakasserad av några tjejer. Speciellt en tjej är på honom hela tiden. Hon ser sedan att en kille står och filmar, och går fram och slår telefonen ur händerna på honom två gånger. Notera att så långt är det ingen som gör henne något. Först när hon slår den första mannen i bakhuvudet med klacken på sin sko, tröttnar han och ger henne en rejäl örfil – varpå en av hennes vita riddare direkt hoppar upp och tar henne i försvar (inte så framgångsrikt dock).
http://www.huffingtonpost.com/2014/11/10/subway-slap-video_n_6132594.html
Videon diskuterades bland annat på ABC ”The View”, där bl.a. Whoopi Goldberg tog mannen i försvar och försökte förklara för tjejerna i publiken att det är dumt att klappa till en främmande man – man kan ju inte vara säker på att han inte slår tillbaka…
Alla inblandade blev arresterade, men den trakasserade mannen har redan blivit friad, då man ansåg att han agerade i självförsvar.
Det vi ser här är förstås det ’patriarkala’ mönstret att en kvinna kan provocera män så in i h-e utan att det går illa för henne (men till slut kan även hon gå över gränsen). Hon är nu anhållen för ”felony assault”, och han vill be om ursäkt för att han slog tillbaka…
@MJ:
Nej, och det leder väl in på en annan sida av myntet: eftersom män inte kan veta om deras propåer kommer tas emot väl eller inte, härdar sig vissa och skiter i vad tjejerna tycker om saken. Det är ett slags jargong/avhumanisering som män är rätt bra på.
Ett utmärkt exempel.
Tack för den.
Jag har gjort liknande experiment, om än inte under fullt så lång tid. Jag känner igen mig lite.
Pingback: Den feministiska kampen fortsätter | Jämställdhetsfeministerns blogg
Många kvinnor som upplever att de ofta har samma problem som tjejen i videon säger att det är ofta en tunn linje mellan att bli prisad för att verka ”kvinnlig” och att bli kallad för misogyna skällsord för att inte svara med ett leende (skällsord som, eftersom det ena könet räknas mer, enbart riktas till det ena könet, so bitch, hora, slampa mfl). En hel del kvinnor säger till och med att de fått höra så mycket prisande av sina utseenden från främlingar på gatan att de tillslut helt enkelt inte orkar svara på sådana kommentarer! Jag kan personligen inte tänka mig hur det skulle kännas. Men jag kan tänka mig att om en kvinna går och ser ut som en perfekt Barbiedocka under år efter år så kommer det problemet för henne förr eller senare -att tillslut inte orka le och säga tack för alla komplimangerna längre! Vad som kändes som den mest bekräftande och fåfängs-boostande uppmärksamhet till en början kanske till och med det känns trist och tjatigt i längden, om det upprepas för ofta och för länge? Det kan jag tänka mig.
Men vad jag inte förstår är varför de tjejer och kvinnor som inte vill blir uppmärksammade av vem som heldst för att se söta ut går in för att se extra söta ut för allt och alla, överallt de går, alltid med full makeup och barbiedocks-kropps-pressande kläder? Jag såg en sådan här video där en medelålders kvinna delade ut hemgjorda kort med uppmaningar att sluta prisa kvinnors utseenden på gatorna och talade om för männen som inte förstod varför att det var hennes kontorsklädsel hon hade på sig. (Den typiska ”lilla svarta” festblåsan med bara axlar och rätt djup urringning och klackskor till.) Om hon inte sagt att det var hennes kontirsklädsel och att hon var påväg till sitt kontors-arbete hade jag seriöst trott att hon var påväg till en bar för att hitta en snubbe! För det var en sån typisk, avklädd stil i cocktailklänning! Den signalerade liksom bara ”västerländsk singelkvinna på jakt efter en karl!” Jag kunde inte ta henne seriöst när hon KLAGADE på den sortens uppmärksamhet som hon fick med den självvalda klädseln!
Jag känner igen denna slogan “Det privata är politiskt!” som något nutida, men absolut inte enbart från vänstern nuförtiden! Minns den verkliga gatumisshandeln av en höggravid muslimsk kvinna, som bar huvudduk. Här i Sveriges huvudstad, för inte alls så länge sedan, bara i fjol var det väl? Hon som fick riktiga skällsord skrikna i öronen och sitt huvud dunkat in i en bil tills hon svimmade. Det var ordentlig street-harassment det! För min del så skulle jag kalla alla förolämpningar och hot mot folk på gator för ”street-harassment” (och detta har jag hört mycket av själv!) Men beundrande kommentarer om folks utseenden vet jag verkligen inte..! De borde nog helt klart klassas som tillhörande en annan kategori! (Så länge som de inte övergår i hot eller förolämpningar på grund av brist på respons från objektet för beundran.)
Jag tror att det största problemet är att kvinnor förväntas (läs konstant har social press på sig!) att se till att se mycket behagfullare ut att se på än män. De flesta kvinnor vill nog själva få välja i vilka sammanhang de vill få sexuella inviter eller bara få komplimanger som sexobjekt! Som till exempel på romantiska parmiddagar eller ute på fester dit de har gått med förhoppningen om att bli raggade på. Att gå på gatan och få sexuella inviter och komplimanger kanske känns lite… Tja, trashigt? Få kvinnor vill väl känna det som att de går på gatan för att få sådant? Som att det är deras jobb, som för prostituerade kvinnor?
Pingback: Samtyckeslag – ännu ett steg på vansinnets väg. | Genusdebatten