Nu har debatten gått ytterligare ett varv kring skönhetsidealet. Denna eviga tävlan om att vara vacker, eller anses vacker? Även om det inte uttrycks i klartext så börjar alla se tabeller med midje- och bystmått framför sig. Någon sneglar efter joggingskorna, en annan på gåstavarna och en tredje börjar googla efter någon ny diet. (Drick tvål, löser allt fett! Garanterat effektivt! Helt ärligt!)

Men nu var det ju inte där det började. Det var på en föga genomtänkt krönika om ätstörningar, som sedan korskopplas till att handla om skönhetsideal. Det är dock två olika frågor som inte får sammanblandas. Ätstörningar har andra orsaker och handlar oftast om kontroll/makt eller som en slags självbestraffning. Det har således mer gemensamt med det mer bekanta tilltaget att sätta ett rakblad mot armen än en längtan efter änglalik skönhet. Att hävda att de inte blir vackra gör därför ingen nytta. Härmed lämnar jag ämnet ätstörningar bakom mig för detta inlägg.

Denna text är inte skriven med moraliska förtecken. Utan för att reda ut frågan om skönhetens substans. Många misstag folk (nu representerat av Expressen) gör beror på att de inte förstår ett fenomen. De går på magkänsla och det blir fel. Jag avser inte att lusa ner denna text med källor, ni får ta den för vad den är. Läs och dra era egna slutsatser.

Vad är skönhet, egentligen?

(Jag är medveten om att denna text är irrationell, men det finns nog inget annat sätt att göra det på. Ni kommer att förstå mina poänger.)

Allt har sin början i naturen. Naturen har inte namn, den har drifter och tillfredsställelse i olika ordning. Den är inte perfekt, eller så är den just det? Kanske finns det inget annat sätt.

• För att fortsätta existera måste människor para sig. Då vi inte likt amöbor kan dela oss itu så måste vi jobba på att hitta en annan människa. För att försäkra oss om detta så har vi fått en sexualdrift som gör sig påmind i tid och otid. Och i de flesta(?) fall en viss drift att skaffa avkomma. (Vilket vi ofta kallar längtan eller saknad.)
• Men det duger inte med vem som helst, det måste vara en artfrände av kompatibelt kön för att ge resultat. Därav letar de flesta av någon av ett motsatt kön än det egna. (Vi kallar det heterosexualitet.) De som saknar denna drift får antingen göra våld på den och ta någon av motsatt kön ändå, eller avstå avkomma.
• Ibland stannar det där. Men om man nu upplever ett utbud av möjliga hanar/honor så börjar ytterligare en selektering. Att utröna vilken av dessa som är den mest lämpliga motparten. Vi i likhet med andra arter kan titta på styrka, storlek, former, färger, ålder osv. Dessa kriterier är dock lite mer olika än de ovanstående mer fundamentala drifterna. (Låt oss kalla detta ”skönhet”.) Så snart möjlighet ges så börjar vi också väga in andra egenskaper. Tålamod, hjälpsamhet, intelligens osv. Allt för att avgöra om det är en lämplig partner.

För att försäkra sig om att vi ”väljer rätt” (och inte tant Asta på 80 bast) måste naturen muta oss med de starkaste droger våra kroppar kan frambringa. Hormoner som ger oss ro och en känsla av tillfredsställelse. Och ju bättre vi träffar desto större kick. I bästa fall blir man temporärt lite besatt. (Låt oss kalla det ”förälskelse”.)

Den sistnämnda är den mest formbara. Den verkar(?) också ändra sig beroende på hur vår kultur utvecklas. Att vara fet och blek var vackert när det förknippades med välstånd och rikedom. (= Stor överlevnadschans för avkomman.) Idag när fetman kan orsakas av vilken korvmoj som helst så anses det vackrare att kunna hålla denna onödiga ballast ur vägen. Smal utan att vara svältfödd. (Generellt alltså.) Skönhet är alltså snarast något vi undermedvetet (och irrationellt?) kopplar ihop med stor överlevnadspotential och lämplighet som förälder. Om det blir rätt är ju en annan sak, men oftast.

Den petige inser att detta är ett rationellt skal, där rationaliteten är en kapsel för förståelse. Men det är inte rationellt, urvalsmekanismerna är äldre än rationaliteten. Vår förståelse är en efterkonstruktion, en efterrationalisering.

Om jag inte är helt ute och cyklar så är skönheten i huvudsak en naturlig fråga trots dess varierande innehåll. Det vore troligen omöjligt att idag övertyga folk om att feta bleka kvinnor är de mest attraktiva hur mycket man än försökte. (Men det är klart att jag kan ha fel.) Men dess uttryck är ren kultur, debatten likaså. Rent av själva förståelsen av naturen är kulturell.

