Gästinlägg: Vem bryr sig om pojkarna?
avatar

Dagens gästinlägg är egentligen en återpublicering av en tidningskrönika från i torsdags. Författaren, Carina Glenning, har gett sin tillåtelse till att vi återpublicerar den. Enda skillnaden från tidningsartikeln är att den kursiva ingressen har lagts till på författarens begäran. Carina verkar överlag vara en intressant dam, så kolla gärna upp fler krönikor av henne på Corren.se.

Carina Glenning

Carina Glenning från Corren.se

Det går dåligt för svenska elever. Om det pratas det mycket. I synnerhet för pojkarna. Om det pratas det lite.

I måndags var jag på skoldebatt i Kisa. Politiker, tjänstemän, skolfolk och föräldrar diskuterade vad som kan göras för att lösa några av skolans problem.

Mot slutet reste sig en mamma och uttryckte sin förtvivlan över just grabbarna. Hon undrade varför det går så dåligt för pojkarna och varför det inte görs mer för att hjälpa dem. Tyvärr var jag tvungen att åka och missade fortsättningen. Men någon nämnde ”antipluggkultur”.

När ”antipluggkultur” anförs som förklaring till pojkars sämre betyg reser jag ragg och osäkrar min bössa. Det var i en statlig utredning 2009 som begreppet planterades. Sedan dess har pojkars påstådda ”antipluggkultur”, trots protester från bland annat lärare, blivit ett mantra.

Om flickor gör sämre ifrån sig är de diskriminerade. Om pojkar gör sämre ifrån sig så är det deras eget fel, tydligen.

Jag har aldrig stött på den där utbredda antipluggkulturen och ifrågasätter den starkt. Och att antyda att pojkar får skylla sig själva för att de har låga betyg – det är inget annat än förfärligt. Lika korkat som att säga till en tonårstjej som skär sig att ”ja, du har väl fel attityd, helt enkelt”.

Om förhållandet vore det omvända, att det var flickorna som kraftigt släpade efter i skolan, hade det tillsatts statliga utredningar och funnits krisgrupper i varje buske.

Varför går det sämre för pojkarna än för flickorna?

Därför att den typ av undervisning som i dag praktiseras, individuellt arbete och egen kunskapsinhämtning, inte passar alla grundskolegrabbar. Flickorna har blivit normen. Lugna, stilla och skötsamma, precis vad (de kvinnliga) lärarna önskar sig? Många grabbar skulle svara bättre på mer disciplinerad katederundervisning som också kräver att de tas i hampan och lär sig hålla klaffen. Det i sin tur kräver att det finns lärare som har mandat – och förmågan! – att få dessa bokstavsbehängda, helt normala, grabbar att brotta ner sina myror i brallan. Dags att kvotera in män i grundskolan?

Varför görs det inte mer för att hjälpa dem?

Därför att de inte är flickor. Vi har nu en gång för alla bestämt oss för att det är flickor och kvinnor som är offer och synd om, inte pojkar och män. Tvärtom, de är förövarna för böveln!

Det finns många exempel på hur skev svensk jämställdhetsdebatt är. Varje år kommer larmrapporter som skriker att ”unga flickor mår sämst”. För det har de själva uppgett i enkätundersökningar.

Om det är sant, hur kommer det sig då att det är killarna som tar livet av sig? Kanske för att de inte gillar att skylta med hur de mår och fylla i enkäter? Av alla självmord bland ungdomar står killarna för 75 procent. Pojkar har mycket svårare att få vuxenvärldens hjälp och stöd när de mår psykiskt dåligt. Det börjar tidigt. Stökiga i skolan, dåliga betyg, skuldbeläggande för att det är deras eget fel, en växande känsla av otillräcklighet . . .

Samhället noterar det, men det är fortfarande nästan uteslutande flickors problem det talas om och satsas på.

Hur är det möjligt?

Det är möjligt därför att det parallellt med detta finns tusentals svenska pappor som inte får träffa sina barn, av den enda anledningen att exfrun inte vill det. Trots att vi vet hur viktiga manliga förebilder är för unga killar.

