Detta gästinlägg kommer från Benjamin Akech.

(Jag vill inflika ett tack till Ali Mehraspand för att han tillät mig att översätta och få artikeln publicerad, och till GD:s försynthet i och med deras vilja att publicera. Sällan har en artikel blottlagt gynocentrism så kristallklart. Detta är en sann klassiker, enjoy. / Benjamin)

Myten on patriarkalt förtryck i Iran
          av Ali Mehraspand

I samma ögonblick feminister födde sin ”patriarkatet”-älskling, har kvinnofrågor i mindre utvecklade länder såsom de i Mellanöstern presenterats som bevis för ”förtryck av kvinnor så länge som människan har funnits”. Västmedia, och feminister i synnerhet, ser på ett samhälle i ett svårt tillstånd och ser inte lidande människor; de ser lidande kvinnor.

Västmedia, och faktiskt även östmedias behandling av sakernas tillstånd går ut på att enträget framställa kvinnor som slavar och listigt uppvisa män som grymma slavägare. Detta har givetvis endast besvarats, än så länge, av ett antal personer i dessa kulturer som, i ett försök att försvara kulturerna, vanligtvis framför religiösa påståenden som förklarar kvinnors rättigheter enligt islam och islamsk filosofi, vilket orsakar några förvirrande problem. Bland de mer uppenbara problemen ligger frågan: tänk om det finns någon som inte är religiös och väljer att inte leva i enlighet med islamsk filosofi?

Iran, till exempel, tycks ha det minst religiösa folket bland Mellanösternländerna. Förkastandet av länge inrotade religiösa doktriner leder ofrånkomligen till färre och färre skyldigheter. Och för den stora skara som överger religiösa doktriner tycks det som att de flesta är villiga att godta vilken kritik av kulturen som helst – till och med en missvisande sådan. Det är därför frigörelsen från gamla kulturella normer kommer som en paketlösning med feminismen. Detta är det perfekta ögonblicket för feminismen att åka snålskjuts på en anda som finner de gamla begränsningarna stötande.

Någonting är dock på tok här. Gäller alla dessa begränsningar kvinnor? Det är fascinerande hur, från ett ickereligiöst perspektiv, västvärldens ögon endast fångat en blick av någon kvinna i nöd medan man varit totalt likgiltig inför mäns stora och allmänt förekommande lidande. Feminister är snabba att skrika ”patriarkatet!” och andra finner snabbt en tro på detta och dömer därutifrån.

Idag gör vi ett litet besök i Iran, i hopp om att finna patriarkatet i en synnerligen misandrisk, feministinfekterad kultur. Denna syn på iranska kvinnor som förtryckta av män, vilken har varit västmedia och feminismens levebröd, har serverats till allmänheten som en patriarkal festmåltid.

Under de senaste årtiondena har ögon och öron bombarderats av media om Irans patriarkat och slaveriet av kvinnor. Tyvärr är detta ett skämt som ingen skrattar åt. Varenda feministisk film har belönats av festivaler och filmgalor i väst till en nivå där feminism nu är en byggsten i filmskapandet för varenda regissör som suktar efter uppmärksamhet från väst. Iranier upplystes miljardtals gånger om kvinnofrågor, vanligtvis i lögnaktig propagandastil, och matades med lögnerna så många gånger att de faktiskt började tro på dem.

Så, till den läsare som svalt det blå pillret, innan ditt reflexiva försvarsutbrott försvagar ditt omdöme och förminskar dig till en gräll skrikande feminist eller ”white knight” klagandes: ”kvinnofrågor i Iran!”: låt mig klargöra att jag är den sista personen som skulle förkasta vissa frågor som vissa kvinnor i Iran möts av. Jag tror helt och hållet på att vissa av dessa frågor är legitima och att något måste göras åt dem. Jag skulle faktiskt inte avvisa uppfattningen att vilken klass av folk som helst kan ha problemfrågor.

