Vilken av dem? Hen med putande bröst i uringning, eller hen med bröst à la Esau?
Frågan om genus och kön går i ständig ringdans med numera välkända steg. För att ta det kort, båda har med biologi att göra, men det ena är konkret, det andra är mer en självuppfattning.
Vilket kön man tillhör sitter definitivt mellan benen. Det avgörs av vilket könsorgan man är bärare av, och därmed vilken roll man spelar i en parningsritual. Detta kan hjälpligt justeras kirurgiskt om man önskar byta sida.
Genus handlar mer om hur man uppfattar sig själv. Män och kvinnor har smått olika huvuden, och skillnaderna blir framträdande för de som råkade få med sig fel kroppsdelar från moderlivet.
DENNA SKILLNAD ÄR VIKTIG! Annars skulle berörda bara omdefiniera sig, inte krångla med könsbyten och läskiga hormonbehandlingar. Sedan har vi (förmodligen majoriteten) som är nöjda med sin könstillhörighet även om de i övrigt har många egenskaper som man främst hittas hos det motsatta.
Således måste vi respektera både kön och könsidentitet. Vilket av det som är det centrala är från situation till situation, men knappast svårt eller kontroversiellt. Vid begrepp som ”han & hon” så använder vi könsidentiteten, vid val av offentlig toalett så gäller könsorgan.
Hen och ordets makt
Om vi leker med tanken att samhället med en mun droppade han och hon, och istället började använda ordet ”hen”, vad skulle det innebära? För de flesta ingenting. Men för de med fel kön så blir skillnaden dramatisk.
-
Om skillnaden mellan könsidentiteterna är social, så raderar vi ut en av de stora barriärerna mellan dem, varvid problemet närmast kan upphöra. Det är meningslöst att som man känna sig som en kvinna, om det är samma sak. Det skulle bli en hen som känner sig som en hen.
-
Om skillnaderna i könsidentitet är biologisk, så skulle vi radera ut deras möjlighet att sätta ord på sina känslor. Då begreppen ”han & hon” som representerar könsidentitet har avskaffats så kan ”kön” bara tillåtas representera vilka könsdelar personen har. Resonemanget som förklarar känslorna är omöjliga att förstå om man inte har en djupare förståelse för manligt och kvinnligt. Att motarbeta dessa begrepp vore därför förödande.
Som ni ser så är det inga små frågor vi hanterar. Språket är det fundament på vilket vi bygger vår förståelse av vår omgivning, och därmed också varandra. Det är med ord som vi kan ringa in, precisera och uttrycka vad vi känner och vill.
Ett ofarligt och lättbegripligt exempel på detta handlar om färger. Det är lätt att grovkornigt beskriva något som blått eller mintgrönt. Men kan du beskriva någon av de oändliga namnlösa nyanserna däremellan? Och då rör vi oss kring något som är såpass konkret att det bokstavligen går att peka på. Det vi valt att ge namn, öppnar dörren för vad vi kan beskriva. Det sätter också ofta de yttre barriärerna för vad vi lyckas förstå. Att stänga dörrar och avskaffa begrepp, är därför detsamma som att klippa av vägar till förståelse och kunskap. Det är fel väg att gå. Det är inte bara dumt, det gör rent konkret människan dummare.
Hen meningslöst?
Det betyder inte att hen är ett meningslöst begrepp. Det är användbart när det är direkt olämpligt att peka ut ett visst kön. I enstaka specialfall har jag själv gjort det. Det är givetvis godtyckligt användbart för de som inte önskar att lista sig som män eller kvinnor. Begreppet kan existera parallellt, men aldrig ersätta de könsmässiga.
Hen kan aldrig bli mer än en skugga av sina föräldrar. Medan ”han & hon” definieras av vad de är, och hur de skiljer sig från motparten, så definieras hen (eller ”tredje könet”) av vad de INTE är. Det finns inget nytt att lägga i begreppet, allt måste lånas av endera föräldern eller höra till deras gemensamma nämnare. Alla människans egenskaper är antingen manliga, kvinnliga eller gemensamma för könen. Denna spelplan går inte att bygga ut i sidled, man kan bara placera sig där man känner sig mest hemmahörande.