Den enögda och grumliga synen på jämställdhet tycks ha permanentats i det här landet. Det är inte en ”anti-pluggkultur” som är problemet, utan en ”antipojkkultur”.

Kommentarer

Gästinlägg: Vem bryr sig om pojkarna? — 40 kommentarer

  1. Har inget att tillägga mer än att det var bra skrivit, jag uppskattar att någon lyfter frågan i våra svenska tidningar.

  2. Hur kommer det sig att det är Corren, och endast Corren, som gång på gång skriver om den här sidan av jämställdhetsmyntet? Likriktningen inom gammelmedia är för mig fullständigt oförklarlig, hur kan t.ex. förment liberala tidningar utgå från kulturmarxistisk terminologi och begreppsapparat när de skriver om jämställdhet?

    Vilka mekanismer ligger bakom att det har skrivits spaltmeter om faran med färgen rosa och det diskriminerande med herr gåman men knappt något om mäns bristande rättsäkerhet eller skolans antipojk-kultur?

    Drivkraften kan ju knappast vara en strävan efter jämlikhet, så vad beror det på? Det är något jag har funderat mycket på, och jag har väl mina funderingar, men det hade varit intressant att höra Carina säga något om detta såsom någon som jobbar inom mediavärlden.

  3. Bra fram till slutet. Där man drar slutsatsen att vi inte bryr oss om pojkarna för att några pappor är alienerade. En något ologisk och grund analys som jag ser det.

    För det första är problemet att barnen inte träffar sina pappor, inte det omvända. För det andra är det inte så att alla barn inte träffar sina pappor för att mammorna inte vill det, ibland är det pappan som alienerar sig själv (gamla könsroller?) eller av andraorsaker inte kan träffa barnen.

    30% av barnen med särlevande föräldrar bor bara med sin mamma. Det är alltså relativt få barnen som inte träffar sin pappa då den övervägande majoriteten barn (75%) bor med båda sina biologiska föräldrar. Visst kan avsaknaden av pappan vara orsak i vissa fall men att det skulle vara den största/enda (och det som gör det möjligt att vi bara bry sig om flickorna?) tror jag inte.

  4. Mycket bra!

    @Roger:

    Menar du specifikt varför det är så i media eller i samhället generellt?

    @Mia.:

    Håller med om slutsatsen, det är ju förstås mer än det det handlar om.

    Dock vill jag påstå att det är klart otillräckligt att träffa en förälder t.ex. varannan helg för att den föräldern ska ha möjlighet att fungera som positiv förebild i tillräcklig utsträckning. Så hur ser statistiken ut mer i detalj? De 70% som bor med båda, bor de lika mycket hos båda?

    Hur ser den statistik ut i detalj som visar att barn som växer upp utan att bo med sin pappa mycket oftare blir kriminella, mår sämre osv. Är det bara barn till svikarpapporna vi pratar om?

    Sedan är jag nyfiken på var de extra 5% kommer ifrån. Smile

  5. Könssegregerade skolor ftw. Nån som vet om det skulle vara lagligt för exempelvis friskolor?

  6. @Mia: Jag läser slutet som en spekulation i att eftersom media förtiger och förvränger ett ”manligt problem” (dvs skolans problem med pojkar) så kanske man gör samma sak med andra mansfrågor. Media skriver sällan om vårdnadstvister utifrån perspektivet att mannen kan vara i underläge. Med en parallell till hur de behandlar skolan och pojkarna så skulle man kunna spekulera i ett jättestort ”mörkertaL”…

  7. @NP:
    Jag tror inte att könssegregering är ett bra alternativ. Tvärt om ser jag en risk för att barnen inte får lära sig att umgås med folk av motsatt kön. Segregering är en av dom största orsakerna till fördomar och fördomar har vi nog av redan, tycker jag.

  8. @NP:
    Det vore förmodligen helt omöjligt i sverige. Friskolor är bara fria till namnet.

