Jag minns att jag i slutet av 80-talet, början på 90-talet, hamnade i samspråk med Veronique när hon stod i receptionen på hotellet där jag var inlogerad. Nej, hon var inte fransyska, men väl från den fransktalande delen av Schweiz, närmare bestämt Lausanne. Vid tillfället i fråga tror jag hon var 18–19 år gammal, en reslig blondin, åtminstone jämnlång med mig själv (1,82) om inte rentav längre. Inte helt olik Sally Solomon i tv-serien Tredje klotet från solen. Veronique kunde inte ett ord engelska, och mina kunskaper i franska inskränkte sig ungefär till ”Vivez la Légion étrangère!”, ”Voulez-vous couchez avec moi?” och ”Merde!”

Veronique försvann efter någon månad, för att utbilda sig i USA(?!), ett konststycke om något kan man tycka, med tanke på att hon inte talade någon engelska. Vi blev aldrig ett par (helvete!) men vi träffades igen ungefär 10 år senare, då hon talade en alldeles utmärkt engelska med en pikant fransk brytning, vilket hon gav mig äran för. Ja, inte brytningen alltså, men jag fick äran för hennes första stapplande steg i det engelska språkets marker. Vi hade sen sporadisk kontakt i några år tills hon försvann till Australien i början på 2000-talet. Var hon håller hus nu har jag ingen som helst aning om. Tyvärr. När jag någon gång tänker på henne, vaknar både saknaden och längtan i mig.

Hon ledde mig förresten fullständigt i fördärvet, det gick så långt att jag till och med försökte skriva en dikt till henne vid ett tillfälle. Den skräpar väl halvfärdig någonstans, men jag vill minnas att jag hade totat ihop slutraderna ”Veronique, Veronique, mon cheri; please, please marry me”. Fruntimmer är fan livsfarliga.

Men, hur som helst, då första gången, föll jag som en fura. Jag anlände ofta från arbetet runt femtiden på morgonen, och stannade då vanligtvis ett par timmar i receptionen och ”pratade” med Veronique. Ordböcker, teckningar och gester utgjorde vårt kommunikations­medium. Någon gång hände det att nån fransktalande dök upp som agerade tolk åt oss.

Språkproblemen var inte ett så stort problem som man skulle kunna tro. Vi lyckades förstå varandra mycket väl, och diskuterade både högt och lågt, roligt och allvar. Och en del djupsinnigt.

Vid något tillfälle diskuterade vi livet, och jag minns att Veronique skrattade hjärtligt när jag lite cyniskt sammanfattade livet för henne på franska:

”La cycle de la vie:

• Arrivez
• Marriez
• Mouriez”

Det har varit varmt och soligt ett tag, jag brukar tillbringa ett par timmar om dagen ute på gräsmattan, gärna med en öl och en bit salami som tilltugg. Efter att ha plöjt igenom Mian Lodalen och Matilda Tudors ”Liten handbok i konsten att bli lesbisk” (egen recension kommer eventuellt) samt hundra sidor ur Fanny Ambjörnssons ”Rosa – den farliga färgen” kände jag hur förnuftet började rämna och övergick, som en akutåtgärd för min själsliga hälsa, till att läsa bra litteratur som Orwells Djurfarmen och The Three Stigmata of Palmer Eldritch av Philip K. Dick. Och, nä, jag läste den på svenska, men jag tycker ”Marsiansk mardröm” som titel närmast är en hädelse. (För dem som inte känner till Philip K. Dick, kan nämnas att hans alster har legat till grund för filmer som Blade Runner, Total Recall, Minority Report, The Adjustment Bureau, Paycheck, Next och A Scanner Darkly. Om filmerna verkar schizofrena, tro mig, de är inget mot hans böcker.)

Det faller sig då, med sådan högkvalitativ intellektuell föda, ganska naturligt att börja fundera på livet (vilket väckte minnena av Veronique till liv) och jag drog mig till minnes nedanstående kortfattade rimmade referat av livet (inläggets egentliga kärna) som skräpade bland mina litterära alster:

Av kvinna är jag född
av livet som runnit ut
är jag till sistone dödd
ty allt som börjat det tar slut

Mellan födsel och död
jag lever mitt liv
i armod och nöd
med strid och med kiv

Men innan livet det ändar,
såsom anstår var man och var kvinna,
utan att andra jag skändar
jag hoppas min lycka jag skall finna

Vårt värde i livet vi får
från glädjen vi skänka
såsom denna glädje är vår
då andra på oss välvilligt tänka

När så av kärlek vi ler
och ej låter hatet oss bränna
i andra oss själva vi ser
och livets mening vi känna

så låt mitt liv sluta med värde
och min korta tillvaro här,
då jag en dag drar på min färde,
ha bidragit till att världen bättre är