Med det sagt, om du orkar med ett flertal paragrafer och åsidosätter de övertygelser som bankats in i ditt huvud, så kommer du att se hur det antagna ”Patriarkatet” har ökat livskvalitén för kvinnor mycket mer relativt till den av de flesta män. I själva verket infantiliserar man och skämmer bort kvinnor i denna del av världen till en nivå möjligtvis oöverträffad någon annanstans. Kom ihåg det faktum att all lokal media, vägledd av dess västliga motsvarigheter och iransk feminism, injicerar en betydande dos misandri i detta samhälle.

Vi börjar med att undersöka män och kvinnors grundläggande rättigheter i Iran, peka ut några former av diskriminering mot båda könen – och sedan få dig att häpna över hur media förvränger hela ämnet. Även om misandri är lättupptäckt i lagen, kan detta ingalunda beskriva de kulturella normer och förväntningar på könsroller som placerar detta land på toppen av misandrilistan.

Om vi håller i åtanke att när vi tar ett steg tillbaka från lagen och ser på kulturen så blir misandrin mycket mer tydlig; denna artikel ger endast en rättvis undersökning av lagarna och lämnar den kulturella misandrin till andra skriverier.

Vissa former av diskriminering mot den genomsnittliga kvinnan i Iran inbegriper följande:

• Ifall det inte finns något testamente dokumenterat av en avliden person och inga överenskommelser emellan den avlidnes familjemedlemmar, får söner ärva dubbelt så mycket som döttrar.
• Gifta kvinnor behöver sin makes underskrift för att få ett pass.
• Kvinnor måste bära rousari (slöja) på allmän plats och nej, det är inte som det de visade dig på tv (om detta är vad du såg):

Detta är hur de faktiskt ser ut när de går på gatan:

Här är några former av diskriminering mot män:

• Värnplikt. Alla män är tvungna att göra minst två års militärtjänst. Värnplikten är inte en inkallelse som man kan avstå ifrån om det finns nog med frivilliga. Tiden för att gå med i styrkorna är så snart man blir myndig (18 år) och kan tillåtas att skjutas upp tills efter examen om man lyckas bli accepterad till Irans universitetsinträdessystem inom en ettårsperiod. Inga män som inte fullgjort militärtjänst får lämna landet, köpa eller sälja någonting i sina egna namn, arbetstillstånd, använda sin universitetsexamen, etc. Straffet för att inte inmönstra, utöver att omyndigförklaras, är att personen skall föras till det militära med tvång så fort han upptäcks, med extra tjänstgöringstid. Tjänstens mandat lyftes ifall en pojke bekräftas ha allvarliga handikapp eller om han är enda sonen i ett faderslöst hushåll där han hävdar sig vara försörjaren. Lagen förbjuder kvinnor från militärtjänst, vilket inte är riktigt som det låter då det inte nödvändigtvis handlar om militär träning per se. Många av de mycket viktiga och farliga jobben utförs av soldater. Att göra extrema specialiserade och fysiska uppgifter i 50 °C på öar utan tillgång på färskt vatten (och utan kvinnor), eller i -22 °C, är del av militärtjänsten. Detta utgör ett stort problem i synnerhet för idrottsmän. De tvingas avstå ifrån sina idrottskarriärer i två år, på formtoppen i tidig tjugoårsålder. Omid Noruzi, exempelvis, guldvinnaren på OS 2012, tvingades överge sin karriär och inte delta i OS 2008, trots att han kvalificerat sig då han vann VM 2007, detta på grund av militärtjänsten – vilket gjorde honom självmordsbenägen.

• ”Gratis” (bekostad av män) sjukvård till kvinnor. Om en ensamstående kvinna väljer att inte arbeta så täcks hon av sina föräldrars sjukförsäkring livet ut, till och med efter föräldrarnas död. Män täcks av försäkringen endast upp till 21 års ålder. Gifta kvinnor täcks automatiskt under deras makars sjukförsäkring (även efter makens död). Makar, å andra sidan, täcks inte under fruns försäkring vid arbetslöshet. Detta, förstås, i ett land där sjukvårdskostnader är så otroligt höga att regeringen subventionerar sjukförsäkringar. Skulle en anställd kvinna med sin egen sjukförsäkring sparkas eller välja att säga upp sig; täcks hon automatiskt igen av sin levande/avlidne far/make.