Hen kan därför inte bli mer än just ”bara ett ord”, ett tomt bulk-begrepp utan egentlig innebörd. Endast användbart när man uttryckligen (nåja…) inte vill uttrycka vissa fakta. Annars är det värdelöst.
Finns det ännu tvivlare? Man behöver inte ens försöka bryta sönder argumentationen som jag gjort, då ”hen” det är ett socialt projekt för att utradera associationer mellan person och könsmässiga egenskaper. Det finns mycket lättare metoder att slå arbetet till skärvor. Jag behöver bara berätta att dagens hen heter Anna.
Sedan är det ju en fråga om respekt också. Jag kallar gärna hen för hen, om hen så önskar, bara hen inte gör det mot mig.
I realiteten
I själva verket är detta givetvis en skuggdiskussion. För resonemanget som jag fört gäller också omvänt. Begreppen kan inte utplånas med mindre än att insikten om skillnader i könsidentitet samtidigt bryts ner. Och ha då i minne att man inte ens lyckades stoppa några tryckta verk av en uppstudsig Salman Rushdies, vilket är småpotatis jämfört med att utplåna fundamentala begrepp i självuppfattningen hos hela folk.
Teo
I flera språk gör man ingen distinktion mellan han och hon – rent språkligt alltså. Könen uppfattas nog riktigt bra trots det. På finska finns bara ”hän” och ändå ser samhället i det mesta ut som det svenska. På estniska och ungerska finns bara ”tema” respektive ”ö”, men alla har nog helt på det klara att det finns två kön. På persiska finns bara ”o”, men i Iran om någonstans framhävs könsskillnaderna.
Ordet hen kanske har sin plats i svenskan, men dess uppkomst har bara delvis handlat om ett genuint behov. I stället har det handlat om en feministisk kampanj, som jag misstänker ytterst handlar om en hel del kvinnors behov att könsneutralisera allt män har för sig, men behålla de egna reservaten. Vi kommer alltså framöver allt oftare att se hen och hon.
Finns absolut ingen anledning att använda det ordet, det är inget mer än ett ställningstagande för en hatisk ideologi. Finns gott om andra ord att använda.
@Rick:
Vi kommer att se ”hen” när det passar dem, men jag tror att det genuina behovet är ytterst litet. Men ok, just då så fyller det en funktion. Det blir ett komplement för de som anser sig sticka ut för mycket, och inte ett konkurrerande begrepp att applicera på de som räknar sig som män eller kvinnor.
Självklart har alla språk sina sätt att tala om det som är manligt och kvinnligt. Det är konkreta faktum som sätter stor prägel på alla samhällen. Vi har vårt sätt, som är under angrepp. Lyckligtvis ett tandlöst sådant.
Olika grupper kan ha olika motiv och förståelse. När jag var politiskt aktiv så handlade det inte om att byta ett ord mot ett annat, utan om att bryta ner ordens själva innebörd. En ung radikalfeminist (gruppen radikalfeministerna, alltså) gav mig en gång följande förklaring.
”En man ska kunna se en ’snygg tjej’ utan att ens reflektera över att det är en tjej, eller att hon är snygg. Man ska bara se en annan jämlik individ.”
Idén är att könen är en social konstruktion, och därför kan konstrueras bort igen. I detta fyller ”hen” en viktig funktion. Givetvis kan vi hitta andra sätt att tala om samma sak, men då är vi på kollisionskurs på nytt.
Givetvis kan motiven för olika grupper vara olika. Men ingen som driver frågan tror att det bara är ett meningslöst ord. I det ger jag dem rätt, men jag tror att de fundamentalt har underskattat svårigheten i uppgiften de åtagit sig.
Teo
@Teodor:
Vi är nog helt ense om att hen-ordet inte är ett oskyldigt pronomen, utan det har en politisk agenda. Det jag däremot inte tror på är att ett könsneutralt pronomen i praktiken har någon nämnvärd betydelse. Finland och Iran har det gemensamma att i bägge länders dominerande språk görs ingen åtskillnad på han och hon. Men ungefär där slutar också likheterna. Kontentan är att språkets struktur inte nämnvärt tycks påverka samhället.