  9. @Dolf (a.k.a. Anders Ericsson):

    Min magkänsla säger mig att en skola för flickor hade passerat, medan en skola för pojkar hade anmälts till döds. Det ironiska är att alla skolor är flickskolor, som pojkar också får gå i.

    @Kollen:

    Det är kört. Inga förändringar för pojkars skull kommer att införas, ever. Det enda raka är att skapa något helt nytt för dem. Pojkarna i en väl genomförd pojkskola hade briljerat, precis som pojkar har gjort sedan tidernas begynnelse, utom just exakt nu.

  10. Dom flesta som vill bli journalister har en ideal bild om den orädde journalisten som alltid söker sanning och vågar gå sin egen väg,dessa journalister som i diktaturer kallas dissidenter.
    När man sedan söker sig till en journalistutbildning i Sverige märker man snabbt att det finns en konsensus,vilka frågor som ska ställas och vilka som inte ska ställas,märkligt nog så sammanfaller dessa så gott som alltid med marxistiska maktanalyser som då blivit förklädda med ord som genus antirasism och allas lika värde dvs sparka bara uppåt men aldrig neråt som journalist,där det råder konsensus vad som är uppåt och neråt.
    Man kan säga att den svenska journalistutbildningen är friare än t.ex den Kinesiska men bara lite.Där kommunistpartiet som säger sig stå för alla människors lika värde och jämlikhet bestämt vilka som är lite mer jämlika och vilka som är lite mindre jämlika och som då utsätts för rättfärdig kritik av journalisterna.
    När sedan dom svenska journalisterna kommer ut och blir anställda så märker dom ganska snabbt att det är samma åsiktskonsensus där som på journalistutbildningen,och att drömmen om den ensamma starka journalisten som söker sanningen var en chimär,där att beskriva verkligheten är som att fånga en hal tvål i politiskt korrekta händer den glider alltid ur och går inte att greppa pga att händerna blivit nedsölade av allt för många handslag under köpslåendet av deras integritet.
    Men sen finns det en del journalister som inte trivs att vara en del av ett konsensus lämmeltåg som inte har ett färdigtryckt A4 ark med frågor och svar,utan som drivs av en verklig nyfikenhet och ett sanningspatos som vågar ställa dom där obekväma frågorna,som vågar skriva dom där artiklarna som sticker ut och gör att man stannar till.Dessa artiklar som blir obekväma för andra journalister eftersom dom så skoningslöst sätter strålkastarljuset på deras åsiktskonsensus.
    Så Carina jag välkomnar din artikel som visar vilka frågor som inte får ställas och där du sällar dig till dom riktiga journalisterna,som alltid är en dissident i maktens ögon och inte dess förespråkare.

  11. @MK:

    Ja det vore bra med mer detaljerad statistik.

    75% bor med båda föräldrarna, av de 25% som inte gör det så är det alltså 30% som inte bor med sin pappa alls (ca 7,5% bor inte med sin pappa alls alltså om jag inte räknat fel).

  12. Jag har inte gått Journalisthögskolan. Där har vi kanske problemet Wink

  13. @Carina Glenning: ”Det är möjligt därför att det parallellt med detta finns tusentals svenska pappor som inte får träffa sina barn, av den enda anledningen att exfrun inte vill det. Trots att vi vet hur viktiga manliga förebilder är för unga killar.”
    Grumlig och enögd syn på sakernas tillstånd var det ja. Mycket synd att du sabbar en i övrigt relevant artikel i ett viktigt ämne sådär när du väl hade chansen. Misstag eller medvetet? I övrigt håller jag med Mia.

  14. @NP: Du har en poäng där. Ligger nog något i det. En flickskola skulle nog till och med applåderas om den på något vis baserade sig på att ”låta flickorna få ett eget utrymme”.

