För några dagar sedan skrev Daniel Swedin en ledare om våldtäktskultur på Sveriges största hatsajt och gödselspridare av skrämselpropaganda: Aftonbladet. Teo har redan dissekerat den ledaren så jag tänker inte ägna ledarens semantiska förljugenhet ytterligare uppmärksamhet, mer än att försöka ge litet perspektiv till fenomenet.

Vi matas ständigt genom media med hur utsatta kvinnor är för det sexuella våldet, våldtäkter slås upp stort i media, inte bara de som sker i Sverige, utan också brutala gruppvåldtäkter som de i Indien runt årsskiftet, eller den i USA som nämnda ledare ovan tog upp (och Teo så elegant ifrågasatte).

Vi har förmodligen alla läst om att kvinnor kan be busschaufförer att stanna mellan hållplatser så att de ska kunna få gå av ensamma utan att någon man kliver av samtidigt, och vi vet nog alla vad jag pratar om när jag säger att många kvinnor skyndar på sina egna steg med bultande hjärtan när de hör de tunga stegen av en man bakom sig. Och alla har vi nog hört talas om hur kvinnor i vår närhet utsatts för ovälkommen uppmärksamhet i olika former. Men hur befogad är egentligen våldtäktsrädslan?

Varje år ”träffas” över 17 personer av blixten i Sverige (med ”träffas” menas här att de behöver sjukhusvård till följd av blixtnedslag, det behöver inte nödvändigtvis vara en direktträff), och 2 till 8 personer dör. Detta är alltså ett snitt, siffran grundar sig inte på att just 17 personer fick föras till sjukhus efter blixtnedslaget vid Peace & Love-festivalen 2012. I genomsnitt är det med andra ord cirka två personer per miljon invånare som träffas (i denna mening) av blixten per år. Ser vi det globalt, med en befolkning på över 7 miljarder, så innebär det att 14000 personer träffas av blixten per år, och att minst 1400 av dem dör. Världen är en stor plats, det fanns till och med plats i den för Roy Cleveland Sullivan som träffades av blixten hela sju gånger. Han slutade dock sin bana för egen hand vid 71 års ålder 1983 då han sköt sig. Men jag antar att de flesta som läser detta aldrig hört talas om Roy Sullivan eller hans öde tidigare.

I Sverige anmäldes 6200 våldtäkter för år 2012. Av dem var det i 2800 fall våldtäkt av barn i åldern 0-17 år. Det sägs att det skall finnas ett stort mörkertal, men då bör vi också betänka att bland de 2800 torde ingå en icke obetydlig del av vad man på engelska brukar kalla ”statutory rape”, dvs. det klassas som våldtäkt endast och enbart på grund av att den ena parten är minderårig, och man tar ingen som helst hänsyn till om den minderårige var villig (eller kanske till och med initiativtagare) till det sexuella umgänget. De 6200 fallen inkluderar också andra tveksamheter (likt de två våldtäkterna i Assange-fallet något år tidigare), ångeranmälningar och gud vet vad, och siffran drivs också upp av att det faller under allmänt åtal och den som blivit våldtagen enligt Claes Borgström räknas som våldtagen oavsett vad hon själv skulle anse, för hon är på grund av sin bristande juridiska utbildning inte kompetent att bedöma om hon blivit våldtagen eller inte.

Hur som helst, fler människor träffas av blixten varje år än vad som blir våldtagna i Sverige. Begränsar vi oss dessutom till våldtäkter av kvinnor över 18 år utomhus, det som vi väl vanligtvis tänker på som den regelrätta överfallsvåldtäkten, så var det 555 stycken (425 fullbordade, 130 försök). Det torde alltså ha varit ungefär 3 gånger så många som dog på grund av blixten än det var som överfölls och våldtogs i Sverige.

Jag är förstås fullt medveten med hur dumt det är att jämföra människor som träffats av blixten globalt med antalet våldtäkter i Sverige, men jag hade ett par baktankar med att göra det. Dels vill jag lyfta fram medias roll i skrämselpropagandan. Faktum är att det i snitt är nästan 40 personer om dagen som behöver sjukhusvård, och upp till 20 människor som avlider, på grund av blixtnedslag. Det finns med andra ord ingen brist på material för att fylla tidningarna med. Anledningen till att man inte gör det är förstås att man knappast kan underblåsa människors rädsla för blixten på samma sätt som man kan för våldtäkter. Blixten är för det första begränsad till viss, relativt sällsynt, väderlek. Risken att träffas av blixten förekommer under mycket begränsade tidsperioder, man kan således inte skrämmas med att man kan träffas av blixten precis när som helst, särskilt när man går hem ensam på kvällen. Dessutom finns det ingen man kan klandra för blixtnedslagen, om det inte är så att man vill skylla på Gud, men det fungerar inte så särskilt bra i ett sekulärt samhälle som vårt. Och det finns ganska begränsade möjligheter att ställa politiker och företagsledare mot väggen. Det är rätt och slätt svårt att skapa fram känslan av överhängande fara, konflikter och upprördhet – medias levebröd – runt åskväder och blixtnedslag.

