Det här ganska långa inlägget, som säkert kommer att uppfattas som kontroversiellt, har två huvuddelar. Den första tar upp händelserna i Malmö och hur vissa effekter av dem på det svenska debattklimatet gett sig till känna i ett konkret fall. Den andra delen, vilket jag mycket väl kan tänka mig leder till att jag en dag hamnar bakom galler, är en mer principiell jämförelse mellan nazism och feminism. Låt mig emfatiskt slå fast med en gång att jag är en svuren fiende till alla former av kollektivistiska och totalitära strömningar oavsett vad de kallar sig. Om du inte vill harva dig igenom Malmö-biten kan du hoppa direkt till den principiella jämförelsen.

Det lilla sammanhanget – Malmö

Det har väl inte undgått någon att det har varit bråk i en liten by nere i ödebygderna (nån avkrok som lär heta Malmö i sveriges u-landsområde Skåne) för någon vecka sedan med knivskärningar och att ”there was a bit of nastiness last night, yeees, some very extreme nastiness, yeees” (för att citera Mr. Deltoid).

Eftersom det då var folk med från det påstått nazistiska Svenskarnas parti, ett litet marginalparti av ungefär samma storleksordning som Feministiskt initiativ, och som verkar vara ungefär lika sympatiskt, så är väl berättelsen given på förhand. Elaka nazister har gett sig på snälla feminister, buhu.

Som ett rekommenderat brev med en delgivning för sexuella trakasserier kom då följande tweet från citronen:

Lutar mig således tillbaka och inväntar en storm av antirasistiska ställningstaganden från tex @Genusdebatten osv.

— Hannah Lemoine (@diskrepans) March 10, 2014

Eftersom jag vid det tillfället inte har en aning om vad det handlar om så frågar jag: ”eh, med avseende på vadå?”
Och fick på det svaret:

Eftersom det är " allmänt känt" att antifeminism och rasism går hand i hand. Thus, gyllene tillfälle för "den äkta jämställdheten" nu?

— Hannah Lemoine (@diskrepans) March 10, 2014

Min replik på det: ”dumheter. @diskrepans. det är feministisk floskelproganda och kombination av halmgubbe och smittoskuld (a.k.a guilt by association)”

Lite senare i ordväxlingen dyker två tweets upp från Lemoine, där det står i den ena ”Vi har kommit dit då alla ska ta avstånd ifrån rasism.” Den andra hittar jag tyvärr inte längre eftersom Lemoine beslutat sig för att ta en paus från sociala medier och stängt twitterkontot, men den var av liknande typ och menade på att vi ”ska” ta avstånd från rasism. Vilket gör mig seriöst förbannad. Jag låter inte andra diktera för mig vilka ställningstaganden jag skall göra. Framför allt låter jag inte arroganta genusiter och vänstertomtar tala om för mig vad jag skall tänka och tycka. Inte ens när det gäller nazism. Jag tar ställning på eget ansvar och baserat på mina egna bedömningar. Helt bortsett från att jag rent allmänt avskyr demonstrationer och undviker dem som pesten, så ansluter jag mig definitivt inte till några förbannade demonstrationståg som leds av självgoda AFA-idioter för att skandera hjärndöda floskler och slagord, hur förment jävla goda de än utger sig för att vara.

Men ok. Låt mig ta tjuren vid hornen. Jag kan inte uttala mig för någon annan, vare sig jämställdist eller inte, men tror att de flesta jämställdister ändå ställer upp på min tankegång i det här fallet. Jag är en utpräglad individualist som vänder mig mot alla former av tvångsmässig och/eller ofrivillig kollektivisering av människor. Jag tar därmed, per default, avstånd från alla former av rasism.