Mannens ideal och kvinnors behov av skönhet

Att äga skönhet blir således en egenskap, men inte en fast sådan eftersom att bedömningarna varierar. Men det är av vikt att åtminstone nå tillräckligt högt på något sätt, annars riskerar man att gå med otillfredsställda drifter. (Ingen man – Inga barn – Ingen vacker människa att titta på i sin närhet – Inga tillfredsställande hormoner.)

Ovanstående har fungerat rätt bra när utbudet var krasst och levnadsvillkoren torftiga. Men under de senaste tusentalet år har vår art trasslat till det. Vi har blivit såpass fingerfärdiga i att öka vår bekvämlighet att de flesta inte bara överlever och förblir relativt friska, utan också så att vi träffar fler människor än någonsin tidigare. Idag kan en promenad på stan nog låta oss se fler människor än vad en person gjorde under sin livstid för några tusen år sedan. Det potentiella utbudet är enormt, och därmed också konkurrensen. De instinkter som tidigare riktade sig mot den egna och de angränsande flockarna appliceras nu på hela samhället.

man 1 ”Män gillar kurviga tjejer, smal midja!”
man 2 ”Män gillar stora bröst.”
man 3 ”Män gillar inte överdrivet stora bröst, de ska vara fasta också.”
man 4 ”Män gillar…”

Det är inte utan att många kvinnor känner en viss ångest att höra på sådant. Vad en kvinna rimligen vill höra är att hon själv är vacker och betydelsefull, inte vad ”män tycker”. Idealen blir besvärande när detta körs upp i näsan och man inte kan leva upp till det. Men mycket kan skarvas med utsmyckning såsom smycken, fina kläder och smink. Att kvinnor får uppleva att de själva är vackra är ett kvitto på att de är med i spelet, likaså när de använder sitt utseende för att få förmåner framför andra kvinnor. Skönhet ger dem män att välja på. För det är i regel kvinnan som väljer någon av de män som erbjuder sig, och de försöker alltid att välja den bästa av de tillgängliga. Deras fortplantningsförmåga är naturligt mer begränsad än mäns, de har inte råd att välja fel. Inte sällan uppstår därför fenomen att alla kvinnor/flickor försöker få just samma man/kille. Även när det är uppenbart utsiktslöst. (Jakten på kändisar, ni vet. Motsvarande beteende finns inte bland män.) Men kanske just då sker ibland något nytt. Att (i regel unga) kvinnor förenas i något sorts systerskap gemensamt söker en skymt av den åtrådde. Det är inte längre konkurrens, alla kommer förlora. Alla vet att det bara är hormonernas rus var och en söker.

För män räckte det förr att inte vara för våldsam mot familjen, men ändå en bra beskyddare utåt. Hög rang bland andra män och styrka brukar därför premieras långt mer än utseende. Det är den bästa garanten för avkommans överlevnad. Idag är kvinnornas utbud såpass stort att även vi måste lägga oss an med lite andra knep, men grovt sett fungerar det ännu. Vi som är chanslösa i fråga om styrka eller inflytande har fått en ny repertoar av saker att vara bra på som attraherar damerna. Men principen är densamma.

Vad som anses ”vackert” varierar som sagt, och driften att spela spelet till slut är stor och man får inte halka efter de andra. Vissa slår mynt i dessa drömmar i kommersiellt intresse, och vissa damtidningar producerar spaltmeter i skönhetstips. De framhäver dock främst vad ”som är vackert”, nte ”vad män tycker om”, vilket är en viktig skillnad. De ger alla känslan av att vara med i spelet, undra på att tidningarna säljer.

Slutsats

Att dividera om detta är kultur eller biologi är meningslöst. Utan biologi skulle vi inte ha våra drifter att sträva efter den partner vi tror är bäst. Men allt detta har givits diverse kulturella förklaringar och begrepp. Vi kan inte förstå naturen utanför den mänskliga kulturen, för utan kultur skulle vi upphöra att vara människor i vår mening.

Skönhet är en egenskap som alla strävar efter i någon mån, om man inte gett upp helt förstås. Det för oss inte alltid på rationalitetens trygga vägar, utan genom de svindlande tunnlar som hjärnans kemiska urladdningar driver oss.

Vad vi kan lära oss är hur människor rent konkret fungerar, och anpassa vårt eget agerande därefter. Vi måste också inse att alla generella preferenser inte gäller alla, och att vissa kan sakna saklig grund. Jag tvivlar tex starkt på att tex storbystade eller blondiner skulle vara mer fertila än andra. Är sådana märkligheter uttryck för hur kulturella infall ändå tar överhanden ibland? Eller spelar naturen oss ett spratt? (Eller har jag bara fel i mitt antagande?)

Som ni ser är rationaliteten inte ett facit i dessa frågor, de är en kapsel för förståelse. En efterkonstruktion. Men det får duga tills vi hittar något bättre. Saker kan stämma som inte passar i mönstret. Tills dess får vi ta varandra för det vi är. Som män & kvinnor. Och om någon är av åsikten att vi är samma sak, så står det er fritt att argumentera.

Teo