Eders Ödmjuke gillar kultur
Det var ett mäkta viktigt jippo där alla i godhetssocieteten närvarade, inklusive landets officiella hövding Knugen och hans fru Dronningen. Efter lite inledande svammel av översteclownen själv så kom en underställd godhetspajas i form av Ingrid Lomfors, historiker och överintendent för Forum för levande historia, för att ge ett historiskt perspektiv, och det intellektuella magplasket var ett faktum.
Så stolpskottet säger:
Invandringen är inget nytt. Det vet vi. sverige har förvisso inte alls lika stor erfarenhet som många andra länder av stora folkförflyttningar, men invandringen till sverige har existerat. Vi som sitter här idag, vi är genom våra personliga berättelser eller de organisationer som vi representerar en konsekvens av den kulturhistoria, det sätt att leva som invandringen till sverige har burit med sig. Föreställningen om att det skulle finnas en enhetlig inhemsk kultur som går tillbaka till urminnes tider, den bygger inte på fakta. Vi har alltid stått under influenser utifrån.
Samtidigt visas då en bild med de 3 punkterna:
- Invandring är inget nytt
- Vi är alla en konsekvens av invandring
- Det finns ingen inhemsk svensk kultur
Klockera stanner och blommera vessner. Jag blir riktigt irriterad. Hade jag varit som Knugen (och fru Dronning) hade jag gjort en Adam Tensta och demonstrativt gått därifrån, med den skillnaden att i det här fallet hade det varit motiverat.
Det finns visserligen lite olika definitioner på ”kultur”, men jag tror att Wikipedia sammanfattar det ganska väl:
Kultur kan definieras som livsmönster till exempel språk, konst, värderingar och institutioner hos en population som överförs socialt från generation till generation. Kultur har kallats ”levnadssättet hos ett helt samhälle”. Som sådant inkluderar det beteendemönster, seder, klädsel, religion, ritualer, lekar, normer för lagar och moraliska system, liksom trossystem och konstarterna. Kultur refererar ofta till en universell mänsklig kapacitet för att klassificera och kommunicera erfarenheter materiellt och symboliskt.
Fast jag tycker det är att komplicera det lite onödigt. Ett enkelt, och i hög grad fungerbart sätt att förhålla sig till kultur är att se det som en grupps personlighet. Och det synsättet belyser väldigt väl varför Ingrid Lomfors är en idiot och varför jag anser att översteclownen Löfvens evenemang är ett giltigt skäl att begära utträde ur svenska klubben och säga upp prenumerationen på deklarationsblanketten.
Lomfors uttalande skulle överfört till individnivå låta ungefär så här:
Du finns inte som en enskild person. Du är ett resultat av dina förfäders gener. Du har under din uppväxt hela tiden influerats av andra personer utifrån, du saknar därför en egen personlighet. Du är en värdelös skit utan något värde.
Jag blir så jävla trött på det här självförnekande tramset. Jag har aldrig sett mig som en nationalist och betraktar patriotism med misstänksamhet, men det får vara någon gräns för dumheterna. Jag skäms fan i mig för att kalla mig svensk.
Det pratas om ”samhällskontrakt”. Jag vete fan vad det är för kontrakt jag skall vara part av. Vad ställer samhället upp med? Det skall försvara medborgarna, men har demonterat försvaret till en nivå där det inte klarar av att försvara landet mer än i timmar. Polisen som skall skydda medborgarna från brottslingar lägger ner på löpande band. Jag tvivlar på att jag någonsin kommer att få någon hjälp av den. Försvarar jag mig på egen hand kommer jag däremot att hamna på de anklagades bänk. Sjukvården står för en stor del av skattekakan, lik förbannat skall man få betala avgifter för ambulans. Jag tvivlar på att jag verkligen kommer att få någon vård i ett skarpt läge. Statliga institutioner genomsyras av genus- och jämställdhetstänk, som vit medelålders man har jag redan räknat bort alla institutioner, från arbetsförmedling, socialkontor eller vad fan det nu kan röra sig om.