  15. Jag arbetar själv inom skolans värld och delar helt och hållet Carina Glennings syn på saken. Jag har pratat med otaliga killar under årens lopp, framför allt de som misslyckats i skolan. Så gott som samtliga vittnar om en stark misstro mot skolan och lärare, ofta vuxenvärlden överhuvudtaget. De berättar om en skolgång där de tidigt fick lära sig att känna sig som problemet, att de ofta oförtjänt har fått skulden för saker utan att någon har lyssnat på dem. Tidigt har många lärt sig att antingen bli tysta och misstänksamma om de inte istället har valt att ”skita” i allt då de känner sig maktlösa och utpekade på förhand. Som en kille nyss uttryckte det: ”Jag skulle ALDRIG i livet prata med någon på skolan om hur jag känner det.” Var det vad vi ville uppnå? Skolan skapar en stor grupp individer som går ut skolan utan tro på sig själva, utan kunskaper och som riskerar att hamna i utanförskap. Det är en tickande bomb anser jag. Ingen verkar förstå var felet består i utan pratar om en ”anti-pluggkultur”. Det är ett hån mot dessa killar som många gånger inte ens fått en rimlig chans.

    Resurser och fokus måste flyttas till de lägre stadierna. När dessa killar kommer till högstadiet och gymnasiet har ofta redan för stor skada skett.

    Nu visar både PISA-mätningar och regeringens utredning ”Män för jämställdhet” att pojkars resultat i skolan fortsätter sjunka. Men inga utredningar i världen, inte mer ordning och reda, inte tidigare betyg, fler lärare etc kan göra något åt saken om man inte samtidigt anpassar skolan och undervisningen så att även pojkar får en rimlig chans.

  16. @Kollen: Å andra sidan, med de senaste årens utveckling är jag inte säker på att det ens är hälsosamt för människor av motsatt kön att umgås. Unga tjejer som i praktiken gör sig själva till ’våldtäktsoffer’ för att vara omtyckta, unga killar som mår och presterar allt sämre.

    Den feminism som växt fram under de senaste årtiondena av ’gemensamhet’ tyder inte på att människor ’lär sig umgås’ utan att stora delgrupper är i princip biologiskt inkapabla att umgås och tvånget att de skall göra det driver fram en konflikt där den ena eller andra sidan i praktiken på ett eller annat sätt måste krossas för att stabilisera gruppens sociala dynamik.

    Tyvärr är det ju naturligtvis så att skulle man börja separera igen skulle vi få se en repetition av historien med de senaste hundra årens genusdebatt körd i repris.

  17. Väldigt relevant text. Jag läste den i Corren och är glad för att den publicerats också här, för spridningens skull. Det är uppmuntrande att allt fler människor får upp ögonen för vad som pågår i skolan. Då min äldsta dotter gick på lågstadiet hade hon en dag ritat en prinsessa. Läraren lade dock till en pratbubbla med orden ”Döda alla män”. Min dotter förstod förstås inte sammanhanget och visade gladeligen upp prinsessan hon ritat för oss föräldrar, som givetvis genast begrep vad alltsammans handlade om. På skolan tyckte de att det bara var lite humor från lärarens sida.

  18. @Rick:
    Läraren lade dock till en pratbubbla med orden ”Döda alla män”.

    Ta det här rätt nu, men jag hoppa innerligt att du skojar alternativt ljuger för oss. För det där är så jävla sjukt att jag inte vet hur jag ska reagera.

  19. @Rick:
    Hade händelsen varit lite mer dagsfärsk borde du helt ärligt ha kontaktat kvällstidningarna, skulle kunnat bli en helsida. Om nu någon tidning hade släppt igenom en sådan artikel. Sensationsvärdet är det inget fel på iaf! Herregud!

  20. @Amazon:
    Glöm inte att ta med tjejerna också som även dessa går bakåt i utvecklingen. Lika bra att inkludera hela sammanhanget och konsekvensen. Speciellt då man inte verkar bry sig om pojkar. Vi kanske istället skulle försöka göra även manlighet eftersträvansvärt precis som feministerna gör med kvinnlighet?
    Jag tror många kan misstolka oss och istället se det vi försöker säga som att vi försvarar den handlingskraftiga mannen mot den ”försvarslösa” kvinnan. Därmed slutar man lyssna halvvägs in och fyller i resten med feministlögner som tjatas ut i media.