@Rick:
”Kontentan är att språkets struktur inte nämnvärt tycks påverka samhället.”
Sant, dess struktur innebär intet. Men dess innebörd betyder allt. De vill förändra det första, och med detta också det andra. Utsikterna att lyckas är dock obefintliga
Teo
@Rick:
Jag kan varken finska eller farsi, men visst är det så att dessa språk enbart har könsneutrala pronomina (”hän” på finska?), och inga motsvarigheter till svenskans ”han” och ”hon”?
Finns det något språk som har både könsspecifika och könsneutrala pronomina? Jag har fått för mig att det är antingen eller. (Då räknar jag inte in ”hen” och liknande som införts av politiska skäl, utan menar sådant som funnits i många generationer.)
Dvs, antingen gör språket skillnad på genus eller inte.
@Tommy:
Faktum är att svaret på din fråga lyder det svenska språket. Vi har nämligen pronomenet ”den” och satskonstruktioner med ”sig”, alltså t.ex. ”den som känner sig förkyld bör stanna hemma”. Fantastiskt, icke sant! En fullkomligt könsneutral mening helt utan feministisk bråte.
På många språk skulle man ta till pluralis för att undvika könsspecifika uttryck, men som sagt så behöver vi inte göra det på svenska.
På finska vållar avsaknaden av manligt och kvinnligt pronomen ibland problem, som t.ex. vid översättningar av utländsk litteratur. Läser man en finsk översättning av romaner skrivna på språk vilkas namnskick inte är allmänt kända är det många gånger svårt att avgöra om karaktärerna är män eller kvinnor. Det framgår ju inte från pronomen.
@Rick:
”Den” kan användas i vissa sammanhang, men inte alla, om man vill uttrycka sig könsneutralt. Sådana formuleringar kan dock lätt te sig lite arkaiska och byråkratiska. Dessutom fungerar ”den” ju inte i objektsställning: *jag gav boken till den.
Men visst är ”hen” onödigt. Med tanke på varifrån ordet kommer undrar jag varför de inte kan fortsätta kalla varandra ”kamrat”…
Det finska översättningsproblemet liknar det problem som uppstår vid översättning mellan svenska och engelska av vissa släktskapsförhållanden. Exempelvis har engelskan ”grandmother” och ”uncle”, medan vi kan/måste vara mer specifika med ”farmor/mormor” och ”farbror/morbror”.
@Tommy:
Men problemet med ”den” i objekt är lättlöst. Vi kunde börja tala om ”denom” eller ”denne”, även om det sistnämnda har det problemet att det redan är upptaget.
@Teodor:
Det där funkar säkert utmärkt i sänghalmen? Eller är det undantaget? Men en fråga då: Hur begränsar man könslighet endast till sexualitet? Hur vet man vem man ska ligga med, vem man tänder på?
Men det där är skitsnack från början till slut. Vad de glömmer att nämna är det där gäller endast i vissa sammanhag, i sammanhang där HON inte har nytta av kvinnlighet. I andra, mera fördelaktiga, sammanhang får män vara rädda för starka kvinnor/kvinnlighet, här är man inte mera jämlika individer.
Det är nog som Rick säger:
@Rick:
Visst kan vi det. Vi kan också hitta på andra ord och försöka införa dem ”uppifrån”. Jag tror dock inte att det fungerar så bra. Ord som ”behövs” kommer av sig själva – underifrån. Annars känns de krystade.
I vissa fall inför man ord för helt nya företeelser, exempelvis genom informella omröstningar. Så var det väl med ordet ”moped” en gång tiden, tror jag. Och på senare tid har ”snippa” accepterats som ett rumsrent ord helt likvärdigt (stilistiskt) med det sedan tidigare etablerade ”snopp”. Det känns väldigt naturligt, till skillnad från ”denom”.
Det handlar oftast om termer med liten eller ingen känslomässig laddning (”snippa” är snarast undantaget som bekräftar regeln här). Annars tror jag det är svårt att införa nya ord via ukas.