Men, jag tar inte avstånd från andra människor på grund av att någon annan part bekvämt lyckas klistra etiketter på dem, vare sig det står ”nazist” eller ”feminist” på etiketterna. Inte heller tar jag automatiskt ställning i konkreta sakfall för den ena eller den andra sidan utifrån vilken etikett som vidhäftar de inblandade. Faktum är att jag tycker det känns lite obekvämt att kalla de utpekade nazisterna för nazister, eftersom jag aldrig granskat Svenskarnas parti, och vis av erfarenhet inte automatiskt anammar ”vedertagen sanning” bara för att den basuneras ut från tidningssidor. Jag ögnade nu i skrivande stund flyktigt igenom Vår historiska uppgift | Svenskarnas parti, och fick väl uppfattningen att det verkligen rör sig om ett ultranationalistiskt parti. Definitivt inte i min smak. Jag har inget till övers för dogmatisk nationalism. Om de sen verkligen är nazister skall jag låta vara osagt, men för enkelhets skull så sällar jag mig till majoriteten och kallar dem hädanefter (i det här inlägget) för nazister.

För att ta det aktuella fallet: bråket i Malmö. Jag ser inte varför det på något vis skulle vara en anledning för mig eller någon annan att ta avstånd från rasism. Jag var inte där, jag har ingen aning om vad som verkligen hände. Förutsägbart så pekas nazisterna ut som skurkarna i sammanhanget. Men vad som återges i media och vad som verkligen inträffade kan vara, och är ofta, två helt skilda saker. Och berättelserna skiljer sig åt. Även uppgifter från polisen som utreder saken pekar på att det faktiskt kan vara så att det var nazisterna som attackerades, att de flydde, men en av dem föll och misshandlades varvid de andra vände om och försvarade honom. Det finns saker som tyder på att det i feministgruppen ingick våldsverkare på vänsterkanten, och bland annat att den knivskurne som kämpar för sitt liv själv är en av dessa aktiva våldsverkare. Men jag utesluter inte på något vis att nazisterna själva skulle ha satt igång bråket eller provocerat fram det. Det är inte så att jag tror att de är några snälla mammas gossar som är liljevitt rena från skuld. De har säkert både det ena och det andra på sitt samvete. Men kanske inte just den här gången? Kort och gott: jag vet inte vad som hände eller vilka som var de goda och vilka som var de onda i just det här dramat.

Om, poängterar om, det verkligen skulle vara så att ett gäng vänsterhuliganer gav sig på nazisterna för att ”hålla rent”, så känner jag mig faktiskt nödsakad, hur mycket det än tar emot, att i det fallet ställa mig på nazisternas sida. Jag vet att det inte är tillåtet att gå omkring med kniv, men angriper man någon med våld får man fan i mig stå sitt kast om blir knivskuren. Och det gäller oavsett vilka parterna är.

En svensk reporter mördades några dagar senare i Kabul. Jag lutar mig således tillbaka och inväntar en storm av ställningstaganden mot militant islamism från t.ex. @diskrepans osv. Eftersom det är "allmänt känt" att feminism och militant islamism går hand i hand. Thus, gyllene tillfälle för "den äkta feminismen" nu?

Så för att summera, jag begriper inte varför händelserna i Malmö skulle motivera att jag behöver gå ut med att avståndstagande från rasism. I själva Malmö-händelsen deklarerar jag mitt avståndstagande från vem det än var som initierade våldet.

Det större sammanhanget – Sverige

Att råka på att gäng skinnskallar som heilar medans de marscherar med hakkorsflaggor skulle vara en skrämmande upplevelse, det tycker jag med, men nazismen som en politisk företeelse i sverige skrämmer mig inte ett dugg. Jag kan tyvärr inte säga samma sak om feminismen. Och här är den grundläggande anledningen:

Nazismen är en marginell rörelse utan verkligt inflytande; Feminismen är en cancer som fått fotfäste i samhällskroppen och obevekligt dödar alla frihetsanspråk.