Jag kan inte se någon som helst anledning till att man skall vara med i klubben. Ett kontrakt bygger på att bägge parter gör sin del. Samhället gör inte sitt, och jag vägrar ta mig fan att vara med i en klubb som förnekar sitt eget existensberättigande.
Löfven, Knugen och svenska staten: ta ert jävla samhällskontrakt och stoppa upp nånstans där solen aldrig skiner. Jag pissar på er självförnekelse.
©2015 Anders ”Dolf” Ericsson. Alla rättigheter förbehållna.
Jag kan ge henne rätt i att vår kultur inte är likadan nu som på medeltiden, men att påstå att vi inte har kultur och sedvänjor är inte rätt. Om det vore fallet skulle det ju inte uppstå några kulturkrockar.
Hanif Bali skriver bra om detta: http://hejahanif.se/2015/10/12/sverigefornekarna/
Hej.
En sak som extremhögern länge (åtminstone sedan åttiotalet) hävdat är att det genomförs en folkutbytningspolitik av [valfri syndabock]. Döm om min förvåning när hela det mediala politiker-kulturetablisemanget bekräftar detta. Tror nog Klas Lunds uttalande om SD som en plog kommer att gå i uppfyllelse nu, tyvärr.
Jag är arg på ett mycket obehagligt sätt, och det verkar jag inte vara ensam om. Jag är svensk. Min familj likaså. Mina förfäder, med en eller annan ingift från långtbortigenom, likaså, tillbaka så länge vi haft kristet skriftspråk. Nästan allt jag gör, och sättet jag gör det på, och anledningarna till att jag gör något, har med kultur att göra (utöver materiella hänsyn). Oavsett om jag är inuit, hutu, eller svensk. Det här vet Lomfors. Så vad är agendan? Tror de verkligen att en femtedel av landets vuxna befolkning är ’rasister’?
Den här strategin, att med tvång och propaganda skapa en artificiell av staten sanktionerad partikultur, är ett signum för totalitära system. Kanske vi nu har sett födelsen för den postmoderna fascismen. Eller så behöver dessa människor ha en organiserad auktoritär motståndare, med facklor och fanborg och fanatism, för att motivera sin existens?
Artikel 22, FN:s deklaration om mänskliga rättigheter:
Everyone, as a member of society, has the right to social security and is entitled to realization, through national effort and international co-operation and in accordance with the organization and resources of each State, of the economic, social and cultural rights indispensable for his dignity and the free development of his personality.
Lomfors påstående är i direkt strid med artikel 22; se ovan och betänk att artikeln skall läsas som en helhet.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, lärare, svensk av födsel och ohejdbar vana
Är det så, att när de som röstats fram som förtroendevalda i Sverige åker ner till Bryssel, så ser de vilket inflytande större länder som Storbritannien, Frankrike och Tyskland har, i kraft av sin större folkmängd och större ekonomi etc. Är det så att de då blir imponerade av dessa länder och deras representanter, så att de vill att Sverige fort ska bli ett mycket folkrikare land, så att deras eget politiska inflytande i EU ska bli större, så att de kan bli som sina ”modeller”, ledarna för dessa stora länder? Det är inga orimliga antaganden i ljuset av den mimetiska teorin.
Ovanstående antagande går i alla fall ihop med viljan att betala mera för hjälpa förhållandevis få flyktingar att komma hit till Sverige, snarare än att hjälpa en större mängd flyktingar på ett mera kostnadseffektivt sätt, närmare den konflikthärd de flyr ifrån (som bland annat UNHCR vill). Men flyktingar som får hjälp i ”närområdet”, och som kanske stannar där eller så småningom kan flytta tillbaka till där de kom i från, kommer ju inte att vara tillgängliga för svenska politiker i deras personliga imperiebygge, för att skaffa sig en position i EU och även globalt, förstås. Talet om Sverige som en ”humanitär stormakt”, motsäger inte direkt att man vill känna sig stolt över att vara både ”stor” och ”ha makt”, på den scen som bland annat EU utgör.