En annan faktor är att olika ordklasser är mer eller mindre öppna för tillägg. Vi förses med nya substantiv varje dag, liksom mer eller mindre användbara verb och en inflation i adjektiv. Pronomen är dock en ordklass som brukar räknas som tämligen sluten, dvs att det är betydligt svårare/känsligare att lägga till nya ord i den klassen eftersom de är så djupt förankrade i vårt språk (och vi sällan har behov av förändringar).
@Rick:
Så klart det inte påverkar samhället, då vad man säger är helt i strid med vad man gör. ”Hen” har ingenting att göra med att förstå världen bättre.
Problemet idag handlar mera om att folk tror för mycket på att könen är mera lika varandra, än de verkligen är, istället för att de tror att könen är mera annorlunda, än de verkligen är.
Lösningen är egentligen omvänd: Vi ska inte könsneutralisera språket, utan tala mera i termer av manligt och kvinnligt.
@straightmansburden:
Jag har inte hävdat att deras resonemang är vattentäta, ens inifrån.
Men om man ruckar för mycket i hur kön uppfattas (dvs om man lyckas med detta) så ruckar man motsvarande i homo- och heterofrågan. Om våra känslor gentemot andra grundar sig hur en person uppfattar sitt kön, så skulle de flesta (i våra nuvarande termer) bli bisexuella. Könsorgan skulle bara spela roll vid fortplantning.
Men detta skulle givetvis gå om intet om folk förälskar sig i varandra pga fysiskt biologiskt kön. Tex om det är styrt av feromoner.
Jag har dock svårt att kalla en politisk vision för skitsnack, men den kan vara mer eller mindre önskvärd och realistisk. Hon menade säkert vad hon sa, och berättade uppriktigt.
Teo
Teo:
Tack och håller med. En del verkar ha förläst sig på Sapir-Whorf.
@Teodor:
Hon menade inte vad hon sa, för hon förstod inte vad hon sa, hon upprepade bara satser som tillhör den feministiska diskursen/traditionen. Om hon skulle ha förstått tankens fulla konsekvenser, skulle hon nog inte ens ha tänkt den.
Men som med all feminism, man ska inte ta det bokstavligt, eller åtminstone inte förstå det allmängiltigt, för undantagen brukar inträda med kvinnlig aktörskap.
Feministiska tankar är som murklor, man ska koka dom några gånger innan man sväljer dom. Min poäng är att du inte ska ta det bokstavligt.
Här har vi en intressant seriestrip om förskjutningen som skett med begreppet objektifiering. Här bli det klart att feminismen inte är oense om frågan, den har endast representerat olika kvinnliga intressen (offerskap och prostitution).
Objektifiering är gångbart, enligt mera prostitutionella feminister, så länge kvinnor har maktövertaget, men är fel enligt offerskap-feminister för en sådan kvinnlig aktörskap urholkar den allmänna kvinnliga offerstatusen. Dessa två är helt inkompatibla, men gemensamt för dom är att båda representerar vissa kvinnliga intressen, det är den gemensamma nämnaren för all feminism.
Men de är oförenliga och feminismen kommer till sist endera att kollapsa under sina inre motstridigheter eller sedan lägger feminister bara av när de väl insett hur kvinnliga de är och vill vara.
@straightmansburden:
Bilden fortsätter…
@straightmansburden:
Välformulerat resonemang i den där illustrationen.
Jag vill minnas att jag läste någon strippa säga i en intervju att hon känner sig mäktig när hon strippar framför en sal full av män. Jag förstår henne, för visst skulle jag också göra det om en sal full av (betalande!) kvinnor skulle drägla efter mig när jag kränger av mig kalsongerna…
@Rick:
Visst är det ett välformulerat resonemang, för vad som sägs är en truism:
Objektifiering är empowering bara det arbetar för henne, vilket är självklart.
Så strippor med makt är mera personer i mäns ögon än strippor med mindre makt? Så klart inte, de är lika lite personer i båda fallen, men den förstnämnda kan ta betalt mera, det är den enda skillnaden.
Men varför skulle vi andra (män) gå med på den här problematiseringen? Varför skulle vi inte försöka få maktövertaget i relationen? Jag förstår att det är ofödelaktigt för kvinnan, men varför är det problematiskt, annat än att det är ofördelaktigt?
