Eders Ödmjuke har lärt sig läsa
Boken är en antologi – sammanställd av Andreas Swedberg som också skrivit en prolog – med 18 essäer från 19 skribenter (Marika Formgren och Gunnar Sandelin samskrev kapitlet Mediernas svek mot den inhemska underklassen).
Snabbast enklaste presentation är nog följande video plus innehållsförteckningen som jag skamlöst har snott från Avpixlat:
Skribenterna är av skiftande karaktär, ingen har mig veterligt någon direkt partipolitisk koppling förutom statsvetaren Stig-Björn Ljunggren (som är sosse om jag inte tar fel), Dick Erixon som är chefredaktör för SD:s tidning Samtiden och Ilan Sadé, relativt fräsch partiordförande för Medborgerlig samling, men det är väl generellt en ganska tydlig dragning åt det liberala/konservativa hållet. Det finns till och med ett kapitel som talar om monarkin som grund för demokratin (kap. 16, Karl Gustel Wärnberg: Konstitutionell monarki – den bästa grunden för demokrati) och ett från en präst om kristendomens roll (kap. 6, Anna Lindén: Kampen om Västerlandets själ).
Det är en blandad kompott, inte helt överraskande tas invandringen upp av flera skribenter, bl.a. Patrick Magnusson (kap. 2 Svensk migration – då, nu och i framtiden) och Jan Tullberg (kap. 3 Myten om invandringens demografiska fördel). Beroende av hur insatt och påläst man är i ämnet kan man uppfatta det som ögonöppnare eller som gammal skåpmat. Det gäller nog i hög grad för de flesta kapitlen. Vad som känns intressant skiljer sig säkerligen från läsare till läsare. Så till exempel skulle jag varmt rekommendera kapitel 15 Att styra klimatet – eller att styra via klimatet av Peter Stilbs, professor emeritus i fysikalisk kemi vid KTH, för den som behöver få sig lite till livs från ”klimatförnekarna” om den globala uppvärmningen. Peter Stilbs skriver annars, tillsammans med flera andra skarpa kritiker av uppvärmningshysterin, på bloggen Klimatupplysningen och om man som jag har följt den en längre tid så har man inget nytt att hämta här. Men det är en utmärkt introduktion för den som är obekant med den kritik som faktiskt finns, men i hög grad osynliggörs, ifråga om den globala uppvärmningen.
Likaså lär man inte hitta något verkligt nytt i kapitel 12, Tanja Bergkvists Genusvansinne och fördumningsindustri om man är en trogen läsare av Tanja Bergkvists Blog | Kamp mot fördumningsindustrin. Men oavsett om man har läst på hennes blogg eller inte är det ett mycket läsvärt kapitel, med sina 70 sidor står hon för nästan en tredjedel av bokens innehåll helt själv, och hon ger rikligt med material och exempel om hur förödande genuspolitiken är inom olika områden. Genustrumpeten, fittpyssel, genusperspektiv på slutförvaring av använt kärnbränsle och könsbyten på bestick är bara några av godsakerna man får ta del av. Hon skriver också lättillgängligt. Texten här är avsevärt mer sammanhållen och saklig än vad hon brukar vara på sin blogg där hon gärna spretar iväg åt alla håll och kanter i ett flöde som nästan är ”stream of consciousness”, men hon har en hel del ironiska kommentarer insprängda bland citaten från olika utredningar, så texten är trots allt ganska underhållande. De som stiftar Tanja Bergkvists bekantskap för första gången får inte bara ta del av värdefulla upplysningar, de kommer troligtvis också att uppleva läsningen som både lustfylld och rolig. Jag skulle tro att många tycker att hennes kapitel i sig är värt bokens pris.