Kanske speglar dessa politiker en svensk inhemsk kultur mycket mera än de själva förstår, nämligen en slags strävan efter förlorad ”stormaktsstatus”? En längtan tillbaka till forna vikingafärder i österled, till de medeltida kungahusens kontakter och ingiften europeiska hov, till stormaktstidens härjningar söderöver, den svenska industrins internationella framgångar etc?
Eller är Sverige som ”humanitär stormakt”, den bild man vill hålla upp och avleda uppmärksamheten till, när vi sedan länge tillhör de absolut största exportörerna av vapen per capita, och våra större industriföretag allt oftare blir anklagade för mutor och korruptionsaffärer, främst när de gör affärer med länder söder- och österut?
Kan det också vara så att den ovilja att ställa krav på invandrare, och hävda en egen kulturell särart här i Sverige, hänger samman med att vår elit vet hur promiskuös den är, när det gäller att ligga runt med auktoritära regimer och rena diktaturer, och att detta med att ställa krav på andra innebär att andra kan ställa krav tillbaka, om att leva upp till de egna idealen? Fullt mänskligt, och vi gör det nog alla i högre eller mindre grad (såväl svenskar som icke-svenskar), men knappast något trovärdigt recept på framgång i det långa loppet.
Om Sveriges politiker främst bryr sig om ett eget ökat inflytande i EU och globalt, kommer naturligtvis en levande och stark svensk inhemsk kultur, som rimligen har ett minst lika stort existensberättigande som vilken annan kultur som helst, att kunna utgöra ett hinder för dessa politikers maktambitioner. Svenskar som är stolta över och vill ta vara på det goda som frambragts och är levande i Sverige, kan komma att ställa krav, precis som människor från andra kulturer gör det, och det kan naturligtvis stå i vägen för den närmast gränslösa invandring som nu synes äga rum, och den integration som man föreställer sig bara ska hända automatiskt och utan konflikter. Kan man kuva den ännu så länge största gruppen människor i Sverige, ”etniska svenskar”, har man naturligtvis röjt ett av de största möjliga hindren för sitt imperiebyggande, och jag undrar om det inte är det vi ser ett uttryck för i sådana tillställningar som #sverigetillsammans.
På något sätt är det som om man häller ut barnet med badvattnet. I sin iver att frysa ut en inhemsk konkurrent om makten, Sverigedemokraterna, fryser man också ut tanken på, eller förnekar, att det ens alls skulle kunna finnas en svensk inhemsk kultur. Paradoxalt nog verkar rädslan för och förnekande av en svensk inhemsk kultur, vandra sida vid sida med en desto livaktigare tro på och uppmärksammande av en svensk ”hemsk” kultur, nämligen Sverigedemokraternas, ”borgerliga skribenters”, alternativmedias och kanske också sidor som Genusdebattens typ av kultur.
Allt och alla som står i vägen för, eller riskerar att stå i vägen för, det svenska stormaktsbygget (nu med feministiska och humanitära förtecken), är lovliga byten, och kan bekämpas med alla till buds stående medel (så kallad mainstreaming är ett av dem). Det sista vår politiska elit vill, är att Sverige ska vara ett land som, och bland, andra länder. Det sista vår politiska elit vill, är att erkänna vår dubbelhet som land, vår schizofreni mellan en dålig självkänsla, ett dåligt samvete för tidigare och nuvarande missgärningar, och våra högmodiga stormaktsambitioner och vår vilja att mästra andra folk och vara ”föredömen”. Kanske borde vi göra som ”publikanen i templet” istället: bekänna vår synd och lita till att Guds nåd räcker till att göra ett bra folk av oss svenskar också, om vi bara kunde vara lite ärliga, göra oss av med vårt behov av att prestera vårt värde och göra oss lite märkvärdigare än andra länder? Kanske vore det på sin plats att säga till andra länder och folk att vi hycklar och misslyckas med att leva upp till våra ideal, och att vi är i behov av andra länders och folks stöd och hjälp, för att vi inte klarar av att ensamma förhålla oss riktigt bra till den verklighet vi står inför? Kanske borde vi fundera på om vår extremposition i World Value Survey, verkligen står för att vi är annorlunda, eller om det mera är att vår längtan, eller snarare vår tvångsmässiga strävan att vara annorlunda, som skiljer ut oss från andra folk?