Du undrar kanske varför i all världens värld man skulle uppmärksamma blixtnedslag i andra delar av världen? Tja, varför skall man uppmärksamma gruppvåldtäkter i Indien och USA? Våldtäkter har en hög skrämselpotential, är något som verkligen många fruktar, så då blir det förstås tacksamt om man hittar riktigt gruvliga fall som alla kan uppröras över och man kan underblåsa den allestädes närvarande rädslan med, oavsett var de inträffar. Anledningen till att jag nämner just Indien och USA torde vara ganska uppenbar, jag inledde med att hänvisa till krypet Swedins ledare om våldtäktskultur som i hög grad handlade om en gruppvåldtäkt i USA, och ingen missade väl de två brutala gruppvåldtäkterna i Indien runt årsskiftet, där offret dog i det första. Det är ju tacksamt att lyfta upp de här 3 fallen för att visa på den våldtäktskultur vi lever i, och för att få oss att känna att varje gång en kvinna lämnar hemmet här i Svedala så finns det en betydande risk att hon våldtas, kanske rent av så brutalt att hon slutar sitt liv med ett järnrör uppstucket i vaginan. Aftonbladet, Expressen och resten av gödselspridarna skulle må då.

Det kan vara värt att göra en liten jämförelse mellan länderna.

Sverige har en befolkning på ca 9,5 millioner invånare och en befolkningstäthet på 21 invånare/km².

Indien har en befolkning på ca 1210 millioner invånare och en befolkningstäthet på 368,2 invånare/km².

Det vill säga, Indien har 127 gånger så stor befolkning som Sverige och en befolkningstäthet som är 17,5 gånger vår.

Det är med andra ord ganska så packat i Indien jämfört med hos oss. Man skulle kunna säga att det är en veritabel smältdegel där det både bubblar och sjuder. USA:s befolkningstäthet är bara 1,5 gånger Sveriges, men de har ändå, som tredje folkrikaste nationen i världen, 33 gånger så stor befolkning som vi. Helt vid sidan av att Indien är ett kulturellt helt annorlunda land och det finns både tigrar och elefanter där, så har det tillsammans med USA nästan en fjärdedel av världens befolkning. Precis som världen är så stor att det funnits plats för en person som träffats av blixten sju gånger så finns det i de två ländernas enorma befolkningar utrymme för ytterligheter på både gott och ont. Till de onda ytterligheterna räknar jag brutala gruppvåldtäkter.

Bara baserat på befolkningsmängden sker det alltså 160 våldtäkter i Indien (127) och USA (33) för varje våldtäkt i Sverige. Med ett så mycket större antal fall, kan man också på grund av den normala statistiska spridningen förvänta sig fler extremfall, både i den ”snälla” och den brutala änden av spektret med dödlig utgång och järnrör i underlivet. De ”snällare” våldtäkterna uppmärksammas givetvis inte, utan bara de mest brutala. När man då lyfter fram dessa i svensk media och gör dem till en del av vår svenska verklighet, använder man mikroskop med 127x respektive 33x förstoring. Och när man behandlar en av dessa våldtäkter likt en i Sverige och ger den samma dignitet som en svensk våldtäkt, så laddar man, ur ett samhällsperspektiv, de svenska våldtäkterna med 127 respektive 33 gånger den normala ångesten, smärtan och traumat. Om du har svårt för att följa resonemanget, tänk dig att du skulle ta in all världens konflikter och problem i ditt vardagsrum så kanske du förstår tankegången bättre.

Bombay, Calcutta och New Delhi är inte jämförbara med Örkeljunga, Fatelboda och Kiruna.

Los Angeles, Chicago och New York är inte Filipstad, Ystad och Bälinge.

Men låt oss lämna världen därhän, oavsett vad som sker utanför våra gränser, så förekommer det ju faktiskt våldtäkter i Sverige. Men hur befogad är den alltmer genomträngande rädslan som genomsyrar vårt samhälle?

Ett par jämförelser för att ge lite perspektiv och ge problemet dess rätta proportioner:

Du kvinna, vars strupe sammansnörs av rädsla när du går ut på kvällen, hur rädd är du för att drabbas av stroke eller att bli rånad?