Sju av åtta partier i riksdagen deklarerar öppet att de driver feministiska agendor. Inget parti tar ställning för nazism. Ingen nazist framför ivrigt påhejad av etablissemanget sina idéer i radio och tv. Slå på kulturnyheterna på tv mellan 19.00 och 19.15 och jag kan nästan garantera att minst ett inslag har klara feministiska förtecken eller en tydlig genusvinkel om kvinnors underrepresentation.

Nazismens idéer om undermänniskor och judiska konspirationer är precis lika vedervärdiga som feminismens drapor om män och patriarkatet. Men nazisterna skrämmer mig inte, de är företrädare för en marginaliserad ideologi för psykopater, och är – när de agerar ut sina feberfantasier – ett polisiärt ärende. Feministerna däremot sitter och genomdriver den ena vidrigheten efter den andra i maktens korridorer. Kvoteringar, omvänd bevisbörda i sexualbrottsmål och mansskatt är bara några av de diskriminerande åtgärder som väntar.

Hade 7 av 8 partier varit uttalade förespråkare för nazism och feminismen varit en marginell rörelse utan något som helst reellt inflytande så hade jag fört rakt motsatta resonemanget just nu.

Jag har läst Valerie Solanas diatrib SCUM Manifesto, faktum är att jag läste den på både engelska och den svenska översättningen gjord av och med förord från Sara Stridsberg. Enligt min mening hade nog både Solanas och Stridsberg gjort sig bra som koncentrationslägervakter. Jag har plågat mig igenom Yvonne Hirdmans svagsinta rappakalja i hennes Genus – om det stabilas föränderliga form och läst Maria Svelands smörja Hatet. Jag har också kämpat mig igenom de två banden på ca 700 sidor som utgör Mein Kampf av en viss, kanske inte helt obekant, herre vid namn Adolf Hitler.

Jag vet inte vilket av dessa verk som är det mest skrämmande, jag vet dock att Mein Kampf är det som skrämmer mig minst.

Det är något av ett majestätsbrott att jämföra feminism med nazism, det gick till och med så långt att Pelle Billing skrev ett inlägg Angående bloggkommentarer där han klargjorde att han censurerade bort kommentarer som jämförde feminism med nazism. Enligt min mening ren och skär bullshit.

Jämförelsen både kan och bör göras. Så jag ger mig in i getingboet och jämför. Faktum är att jag skulle kunna göra en liten genusanalys av Feminism kontra Nazism. Men det lämnar jag till ett kommande inlägg Istället tänkte jag att jag skall göra en jämförelse här mellan Hitler som retoriker och den svenska feminismens tre häxor på heden^[1] representerade av Sveland, Hirdman och Solanas. Den sistnämnda är visserligen inte svensk men hon har ju adopterats via Stridsberg och Andrea Edwards, så jag tycker nog att hon duger.

Mein Kampf kontra Fittstimmets Kampf

Retorik, eller talekonsten, sägs ibland ha tre huvudkomponenter: ethos (etik, karaktär), logos (logik, principer) och pathos (känsla, lidelse). [brasklapp] En riktig retoriker invänder säkert mot min användning av begreppen (jag motar Erik/Aktivarum i grind), men det duger och är passande för mina syften här. Så låt oss jämföra Hitlers ethos med Svelands, hans logos med Hirdmans och hans pathos med Solanas. 3 mot 1, övertag till feminismen. Vi börjar bakifrån med Solanas först.