@John Nilsson:
1. Inflytande i EU bygger inte på folkmängd. Röststyrkan är fastslagen i fördrag.
2. EU verkar för att medlemsstaterna ska försvinna som nationer.
3. Det är inte svenska politiska beslut som avgör invandringen. Det gör EU (och vissa andra bilaterala avtal).
4. Sverige stödjer alla förslag för att jämna ut invandringen i EU.
5. Massinvandringen startade 1992. Planen då var att överbelasta välfärdssystemet så att det skulle falla sönder och för att öka arbetslösheten (för att sänka arbetarlönerna)
”Kultur”, – all mänsklig handling, oavsett.
Förövrigt angående – ”det vi Ingrid Lomfors icke tycker om ska bort” jaja ok låt det ske såsom Liberal/Marxist önskar och att dessa sagor förvandlas till verklighet.
Borde bli en intressant betraktelse för Europas övriga folk och dess länder, ett totalhaveri är emellanåt icke helt fel för tillnyktringen och förstörelsen blir ju icke speciellt omfattande, sett i en relation, endast en liten sorglig fåmiljons-folkspillra i en nordlig avkrok med en viss distans till oss och är gott då distans automatiskt breddar vyn av perpektivet.
OT: Men har ni sett senaste i DN?
unvis.it/http://www.dn.se/ledare/signerat/hanne-kjoller-nar-polisen-blir-bedragare/
Mer än en sak att bli irriterad över i den texten.
Alltså hon har rätt i att sveriges kultur är en assimilerad kultur. Det hon däremot INTE säger är att de delar av kulturyttringar som vi valt är i stort sett de som är närmst den kultur som vi redan har. Alltså kultur som är relativt enkelt att assimilera. Iallafall sedan vi i Sverige och skandinavien varit s k kristna nationer. Något liknande det som vi har kan man historiskt inte se förrän just vikingatiden, då Olof Skötkonung tvingade folk som trodde på asagudar att bli kristna och tro på Jesus. Han visade själv vägen genom att döpa sig.
Detta gick troligen helt utan problem att få folk att lämna denna tro, vilket visar att vissa kulturyttringar har vi kvar ifrån denna tid, för de har liksom funkat att ha kvar även inom kristendomen. Nu minns jag inte riktigt om det var valborgsmässaelden eller midsommarstången (som är det som vi har kvar ifrån denna tiden).
Går vi lite längre fram i historian så är ju Reformationen nästa grej då Protestantiska kyrkan införs i Sverige med Olaus Petri och att Gustav Wasa ser sin chans att med den få bli allsmäktig ledare Kung under guds nåde. NU var vi liksom kristna, men katoliker. Vi var fankens inte så nöjda med detta heller. Men även här blev vi tvingade.Och självklart behöll vi traditioner även härifrån. Jag tror att här kan man räkna Staffanståget (Det som sedan tas upp igen och numera kallas för Luciatåg).
Under Gustav Adolfs tid så är det tiden då Sverige blir stormakt, och inflytandet från Sverige blir ända fram till Versaille freden 1918 viktig (Alltså första världkriget) och det trots att Sverige i slutet inte var stormakt i egentlig mening utan det var väl mest en vana att Sverige satt med vid viktiga förhandlingar om vad som skulle ske i europa på den tiden. Men under Gustav Adolfs tid så kom ju vallonerna, belgarna och tyskarna som ingenjörer till Sverige och en liten försmak på industrialiseringen kommer redan då då de bästa kanonerna och vapnen som såldes i stort sett kom ifrån Sverige och hamnade lite överallt i europa. Dessa förde ju i sin tid med sig sina traditioner såsom julgranen, Sankte Klaus, julbocken. Sankte Klaus är ju det helgon som senare lite längre fram kommer att blandas ihop med våran vätte eller som vi även säger, Tomte.