Alla kapitel är dock läsvärda, det enda jag verkligen blev besviken på var Stig-Björn Ljunggrens Högerpopulismen i Sverige, inte, som man kanske gärna skulle tro, för att jag och Ljunggren skulle ha olika syn på det här med högerpopulism (även om vi har det). Jag hade faktiskt sett fram emot att läsa det, han brukar ofta framstå som ganska vettig när han dyker upp i tv-rutan, men kapitlet förstördes av stora sjok med sammanklumpade lösryckta småcitat som jag upplevde saknade sammanhang och jag fattade ärligt talat inte vad han ville säga (jag får väl ge honom en chans till och läsa om hans kapitel).
Det som jag personligen upplevde som mest berikande var nog sektionen med kapitel 8–11 före Tanja Bergkvist. I tur och ordning kapitel 8, Dick Erixon Normlösa subkulturer formar inget samhälle; kapitel 9, Rolf K Nilsson Nödvändigt slå vakt om de sociala gränserna; kapitel 10, Henrik L Barvå Vikten av inre och yttre gränsskydd och kapitel 11, Ilan Sadé Vi är alla offer för diskriminering – till somligas förtjusning. De hänger på något vis logiskt samman, de handlar alla på ett eller sätt om normer, gränsdragningar och hur man förhåller sig till andra, både som individ och i grupper. Kapitel 8 formar en naturlig brygga från de tidigare kapitlen om invandringens betydelse till normer som sedan glider över till det juridiska i kapitel 11 där Ilan Sadé (som är jurist) ganska skrämmande visar på hur kränkthetsindustrin kan utnyttja vårt rättsväsen. (I detta sammanhang kan också Sadés bok Frommare kan ingen vara varmt rekommenderas).
Av ett särskilt intresse i dessa Trumpna tider kan Anders Edwardssons slutkapitel Att förlora USA som bästa vän vara. Det ger en matnyttig historisk genomgång av USA:s roll i världspolitiken.
För den som vill ha mer kött på benen hänvisar jag åter till Jan Sjunnessons recension på Avpixlat och/eller följande intervju med redaktören Andreas Swedberg (jag har i skrivande stund bara sett några minuter, men den verkar lovande):
Som sagt, jag tror alla hittar något matnyttigt i den, och framför allt kan den vara en väldigt bra introduktion till olika ämnen ur ett litet annorlunda perspektiv för den som inte tidigare har intresserat sig för eller följt med i samhällsdebatten.
Boken kan beställas från Realia förlag.
Avslutningsvis vill jag bjuda på följande lilla stycke från torsdagens sanning och konsekvens i landets främsta cirkustält. Det har inget med bokrecensionen att göra, men jag tyckte helt enkelt inte att det var värt ett eget inlägg, så ni får det här istället som en liten bonus. Kan ingen kratta manegen för en ny chefsclown?
©2017 Anders ”Dolf” Ericsson. Alla rättigheter förbehållna.
” Kan ingen kratta manegen för en ny chefsclown?”
Kratta? Det kunde man göra 2002 eller 2006. Kanske hade man även kunnat göra det 2010. 2014 var det försent att kratta, det hade krävts mer radikala åtgärder.
Men nu är det 2017. Kratta är meningslöst. Glöm demokratiska lösningar för Sverige. De saknar all realism. Lämna landet eller verka för ett vitt hemland i en väl vald del av landet. Allt annat är fantasier.
@utlandssvensk:
Dyster idag?, ehmm näee inte ”krävts” något radikalt utan det krävs något radikalt.
Skapa mera så kallade, vy av valfri betraktare, utanförskapsområden tveeggat ja och nej och det är så det kommer att enda upp oavsett vad sort som bor var.
Övrigt för reflektion, visst kan hålla med, det är givetvis bättre att lämna än att såattsäga, fly.
Det som kommer att styra lämnandet blir givetvis som alltid pengar eller mera styggt vad kostnaden, i faktisk slant, blir för att få arbeta i Sverige.
