Dagens ETC (= dagstidningen) är nog den enda vänstertidning värd namnet idag. Tyvärr dras den också med vänsterns djupgående infektioner såsom krystade överdrifter och feminism. Och det är just en sådan överdrift jag vill peka på idag. Dagens ledare är författad av en Nabila Abdul Fattah och handlar om hur flickor sextrakasseras i skolan. (Den behandlar även en annan rapport, men den får anstå idag.)

Ingressen lyder i sin helhet: ”Läsa till ett prov. Klämmas på brösten. Fika med kompisar. Gå och träna. Bli intryckt i ett skåp och tagen mellan benen. Gå på bio.”

Denna ingress syftar till att ingjuta läsaren i känslan att alla flickor trakasseras varje dag. På tidningens framsida kan man läsa: ”Att trakasseras för att man är tjej eller kvinna är som ett naturligt steg i att leva sin vardag..” Samma visa där.

Men så illa är det inte. 20% av flickorna i högstadiet uppger att de någon gång har blivit tafsade på eller utsatt för sexuella anspelningar av en annan elev. Det är väldigt, väldigt långt från det intryck Nabila vill ge. Det är en medveten oärlighet. Slentrianmässiga överdrifter som brukar passera obemärkt. Lika typiskt är det att inte nämna pojkarnas 11% i samma frågeställning.

Frågan lyder: ”Har någon elev i skolan gjort sexuella anspelningar eller tagit på din kropp på ett sätt som har känts obehagligt?”

(Frågan kompletterades med förklaringen: Sexuella anspelningar kan innebära tex kommentarer, visslingar, blickar, tafsningar och rykten om dig som känts obehagliga eller kan ha att göra med sex eller din kropp.)

Som ni ser är definitionen mycket vid. Inget fel i sig, men resultatet måste förstås därefter. Speciellt då barnen går från den allmänna sexuella nyfikenheten i lågstadiet till att sexualiteten har blivit allvar i nian. Om någon alls tar sig igenom detta utan att något inträffar eller att någon säger något oönskat skulle förvåna mig mer.

Friends som ligger bakom rapporten (ladda ner) behandlar kränkningar i allmänhet. En tabell som fångar mitt intresse är denna: ”Vad handlade kränkningarna om?” Svaren i åk 6-9 lyder

1. Något annat 74% (tex fritidsintresse, vilken sport man utövar, musiksmak eller utseende)
2. Könsöverskridande identitet 21%
3. Kön 17% (att du är tjej/kille)
4. Etnisk tillhörighet 17%
5. Sexuell läggning 13%

Som ni ser så är de sexuella kränkningarna knappast fler än andra. Varför hakar man upp sig på just dessa, och varför sopar Nabila det andra under mattan? Är det inte ens värt ett omnämnande? Nyckeln är att läsarna är vuxna, och det som prånglas ut måste tilltala de vuxnas känslor. Och i det syftet är sex så oerhört mycket effektivare än något annat. I skolan är man medveten om det andra också, och Friends vekar göra det bra. Men när det utnyttjas för för att göra billiga poänger i egna syften så är det bara arrogans. (Tänk på dem, inte dig själv.)

Men hur utbrett är problemet då? En mätare på det kan vara att fråga om eleverna känner sig trygga i skolan. På detta svarade 89% av flickorna och 93% av pojkarna alltid eller ofta. Skillnaden är här 4%, innefattande alla sorts mobbning och andra kränkningar. Men man får inte sätta likhetstecken mellan de sakerna, det är bara en indikator på varaktiga problem. 23% av tejerja och 15% av killarna uppger att de utsatts för någon sorts kränkning det senaste året. (åk 6-9) Vid upprepade tillfällen är frekvensen 9 respektive 6%.

Med tanke på hur olika pojkar och flickor fungerar kring det sexuella, så skulle jag tro att felmarginalen mycket väl kan vara större än skillnaden.

Att komma verkligheten närmare

Efter att ha tittat på siffror och definitioner en stund så borde något snart stå klart. Man måste skilja på kränkningar som är avsedd att kränka, och ”kränkningar” som är uppriktigt menade men oönskade. Som när jag förklarar för Amazon att hon är en otroligt vacker och klok kvinna som jag gärna, om hon inte så misstycker, gärna skulle dela bädd med. Det kan ju inte vara ”trakasserier” eller en ”kränkning” om det hon nu skulle misshaga. En förutsättning för att kunna bilda par är att man har ett socialt accepterat sätt att höra sig för om den tilltänktas eventuella intresse.

Sedan måste man ha i bakhuvudet att många sexuella kommentarer och skämt pojkar emellan inte är avsedda som kränkningar. Sex är inte lika hårt knutet till känslolivet för pojkar som hos flickor. Det som för en pojke är ett grovt skämt kan gå rakt in i hjärtat på en flicka. Och det är inte avsiktligt. Det är tvärtom mycket vänsterns eget fel som så lång tid försökt hänvisa allt till sociala konstruktioner istället för att acceptera uppenbar fakta. Målet får inte vara att göra könen lika, utan att göra det möjligt att må bra och trivas för båda könen.

Sedan har vi kränkningar tjejer emellan. Där råder sällan ”tuffa tag”, utan en mycket mer subtil form av blickar och miner i kränkande syfte. (50% har upplevt det, knappast en slump.) Denna sorts angrepp är svåra att värja sig emot, vilket också medför en annan sorts rädsla för att utsättas. Det är också nästan omöjligt för vuxna att markera emot. Det är lätt att säga att ”man inte får slåss”, men inte att man inte får ”titta på varandra på ett speciellt sätt.” Hur kontrollerar vi det?

När det gäller ”kränkande kommentarer” så finns det också en enorm gråzon. ”Jag fattar inte att du kan dansa balett, är det inte bara tjejer som gör det?” Kan vara en motiverad fråga, men kan ändå börja kännas i hjärtat hos en pojke som mycket väl vet att han borde spela fotboll istället och har fått frågan lite för många gånger. Mycket kan menas och förstås på olika sätt. Verkligheten är komplicerad då våra känslor och vår interaktion inte alltid beter sig rationellt eller har de effekter vi avser.

Detta stycke vill jag att ni förstår rätt, misstolka mig lagom. För vi måste också ha i åtanke att kränkningar per definition inte behöver vara skadligt i längden. Den ungdom som växer upp utan att någonsin ha behövt tackla en enda kränkning skulle knappast överleva en dag som vuxen. Nyligen publicerade jag ett exempel på kränkningar som vi själva får tåla med en axelryckning. Att kunna tackla och hantera kränkningar är en oumbärlig kunskap. Att motarbeta verkliga kränkningar och lära folk att tåla dem går hand i hand. De som inte behärskar det är otroligt sårbara. I det ingår också att lära sig skilja på vad som är illa menat, och vad som kanske bara är en plump komplimang eller ett misslyckat skämt. För det vore ju förargligt om dottern nobbar landets bästa ungkarl, för att han var ohyfsad nog att hävda att hon är vacker och undrar om hon vill bli hans!

Teo