Så ja, visst, vi har fått en hel del influenser och traditioner utifrån. De som går att assimilerar har vi gjort. Kebab, pizza, ja oftast maträtter så att säga. Men det vi har assimilerat har varit traditioner och maträtter ifrån kulturer som inte varit så långt ifrån vår egna ifrån början. Om man då inte räkna in dessa 3 stora förändringar varav den tredje är kanske inte en sådan stor förändring. Den var som sagt inte påtvingad, utan funkade lite som arbetsinvandringen gjorde i mitten av 1900-talet då vi tog in mycket italienare, Jugoslaver och greker för vi saknade arbetskraft. Där assimilerade vi matkulturerna.
Men det som regeringen i feminismens ord gör idag är att försöker få oss svenskar att acceptera kulturella yttringar som går kors och tvärs med våra egna åsikter och traditioner. Slöja som islam anser som helig något som vi anser fruktansvärt, skall vi plötsligt accepterar. Något som vi själva slagits för att slippa, för kristendomen har ju också samma påbud att bära huvudbonad, men vi har släppt det. Alltså denna kvinna säger att just p g a att vi accepterat en massa kulturyttringar tidigare betyder ju ingalunda att vi kan eller ska acceptera saker som i sig går emot våra värderingar. Visst vi har religionsfrihet vilket Gustav III inrättade p g a rädslan för revolution likt frankrike, men den lagen är ju bara till för att vi skall kunna utöva vår tro utan repressalier. Lagen i sig säger inte att vi skall upphöja Sharia lagar till Svensk lag exempelvis.
Så hon har rätt i sak. Svensk kultur har assimilerat andras kulturers matkulturer och traditioner, men inte sedan Olof skötkonungs tvingande oss att bli kristna eller reformationen har vi råkat ut för en sådan stor uppgift att assimilera något som går tvärs emot våra egna värderingar som det man vill att vi gör nu. Det är alltså ca 500 år sedan vi råkade ut för något liknande. Då innnebar det stridigheter och maktstrider och idag innebär det att vi bara åker med för ingen vågar säga emot, förutom då ett parti… Sverige Demokraterna. Alltså om ingen sansad person… *host host* KD får mer att säga till om, så kommer vi att få stora problem igen.
Ok, verkar som mitt tillägg inte kom fram.
Skrev fel i texten ovan och det lät som att kristnandet utav Sverige och Skandinavien gick enkelt. Det skulle vara ett ”inte” där som föll bort. SJälvklart gick det inte så lätt och smärtfritt. Många munkar dog för att vinkingarna inte vill kristnas.
Skrev om varför Feminister, PK-folk och våra folkvalda (förutom SD) försöker tona ner den svenska kulturens vikt för vår nationella identitet är ju för att man är ute efter assimilation snarare än integration. Vi svenskar har valt att de som kommer till Sverige och stannar här under en lång tid, flyktingar, asyl och allt vad det heter, skall integreras in i det svenska samhället. Med integration menar man alltså att de skall bli en del utav det SVENSKA samhället. För att bli en del av detta måste man alltså lära sig våra seder och bruk, vårt språk, möjligen vår historia o s v. I och med att vi har religionsfrihet samt demokrati som gör detta att den flykting eller invandrare har möjlighet att i sin tur behålla sin kulturerlla särart intakt vid sidan om. Men integration innebär inte att Ramadan skall vara en svensk helgdag, eller moské-byggen skall göras med minareter, för de skall integreras i det svenska samhället, vilket är kristet i grunden.
De får däremot har ställen att gå till för att tillbedja sin gud.