Solanas Kampf:

SCUM kommer att döda alla män som inte ingår i SCUM:s manliga hjälptrupper. Männen i hjälptrupperna är män som arbetar flitigt för att utplåna sig själva, män som oavsett motiv gör gott, män som spelar på SCUM:s villkor.
– – –
De få män som återstår kan leva sina sista sunkiga dagar utslagna av droger eller svassa omkring och transa och passivt kolla på högeffektiva kvinnor i aktion. De kan förverkliga sig själva som åskådare, som låtsaslevare. De kan odla kohagar tillsammans med rövslickarna eller också kan de gå till närmaste trevliga självmordscenter där de snabbt, diskret och smärtfritt kan bli ihjälgasade.
                                                                                        – Valerie Solanas, SCUM Manifesto

Ta de runt sjuhundra sidorna i de två banden av Mein Kampf, destillera ut all antisemitism till ett koncentrat på ungefär 50 sidor, byt ut antiseministmen mot anti-andrism, och lägg till en gaskammare och utrotning så får du SCUM manifesto. Och jo du läste rätt, lägg till. Hitlers böcker är fyllda med anti-seminitism, men inte i närheten av det manshat Solanas lyckas packa in på 50 sidor. Och Solanas talar uttryckligen om att utrota den manliga halvan av mänskligheten. I Mein Kampf förekommer ungefär en halv sida där Hitler talar om att ”utrota ohyran” och ”göra processen kort”, men det handlar, åtminstone i min förståelse, inte om folkmord utan om att brutalt slå ned politiskt motstånd. Säkerligen med dödligt våld. Vilket inte precis talar till Hitlers fördel. Men av Solanas SCUM Manifesto och Hitlers Mein Kampf, så är Solanas litterära alster klart tio gånger värre, även om vi genom historiens backspegel betraktar Hitler som ondskan personifierad. Hitler och Solanas framstår som ungefär lika hatfyllda, med skillnaden att även om Hitler har volymen ganska högt uppskruvad så har Solanas den i botten och har kopplat in både extra förförstärkare och baskaggar för att budskapet verkligen skall dundras in.

Hirdmans Kampf:

Det var denna vita vätska som i det antika tänkandet skapade länken mellan kroppen och själen och gav åt det maskulina den högre grad av mänsklighet, dvs. förnuft som utmärker män. Spermier var en slags flytande ande kunde man säga. Det är fascinerande att se, att där den manliga kroppen används i genusproduktionen, så transformeras kroppen till själ, medan proceduren är den diametralt motsatta i formandet av det feminina: där blir i många gensudiskurser själva den kvinnliga ”själen” i själva verket ett slags reflexer av ”könet/köttet”. [s. 49]
– – –

Han
Liv
Ljus
Kraft
Ande
Ren

Hon
Död
Mörker
Svaghet
Materia
Oren        [s. 71]

– – –
Med de starka genusstrukturer som existerar riskerar kvinnorna snarare att bli slavar på annat sätt. Försörjarslavar. Man kan tänka sig ett slags ”pimp-society” där kvinnor skickas ut att jobba, medan männen sitter hemma och samlar in förtjänsten. [s. 191]                                                  – Yvonne Hirdman, Genus: om det stabilas föränderliga former

Alltså, Hitler är knappast någon logiker eller vetenskapligt stringent filosof, men det finns ändå någon slags begriplig struktur i mycket av hans tänkande (fast jag ärligt talat var någon annanstans mentalt när jag läste det mesta av det, för böckerna var urbota tråkiga). Han hade helt enkelt sina fixa idéer om judar och judendomen som premisser, och sen kunde han inte heller hålla sig stringent och utveckla sina tankar logiskt utan att börja tjafsa om det ”storslagna tyska riket”, ”ära”, ”hjältars blod” och liknande dynga. Men jämfört med Hirdman är Hitler ett under av klarhet. Hela hennes bok är fylld med svammel och rappakalja. Inte allt är lika skrattretande som att spermier skulle vara flytande ande (de är förresten simmande, Hirdman kan tydligen inte skilja på kroppsvätskan sperma och de encelliga organismerna spermier som ingår i den; imponerande vetenskapsman – inte). Jag tror inte att någon nationalsocialist som Hitler har några som helst utsikter att få något reellt inflytande i sverige inom överskådlig framtid. Andra socialister som Reinfeldt, Borg, Ask och Arnholm sitter redan vid makten och styr utgående från utredningar såsom Maktutredningen där nämnda socinationalfeminist Hirdman var en nyckelfigur. Kanske inte så konstigt att de styrande i vårt land verkar ha samma själsligt lättrörliga och flytande kvalitet som dygnsgammal spilld sperma. Kort sagt, rörde det sig bara om logos, skulle jag nog satsa på Hitler före Hirdman. Något säger mig att Hirdman är bortom all hjälp.