Givetvis kommer av naturliga skäl merparten att fastna på flugklister-remsan, exempelvis som utsikten om mindre svettigt eller inför omgivningen visandes bekvämt och ansvarsbefriat, intjänade slantar.
Kratta? Snarare mocka efter. I kombination med landsförrädaren är det frågan om Augeas stall.
Tack för tipset, förresten. Skall först läsa Sanandaji’s nya.
Kan man bli mer klumpig när det gäller att försöka ta politiska poänger än vad Löven är var den första tanken jag fick när jag såg klippet. Sen tänkte jag efter och insåg att konkurrensen är mördande idag.
@Gigas: Det är ju en klassisk modell: ”För övrigt anser jag att SD är nazister.”
@utlandssvensk:
Nä, det är väl dags att plocka ned tältet och lägga ned föreställningen.
@Kristian:
Håller du på och läser Sanandajis? Hur är den?
@Kristian: Vi behöver med andra ord en Herakles.
@Gigas:
Jag såg ju att det var som upplagt för att dra in SD men tänkte att så jäkla plump kan han väl ändå inte vara, och han höll sig ju på rätt spår fram till avslutningen, så jag trodde faktiskt han skulle klara sig. Men nä, nog fasiken.
Ovärdigt.
@Kristian: @Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
Om jag var Löven skulle jag sparka min retoriktränare, hårt.
Löven borde svälja stoltheten och be Åkesson om hjälp med hur man argumenterar.
Fast jag tror att jag själv kan ge Löven två handgripliga tips för att öka hans trovärdighet och genomslag.
1. Säg bara saker du tror på själv.
2: Se till att det du säger hänger ihop logiskt och med hur du agerar.
Det borde för övrigt de flesta i den publika debatten tänka på.
@Gigas:
Dina två punkter kan sammanfattas med ett ord: Ärlighet.
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
Målet måste ju vara ärlighet men för att komma dit måste man bryta ner det till konkreta åtgärder. Det räcker inte att säga till en höjdhoppare att han ska hoppa högre, för att han ska lyckas med det måste man berätta vad han måste göra för att kunna uppnå det.
@Gigas:
Jo, förvisso, men sanning och konsekvens är väl vad man naturligt förknippar med ärlighet.
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
Sanning i alla fall för min del, konsekvens inte så mycket.
Men jag har i ärlighetens namn inte funderat så mycket över ordet.
Jag tänkte passa på berätta en liten anekdot från häromkvällen. Det blev en diskussion mellan min fru och grabben och han säger då som en kommentar till henne. – Det var det värsta jag hört!
Min fru svarar. – Du är tio år gammal så du har inte hört så mycket.
Grabben svarar. – Jag har hört Stefan Löven.
@Gigas:
Den var verkligen bra!!!
@Gigas:
Lite lustigt att ”sanning och konsekvens” dök upp naturligt i fråga om trovärdighet och ärlighet efter att jag använt det för videon (där jag givetvis syftade på den gamla leken). Och jag var förstås medveten om dubbelmeningen när jag sa att man ärlighet förknippas med sanning och konsekvens.
Men det sagt, så insåg jag att ”konsekvens” kan felappliceras. Man kan förstås ändra åsikter med tid, att en person ansåg en sak för 25 år sedan och har en helt motsatt ståndpunkt idag kan, men behöver inte, innebära att den är inkonsekvent. Vad jag syftade på med konsekvens var förstås att man lever som man lär och inte opportunistiskt vänder kappan efter vinden osv.
Fast det kanske var en onödig förklaring.
@Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):
Ungar snappar upp saker när man minst anar det, och ibland anväder de det emot en själv. Vilket kan vara jobbigt, men kul och stimulerande. Den här gången var det bara kul.
Jag funderade lite på vad du menade med konsekvens och landade i att man nog skulle kunna skapa en tråd som bara diskuterar hur man kan tolka konsekvens i just det här sammanhanget. Det skulle nog bli intressant diskussion men jag passar den här gången.