• Pensioner för kvinnor. Om en make dör, betalas hans arbetsförsäkring (hans högsta lön per dag gånger antal år han jobbat) månadsvis till hans fru som lön livet ut, oberoende av om hon arbetar eller ej. Ingen sådan lag finns för män. Bara så ni vet: arbetsförsäkring är obligatoriskt för alla jobb.

• Stöd till skilda kvinnor. Om en kvinna skiljer sig, utöver vad hon får av sin make (kallat Mehrieh – detta kommer att diskuteras mer i en senare artikel), så anses även hennes försörjare vara hennes far och ifall fadern är död så får hon från staten en jämlik del av hans arbetsförsäkring som lön livet ut. På detta sätt slipper de flesta skilda kvinnor att arbeta.

• Ingen ersättning till överlevande makar. Det finns försäkringar för hemmafruar som väljer att inte arbeta så att de efter en viss ålder kan få lön. Mannen som betalar för försäkringen får ingen kompensation om kvinnan dör, men kvinnans syskon och föräldrar får mottaga lejonparten av pengarna som maken betalat för.

• Social välfärd för kvinnor. När de kommer till de fattiga sektorerna av samhället så mottager kvinnor som hävdar att de inte har en försörjande far eller make eller ett statligt betalt jobb, månadsvis betald lön från föreningen Kommiteye Imdad som, utöver kvinnor av alla åldrar, endast registrerar män som saknar inkomst i kombination med allvarliga handikapp eller hög ålder.

• Arv efter skilsmässa. Om en kvinna skiljer sig från en sjuk make vars sjukdom resulterar i död inom ett år från verkställandet av skilsmässan, ärver hon som om de aldrig skiljts.

Irans övriga äktenskaps- och skilsmässolagar, såväl som misandri inom skolväsendet, lämnas till framtida artiklar.

Sorgligt är det faktum att ingen ens tänker på dessa frågor – vid vilka bör tilläggas några fler betingelser:

• Det finns för närvarande 1,7 miljoner barn i arbete (åldrar 5–15) av vilka 92 % är pojkar.
  95 % av barn som bor på gatan är pojkar.[1] (Intressant nog var denna statistik mycket svår att hitta därför att nästan ingen av källorna rörande barnarbete nämnde skillnaden mellan könen.)

• Män utgör 85 % av hemlösa.[2] (Intressant nog så kommer du finna att tidningsrubrikerna läser: ”15 % av de hemlösa är kvinnor”, och rikta bekymren mot detta, vilket antyder att målet bör vara att 100 % av de hemlösa är män. Även finns ett antal artiklar, utredningar och organisationer om och för hemlösa kvinnor.)

• 100 % av stupade soldater i strid har varit och kommer att vara män.

• 100 % av stridsskadade är män.

• 98,5 % av arbetsplatsskador under 2005 var manliga[3]. (2004, 2003 och 2002 respektivt 98,5 %, 98,7 % and 98,7 %)

• 60 % av våldtäktsoffer är män[4] (fängelsevåldtäkter exkluderade).

• Män utgör även 81,7 % av självmord.[5] (Intressant nog så är det hur enkelt som helst att hitta flera mediakällor som öppet ljuger om att kvinnor har högre självmordsgrad.)

Det här kanske ger dig en översiktlig uppfattning av sakernas tillstånd i Iran. Men detta har än så länge endast berört diskriminering i lag och inte de kulturella normer vid vilka män och kvinnor hålls. Det är samma kulturella benägenhet som skapar ett samhälle där 67 % av universitetsstudenter är kvinnor, varav de flesta inte kommer att ha något jobb. Detta är inte för att de är diskriminerade, vilket feminister kommer att hävda, utan för att majoriteten inte ens kommer att fylla i en jobbansökan under sin livstid. Universitet och jobb är hobbies och egohöjare för många iranska kvinnor.

Det finns ett populärt skämt i landet om hur kvinnor går på universitet mest för att få ett diplom i hemgift! Deras makar hålls ansvariga och skulle kvinnorna inte gifta sig så är deras fäder ansvariga.