Men just nu sker just det som inte är integration i feminismens och ”öppna ditt hjärta”-resonemang som jag snarare skulle kalla assimilation. VIlket menas med att vi implementerar andras kulturers värderingar och sätt att leva till att bli en del av den svenska nationella egenheten. Med andra ord så blir plötsligt inte svenska så viktigt att lära sig. Man kan bo med sina egna i enklaver (Vilket mysko skapar segregation vilket jag antar är meningen med politiken vi har nu) där man kan prata sitt egna språk och aldrig behöva svenska.
Så med andra ord, att minska vår svenska identitet och kultur till att vara inget värt, hoppas våra folkvalda att vi skall acceptera att enklare förnya vår kultur med andras kulturer. Och då antagligen göra det enklare för muslimer, budhister och andra religioner till att verka och leva i Sverige, samtidigt så blir vi väldigt mångkulturella och det skall då bli Sveriges identitet.
Med andra ord, kan jag nästan börja förstå Fi krav på att lägga ner försvaret. Jag återciterar Dolfs wikicitat ”Kultur kan definieras som livsmönster till exempel språk, konst, värderingar och institutioner hos en population som överförs socialt från generation till generation. Kultur har kallats ”levnadssättet hos ett helt samhälle”. Som sådant inkluderar det beteendemönster, seder, klädsel, religion, ritualer, lekar, normer för lagar och moraliska system, liksom trossystem och konstarterna. Kultur refererar ofta till en universell mänsklig kapacitet för att klassificera och kommunicera erfarenheter materiellt och symboliskt.” OM vi nu inte har detta, så varför har vi då ett försvar? Försvaret skall ju skydda vår nationella identitet, vårt sätt att leva och vår demokratiska ordning, men om vi inte har något utav det där, så varför har vi då en militär? Så tänker man att man är kulturlös och inte har en nationalitet eller identitet gemensam med andra så har man ju inget att försvara.
Alltså, ju mer jag tänker på det, ju mer irriterad blir jag. Dessa människor är snarare galna. Visst de kan lyckas med sitt experiment om ett 20-30 år men samtidigt leker de med människoliv. Det kan bli vad fankens som helst av sådana här saker. Orsaken till varför människor samlas under olika grupperingar är ju för att vi är flockdjur. Man trivs att vara med det man har mer gemenskap med. Svenskar har språket och andra saker gemensamt med varandra och tyr sig därför lättare med varandra. Att vi skall respektera andra, är ju självklart, men varför respekterar vi inte oss själva? Hur skall vi förvänta oss respekt ifrån invandrare när vi hatar oss själva. Samma sak som uttrycket hur skall man kunna älska någon annan om man hatar sig själv.
@John Nilsson: Hej.
Tror du är på rätt spår angående våra politikers beteende och uppfattning. Lite granna ’oskulden från landet’, kombinerat med ett svullet ego från att ha varit storgäddan i den lilla sjön, och frälsarkomplex med dubbelmoral, vanlig egoism ovanpå, et voilà, kakan är färdig.
De saknar förmågan att ha djärva men genomförbara visioner, och slåss mot en nationalism som insomnade före femtiotalet, tillika slåss de med en borgerlighet som nu bara finns i Albert Engströms teckningar. De behöver sina fiender sådana de en gång var, för deras identitet är definierade i ömsesidigt exkluderande motsatspar. därför vill de undermedvetet ha en stöveltrampande flaggviftande vulgärrasist att peka på, inte en välformulerad person som Åkesson, Bieler, eller Jomshof (partiets politiska idéer oaktade). De har glömt hur man gör utan fienden. De klarar inte att ställa upp ett mål och sedan fråga: hur, när, vem, varför, och bör.
Ta en idé som skandinavismen och ge den modern tappning: den hade omedelbart avfärdats, inte för att den troligen är orealistisk, inte utifrån att behov saknas, inte utifrån några praktiska invändningar, utan från strikt ideologiska dito.