  21. @MK:

    Nu har jag hittat siffrorna jag nämnde. 75% bor alltså med båda föräldrarna i en intakt familj sas. Siffror över barn med särlevande föräldrar hittar du här (s.144):

    http://www.regeringen.se/content/1/c6/17/03/32/7b177cc2.pdf

    Att barn som bara bor med en förälder mår sämre är ett välkänt faktum. Däremot har jag aldrig sett några siffror på förhållandet mellan orsak och verkan. Dvs om t ex pappan inte träffar barnen så mycket eller inte får samt hur välfungerande samarbetet mellan föräldrarna är och hur välfungerande boendeföräldern är (har någon sådan statistik får de gärna länka den).

    Lite har jag dock hittat ang fördelnigen av boendet hos särlevande föräldrar i länken ovan sidan 213.

  22. @Rick:
    Din berättelse är ju fruktansvärd. Jag skulle helt klart anmäla en sådan sak samt personligen konfrontera läraren.

  23. Det har hunnit gå flera år sedan episoden med teckningen. På den tiden uppfattade jag det ännu som en enskild individs stolligheter, medan jag idag skulle uppfatta det som en del i en större helhet och reagera helt annorlunda.

  24. @Olof Hansen: Om det är så du känner finns det länder som tillämpar könsapartheid i praktiken. Det kanske kan vara någt för dig?

  25. @Amazon: Hur är det med inkluderingsarbetet i er skola? Det är ju numera en viktig del av skollagen.

    Går det att lyfta upp pojkar specifikt för inkluderingen? Det är ju den största enskilda grupp som inte bereds tillfälle att vara med. Går det ens att resonera kring det?

    När man kollar i litteraturen kring inkludering pratas nästan uteslutande om funktionshinder, etniskt och sexuell läggning som föremål för inkludering. Ser du någon förändring?

  26. @Larsson:

    ”Hur är det med inkluderingsarbetet i er skola? Det är ju numera en viktig del av skollagen.

    Går det att lyfta upp pojkar specifikt för inkluderingen? Det är ju den största enskilda grupp som inte bereds tillfälle att vara med. Går det ens att resonera kring det?”

    Jag arbetar på en skola där jag menar att det ändå är bättre ställt än på många andra skolor men inte tillfredställande. En ljusning är dock att man nu satt upp som kommunpoltiskt mål att skillnader mellan pojkars och flickors resultat ska minska. Ett steg på vägen men ännu har ingen riktigt redskapen vilket kan förklaras av att man inte riktigt har en klar analys av orsaken till problemen. Men det är ju en fråga som är långt större än bara för en enskild skola eller kommun.

    Men det är trots allt ett steg i rätt riktning. Men eftersom jag jobbar med äldre ungdomar tycker jag att det är viktigt att det inkluderande arbetet börjar så tidigt som möjligt. Att reparera år av misslyckande väldigt svårt, ibland nästintill omöjligt.

  27. @Amazon:

    Men eftersom jag jobbar med äldre ungdomar tycker jag att det är viktigt att det inkluderande arbetet börjar så tidigt som möjligt. Att reparera år av misslyckande väldigt svårt, ibland nästintill omöjligt.

    Absolut! Problemet uppstår tidigt och måste åtgärdas i början.

    Problemet börjar redan i förskoleålder där den typ av attityd som nedanstående citat är ett prov på, är ett problem som behöver sättas i strålkastarljuset:

    Pojken är ett av de barn som sällan självmant närmar sig oss vuxna (kvinnliga) pedagoger. Vi har därför försökt att delta i de lekar han väljer för att stärka relationen till honom, vilket inte alltid är helt enkelt. Svårighet nummer ett handlar nog om att ingen av oss vuxna gillar att leka lekar som utgår från exempelvis Batman eller olika krigsteman, men vilka andra öppningar finns?