Innan jag slutar: här är ett typiskt försök av media att representera Iran som patriarkalt snarare än gynocentriskt[6]. Detta är faktiskt en av de minst misandriska artiklar jag har läst som inte uttryckligen attackerar män, snarare fokuserar den enbart på kvinnor. Det är därför att denna artikel du läser inte tar upp det extrema, utan snarare den typiska värld vi lever i:

Jämförelsen mellan moderna brittiska flickor och moderna iranska flickor som lever mindre än 500 mil från varandra kunde inte vara tydligare.
I Storbritannien kan en ung kvinna bära fina kläder och smink i det offentliga, prata i sin mobiltelefon, röka, ta en drink och ha en pojkvän. Om hon blir gravid kommer staten att ta hand om henne. Om hon begår ett brott är det värsta som kan hända att hon fängslas i ett humant fängelse.
I Iran måste hon ständigt ha sitt huvud täckt och tillåts inte att bära smink eller göra någonting som uppvisar hennes kvinnlighet i det offentliga. Hon får inte dricka alkohol eller umgås med pojkar, och om hon blir påkommen för detta blir hon piskad. Om hon blir påkommen med att ha sex eller blir gravid utanför äktenskapet kan hon dömas till döden för äktenskaps- eller moralbrott. Om hon begår mord eller är inblandad i droghandel kan hon förvänta sig att få känna snaran runt halsen, kanske inför allmänheten. Det hävdas av feminister och människorättsgrupper att Iran är ett enda stort fängelse för kvinnor.

Låt oss nu kommentera detta. Att börja med den sista meningen hjälper oss få ett perspektiv på varför detta bör kritiseras:

Det hävdas av feminister och människorättsgrupper att Iran är ett enda stort fängelse för kvinnor.

Här har vi den typiska gynocentrismen; ett enda stort fängelse för kvinnor, men för män är det givetvis inget annat än avsugningar varenda sekund av varenda dag. På detta sätt antyds även att männen är fångvaktarna. Vi återgår till början:

Jämförelsen mellan moderna brittiska flickor och moderna iranska flickor som lever mindre än 500 mil från varandra kunde inte vara tydligare.I Storbritannien kan en ung kvinna bära fina kläder och smink i det offentliga, prata i sin mobiltelefon, röka, ta en drink och ha en pojkvän.

Förutom att ta en drink gör unga kvinnor i Iran samtliga av dessa saker.

I Iran måste hon ständigt ha sitt huvud täckt och tillåts inte att bära smink eller göra någonting som uppvisar hennes kvinnlighet i det offentliga.

I själva verket är iranska kvinnor bland de största konsumenterna av smink i hela världen, de har den högsta graden av kosmetisk näskirurgi bland kvinnor i världen och är bland länderna med mest kosmetisk kirurgi för kvinnor. Dessa omåttligt dyra näsingrepp är – som du förmodligen gissat – nästan alltid bekostade av män. Till och med de flesta kvinnor i de relativt fattiga skikten av samhället tvingar sina män att betala för kosmetisk kirurgi, vanligtvis genom skuld- och skambeläggande av männen. Denna artikel ger lite mer insyn i denna fråga:

http://www.theguardian.com/world/iran-blog/2013/mar/01/beauty-obsession-iran-cosmetic-surgery

Citat från artikeln:

… iransk besatthet av fysisk skönhet. Långt ifrån att fokusera på inre andliga värderingar, låter sig unga människor – vissa 14 år gamla – genomgå kosmetisk kirurgi i förhoppningen om att erhålla ”dockansikten” för att se ut som skådespelare de ser i hollywoodfilmer och satellit-tv-program från väst.

Tillbaka till den gynocentriskt lagda artikeln:

Hon får inte dricka alkohol …

Pojkar får inte heller dricka alkohol; att dricka i Iran är olagligt för alla. Det kallas alkoholförbud, inte kvinnoförtryck.

… eller umgås med pojkar, och om hon blir påkommen för detta blir hon piskad.

Hon får inte umgås med pojkar? Hon blir piskad? Verkligen? Pffffffffftt. Offermentalitet och propaganda är en sak, men detta är ett nytt lågvattenmärke till och med för feminister.