Där kanske problemets kärna är: de har snärjt in sig i ett nät av överlappande neurotiska förställningar, alltid med två eller fler rationaliseringar och reträttposter, och är nära totalt sammanbrott; den svenska kulturvänstern, med sina politiker och journalister, är pre-psykotisk, om den vore en individ.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, lärare
@dragontrumpetare:
Kultur är ju inte direkt de yttre signumen, utan mer ett sätt att vara, ett sätt att leva. Det ändras över tid, i alla kulturer, men det finns normalt sett en röd tråd bakåt i historien.
Det finns mycket kvar i dagens svenska kultur från vikingatid, visst yttre materiellt men också i den typiska karaktären. T.ex. har vi i Norden ALLTID haft lindrigare straff än man haft nere på kontinenten. Sverige har också nästan alltid varit ett modernt samhälle (avbrutet då och då av fattigdom, oftast pga köldperioder), under alla tider av krig så har Sverige relativt sin storlek (befolkningsstorlek) varit mycket framgångsrikt, genom att alltid ligga i teknologisk framkant.
Julfirandet t.ex. har kvar mycket materiellt från förkristen tid. Lussekatter som härstammar från offerbröd, ljus som kommer från firandet av solens återkomst, mat som bygger på vinterslakten (man slaktade djuren på vintern för att spara på vinterfodret, vilket gav ett överflöd mitt i vintern), kryddningar av exotiska kryddor (som var dyra och sparades till festen).
Midsommaren kristnades aldrig och många fortsätter att köra ner Frejs gigantiska penis i moder jords sköte för att befrukta henne.
Men det är det inre, den svenska karaktären, som gör att vi känner oss hemma bland svenskar.
Vi har haft tyskt inflytande under tusen år och det tog inte slut förrän efter andra världskriget. Kanske är också vår nuvarande appropriering av amerikansk kultur bara en kort fas i vårt lands historia.
@Rikard:
Har kommit att tänka på att man kanske kan säga om Sverige, det som sades om Carl Bildt i ett av de av Wikileaks läckta dokumenten, för några år sedan:
”Sweden is a medium sized dog, with a big dogs attitude”.
Nå, det finns nog fakta som indikerar att det ändå är så. Tittar man på ”genetic diversity”, så kan man notera att genetiska skillnader tenderar att sammanfalla med geografiska och språkliga barriärer. Specifik kultur sedan urminnes tider kan alltså delvis avläsas i våra gener, samt i de språkliga likheterna. En annan sak som illustrerar långvarig homogenitet är genomslaget av egenskaper bestämda av recessiva gener, som t.ex. blondhet och blåögdhet (i delar av Sverige syns dessa i ca 80% av befolkningen – än så länge).
Här finns också en hypotes – ”the Out of Africa hypothesis” – som menar att en ’lagom’ genetisk variation tycks vara bäst för ekonomisk utveckling.
Dvs Sverige är inte en isolerad ö, men den genetiska mixningen har mest skett med Norge, Danmark och norra kontinentaleuropa.
@Ulf T:
Det är nog inte genmixningen som ger de effekterna, det är nog erövring. När ett samhälle degenerera vilket ofta sker i konservativa kulturer där man motsätter sig utveckling och ett annat utvecklas (vilket historiskt nästan alltid hänger samman med värmeperioder, vilket gett mer mat, enklare levnadsomständigheter och större yngre generationer) och det genererade samhället erövras av det utvecklade så sker en liten inmixning av generna från erövrarna och samtidigt ett uppsving av utveckling. Men uppsvinget beror inte på ökad genpool utan på moderna kulturella influenser.
Afrika har en stor genetisk variation men inte mycket erövrande, nordamerika hade en liten genetisk variation och inte mycket erövrande (Men t.ex. högkulturerna i syd- och mellanamerika erövrade och det gav uppsving i utvecklingen, Thule-expansionen till de Nordiska grönlänningarna gav upphov till teknologiskt uppsving utan genetiskt utbyte.)
@Ulf T:
Jag hade faktiskt tänkt avsluta inlägget med de berömda, och i sammanhanget mycket träffande, raderna ur Meditation XVII från Devotions upon Emergent Occasions av John Donne, men schabblade bort mig. Men det blir säkert ett inlägg till om saken så …