Svelands Kampf:

Flera kommentatorer använder Breivik som referens och uppbackning och det är ingen slump. Breiviks namn återkommer numera så många gånger på sociala forum och bloggar att det blir tydligt att hans massaker fungerat som ett slags grovjobb som andra kan luta sig mot och använda som mer eller mindre uttalade hot. [s. 98] – – –
Samtidigt kan Pelle Billing och Pär Ström som ofta är källan till inlägg av ovanstående slag, lugnt luta sig tillbaka och hävda att det är en fråga om yttrandefrihet att hålla kommentatorsfälten på sina bloggar fria och öppna. Om de någonsin skulle få frågan kan de alltid ta avstånd från inlägg liknande det som signaturen Daniel skrev. Men så länge som de hatiska och hotfulla kommentarerna får stå kvar i kommentatorsfälten fungerar de som ett effektivt hot och bidrar samtidigt till att piska upp det hatiska tonläget ytterligare. [s. 98] – – –
På samma sätt fungerar kommentarsherrarnas hatiska inlägg som ett slags terrorgrupper som utför det grovjobb som Pär Ström och Pelle Billing anstiftar på sina bloggar. De skickar aldrig själva hat- eller hotmejl, det behövs inte eftersom det finns lojala marktrupper som sköter den sysslan. [s. 99]                                                                                                    – Maria Sveland, Hatet

Jag måste säga att Hitlers etik och karaktär lämnar … hrm … en hel del att önska. Det gör Svelands också. Jag får dock nog säga att det talar lite, med betoning på lite, till Hitlers fördel vid en jämförelse. Han är trots allt ganska öppen och tydlig. Det är bara att läsa vad fanstyget skrev så framgår det klart och tydligt att han var en farlig människa, helt oberoende av det historiska facit vi sitter med. Han är öppen i sitt hat och sitt förakt, och talar om den starkes makt och om att slå ned opposition och motståndare med våld. Sveland talar till synes utifrån en ”god” ståndpunkt som maskeras som altruistisk, men är subversivt destruktiv, precis som kollektiv socialism brukar vara. (Och glöm förresten inte att även nationalsocialismen är en form av kollektiv socialism.) Hitlers etik och karaktär är knogjärnets och en kula mellan ögonen på gatan. Svelands etik och karaktär är giftet som smygs ner i drinken och ishackan när du sover. De är bägge lika flexibla med sanningen (läs ”ljuger värre än en häst travar”). Hela Svelands bok är en perversion av sanningen, jag har sågat första halvan av den i Ha Ha Ha hatet och Svedala Monarki eller Svelanda Autokrati del I Prolog och del II Tiden före Medborgare X, del III där jag tar mig an andra halvan av boken, som ovanstående citat är taget från, är i planeringsstadiet. Jag är rent generellt mindre rädd för Hitler-typer än jag är för Svelandianer. Idag är de senare farligare eftersom de har tillgång till makten och med sina förment goda intentioner når ut till folket med sin floskelretorik. Etiskt är de bägge lika förljugna och vidriga.

Förnuftets strid:

Tänker jag inte säga något om nu. Den får du fundera lite på själv.

^[1] tre häxor på heden: Det är väl inte helt uppenbart så förtjänar en förklarande fotnot. Detta är en alludering till Shakespears berömda akt 1, scen III, av Macbeth där tre häxor möts på en hed. Och jag kan tänka mig inledningen med bara ett ord utbytt i dialogen:
Sveland: Var har du varit syster?
Solanas: (kraxande) Slaktat män!