@Rick, @straightmansburden:
Får mig att tänka på Blachman:
Har för mig när det var på tapeten att jag såg en intervju med en av kvinnorna där hon bland annat hävdade att när hon stod där naken och blev kommenterad av männen så kände hon hur hon hade männen i sin makt, och att det var de som var de utsatta.
Jag undviker ”hen” helt och hållet av både språkliga och ideologiska skäl.
Språkligt är ordet ett ofog.
Det är både onödigt och dessutom otydligt i hur det skall användas.
Jag har sett så många korkakade användningar av ”hen” att jag har tappat räkningen.
Dessutom håller jag med andra, i tidigare inlägg här, att ordet är onödigt.
Det finns en uppsjö med sätt att inom svenskan syntax utrycka sig ”könsneutralt”. Fast då gäller det även att kunna skilja på och kunna hantera språkligt och biologiskt genus!
Några exempel:
”Hen” istället för ”han eller ”hon” (personlig pronomen 3 person singular)
Hen” istället för ”den, det, de, dem, dom”. I princip har jag sett ”hen” ersätta alla nominativformen av pronomen förutom ”vi”, ”ni”. (Här kan ni roa er med och kolla hur ”ofoget” på ett märkligt sätt har tagit dig in i wiktionary: http://sv.m.wiktionary.org/wiki/henne#/search )
”Hen” istället för ”man” (obestämt subjektspronomen, könlös biform i tredje person singularis som alltid betecknar ”en människa”). Ett exempel på feministisk beröringsångest för bokstavskombinationen ”man”.
”Hen” istället för valfritt substantiv, som exv. ”Lärare”, ”polisen”, ”personen”’ osv.
Så där fortsätter det…
Men.
Utöver allt detta är ”hen” också ett substantiv för en person som uppfattar sig som ”genusneutral” ( här menas socialt genus). Hur man skall lista ut vad personen inbillar sig att denne är kan bli intressant.
Bäst att undvika ordet helt.
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
Intressant program, och intressant att kvinnan som gör introduktionen i början helt klart spelar på sitt utseende.
Blachman:
Sant, men vems fel är det här annat än kvinnors? Feministernas? De är också kvinnor.
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
Det spelar inte så stor roll hur hon känner sig, hon har ändå makt i situationen, en makt som feminismen har gjort allt för att dölja.
Blir bra när man kombinerar dessa två:
Producenten:
Det kommer en massa feministiska tramsinvändningar mot programmet, men jag är säker på att kvinnor skulle vara lyckligare och mera tillfredsställda i Blachmans värld än i ”jag vill bli respekterad för min intelligens…”.
Jag gillar jappen.
Kvinnor spelar endast på sitt utseende, varför är det fel att de bedöms endast enligt utseendet?
@Gustav:
Jag har länge haft för avsikt att skriva en sågning av ”hen” där jag tänker gå till botten med det (och bland annat tänker ta upp den där aspekten med ”lista ut” som har missats helt i debatten). Och det ligger högt i toppen på min ”ska skriva”-lista nu, så kommer nog ganska snart.
Jag vet att jag har sett en massa dumheter där ”hen” använts väldigt underligt, men har tappat bort dem, så har du faktiska exempel, eller länkar till artiklar o.l. med exempel, mejla det gärna till mig på dolf@genusdebatten.se
@Gustav: Härligt!
Hen som äter palsternackor, hen går inte av för hackor.
Ingen kan byta kön. Könsorganen är markörer för kön. Genetiskt är det klart: Kromosonalt XX är kvinna, XY är man. Den som producerar spermier är man; ägg kvinna.
Enda ”problemet” här, är den sällsynta avarten hermafroditer, som kan betraktas som ett tredje kön. Inget en normal bryr sig om nämnvärt.
Den som är könslös är ett kastrat; neutrum. Spelar ingen roll om den opererar in ett slidliknande hål eller ej, klär sig könstypiskt eller ej.
Kanske finns det ett fjärde kön?! I så fall är det Tokfeminister! De bör kalla varandra för kamrater, i marxistiskt tradition! Ett könslöst ord.
Tokfeminister tycks vara avvikande på många fler sätt än man/jag kunde ana..