 

Under åren 2008 till 2010 drabbades i genomsnitt per år 13 083 kvinnor av stroke. Visst, jag vet, en förkrossande majoritet av dem var pensionärer, kanske inte precis den grupp man förbinder med våldtäkter. Men … även i gruppen 20 till 44 år gamla kvinnor förekom 234 fall av stroke, lägger vi till kvinnor med en ålder av 45-54 år får vi 628 fall av stroke. En siffra som är jämförbar med överfallsvåldtäkter (555, både fullbordade och försök) på kvinnor över 18 år. Motsvarande för hjärtinfarkter i gruppen kvinnor 20-54 år är 486. Går du omkring med en tärande ångest över att drabbas av stroke eller hjärtinfarkt? Nej, trodde väl inte det. Varför då låta risken för en överfallsvåldtäkt förgifta din tillvaro. Räcker inte jämförelserna med stroke och hjärtinfarkt kan du fundera lite över att snudd på 1300 kvinnor per år DÖR på grund av cancer i tjock- och ändtarm. Du kanske går omkring och oroar dig över bröstcancer (med en något högre dödlighet på ungefär 1500 kvinnor per år), men jag vågar nästan slå vad om att du inte ägnar cancer i tjock- och ändtarm någon större uppmärksamhet. Ändå är det i runda tal dubbelt så många kvinnor som avlider på grund av det än som blir våldtagna vid överfall utomhus.

Jag vet att anekdotisk bevisföring inte bevisar någonting, men kan inte låta bli att inflika att ingen av de kvinnor jag personligen känner har mig veterligt blivit våldtagen, men en kvinna som stod mig väldigt nära och som betydde väldigt mycket för mig dog plötsligt och oväntat av stroke inte mycket mer än 40 år gammal. Just sayin’.

Men låt oss lämna sjukdomar och olyckor som mest drabbar äldre. Rån kan man utsättas för i vilken ålder som helst, och risken för att rånas torde också vara större i de åldergrupper som är mer utsatta för våldtäkter. Har du någon aning om hur vanliga rån är?

Under åren 2010 till 2012 anmäldes 9219, 9719 respektive 9212 rån. Då inbegriper de alla typer av rån, butiksrån, värdetransporter, banker osv. Men begränsar vi oss till rån av ej funktionsnedsatt person utomhus så får vi 5663, 6303 respektive 5920 rån under samma period. Därtill kommer drygt 900 rån av ej funktionsnedsatt person per år inomhus. Det totala antalet personrån ligger således i närheten av 7000 per år. Eftersom man hela tiden betonar mörkertalen i fråga om våldtäkter och andra brott mot kvinnor, kan det vara värt att påpeka att mörkertalen när det gäller t.ex. rån mot butiker och värdetransporter torde vara obefintliga, men mörkertalen för personrån är förmodligen mycket höga (detta enligt BRÅ). Min gissning är dessutom att mörkertalet för utomhusrån är extremt högt. Det känns förmodligen ganska poänglöst att göra en polisanmälan för att man förlorat några hundralappar om utsikten att hitta den okända gärningsmannen är närmast lika med noll. Jag har själv råkat ut för två rånförsök, inget av dem anmäldes. (De hade hur som helst inte ingått i den svenska statistiken, de skedde när jag var bosatt i Danmark).

Jag vet inte hur könsfördelningen är på rån, statistiken förtäljer inte det, men låt oss vara jämlika och säga att det är 3500 kvinnor och 3500 män som utsätts för de anmälda rånen.

Ställ 555 överfallsvåldtäkter mot 3500 rån. I rest my case.

Jag vill inte på något vis förringa det övergrepp det innebär att bli våldtagen. Jag drar mig till minnes att jag en gång för länge sen såg att det skall finnas en gravsten någonstans i världen med inskriften ”Det var ett litet krig, bara 4 dog. Jag var en av dem.” Jag har försökt verifiera och hitta mer om detta, men inte kommit någon vart med det, men oavsett om det är sant eller en skröna tycker jag det är tänkvärt. För den som drabbas av en våldtäkt saknar förstås mina jämförelser och alternativa perspektiv helt betydelse. Har man drabbats är man drabbad. Och det är absolut inte min avsikt att förminska någons problem eller lidande på grund av dylika övergrepp.

Övergrepp förekommer, och jag har all förståelse för att kvinnor beväpnar sig med pepparsprej, och att hjärtat dunkar när man går hem från busshållsplatsen. Jag känner själv samma obehag när jag hör någon närma sig bakifrån (vid ett av det två rånförsöken jag utsattes för överfölls jag bakifrån av två män). En viss rädsla finns det faktiskt fog för, men använder man lite sunt förnuft är risken att drabbas faktiskt ganska liten, och man bör inte låta skräcken förmörka livet. Det finns så mycket positivt.

På hundratusen invånare förekommer 4 fullbordade våldtäkter och 1 våldtäktsförsök utomhus mot kvinna över 18 år. Även om kvinnor skulle ha en livslängd på 100 år blir det totalt 500 överfallsvåldtäkter. Av de hundratusen invånarna drabbades 99500 inte under dessa hundra år.

Jag hoppas jag inte har skärrat dig, utan tvärtom lyckats ge dig ett lite mer förnuftsbaserat perspektiv på risken för att bli våldtagen. Och att det kanske fått tyngden du känt att lätta lite.

I övrigt, Glad Påsk på er alla läsare.