Ställ dig själv frågan: Vilka knäppgökar ljuger på det här sättet? Än värre, hur har dessa lögnare lyckats övertyga alla om att det i Iran finns ett hemskt patriarkat som fullständigt sliter kvinnor itu? Eller ännu värre, varför tror folk på dem? Manlig dominans, min patriarkala röv – jag försäkrar dig, dessa artiklar kommer inte att upphöra förrän denna patetiska charad har avslöjats.

Hon får inte umgås med pojkar? Så iranska flickor har inte pojkvänner? Pffftt och pfffft. Kanske tror folk även att alla iranska pojkar har flickvänner. Det måste vara gemytligt att totalt sakna logik och ges en plattform att dansa runt sanningen på. Nyckeln till deras framgång är att blanda ihop religionism med sexism. Mycket mer att säga om detta vid ett senare tillfälle.

Om hon blir påkommen med att ha sex eller blir gravid utanför äktenskapet kan hon dömas till döden för äktenskaps- eller moralbrott.

Detta är en ren lögn som ständigt upprepas över hela massmedia i västvärlden; här är sanningen:

Om en flicka har sex enligt samtycke utanför äktenskapet i Iran, kan hon stämma pojken och tvinga honom att gifta sig med henne och hon blir lagligen betald Mehrieh, vilket du för tillfället kan se som 150 000 US$. Lita på dina ögon; du läste rätt. Detta kommer att diskuteras i en annan artikel. Missa inte den kommande artikeln om Irans äktenskaps- och skilsmässolagar och, ännu en gång, hur media framställer det.

Om hon begår mord eller är inblandad i droghandel kan hon förvänta sig att få känna snaran runt halsen, kanske inför allmänheten.

Resten av artikeln ägnas åt dödsstraff för kvinnor under de senaste årtiondena – men vänta en stund här.

Ja, offentliga hängningar är något som sker i Iran men här är lite fakta:

År 2012 dömdes 580 personer till döden – några av vilka hängdes offentligt. 9 var kvinnor, 571 var män.[7]

Det är faktiskt högst ovanligt att iranska domare utmäter denna sortens straff till kvinnor. 76 % av de just nämnda fallen av hängning utmättes till följd av droghandel – av andelen 3 % kvinnor. Partiskheten är för uppenbar för att kräva ytterligare förklaring.

Spår av medias förvrängda framställning finns överallt:

Så Hitchens säger, och jag citerar: ”Du förolämpar dina systrar i Teheran som blir slagna och våldtagna varje dag när du säger att de har rättigheter.” När man avslöjar feministiska lögner och propaganda kan man vara säker på att våldtäkt förr eller senare kommer på tal. Eftersom våldtäkt anses vara ett patriarkalt brott, låt oss studera våldtäktsstatistiken i Iran:

900 fall av våldtäkt sköttes av polisen i Iran förra året. 60 % av offren var män, 40 % var kvinnor.[8] Detta chockerande faktum döljer sig i vissa kulturella svårigheter som iranska män och pojkar möter. Det bör även nämnas att risken för att våldtas är rätt mycket lägre än i de flesta länder. Låt oss nöja oss med att säga att i detta antagna patriarkat är straffet för våldtäkt att hängas offentligt. Detsamma gäller för ofredande av barn och att vara en homosexuell man. Ja, för att vara en homosexuell man, inte för att vara en homosexuell kvinna.

För att sammanfatta: mainstreammedia i väst är ett hopkok av gynocentrism och feminism. Gynocentrisk på det sätt att du lätt kan hitta hundra artiklar på engelska om de extremt få kvinnliga taxichaufförerna i Iran, men inte en enda (på något språk) om de 2076 manliga taxichaufförerna i Teheran, i åldrarna 71-80 (även 234 manliga taxichaufförer i Iran över 81 år gamla)[9], som fortfarande arbetar för att försörja sina 30-åriga och äldre singeldöttrar – döttrar vars bestyr för dagen är huruvida de har yoga eller engelskakurs, om de ska säga till sina pojkvänner att sluta jobbet tidigt för att plocka upp dem eller om de ska gå och shoppa efter skolan. Kan man tänka sig?