    Leken, inte ”pegagogisk verksamhet” är förskolebarnens naturliga skola. Leker vuxna med barnen så sker per automatik ett flöde av kunskap, t.ex ordförråd, från vuxen till barn. Det är lek!, ”fake it til you make it”, som behövs bland förskolpersonal menar jag.

    Det finns annat, så som t.ex.:

    Bunkeflomodellen:

    Långtidsstudien har presenterats och resultatet är slående. Eleverna följdes från första till nionde klass och skolan med daglig fysisk aktivitet hade 96 procent gymnasiebehörighet bland sina elever. Enbart 89 procent av eleverna från skolan med vanlig gympa hade betyg nog för att söka till gymnasiet. Särskilt bland pojkar är skillnaden stor. Endast 83 procent av pojkarna med vanlig gympa hade gymnasiebehörighet mot dagligen fysiskt aktiva där hela 96 procent hade fullständiga betyg. Ur ett nationellt perspektiv skulle det innebära cirka 7 000 fler pojkar med gymnasiebehörighet varje år! [här]

    Jag har även läst andra intressanta småsaker på ämnet, t.ex. ett mycket intressant examensarbete, 10 poäng, B-nivå pedagogik som heter ”En enkätstudie av pojkars läsintresse på en bibliotekssatsande skola” (2006, Högskolan i Gävle, Lena Egerfält och Anette Westlund) och ett annat examensarbete på 15 poäng som heter ”Varför läser pojkar?” (2012, Högskolan i Jönköping, Lagerqvist Frida, Vernersson Susanna).

    Så det finns mycket kunskap ”därute”, i stort och smått …

  28. Hej alla!

    Det slar mig att i ALLA fragor vi diskuterar här härskar samma fenomen. Om nagot händer flickor, utsätts de för det. Om nagot händer män, är det deras eget fel.

    I nästan alla diskussioner jag har haft kommer detta grundantagande upp i nagon form. Det är ett agensproblem – trots all feminism, vilket säkerligen har haft manga goda sidor, är vi ovilliga att tillskriva kvinnor ens i närheten av den agens, det ansvar, som vi tillskriver män.

    Samma fenomen förklarar högre paföljder för män för brott, förminskadet av vald mot män (i synnerhet utövat av kvinnor), avsaknaden av debatt om manliga offer för sexualbrott, debatten om preventivmedel för män. Mest patagligt är det hur vi reagerar pa män som spelar offerkortet: vi reagerar med oförstand, till och med förakt. Rättigheter för män avfärdas som gnäll.

  29. @Anders:

    Det slar mig att i ALLA fragor vi diskuterar här härskar samma fenomen. Om nagot händer flickor, utsätts de för det. Om nagot händer män, är det deras eget fel.

    Japp, det är grunden, så att säga i helheten.

  30. Pingback: Allt är alltid mäns fel | WTF?

  31. @Anders:

    Helt klart är det så.

    Med det märkliga förbehållet att om en man gjorde något bra, så var det inte hans förtjänst egentligen, utan han åkte bara räkmacka pga sin penis.

  32. @MK: Nejnej, det var en kvinnas förtjänst att han lyckades. Bakom varje framgångsrik man står en kvinna vet du väl.

  33. @Maria:

    Ah, självklart. De trippelarbetande kvinnorna. Ansvariga för hemmet, sin egen karriär, och sin mans karriär. Smile

  34. Naväl som tur är har jag aldrig själv anklagats för att ha fördelar av mitt kön. Att inte fa vara offer i positiv bemärkelse, att alltid behöva vara stark, och att fa verkliga problem avfärdade som gnäll rankar betydligt högre pa min lista…

  35. @Magnus:
    Magnus: Marika Formgren ska lämna journalistiken i höst och plugga till högskoleingenjör i datateknik. Hon är inte trött på journalistiken i sig, men på åsiktskorridoren.